Bilden är - hopefully - klickbar, kanske ser ni bättre då?
Och logiskt är det ju att vi bor på Ejdervägen.
... innan det är dags att ge sig av mot affären.
Så jag gör som jag brukar .., tar på mig yllekappan och virar halsduken flera varv runt halsen och så raka spåret ner till havet.
Kikaren i kappfickan.
Och jag går till "min"klippa och står där i iskalla vinden och spanar ut mot lilla ön där jag räknar till totalt tolv ejdrar, vilka ligger där i vattnet och simmar lite hit och dit.
På stranden ser jag en välbekant liten figur, nämligen lilla Motacilla alba.
Ååååå, så glad jag blir!
Det har blåst - och blåser ännu - rejält ..., och på stranden ligger drivor med skräp!
Plastpåsar, rep, en lockförsedd hink med okänt innehåll .., sedvanliga mjölkförpackningar med dansk text .., och där ligger även en ilandfluten tandkräm med lite baklängestext.
Från slänten kommer nånting som ser rostigt ut.
För att inte säga ..., äckligt.
Och jag plockar upp plastpåsar och två pet-flaskor och bär mig med hem.
Tanken är att där väl ska finnas en soptunna på parkeringen, just där naturreservatet börjar, men se, det gör det inte.
Så där går jag med fladdrande plast och tänker att med stigande ålder blir man allt mer lik sina föräldrar.
Min mamma brukade, när hon cyklade någon mil, ta med sig en plastkasse och så, när hon såg cigarettpaket eller annat skräp i dikeskanten, så hoppade hon av sin cykel och fyllde plastpåsen.
Å, vad vi tyckte att mamma var fånig!
Nu är det andra tider.
