Elisabet

Möten ...

Dom polska herrarna ...

Och friherrinnan ringer och frågar om jag vill följa henne in till Halmstad; hon ska på mammografi (har man en gång haft bröstcancer med allt vad därtill hör, blir nog mammografin en evig påminnelse om vad som kan hända ...) och därefter har hon tänkt sig ett besök på Lindex och jag säger att okej, det kan jag göra.

Röntgenproceduren är raskt överstökad ("i det där väntrummet sitter dom som blivit kallade åter, där satt jag och tre andra kvinnor härifrån trakten ...", säger Lena) och jag, som inte tänkt handla något annat än lavendelolja (till massage) bär på en liten påse från klädesaffären och så blir det då oljan, samt magesiumtabletter till pv (för spring-i-benen) och på torget köper jag tulpaner och penséer och en liten rosafärgad tusensköna och sist av allt stannar vi till vid fiskbilen.
Lena köper hel rödspätta och jag något gott till fikat.

Tillbaka i Steninge bjuder Lena på kaffe och jag håller brödet och vid fikabordet där ute i solen, där sitter två byggnadsarbetare från grannlandet Polen och det är som vanligt - någon eller några skulle förstås kalla mig obotligt nyfiken - men jag tycker att det är så intressant det här med andra människor och deras öden, så ja, jag börjar fråga.

Jodå, det visar sig att herrarna kommer från en liten stad bara 20 km från gränsen till Ukraina .., den ene - han som kan såväl engelska som tyska - heter Andrej ("Säg Andy, det låter mera internationellt ...", säger han) och den andre Rickard.

Andrej är femtionio år (nej, han vill absolut inte säga sin ålder .., "du först ...?" säger han förläget leende till mig, "You know, I am an old man ...", fortsätter han ...och inte förrän jag sagt att jag är sextio, kommer svaret), jaha ja, jaså på det viset .., ja, han fyller om fem månader och han har fru (sjuksköterska i Polen) och tre barn (dottern bor i London) och brukar arbeta i tvåmånaderspass här i Sverige (nice country, nice people .., säger han) och så två veckors ledighet hemma i Polen, ja, så där fortsätter det ..,  och så sitter vi där och småpratar lite, medan Lena fixar kaffet.

"Polen .., ni är katoliker ..., eller hur?" frågar jag.

"Jo, vi är katoliker, 90 procent av vår befolkning sägs vara katoliker, men ... , ja, dom flesta är som jag, vi går kanske i kyrkan någon enstaka gång per år .., Gud har jag i mitt hjärta, ja, Gud och min familj", säger Andy, klappar lite på sitt bröst och ler lite urskuldande.

Det är väl som här då, tänker jag.

Friherrinnan är en av de absolut mest generösa människor jag någonsin har träffat.
Det är nästan omöjligt att åka från Steninge utan att få med sig nybakat bröd eller nånting annat, ja, nu blev det gårdagens potatis, - och purjolökssoppa och så köpte hon ett fint nagellack (färgen heter Lisboa och fick mig att tänka på annannan) så jag skulle få tjusiga tånaglar efter operationen.
Och på väg till stan svängde vi förbi affären, där hon lämnade hon en nybakad kaka till eftermiddagskaffet.
Sån är hon.

Och arbetarna (som är anställda av en firma från trakten och byter tak på hennes hus) får förstås också kaffe med bröd och i friherrinnans knä sitter hunden Shejk och tittar ut över den lilla del av världen som är hans.

Några meter bort står ett körsbärsträd som snart ska slå ut i blom.
En sädesärla vippar omkring på gräsmattan.

Och nu är jag hemma.
Trött.
Ont i benen efter asfaltpromenaden i stan (där trottoarerna lutar ut mot gatan, det är hemskt för den som har knepiga knän!) och solen flödar och jag ska plantera blommorna.

Två hela dagar kvar.