Mitt på dagen ....

I lövhögen i Malå ...

 .... den tionde maj 1976, blev jag mamma för andra gången.

Barnmorskan var den vänligaste av vänliga och hon som hade blivit storasyster och var fyra år, hon kom på besök och undrade hur länge den där tjejen skulle vara hos oss .., lillasystern alltså.

Utanför BB-fönstret på Karolinska slog kastanjerna ut.

På kvällarna satt vi nyförlösta mammor och tittade på en engelsk tv-serie .., en journalist från Aftonbladet kom till dagrummet och ville intervjua mamman som fött sitt barn på toaletten och jag kände mig som den lyckligaste mamman i världen och jag tror att mycket berodde på barnmorskan.

Nu är den där lilltjejen - hon som kom till världen en dag i maj 1976 - stor.

Fast egentligen är hon liten - kortast i familjen -, men fyller snart fyrtio. 

Tiden rusar iväg! 

Grattis AP från mamma och pv!

Ps. Och i morgon blir det kalas igen! Då fyller Harry tre år. Ds.

 

 

Dagens fönster ...

"Solnedgångsfönster hos min syster i Ranarp nära Båstad taget häromdagen. 

Lite kallt men soligt väder. Och fina dagar! 

 

Hoppas du blir bättre och bättre och slipper dina strong-pills snart!

Kram från

Monet."

En fredag i maj ...

Så här ser det ut i landet Halland och särskilt om man åker gamla kustvägen mot Falkenberg.

Nästan alltid är där ulliga, bulliga moln just ovanför åsarna och jag tänker varje gång att ååå, så vackert det här landskapet är! 

På vänstra sidan finns hästhagar och havet.

Tillbakavägen ..., förbi Steninge Kyrkby med vacker kyrka och kyrkogård och en liten skola där småttingar leker ute på skolgårdan ...,   och på skolans staket sitter ett anslag med spretig handstil: KÖR SAKTA! 

Och så bokskogsallén ner mot Steninge. 

I slutet av allén ser man havet.
Där svänger jag höger.

I Steninge blir det lunch hos friherrinnan och det är - för mig -, nästan pinsamt så generös hon är! 

Idag står hemlagad nässelsoppa på menyn och i brödkorgen ligger havrekex som hon själv har bakat efter sin mormors recept.

Om det var gott?

Gissa, två gånger.

"Elisabet, titta här på min hatt .., jag har tänkt bära den på söndag när det är åttioårskalas, men brättet har liksom böjt upp sig .., jag måste försöka fixa till det hela ...", säger friherrinan som i sin ljufva ungdom mätte 176 cm i strumplästen, nu har hon krympt sex cm i tvätten, men ändå .., långa kvinnor är ju bara så tjusiga i hatt, tycker jag. 

Ja, kanske korta också, så där som Drottning Elizabeth av England?

Själv har jag aldrig i hela mitt sextioåriga liv burit hatt (inte långklänning heller) och kommer nog aldrig att göra det heller, jag är mer bondgårdstypen som går med sjalett, men vackert är det - med hatt, alltså -, tycker jag.

Hur många av bloggvännerna bär hatt?

Har ni någon hattbild, så får ni mer än gärna mejla den, så kan vi ha hattparad här på sidan! 

Tv-tips, kanske främst till Anna i Sheffield ...

Av en händelse råkade vi titta på det här programmet igårkväll.
En engelsman som besöker vårt land och så får vi tal del av hans tankar om Sverige.

Så där satt vi och looog ganska ofta och fick oss tankeställare också.

Kände stolthet, men också oro.

Helt klart sevärt.

I ottan ....

Vid kvart i åtta ser det ut så här ....

Vid 4-tiden ligger jag under täcket och lyssnare till fågelsången.
Det finns inga ord för hur ljuvligt det låter!
Men mörkt är det och jag får hämta ett strong pill och kryper nära-nära harry och nära pv också.

Tack Gode Gud att man lever i ett land där man får vara sjukskriven med nån slags inkomst!
Jag tänker på alla människor runt världen där det bara är att pallra sig iväg till jobbet med sina värkande lemmar .., och att ens drömma om en ny led eller någon form av operation, blir helt enkelt en utopi.

I flera timmar har jag varit vaken till och från.
Lyssnar till P4 och underbara programvärdar ..., (Peter och Matilda heter dom), hör när pv:s klockradio går igång vid kvart i fem .., småpratar lite .., ropar efter en stund ner till köket att  .."du har väl inte glömt harry ute!!?" , men nej då, harry kommer uppskuttande och kurar snabbt ihop sig på husses nu alldeles tomma plats ..., sen cyklar pv iväg och jag somnar om ..., Äldsta Dottern ringer - hon är på väg till jobbet -, småprat igen om helgen .., om fotboll och moppekurs (Emil), om varmvatten som tar slut och en upprörd tonårsdotter .., och såklart om nattjobbet på Karolinska.

Idag är det fredag och trots att man är hemma alla dagar, känns det som helg.
Man blir glad.
 

Fredagsfönstret ...

"Här kommer ett fönster från Ås/Jämtland.

Fönstret finns i ett gammalt hus som numera är keramikverkstad. Jag besökte den i lördags när Jämtländska konstnärer hade öppet hus.

Utsikten var magnifik!

Kram Eva på Frösön."

Framåt, framåt!

Ja, jag längtar efter pElle just nu.

I två dagars tid har jag nu INTE sovit en enda timme under dagens lopp ...., idag har jag bakat bröd ...,  fyllt maskinen i omgångar .., fixat fisksoppa till middag .., läst ut en bok och plockat undan lite allmänt.

Det känns bra.

Utläst ....

En oerhört gripande bok, som fick mig att tänka i andra banor.

Tack STORARTAT!

Den blir en fin vinst i lotteriet, så småningom.

Hit och dit ...

Tar bilen för en tripp - först till Särdals kvarn - och sedan till affären.
Småpratar med Peter i charken och där kommer Anne-Marie vars knä minsann också har tjorvat, men än så länge klarar hon sig från skalpellen .., och det småpratas med kunder och alltsammans känns bra.

Utanför affären möter jag en kvinna och hennes man och kvinnan kommenterar min krycka och frågar vad som har hänt och jag berättar .., på papegojvis - om den nya knäleden.

Då händer det som nästan alltid händer: då får man  nämligen veta att människan ifråga har en bekant som också har genomgått samma operation och tänk, det var inte långt ifrån att hon eller han stod upp från operationsbordet och började arbeta dag 2 .., möjligen dag 3 .., och "går du med en krycka ännu ..., ja, men det var då konstigt!"

Jaha, men så trevligt då, säger man.
Fast man tänker andra saker.

Väl hemkommen kontaktar man Försäkringskassan och får då veta att det är den personliga handläggaren som ska kontaktas, men hon är på möte och återkommer inte förrän efter lunch.

Vid tvåtiden ringer min personliga handläggare.
Det är en kvinna som heter Anna och bor i Varberg och hon är vänligheten personifierad och rätar ut prick vartenda frågetecken (allt är den unga halmstadläkarens fel, hon som glömde att klicka iväg det elektroniska dokumentet, men det är ju mänskligt att glömma, så ...) och jag får veta att nej, jag behöver inte fylla i vecka för vecka (som vid arbetslöshet), utan det hela ska nu rulla på fram till den elfte juli och om det är några problem är det bara att jag hör av mig.

Hon frågar också om mitt arbete och verkar  t r o  mig när jag berättar hur det är på jobbet och vad man klarar av eller inte och på det hela taget känner jag mig  b e k r ä f t a d  och sedd.
I alla fall känner jag att hon lyssnar på mig.

Samtalet blir inte särskilt långvarigt ..."Elisabet, får jag fråga var du kommer ifrån ..., jaså, Malå, ja, min man är från Vilhelmina .., jaha, du tänkte det när du såg mitt efternamn .., du ska se att ni är släkt .. ,jahaaa, har du kusiner med samma efternamn!"  och efteråt känner jag mig glad.
I alla fall lättad.

Nu vet jag exakt när nästa utbetalning kommer och att även den blir uschlig, men sedan ska det rulla på som vanligt, det vill säga, då blir det för en hel månad.

Och nu har regnet återvänt.

Onsdag i maj ...

Efter dagar av regn och ännu mera regn, blir allt plötsligt lugnt och stilla.
Molnen spricker upp.
Så vi går på promenad, harry och jag ..., och jag upptäcker hur många mördarsniglar som helst på vår uppfart och grannen Göran kommer till undsättning och agerar snigelmördare .., det är verkligen så äckligt, så där så man nästan blir spyfärdig.
Och längs lilla vägen förbi lagården, där hästen står och nästan-sover i sin hage, där vimlar det av ännu flera sniglar!
Eckes rhododendrom har börjat blomma .., längs hela bäcken växer enorma bestånd av just såna buskar!

Tar sikte mot kustvägen, men att gå med kryckor och ha harry i koppel, nä, det går inte.
Halvvägs mot stora vägen (som är liten, men ändå) vänder vi och går tillbaka.

Tar en titt i växthuset.
Nästan inget gör mig så glad, som vinrankan.
Nu skjuter den verkligen fart!

Och blomlådorna som jag fixade för någon vecka sedan, tar sig också.
Under inköpsrundan var jag totalt slut på och tog vad som fanns .., brydde mig inte så mycket i hur det skulle bli ..., och ler när jag upptäcker alla petunior .., då tänker jag på madamen, hon som avskyr såna.
Men jag är nöjd.
Nästa år (har jag sagt i fyra år nu ...) ska jag be att pv bygger blomlådor i trä och målar/laserar dem i en vacker grön färg.

Innan vi går in, tar jag en titt på pElles grav.
Där prunkar nu kattmyntan som han fullkomligt älskade .., men även maskrosor, violer i mängder och nån slags nunneört.

pElle .., på den tiden det begav sig.

Dagens fönster ...

Igår på Facebook tillägnades jag det här vackra, vackra fönstret och det gick förstås rakt in i hjärtat.

Fönsterfångare var Olga Magnusson och ni som inte har tagit er en titt på hennes underbara porträtt, jo, men gör det! Så fantastiska bilder hon tar!

Tack för bilden, Olga!

Valmöjligheter ...

Är man sjukskriven och det ösregnar ute, kan man lika gärna titta på EU-debatt i riksdagen.
Ganska intressant är det, men måhända är jag mera intresserad av annat än själva det politiska?

Till exempel upphör jag aldrig att fascineras av mannen till vänster på bilden; för nästan hela tiden sittter han och knappar på sin mobil. Kanske spelar han quizz eller wordfeud? Mobilmannen satt intill Mikael Damberg (s) - och det ska jag säga, att jag vet få som ser så arroganta ut och som i mina ögon borde vara en given högerman (ja, absolut!, här kommer fördomarna som grodor ur munnen!), som denne Damberg, men han kanske är hur sympatisk som helst?

Stationsvakt, han upptäcker (bilden har han lagt ut på Facebook) att Göran Hägglund (kd) har börjat kamma över en begynnande flint.

Tänk, om våra politiker anade att detta är vad som blev det bestående minnet av den viktiga debatten!

Och jag är väldigt tacksam att mitt yrke inte är att analysera politiska diskussioner, för jag håller nästan alltid med föregående talare, ja, så illa är det .., jag är ett riktigt mähä mellan varven.

Ni som följt med här på sidan ett par år, vet att herr pensionatsvärden har en förmåga att om och om och om igen tappa sina nycklar.

Idag ringde Elsa och Alices matte .., jodå, en nyckelknippa hade hittats under hundrastningspromenaden och efter kontakt med en vänlig polis i Falkenberg, så kunde ägaren spåras.
(Innan dess hade inplastade upphittat-skyltar satts upp på olika anslagstavlor).

Vem det var ...?
Ja, ni kan ju gissa tre gånger.

Och jag säger bara en sak: så underbart med snälla och omtänksamma människor!
Tack Christina och Lasse!

Bakvända världen ....

Och svårt att somna igårkväll.
Myrspring i vänsterbenet, en slags benvärk som när man var liten.
Somnar vid tvåtiden.
Vaknar fyra, halv fem, fem .., pratar med pv ..., pratar ännu mera med pv .., lyssnar till P4.

Säger hejdå.

Klappar harry, som vilar sitt huvud mot husses kudde.
Tänker på pElle.
Somnar om.
Vaknar.
Somnar om.

Drömmer om gravad lax.

Tittar på klockan.
Nio!!

Hör hur det knackar på dörren - försiktigt-försiktigt-försiktigt -.
Ligger kvar.
Håller andan.
Tänker nattskjorta och lockigt hår.
Tänker Jehovas Vittnen.

Tänker inte gå ner.

Vad minns du ...?

Rara Solveig som bor inne i granskogen i Dalarna, kommer att tänka på minnen.

Hon kommer ihåg sitt allra första riktiga minne och berättar om just det.

Det handlar om Gustav den V:e.

Själv kommer jag inte alls ihåg särskilt mycket från min barndom - mest är det doftminnen -.

Små, små fragment av samtal.

En  k ä n s l a.

Och så ställer Solveig frågan då ..., ja, men snälla .., skutta dit och berätta för henne! 

Onsdagsfönstret ....

Fyra skånska fönster från ett andelsmejeri i Araskoga, ja, det fick annannan i sin håv!

Det tackar man för.

Ett intressant inlägg tycker jag att hon har här.

Hör du vem det är ...?

Det är hon som sitter i mitten längst fram.

Och så ringer telefonen.

"Jaa, Elisabet ..?" säger jag som jag brukar.

I andra änden hörs en röst som låter bekant.

"Hör du vem det är ...?" säger kvinnan.

Hon säger att hon också heter Elisabet.

Jag står i köket vid arbetsbänken och ingenting förstår jag, för rösten låter som mammas, lika snäll och underfundig.

Det visar sig vara min moster, moster Lisbeth - hon som inte har ringt på flera år - och jag tror knappt mina öron, jodå, vi har pratats vid, men då har det varit jag som ringt henne.

Hon låter pigg och glad, men säger att hon känt sån oro inombords och hela dagen har hon tänkt på mig och på mamma.

Länge pratar vi.
Om minnet som inte längre är som det ska ..., "fast precis som mor Betty har jag B12-brist, ja, det hade ju Margit också och kanske Ann-Gerd med ...?" säger hon och jag säger att om man är åttio år, då får man väl ändå glömma saker.

Alltid när vi pratas vid, säger jag - på slutet - att "moster Lisbet, du vet väl att .... I love You?" och då svarar hon att "I love you, too ..., Eliza".
Idag säger jag "moster Lisbet, du vet väl om att jag älskar dig?"

"Jag älskar dig också lilla Eliza ...", svarar hon.

Det var ett förunderligt samtal.

Dagens väder ...

Ja, just så.
Bättre att kura på soffan Ektorp än att spatsera omkring i kallregnet.

Tack Olga och Rexxie ...! 

Gårdagens besök hos det äldre paret med sin fantastiska trädgård, värmer ännu hjärtat.

Jag tänkte flera gånger att just så, skulle jag vilja ha det!

Slingrande gångar .., ombonat av allt det gröna .., högt och lågt och ganska "rufsigt".

Där vimlade av förgätmigej och en slags lila flox .., gullvivor, rosor, här och där en mörk tulpan, så där som ett utropstecken bland allt det andra!

Och irisar!

På Facebook har jag lagt ut bilder och berättat om detta och då skriver Olga Magnusson, denna fantastiska konstnär, och frågar om jag har sett Tasha Tudor´s trädgård?
I ytterligare en kommentar tillägger Rexxie att om h a n  nu hade en trädgård, så skulle det vara just en sådan.



Helt ärligt hade jag aldrig hört talas om denna spröda lilla kvinna och hennes trädgård, men Rexxie länkade till en film - nio minuter lång - och det är som att träda in i paradisets port.

Nio minuter.
Pratet är på japanska (men så vackert! och vilken vacker musik till, helt annat än hissmusiken i alla tv-program) och när jag nu har tittat, så ser jag ju att även Tasha T har mängder med förgätmigej och flox och själva trädgårdens färger är likadana som dem jag såg igår.
Och huset är naturfärgat, precis som hos det äldre paret.

Nåväl.
En underbar liten film är det och jag tror till exempel att du, Solveig, skulle älska den .., och qi i Göteborg .., du också ..., och säkert många andra av bloggvännerna!

// Mer om Tasha Tudor hittar du här.

Dagens fönster ...

"I söndags förmiddag var vi och tittade på första sträckan i Brukssvängen (rally, alltså) i Surahammar.

På väg till depån för att köpa ett program passerade vi en liten, liten stuga och där fastnade ett fönster i min håv."

Den som skriver så är stickmadamen i Närke, Ulrika.

Om Strong Pills ....

Vid tretiden på nätterna vaknar jag som regel och har förfärligt ont i det opererade knäet.
Smärtan sitter inte i själva knäet, där protesen är, utan nedanför .., i vaden och mot foten.
Det händer att jag inte tar ett piller, men då får jag som regel ligga vaken fram till mot sextiden .., då uthärdar jag inte längre.

För någon vecka sedan var alla tabletter på upphällningen, så jag ringde vårdcentralen och frågade om det var möjligt att få en omgång till?
Nu är det inte så att jag knaprar strong pills i parti och minut, utan det brukar bli en på natten och en på dagen.
Känslan när smärtan efter någon halvtimme, fyrtiofem minuter ...., domnar bort, är obeskrivlig.

Läkaren som hörde av sig var en ung kvinna och hon sa bestämt att nej, hon ville inte skriva ut mer piller, ja, än dom jag fick från ortopeden när det var hemgång och man fick ett recept i handen.

"Men hur ska jag då göra ...? Ska man verkligen behöva ha så ont ...?" frågade jag.

Då svarade läkaren att efter fyra veckor ska jag inte ha ont, så är det bara ..., och i värsta fall får jag väl komma till vårdcentralen så får dom undersöka och kanske skriva remiss till ortopeden och så får jag träffa en läkare där.

Det kändes som vore jag en narkoman som ligger på knä och gullber att få heroin, eller det var så jag kände att hon tänkte om mig.

Till sist sa doktorn att jag skulle få sexton piller, punkt slut.

Jodå, jag förstår att man är restriktiv när det gäller utskrivandet av smärtstillande medel som lätt kan bli beroendeframkallande, men man känner sig oerhört utlämnad efter ett sånt bemötande.

Nu har jag elva piller kvar.