Efter en jobbig skilsmässa tvingade mina arbetskamrater mig att registrera mig på SprayDate.
En engelsman boende i Dalarna kommenterade och sade hello.
Vi började prata och prata och prata och efter någon månad ringde han upp och vi tillbringade kvällarna i telefon.
När vi så småningom vågade träffades kändes det bara som en bekräftelse.
Efter ett halvår hyrde han en andrahandslägenhet och flyttade han ner till Stockholm. Jag tror att han sov där två nätter på hela året han hade lägenheten, men vi ville ha en möjlighet att backa lite - för mina barns skull.
För att göra en lång historia kort så frågade han efter ytterligare något år barnen om det var okej att vi gifte oss. De blev jätteglada och nu har vi varit gifta i snart 4 år och har en hel drös med barn och barnbarn.
När vi samlas är vi 22 stycken och har fantastiskt roligt.
Det går nästan inte en dag utan att vi kommenterar till varandra hur bra vi har det och vilken tur det var att vi vågade.
1991 var jag precis nästan klar med mina universitetsstudier och hade väldigt vaga planer på framtiden. Inte var jag ett dugg stressad heller, tänkte säkert att det skulle ordna sig - eller så kunde jag kanske fortsätta plugga.
Så tänkte jag säkert. Singel var jag också sedan fyra år.
En lärare tipsade under ett seminarium om att något företag sökte språkfolk. Jag uppfattade att det låg här i Stockholm, men var i tankarna redan på väg till England dit jag och en kursare bestämt oss för att åka tre månader och chilla, som det heter nu för tiden.
Därför sökte jag aldrig något jobb.
Men efter någon vecka blev jag uppringd av en människa som ville att jag skulle komma och träffa henne för en intervju om ett möjligt jobb i Dublin!
Jag var mycket fundersam över allting, hur visste hon vem jag var, mitt namn, mitt nummer... ja, sånt. Men jag cyklade dit, blev intervjuad och fick göra ett översättningsprov, för det handlade om att översätta programvara på Microsoft.
Gulp. Men jag tänkte inte så noga på det, jag hade ju siktet inställt på Englandsresan och tre månader var länge på den tiden.
För att göra en lång historia kort fick jag erbjudande om jobb, tackade helt kallt nej till att börja förrän senare eftersom jag ju skulle ut och resa. "Då kanske det inte blir något", sa intervjuaren. Nä, må vara hänt då, tänkte jag.
Men jobbet fanns kvar ett halvår senare, och den 17 februari 1992 anlände jag till Baíle Atha Clíath:-)
Och ytterligare ett halvår senare hade jag träffat en skåning och efter bara någon månad till väntade jag vår lille A som föddes där borta sommaren 1993.
Långt senare fick jag veta att rekryteringstanten hade ringt FEL PERSON - hon trodde jag var någon helt annan.
Det är fortfarande ett mysterium.
Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.
Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.
Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.
Och Sonjas värme.
Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.
Med Kapten Lintott på Samos.
Och Emma på Kefalonia.
Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.
Allt sånt berättar jag.
Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?
Egentligen.
Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.
Hon förstår.
Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".
Många gånger har det också blivit bra.
Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.
Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.
Det var väl det jag mest ville säga.
Tack också för att ni är så underbart rara!
Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.
