S e m e s t e r ...

Och vi cyklar österut, mot Nybostrand till ..., och vid tredje infarten till höger svänger vi av och hamnar på en bit av den långa stranden där jag nog bara har varit en enda gång tidigare; då med Bente och hennes son.

Här är vattnet klarare än i stan .., och det känns djupare .., och vi badar hur länge som helst!

Och jag ligger på mage och läser en Resebilaga som berättar om hur härligt det är på ön Naxos i Grekland, men just i den stunden känns Ystad lika bra.

PV cyklar iväg och kommer efter en stund tillbaka med såväl kaffe som Fritidsbarens delikata wienerbröd som är t u n g a och frasiga, allt på en gång.

Vid femtiden är vi hemma igen, efter att först ha hämtat tomma banankartonger på affären.

Utanför min port blir det prat med en man som jag inte har sett på ett tag och han frågar om jag är på väg att flytta och själv frågar jag var han har varit, "ja, jag har inte sett honom på ett tag ..?"

Ett tag .., visar sig vara sju år.

Så länge har han bott i Helsingborg och även i Ängelholm, men nu är det finito med kvinnan och han har återvänt till Ystad och tycker att livet är rätt trist .., ja, han har fått lägenhet i samma fyrkantskvarter som jag själv bor i .., det huset sitter ihop med "mitt" och han berättar att "ja, men minns du inte att jag bodde på andra sidan fyrkanten innan jag flyttade .., du har lite dåligt minne Bettan ...", säger han och det har jag verkligen, men har ingen lust att få det skrivet på näsan.

Det finns liksom en orsak till att jag då blir orolig.

Och nu .., Marinan.

Pensionatsvärden och jag själv.

Hoppas att det fläktar från havet, för inne i min lägenhet råder subtropisk värme och hur man ska kunna sova i detta, det övergår mitt förstånd?

Och i morgon stundar besök på Arbetsförmedlingen.

Andra gången på femtiofyra år.

Nej, tredje. När jag var sjutton år fick kompisen Eva och jag själv hjälp av arb.förmedlaren Bertil Hellgren hemma i Malå, som såg till att vi fick sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen i Göteborg.

Det var då det.

Då hade jag storlek 34 på mina byxor och levde mest hela sommaren på räkost i tub, samt barnmatsburkar till lunch. Ja, innehållet, alltså.

Hungrig var jag aldrig.

Såja ...

Nu har syster Nilsson tjänstgjort.

Köket blev undersökningsrum och där fick herr pv sitta alldeles stilla, medan syster med hjälp av en liten nagelsax, tog bort suturerna.

Lätt som en plätt, var det.

Och man hittar bilder ...

Mamma på bron i Bjäresjö, utanför Ystad.
Och Linte-Pinte ..., ååå, vad jag kan sakna den hunden!



Gamla kort dyker också upp.

Pappa var ordförande i MIF, Malå Idrottsförening och här ska det mätas.

Vem mannen till vänster är, vet jag inte .., men sedan kommer alltså pappa iklädd shorts och skjorta .., (kan det vara därför jag tycker så mycket om skjortklädda män ..?) och så är det Sören Lundgren, legendarisk bagare hemma i Malå och innehavare av Lundgrens Konditori på Storgatan, nu förstås nedlagt sedan lång tid tillbaka.

Längst till höger står Mauritz Brännström.

Han hade sportaffär i samma huslänga som konditoriet och där inne doftade det läder (hundkoppel hängde på rad ...) och där fanns ett stort älghuvud uppsatt på väggen mot kondiset .., och tre galonklädda pallar som karlarna brukade sitta på .., där hämtade jag ofta pappa när det var dags för middag.

"Cykla till farbror Mauritz och se om pappa är där .., säg till honom att vi ska äta ..!" sa mamma.

Gissa, om det pratades älg, - och harjakt där inne!

Mauritz var pappas bästa kompis och hade en gång vunnit Vasaloppet.

När mamma en kväll 1975 kom till sitt arbetspass på sjukstugan, bad en kollega henne att ta emot en kvinna som nyss hade blivit änka, ja, hennes make hade hittats död i en bil i byn. Hjärtinfarkt, eller något sånt.
Och mamma mötte kvinnan och fick sitt livs chock; där stod Mauritz fru Gunborg och till Gunborg och Mauritz hade mamma och pappa varit kvällen innan och druckit kaffe.

Nu låg han död i kylrummet och hans stora gummistövlar stod där utanför, prydligt uppställda.

Ett år senare var även pappa död.

I den gröna lådan ...

.. hittar jag handlingar rörande mitt barndomshem.

Pappa och mamma har undertecknat.

Mamma, med sin lite hipp-som-happiga namnteckning, som i hennes ungdom lutade åt vänster, sedemera kom den att vinkla över till höger.



Och pappas.

Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och det tycker jag nog märks.

Känslig och vacker är den.

Inutimjuk, som pappa själv var.

Flyttstädning pågår ...

Men det går långsamt just nu .. jag hittar brev från mamma lite här och där.

Så här skriver hon i januari 1988.

"..... den stackars R (24 år) han har det jobbigit med sina laster. Det är inte många nätter han kommit hem nykter.

En natt var han så stupfull, så jag höll inte på att få honom uppför trappan. Väl uppe, så kunde jag ha spöat mig själv för att jag alls hade släpat dit honom! Nu var jag tvungen att stanna kvar och lägga mig på golvet framför hans dörr, så att han inte skulle dråsa nerför den branta trappan.

Stackars R! Stackars hans fosterföräldrar! De älskar utan gräns och är så förtvivlade för hans skull. Själv har jag alltid varit svag för grabben och lider med föräldrarna. Men för Herren finns inga hopplösa fall, säger Edin på LP-stiftelsen.

Han (Edin) var själv i människors ögon just ett hopplöst fall.

Julen har för övrigt varit het.
Fyrtio grader i flera dagar!! Kvavt i luften och svetten har runnit i små bäckar. Just nu fläktar det riktigt skönt. Fåglarna kvittrar, hibiskusen ståtar med röda, härliga blommor!
Hundratals ljusgröna fjärilar svävar i luften - gräsmattan talar sitt trista språk -, ja, att det är dags för klippning.
Det är inte en vecka sedan jag klippte den sist, med en el-klippare och lång-lång sladd.

Apelsin och grapefrukt och pomeloträden dignar av stora, men ännu gröna frukter.
Rosorna är utslagna och allt är en våldsam kontrast mot er snövita och rimfrostiga jul.

Nej, inte längtar jag till vintern, men väl till er på Ringvägen 29 - för åtminstone ett kort besök och att få se er och fika med er en stund!

En hjärtevarm kram på födelsedagen!

Mamma. "

Syster Nilsson berättar ...

Foto: Tommy Eikedahl.
Själv ville jag inte titta på.
Året var 1979.


Idag kommer pensionatsvärden med tåg från landet Halland, till Skåne.

"Men först måste jag till distriktssköterskan så hon får ta bort suturerna på ryggen .., du vet, det där födelsemärket som togs bort ..?" säger pv.

Då säger jag att det kan jag väl ordna, det kan inte vara så märkvärdigt?

"Tre, fyra stycken .., det är bara att ta en liten fin sax och klippa försiktigt och så drar man upp hela tråden .., ja, det förmodar jag .., kom du, jag fixar det!" säger jag, som trots allt är utbildad till vårdbiträde.

Ja, att det är hela trettio år sedan, det behöver man ju nödvändigtvis inte berätta för patienten.

Och jag ler och tänker på min mamma, som vid sextio års ålder började praktisera som såväl barnmorska som tandläkare, allt ute i den argentinska djungeln.

Nästan varje dag som vi var hos henne, kom indianer med våldsam tandvärk och mamma, som aldrig hade dragit ut tänder i sitt tidigare liv, hon satte helt resolut patienten på en stol ute i solskenet och så plockade hon fram tång och bedövningsspruta (bedövningsmedel hade hon fått från tandläkare hemma och begagnade tänger från Erikshjälpen) och jag minns tydligt att ju kämpigare det var att få ut tänderna, desto mer snurrade foten på patienten .., ja, den gick av och an som en propeller!

Men vad var alternativet?

Femton mil genom djungeln till närmaste stad och indianerna hade inga pengar till vare sig resa eller tandläkarbesök .., dom levde ju på sitt fiske och bodde i enkla, enkla rishyddor med jordgolv.

Det fick bli enligt Kajsa Warg-metoden ..,"man tager vad man hafver", och vad matacoindianerna hade, det var en kavat sjuksköterska från södra Lappland, en som trodde sig om att klara det mesta.

Heja dig mamma! hälsar en annan syster (ja, lillasyster ..) Nilsson som nu ska leta fram pincett och sax, inför den stundande behandlingen.

Måndagsfönstret ...

Och när fönsterfångerskan synar håven, upptäcker hon en hel drös med fönster!

Fönster i olika former och storlekar .., fönster från Gallejaur, Bergnäsudden och Arvidsjaur!

Det här är ett av dem alla och det kommer susande genom rymden och landar elegant i pensionatvärdens lilla dator.

Och att Fånga Dagen .., den allra första "semesterdagen" .., är inte särskilt svårt.

Halv sju ringer nämligen väckarklockan.

Tvättstugan är bokad.

Och ute faller ett stilla regn.

/Det finns för övrigt många sätt att fånga dagen på ...

Och så ett kvällsfönster ...

.. från Bergnäsudden i Norrbotten.

Fönsterfångerska var madamen som flyttade från Västmanland till Norrbotten och som tycker att paradiset på jorden, det är tydligen där.

I Arvidsjaur.
Och Gallejaur.
Och vid Storavan.

Strax efteråt kommer regnet ...

Det blir som ett nytt liv.

Bilden är klickbar.

Och plötsligt är man i Amerika ......

Så snart jag kommit hem från stranden, kommer regnet.

Ett veritabelt skyfall och äntligen, äntligen .., går luften att andas!

I ugnen värms kycklingvingar .,ååå, jag är vrålhungrig .., och i väntan på kvällsmiddag, reser jag västerut.

Ja, med nätets hjälp kan man göra nästan vad som helst.

Och jag läser ...

..."Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt.
M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten.
Även om hamnområdet är turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar."

Eller så här.

"Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows."

Hur intressant som helst är det.

Här kan du läsa resten.

Kväll 1 ...

... cyklar jag ner till stranden och mest hela tiden ler jag.

Byter om ute på bryggan.

Bryr mig inte nämvärt i att den bara och omfångsrika rumpan kanske syns.

Klättrar nerför stegen .., dyker rakt ner i vattnet..., som är underbart svalt, utan att vara kallt!

Simmar länge .., det är rejäla dyningar ..., fram och tillbaka åker man.

Mörka moln på himlen.

Cyklar hemåt, genom Sandskogen.

Hela tiden doft av schersmin!!

Berusande, ljuvlig, underbar doft!

Och fågelsång.

Och värme.

Och glädje.

Och tacksamhet.

Det går framåt.

Nu är alla köksskåpen i det närmaste tömda och rengjorda.

Inklusive städskåpet, där jag fyndade nåt så otroligt!

Där fanns ett ormbo av olika elektriska sladdar och kontakter .., och topz som ramlat ur sin förpackning och gamla blodtrycksmediciner .., östrogentabletter som knappt användes ., plåster (jag tycks aldrig skära mig ..?) .., där var proppar .., marschaller .., ännu flera marschaller .., julgransljus .., en elektrisk ljusstake från Ikea och en avliden sådan från Åhléns .., Herdins färgmedel (fuchsia och svart) .., dyrbara microtrasor som knappt har använts ..., ja, ni anar inte!

Mellan varven går jag ut till soprummet och kasserar.

I morgon har jag bokat tvättstugan och så ska jag gullbe att pv hjälper mig med spisen, för där måste man nästan stå på knä för att komma åt och tyvärr, tyvärr .., det har jag ju så svårt med .., ja, rent av förfäärligt svårt är det.

Jag tog mig en titt bakom element och fick en chock.

Ojdå.

Men h u r kommer man åt där?

Inte med en trasa, inte en chans och inte med dammsugarens alla attiraljer .., kanske att jag måste köpa mig en rejäl dammvippa?

Säåja, nu hoppas jag att intresseföreningen har noterat allt detta intressanta.

Vill ni ha ett arbete som ger er glädje?

Bli affärsbiträde!!

Ty, just som jag telefonsurrar med härliga bettankax, ringer det på min dörr.

Så jag öppnar.

Där står, till min förvåning, Ing-Britt, kund sedan länge i lilla kvartersbutiken och nu på Supermarket.

I min ålder, kanske.

Jag känner henne inte annat än via kassan.

Småprat genom årens lopp ., ja, ni vet, väder,- och vindprat.

Men där står hon nu med en S:t Paula i handen och hon kramar om och pussar på kinden och det rinner tårar på hennes kind och hon tackar för den här tiden och säger att .."jag skyndade mig hem från stranden så du inte skulle hinna flytta!"

Och så går hon sin väg.

Har jag någonsin berättat för er hur mycket jag älskar skåningar i allmänhet och ystadbor i synnerhet?

Jaså, det har jag.

Kan ni förstå varför?

Bra.

Om någon undrar ...?

Ja, hur det känns att säga upp ett fast arbete, detta Det Viktigaste Av Allt här livet, enligt många.

Jo, det ska jag säga er: det är en sån oerhört ljufvlig frihetskänsla!

Slut i rutan ..

På chefens skrivbord ...


Klockan fjorton-och-arton-piiip.

Ja, så är mitt klädskåp rensat från diverse inköpslistor, två petflaskor, plus ett hekto kattsand.

Vad kommer jag att minnas mest från just idag?

Jo, kvinnan i 60-årsåldern som kommer från kassan mitt emot och tar min hand och ler så innerligt, innerligt varmt och säger .."tack för all vänlighet under alla åren, även på Fridhems Livs".

Och Karin, barnmorskan, som kommer gående vid charkkylen och har med sig present och en vit pion och står där med armarna utsträääckta som till kom-får-du-en-varm-kram och det känns som om mitt hjärta ska rämna.

Och bloggvännen, hon som har det varmaste av leenden och som är så len om huden, jo, jag vet, för jag strök henne över armen.

'
Och på "mitt" bord ., där ligger välkommen-tillbaka-brev till Emelie, som har haft semester.
Det är hon som nu ska ta över kassajobbet.
En av mina döttrar sa en gång att det här med överstrykningspennor, "det är nånting som är typiskt för mamma."
Så är det verkligen.
I min väska finns nästan alltid en rosa och en lila variant av dessa.

Men nu är det över.

Nu ska jag öppna en ny grind i livets hage.

Dagens sommarvärd är ...

... f.d. hockeyspelaren Mats Sundin.


– Jag ska prata om hur Tornedalsblodet har format mig, djävulens kalsonger och NHL-killar som sover med hockeyklubban.

Dagens fönster ...

... finns i lilla byn Gallejaur i Norrbotten.

Jom tog bilden.

Verkligen en insikt ...

Å, jag älskar såna här betraktelser!

Och så hittar jag ett brev ...

... skrivet av min mamma, daterat den 12:e mars 1980.

I brevet berättar hon om en resa från Puntana till Tartagal.

Puntana låg eller ligger kanske fortfarande mitt inne i den argentinska djungeln, eller mer som ett ökenområde eller måhända nånting mitt emellan, alldeles nära gränsen till Bolivia.
Det var där som mamma höll till de första åren.
Hon kallade det för ett "campamente" och där var mest rishyddor där indianerna bodde .., där fanns ett litet vitt hus med två rum, varav mamma hade det ena som mottagning. En trädgård hade hon också, där hon kunde plocka paprikor, grape, pomelo, citroner, tomater och alla möjliga grönsaker. Fisk köpte hon av indianerna som lade ut nät i Pilcomayofloden alldeles i närheten.

Till Tartagal, cirka femton mil från Puntana, åkte hon för att hämta post och handla medicin och ta ut pengar.

Så här - bland annat - skriver mamma:

"Kära Eliza!

Tänk, äntligen är jag här igen!!!'

Vägen var obeskrivbar på sina ställen, men långa sträckor riktigt bra.

Frisia (lärare, som började studera till läkare, men bytte bana ..) och bror till hans fru skulle åka samtidigt, eftersom Frisia har en inflammation i en spottkörtel och har rysligt ont - och hans svåger skulle börja arbeta till veckan.

Detta blev en i sanning intressant resa.

Frisias bil krånglade eftersom det kommit vatten i bensinen, lägg därtill några andra problem.

Vi startade kl.10. från Puntana och kom fram kl.3 i natt!
Då hade Frisia fastnat i en grop gjord av traktor och vi kunde omöjligen få loss bilen och bogserlinan av stål gick av i ett. Dessförinnan hade han generöst tagit upp en bekant familj till honom som varit på vägen sedan i i fredags! (Det är tisdag idag).

Tio personer tillsammans med höns, en gris, tre getter och en fru, hade han att köra.

Innan Frisia körde fast hade en traktor dragit loss oss från ett sur-hål som vi fastnat i.

Frisia har inte kommit ännu, fast klockan är 14.30 på onsdag.

Hans svåger satt långa stunder på biltaket med en plåtburk och en slang till motorn - eftersom den vanliga tillförseln inte fungerade -.
Å, Eliza, detta var en syn att skåda och jag önskade att jag hade haft en kamera med.

Sedan fick vi låna en glas-dameján av en criolle efter vägen. Den band de fast framför bilrutan, sedan var det bara att fylla på mer bensin. Den bättre bensinen fick de av andra som fastnat längs vägen i fredags förra veckan.

Ps. Det visade sig att jag hade sjutton brev att hämta ut på posten. Tre var från dig, plus några norrantidningar med artiklar om Ingemar Stenmark! Tusen tack! Ds.

Flyttstädning pågår, avsnitt 2.


Och nu har jag hittat två par högklackade skor.

Är dessa verkligen m i n a ?