tisdag 6 december 2016

Skam ....


Åhléns reklam.
En liten mörkhyad pojke är luciaklädd och människor i vårt fylls av hat och skriver de allra mest förfärliga saker på sociala medier.

Jag saknar ord.


Dagens fönster ...


Det sjätte.

Det finns nog ingen som har fångat sååå många fönster som Ulrika, men så har hon ju varit med länge också; Ulrika var en av de första som kommenterade på min första blogg, den från september år 2005.

Egentligen är det här inte alls en typisk Ulrika-bild; det brukar vara röda - ofta timrade - stugor och bilderna tagna lite snett från sidan. Men den här är ändå så mycket "Ulrika". Den prickiga kaffekoppen och så kalaxbyxorna. Jo, för mig är hon en kalasbyxemadame.


 Och så får det bli en liten kavalkad av Ulrika-fönster ....



 


Lätt att känna igen är dom, Ulrikas fönster.

måndag 5 december 2016

Nitton dagar kvar ...


... och dom rosa hyacinterna börjar så smått veckla ut sina blommor och nu längtar jag bara efter doften; den som till slut gör att jag får flytta ut hela rubbet, då det blir för mycket av det goda.
Men ändå .., nog betyder dofter mycket!

Förmiddagarna är bäst.
Då är det tända ljus och musik som gör hjärtat glatt .., då är det påfyllning i fröautomaterna (fem + själva fågelhuset) .., det är hundarna som ska gå ut på promenad i snålblåsten .., det är sigge nilsson som kommer in genom kattluckan och genast kurar ihop sig på pinnstolen och när han så upptäcker min nya sjal i ylle (stickad på Färöarna), ja, då blir lyckan fullkomlig! Nu ligger han som en liten boll och sover så gott just där.


Och det är också glädjen över spotlighten (tillverkad i Varberg) som jag tycker så mycket om.


Och glasburkarna - Helena Björk berättade att det är Surteburkar, ja, se det hade jag - som så mycket annat här i världen - noll koll på. Att man kan bli så förälskad i några glasburkar! Men mest av allt är det ljuset från spotlighten som gör det ..., släcker jag den försvinner liksom förtrollningen.


Glädje sprider också Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg". Sexhundrafemtioåtta minnen som handlar om allt från Putte Kock till den allra första utlösningen.

Det fyrahundrasjuttioförsta minnet delar jag med herr Englund, men inte fullt ut: min pappas hårvatten hette Keratin och stod bakom gardinen i köksfönstret. Till höger.

Den boken har susat iväg till Australien, men min syster läser inte bloggar och därför kan jag berätta det.

Och nu är det bara nitton dagar kvar till julafton.



Ett litet mirakel ...


Igår hände nånting helt fantastiskt!

Från halv tre till åtta var jag på jobb i affären och när jag kom hem, så där vid halv nio, frågade pv hur det hade gått? Hade värken varit svår?

Då - men först då - slog det mig: jag hade inte haft ens tillstymmelse till värk i mitt ben!

Vilken lycka!

Vilken outsäglig lycka!
Måndagsfönstret ...


Det femte.

Ännu ett fönster som jag minns tydligt.
Nästan bombsäker är jag att det är Ingela i Malå som tagit bilden och hon berättade då om sin pappa - Thomas -.

Dom där kryddburkarna i fönstret ..., en snötyngd gran .., målarfärg som flagnat och kanske en burk med vitaminer ...? Allt detta sammantaget fick mig att minnas fönstret.
Och så hennes kärlek till sin pappa som då inte längre var i livet.

söndag 4 december 2016

Efter fyra lediga dagar ....

Snäckor, chilipeppar, upphittade fjädrar, vitlöksklyftor och hyacinter trängs i köksfönstret.

.... ja, nästan som en liten semester, är det snart dags att åka till jobbet.
Söndagsjobb blir mest kassatjänst och det är helt okej och om jag inte missminner mig alldeles, är det Joakim som blir min kompanjon. Jag får  i n t e  glömma att beställa hem frimärken!

Fyra helt lediga dagar!
Vilken glädje.

Det har varit Vinterstudion med svenska framgångar .., jag har skrivit brev och förberett för alla julkort som ska skickas .., och igårkväll var det julbord på Skepparstugan i Steninge, tillsammans med pv:s moster - Sonja -.

Så trivsamt!

Skepparstugan har en särskild plats i mitt hjärta. Där arbetar så underbart fin personal och man känner sig alltid välkommen och ibland vimlar där av kunder från affären ., det blir många förvånade blickar när man inte har arbetskläderna på sig och är på ett helt annat ställe.
Och många funderar nog .., men  v a r  har jag sett den människan ..!

När det gäller julbord, då skulle jag lätt som en plätt klara mig med sill och Janssons.
Nu tog jag det synnerligen lugnt; små sillbitar ., en ägghalva, gravad lax, två pyttesmå patéer .., sen blev det tunna skivor av älg och små bitar av hjort .., där var den i särklass godaste grönkål jag någonsin har smakat (lite gräddigare) och en enda julskinkeskiva hamnade på tallriken.
Julmust till allt detta.
Till efterrätt ädelost+camenbert och sist av allt en sån här mandelkaka med grädde och sylt.

Ett större sällskap (ser man på, kunder allesammans!) kom in ungefär samtidigt och hade trevligt i ena hörnet - det var snapsvisor och glatt humör - och där var en kvinna i min ålder som lotsade sin gamla mamma till och från bordet .., där var yngre par i jeans och grova uteskor och där var andra i glitterfodral och höga klackar och prick alla välkomnades med samma värme av personalen i allmänhet och Malin i synnerhet.

Så blev det morgon och jag tittade i min mobil .., såg att äldsta dottern arbetat natt på IVA och där hade det varit fullt upp .., sonen försökte - tillsammans med sina kollegor - hålla ordning i Malmö .., och yngsta dottern har tillbringat helgen med skidåkning (träning inför Vasaloppet) i Högbo.

Och pv räknar ner ..., nu är det bara arton dagar kvar tills han och Nelly sätter sig på tåget upp till Sthlm, för vidare befordran till Orsa där det ska skidas dagarna i ända.

"Då Nelly, då ska du få smaka äggmacka när vi sitter på tåget ...!" säger han ofta.

Jag tror bestämt att Nelly också ser fram emot resan.



Dagens fönster ...


Det fjärde fönstret.

I Portugal, närmare bestämt i Porto, bor Anna som är uppvuxen i Skåne.
Anna har genom åren skickat en hel del fönster; men jag hade helt glömt HUR många fönster som kommit susande genom rymden från henne!  Massor! Dels från resor å yrkets vägnar, men också hemifrån.
Ja, där hon nu bor.

Annas fönsterbilder är sällan tillkrånglade; för mig känns hon (som jag aldrig har träffat) som en rationell kvinna som liksom bara fångar det i farten och så är det bra med det.
En kort presentation av var bilden togs brukar följa med.
Men ibland är det annorlunda.

När det här fönstret kom, blev jag alldeles varm i hjärtat.
Det publicerades på bloggen på Norges nationaldag för två år sedan.
Så här skrev hon:

"Bara alldeles enkelt och just precis nu.
Lördagsmorgon och jag vaknar tidigt av ljus och fåglar (ja strax efter klockan 6, på våra breddgrader är det inte ljust tidigare) och vi har sovit med fönstret öppet som jag nästan aldrig får P med på att göra. Jag går upp och stoppar tvätt i maskinen och öppnar fönstren och gör te. Pratar en stund med pappa i telefon; han känner sig pigg och rask trots behandlingar han har gått igenom och idag ska han arbeta i trädgården tillsammans med min faster.

Katten kommer in genom det öppna fönstret och somnar bakom min rygg i soffhörnet medan jag äter frukost. Jag har fortfarande pyjamasen på, den med blommiga byxor som jag känner mig fin i. Inte ett skvatt måste jag göra den här lördagen men ganska mycket vill jag göra. Solen skiner en liten morgonstund på pelargonerna på balkongen på norrsidan mot gatan. Nu börjar dagen."

Är det inte alldeles underbart, så säg?

Här en länk till hennes blogg.

lördag 3 december 2016

Dagens fönster .....


Det tredje som jag minns tydligt.

Bilden togs av en bekant från den östra delen av Småland och egentligen kommer jag inte ihåg hur eller när vi blev bekanta? Kanske via bloggen, den förra? Så var det nog.

Fotografen heter i alla fall Tomas Jonsson och under ett besök i Ystad tog vi en fika och han hade med sig en bok som han skrivit som handlade om Figeholm, det minns jag tydligt. Den boken finns nu i någon av bokhyllorna här i det gula huset.

Och bilden ...?
Kanske var det dom röda lamporna och pelargoniorna .., eller ljuset som föll så vackert?
Eller pinnstolen?
Och grönskan utanför.

När det här inlägget skulle färdigställas, fick jag verkligen tänka efter vem som kunde ha tagit bilden? Och när jag kom på det - för jag visste att det var en man och det är sannerligen inte många män som skickar in fönsterbilder - kom jag också ihåg hur bra denne Tomas brukade skriva.
Hur tänkvärt.

Så jag tittade in till honom - det var länge sen sist - och när jag hade läst ett av inläggen tänkte jag att .., åååå, så bra han skriver!

 

fredag 2 december 2016

En fredag .....


Vad gör man då?

Ja, man gör inte mer än man har lust med, i alla fall när man är ledig.
Liiite - men bara lite - tänker man på dom som arbetar i affären.
I måndags kom två såna här smockfulla postburar och med mängder av tunga paket (men inte tyngre än tjugo kilo, mer får dom inte väga) och det var nog den där Svarta Fredagen som var orsaken; kanske hade alla kastat sig över nätet och beställt extrabilliga julklappar?
Buren på bilden är ändå inte fylld till brädden; det var dom två vi fick.
S p r ä n g f y l l d a.


Nej, inte ett dugg tänker man på postburar, däremot skänker man flera tankar till barnbarnet, han som om ett halvår förhoppningsvis har körkort och kan skjutsa sin mormor till affären och som nu praktiserar i kassan i en livsmedelsbutik. 
Extrajobb är väl det bästa som finns för tonåringar!

"Hej min kollega!" sa han när jag ringde upp igårkväll.
Och så pratade vi om plu-nummer och han berättade att efter tre timmars debut i kassan, var han tämligen mör. Mest i huvudet. 

Om ett och ett halvt år tar han studenten, denne underbare unge man!

Och mera ...?

Tja, man gör fisksoppa (ingen kolja, fick ta torsk i stället, men den faller sönder betydligt mer .., nåja, lax och torsk går ändå an) ..., och tillsammans med pv (vi har besökt återvinningen och klarat oss utan att det blev alltför dålig stämning i bilen ,-) stannade vi till hos friherrinnan som bjöd på kaffe och hembakade kakor, allt medan en brasa brann så fint i kakelugnen. 

Genom hennes vardagsrumsfönster kunde vi se en orangefärgad horisont där borta vid havet till.

I skrivande stund pågår avfrostning av den lilla frysen i köket.
Och strax börjar På Spåret. 
Vilken härlig kväll! 
Dagens fönster ....


I december tänker jag lägga ut olika fönster som visats på bloggen under årens gång.
Fönster som skuttat rakt in i mitt hjärta.
Eller fönsterbilder som väcker minnen.

Igår visade jag det första; här är fönster nummer två.

Christina Alvner hade varit på resa någonstans och tog bilden ..., och jag tycker nästan att man känner fläkten från det öppna fönstret .., och kan höra ljuden där utanför.
Kanske småfågelkvitter.
Kanske steg mot en trottoar?
Kanske småprat?

torsdag 1 december 2016

På menyn ....

Vi har haft bonuskväll i affären och då kan man fynda.
Bacon var jättebilligt..
Broccoli fanns för fem kronor stycket.

Vad blev då middagen?
Jo, det blev fjärilspasta och så en röra bestående av finhackad bacon (1 paket) som stektes rätt bra ..., så delade jag broccolin i små bitar och lät det gå med all bacon, kryddade med salt och rätt friskt med chilipeppar och sist av allt fick grädden gå i och då puttrade ju broccolin i den.
Inga enorma mängder och matlagningsgrädde hade ju gått lika bra, men det hade jag inte hemma.

Serverades med sallad, riven getost att strö över pastan, samt ett glas rött vin.

Jodå, man blir lycklig av det också.
Och mätt.
Just nu i .....



New York .... ja, om ni inte har tid att ta första bästa plan förstås.



Och det här är ju nästan som Gunnars kamera i Vaplan.
Vi var sextioen personer som tittade på fåglarna när jag kikade in.



Soligt och fint är det uppenbarligen i Venedig!

Såja, alldeles gratis kan vi nu titta oss omkring runt om i världen.
Ledig dag 2 av 4 ....


Efter en onsdag när hela min kropp och själ mest "tog-igen-sig" - vilade helt enkelt - och utan minsta lilla Strong Pill, så var det som om all energi sakta återvände. Det var så fantastiskt .., verkligen så där så man kände hur det fylldes på inombords! När kvällen kom och pv öppnat dörren och ställt ifrån sig ryggsäck och cykelhjälm, då var jag hur pigg som helst!
Underbart, var det.

Det blev en lugn kväll.
Vi tittade på Uppdrag Granskning och förfasades över vad terrorister kan göra mot sina medmänniskor! Vittnesmål från den svenska tösen som satt på restaurang i Paris och mannen som var på konsert - båda såg dom människor kallblodigt mejas ner - , ja, man fick is i blodomloppet .., det är så obegripligt att man kan bli så hatisk som dom här männen, varav åtminstone en hade bott i Märsta utanför Stockholm!

Nordegren&Epstein missar jag aldrig ...
  
Tidigare på dagen hade jag lyssnat till Nordegren & Epstein i P1. 
Louise Epstein läste där upp åsikter om programmet (och programledarna) som lyssnarna skickat in och jag tänkte att hur känns det att läsa upp sånt som att man är "helt värdelös"; att man saknar allmänbildning och är allmänt bakom flötet?

Och om man ser det från ett annat perspektiv: tänk, om vi alla i våra yrkesroller skulle betygsättas offentligt? På Elgiganten kan man - vid utpassering - välja att trycka på tre valfria knappar, allt beroende hur man som kund blivit bemött. Bra eller dåligt eller mittemellan?

Det är ju en sak; men att på Facebooks hemsida - helt offentligt - få veta hur eländig man är; hur totalt värdelös .., jag förstår inte hur man (dom) orkar fortsätta, ä v e n  om det såklart också finns beröm!
Kanske mest beröm?
Men visst är det ofta så att det är det kritiska man minns?

Jag fick ju själv en rejäl näsbränna när jag för många år sedan kritiserade frisyren hos en programledare i tv - kanske var det i Kobra -? Jodå, jag hade här på bloggen skrivit om hans - i mina ögon - underliga frisyr och fick någon dag senare ett mejl från samme programledare; ett vänligt mejl där han frågade om detta var det mest relevanta ..., hans frisyr?
Och jag skämdes så jag ville sjunka genom jorden!!



Nåväl.
Nu till något annat.

Under ett antal år skrev jag regelbundet krönikor i vår facktidning Handelsnytt.
Så småningom ledsnar man  (i alla fall jag) på att hela tiden försöka vara aningen underhållande och så denna eviga knorr på slutet, så jag föreslog redaktören att jag i stället skulle få fånga en kollegas hand och så fick denna berätta om sitt liv inom affärsvärlden.
Lite sånt.
Och såklart inte bara  m i n a  arbetskamrater, utan handelsanställda i allmänhet.
Sååå mycket mer intressant att ta del av andra människors liv!
Nej, det var inget bra förslag, tyckte redaktören.

Men i tidningen Vi tänker man uppenbarligen annorlunda.
Tack Bert i Luleå som mejlat mig den här artikeln!
Och jag tänker att jag nog allt var lite före min tid. 
(Och jag ler åt kommentaren .....)

Torsdagsfönstret ...


Den som följt med på min bloggresa känner nog igen bilden.
Det är en av dom som fastnat för alltid i mitt hjärta.

Vem höll i kameran?
Jo, det var en tös från Oslo vars namn jag glömt och det var hennes lillebror som står där och tittar ut genom fönstret.

Vad tittar han på?
Jo, men är det inte någon som sitter lite på huk där utanför ...?

onsdag 30 november 2016

Inte alltigenom enjängd ...

Jo, jag har sagt att ett sätt att bli lycklig, det är att ta sig en lussekatt och ett glas mjölk.

Ett annat är att äta rårakor till middag.


//Rårakor gjorda på 4 stora potatisar, 3 morötter, 1 zucchini (allt rivs på rivjärnets grövsta sida), 2 - 3 ägg, salt och chilipeppar.
Och så hårdstekt bacon till, samt lingonsylt. 
Välkomna till himlen!
Jag hade varit i Norge ....



.... på bilsemester tillsammans med mamma och pappa, men det var väl också allt?
Inte ens i Danmark (som ju ändå var långt från Malå!).
Inte i Finland heller - som ju inte var sååå långt bort -.

Men vid tjugofem års ålder, då satte vi (mina barns pappa och jag själv) oss på planet till New York och sen blev det flyg till Buenos Aires, där mamma mötte oss.

Vad minns jag från Buenos Aires?

Jo, att från luften såg staden ut som en kyrkogård.
Jag minns alla el/telefonledningar som hängde kors och tvärs över gatorna och jag minns k-pistbeväpnade militärer som vaktade överallt - inne på bankkontor och andra officiella ställen -.

Jag minns skitiga toaletter där använda tamponger låg på fönsterkarmen .., och jag minns ett cirkusbesök där publiken närmast hetsade mannen som gick på nån slags spänd lina högt under taket (utan skyddsanordning) och jag ville nästan kräkas av skräck för att mannen skulle ramla rakt ner i betonggolvet.

Mamma brukade säga att det omöjligt kunde finnas fler välputsade skor än just här, men att det också mest handlade om "yta". Mycket guld och krimskrams.

Det är ungefär det jag minns.

Men nu ramlade jag över en film som visar hur Buenos Aires har förändrats, åtminstone på vissa områden.
Intressant!
Någon av läsvännerna som varit där?
Resumé ....


Nu säger jag som arbetskamraterna gör ..., "det var strängt på jobbet igår!"
Två absolut smockfulla postburar kom någon halvtimme efter att jag själv börjat arbeta och för att få in alla paketen fick jag stuva om i postlagret.

En vagn där koperingsmaskinen står, ja, den fick flytta in i pantrummet .., fyra tunga kartonger med Hemköpsalmanackor fick också ny hemvist .., gaspatronerna fick maka på sig .., och sen var det bara att ta tag i alla paketen!

"Det måste bero på den där svarta fredagen!" sa nån, ty det var stoooora paket och hur jag än kämpade för att hitta plats till dem, så ville det sig inte. Ringde vår support och frågade om det på sms:meddelandena står att kunderna gärna får hämta paketen så snart som möjligt och jodå, det var redan gjort.

När klockan var över åtta och jag satte mig i bilen (pv hämtade, han hade varit på körövning) ville jag bara gråta, så slut på var jag. Hela kroppen värkte! Tog en Citodon .., fick ljuvlig benmassage av pv och slocknade inom fem röda. Vilken lycka!


Och det blir onsdagmorgon och termometern i köket visar på sexton grader varmt!
Då blir det till att elda - i såväl kaminen som i vedpannan - man får springa mellan och se till att det inte slocknar.

Harry norpar den lilla bädden som är Nellys; där kryper han ihop och benen hänger utanför och då blir Nelly suuuuurast i världen och står så här och glor rakt in under kaminen och hon står säkert där i tjugo minuter .., ja, innan Harry får en liten påstötning och i stället lägger sig i loppisfåtöljen och då blir allt frid och fröjd.


Vid ettiden blir det promenad och även om det inte syns på bilden, så är det soligt och fint.
Vi tar Margrete-rundan ..., liiite orolig är jag för familjen Älg som hållit till där uppe på åsen, men allt är lugnt.
Luften är mild.
Möter några bilister som knappt håller ut en enda centimeter, nästan så man ramlar ner i diket, ty vägren finns inte. När någon vänlig själ väjer ordentligt, vill man skicka iväg en slängpuss, såååå tacksam blir man!

Kommer hem. Surfar runt på Fass. Komplementmedicinen till den blodtrycksvariant jag redan har, är hemsk! Det är som att gå i en dimma ..., som om man aldrig blir utsövd; som om hjärnan går på halvfart. Nåja, man kanske vänjer sig?
Uppföljning nästa vecka.

Längtar efter ett iskallt dopp.

Ps. Och hur glad blir man inte över Rexxies uppdatering!!? Vilken glädje! Grattis Rexxie! Och inte bara till det fina beskedet, utan även på namnsdagen. Ds.




Dagens fönster ....


.... kommer från Ystad och det är rara Solbritt som hade håven med sig!


Tack snälla! säger jag.

tisdag 29 november 2016

Skidbyxor i elasta ....


Gott om igenkänning är det i Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg".
Sexhundrafemtioåtta kommer-ihåg-minnen.

Många av dem är även mina.


Dagens fönster ...


Pv har - för några dagar sedan - hittat sin träkyrka och testat om den lyser.
Det gör den.

Låt se hur länge den blir stående på parkettgolvet här i vardagsrummet.