Allt mer hemmastadd känner jag mig här vid havet, ja, det är ungefär som i Malå, den där självklara känslan av tillhörighet.
Att nånting är bekant.
Arton år efter flytten söderut kan jag i minnet räkna trappstegen ner till sjön .., och alldeles självklart visste jag var myrorna höll till ..., och att Kung Karls Spira, Västerbottens landskapsblomma, gömde sig nere vid sälgbuskarna.
Ungefär på samma sätt håller jag på att hitta pinnar till det där redet i mitt hjärta.
"Det-här-är-min-del-av-världen-redet."
Nu hittar jag på ett helt annat sätt!
Jo, jag börjar känna mig trygg.
Någon flyger inte längre. Någon annan är mätt.
Och idag gör jag tvärtom.
Visserligen tar jag lilla grusvägen längs havet och jag passerar båthamnen och konstaterar att hamnkaptenen sitter ute på piren i sin vita bil -precis som vanligt -, och jag fortsätter upp mot ljungheden, men när jag är framme vid grinden, väljer jag att gå mot krönet av heden.
Där finns ingen"riktig" stig, men överallt ser jag spår av hästarna från i somras och på så sätt känns det tryggt, jo, mer än så, det är en alldeles härlig känsla!
Där finns spår av annat också; slagna fåglar.
Och spår av hårt arbete ..., av svett och slit!
Att vi bor i Stensjö, är inte svårt att räkna ut.
Längs "åsryggen" löper en hög och lång mur.
Man kan fundera över vem eller vilka som har gjort allt detta?
"Klick-klick!" Alla bilder är klickbara. Särskilt den här.
Hade solen strålat - vilket den inte gör -, hade jag slagit mig ner och suttit där och spanat ut mot havet. Överallt ligger torkade hästlortar och där är hålor och spillning efter kaniner.
En vacker sten hittar jag också.
Det liknar nästan bärnsten.
En bra stund står jag där och håller den i handen.