"Vet du vem han är ...?"

Frågade jag pv.

Nä, han visste inte heller.

Ja, herremin, vilken fantastisk människa och artist i kvällens "Så ska det låta!"

Vilken energi!!

Och helt obekant var denne man för mig.

Men inte nu längre.

Och halvvägs hemma kommer jag ju ihåg ...

Så snart jag kommer hem och har duschat och ätit middag, åker kalasbyxor och anorak på (ja, jag är frusen).
Och behån av - halleluja -.
Och så blir det ryggläge på soffan Ektorp.
Ungefär som lillflickan på bilden, hon som en gång åkte med samma tåg som jag själv.

Först kassan från nio till fyra - förutom lunch och kaffepaus - och sista timmarna är jag andrakassörska och fixar det som går att fixa i mejeriet (jag har bevisligen beställt för lite den här gången ...) och mellan varven klättrar jag upp på rullpallen (den som kallas för "elefantfot") och frontar översta hyllorna.

Hela eftermiddagen strålar solen och det märks på inköpen.

Nu blir det grillkol, varm korv, kött som ska läggas på grillarna .., det är marinader och grilloljor och sallader ..., och kvart i sju, när jag just ska börja ta hand om brödet som är kvar, då ropar Lena på hjälp och själv får hon ägna sig åt ett paket som ska skickas utrikes och det tar tid och jag tar kassan och som alltid när vädret är fint, kommer kunderna i sista minuten.

Åååå, så trötta vi är när det är dags att låsa dörrarna!

Och charkpersonalen är inte mer alerta dom .., där har det skurats golv och plockats undan och skärmaskiner har rengjorts och allt det andra som ska göras ..., och vi står ute på lagret och pustar och den som är fri i morgon är över sig av lycka.

Jag liftar med Lena till Steninge, där hon bor - inte långt från pv:s mammas hus -.
Där väntar pensionatsvärden på mig och just som vi har börjat köra och jag berättar om hur vi haft det ..., ropar jag högt!

" B r ö d e t !!! Jag glömde brödet!"

Å, så pinsamt .., nu kommer lördagspersonalen, den som har hand om brödavdelningen alltså, att tro att jag bara har skippat att göra allt det som ska göras, å, det är det sista jag vill!

Så när vi kommer hem ringer jag till en av dem som har nyckel och just den personen ska ändå dit i ett annat ärende och lovar att göra det jag själv glömde, annars hade jag själv tagit bilen.

Sicken lättnad.

Och nu är det helg.

Skor ...

Bild: Emma Böhlander, 14.

Jag upptäckte bilden på hennes sida på facebook och bad att få den.
Jodå, det gick bra.
(Hon lyder sin mormor ...-)


Bild: Emmas mormor, 57 år.

Bilden togs efter besöket på Söder i Stockholm, där Sven då hade vernissage.

Töserna stod på Sergels Torg och jag frågade om det var okej att ta en bild på deras skor?

"Aaaa ...", sa flickorna sträckte på benen.

Om man går och lägger sig ...

.... vid niotiden och lämnar hockeyn åt sitt öde och somnar bums ..,

då kan jag lova att man är vädigt pigg när klockan är sex på morgonen.

En enda arbetsdag återstår - men en lång en - sedan väntar tre och en halv dags ledighet.

Som en liten semester!

Fredagsfönstret ....

... finns i Askome, allt uti landet Halland.

(Fönstret finns i en förrådsliknande byggnad på kyrkogården - i just Askome -.)

Hör ni lärkan?

Hela tiden drillade den högt i skyn.

Men inte ett enda par hade hon ...


Ni vet, madamen vars make har ett sånt fantastiskt garage.

Det kommer ni ihåg?

Nu har hon skrivit nåt sånt där bra igen!

"Men nu måste ni väl ändå begripa!"

"Det där är väl en enkel sak ...!" sa pv när jag bad om hjälp att fylla i kassakorten via nätet.

Ååå, så lätt! tyckte han.

Och så klickade vi iväg kassakorten från vecka 4 och framåt och jag tänkte att det var väl uschligt av mig att inte fatta det där själv.

Några dagar senare har jag ett meddelande i min inkorg.
Ett meddelande med utropstecken som fladdrar hit och dit, just intill.

Från Handels.

Nu har handläggaren "Gerd" givit upp och vidarebefordrat ärendet till "Anna" och glöm, att pv hade gjort rätt.

Alldeles från början får vi ta det.

Och ytterligare några dagar senare kommer med posten ett A4 med anvisningar hur korten ska fyllas i och jag tar med mig papperen till affären och högläser för min chef och hans fru - vi sitter vid bordet i personalrummet - och båda två tar sig för pannan.

"Men hur i fridens dagar ska någon som t.ex. inte är helt hemma på svenska språket .., hur ska dom kunna förstå sånt här ...?!" säger Bodil.

Ikväll får vi sätta oss vid datorn igen.

"Tänk på att begära ett nytt anställningsbevis från din arbetsgivare om du får någon förändring i din anställning, t.ex ändrad arbetstid", skriver någon okänd handläggare.

Nu är det så att arbetar man i affär och är sist anställd, då får man räkna med att schemat ändras nästan vecka till vecka ., ofta blir det lite mer tid.
Någon kan vara sjuk eller har tagit ledigt.

Det kan bli en oherrans massa anställningsbevis som ska skickas in!

Jag bad ju "Gerd" att helt enkelt stryka mina kassakort .., jag avstår dom pengarna som ändå betalas ut bara under en begränsad tid (tretton veckor tror jag och mellanskillnaden lär inte bli stor, ja, mellan den lön jag har nu och min tidigare), men se det går inte.

Det g å r inte.



Så jag lägger skrivelsen åt sidan och tänder ett ljus och tittar - utan att egentligen titta -, på en norsk dokumentär.

Ett naturprogram.

Totalt slut på är jag.

Det värker i alla upptänkliga leder.

Min mamma sa ibland att ..."du förstår Eliza, det är som om det har blivit en rubbning i systemet".

Just så känns det.

Och en arbetsdag återstår (men en låååång en), därefter stundar ledig helg.

Torsdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Ser att du lägger ut fönster varje (?) dag och att de kommer från lite olika håll.

Kom på att jag har ett Londonfönster, som jag tog i somras.

Inifrån Towern, med utsikt över Tower Bridge.

Varsågod och använd det om du vill ha det!

/Fru Hansson"


//Jodå, fru Hansson .., här har lagts ut fönster i säkert fem års tid - ett om dagen - ibland flera!

Och du anar inte hur roligt det är att få fönster från alla möjliga håll och kanter.

Fler som vill bidra?

Maila i så fall bilden till bisse151@gmail.com, berätta gärna lite om var bilden togs och så lägger jag in dem.

på väg hem ...

bara någon kilometer innan jag ska svänga vänster in på lilla Ejdervägen

dyker den upp i mörkret

en stor älg

rakt över en gärsgård hoppar den

och mot bilen

och jag skriker så den stackars älgen nog blir vettskrämd

och tar några kliv tillbaka

- in mot gården igen -

efteråt

blir jag alldeles skakig

Idag ...

Och grannen i det lilla gula huset, han som är uppvuxen i Ystad, han har tröttnat på att få skörden uppäten.

Sextio minuter ...

... vid havet ...., och man klarar av det mesta.

Lilla "ön" där jag i vanliga fall sitter på min rumpa och spanar ut över havet, är idag delvis översvämmad av lågtrycksvatten (hade jag haft stövlar, hade jag fixat det), så jag går åt andra hållet, längs stranden ..., en bit söderut.

"En bit" är lika med två hundra meter.

Max.


Slår mig ner på en sten .., ser två sädesärlor .., hör lärkan .., och upptäcker härliga strandskator med sina illröda ben.

Av och an går dom och pickar i ilandfluten tång.

Närmar jag mig det minsta lilla .., flyttar dom sig ytterligare en bit bort.


När jag äntligen kommer liiiiite närmare, tackar dom för sig och flyger sin väg.

Jaha, ja.

Väljer - för ovanlighetens skull - en annan väg hem.

Vinden i ryggen .., kappan fladdrar i vinden.

Av all fukt från havet är håret lockigt.

Onsdagsfönstret ...

.... finns i Västmanland.

Ulrika tog den vackra bilden.

Lättnad ....


Äldre man kommer till kassan och sträcker fram fem Svenska-spel-kuponger och tre till ATG.
(Hästar, alltså).

Han plirar filurigt .., vet ju vilken ångest jag har haft för detta tidigare.

"Shoooot man!" säger jag smajlande och tar hans kuponger.

Och fixar alltsammans utan att tveka.

Blir man lycklig?

Svar: absolut!

Man blir jättelycklig!

Det känns som om man äntligen är en hel människa igen.

Två vänsterhänder från Hemköp ...

Den till vänster tillhör Peter.

Han är jungfru och lillebror och så rar och omtänksam.

Den högra tillhör Johanna ..., - Lejon och storasyster - det gissade jag rätt på.

Innan jag själv arbetade i affären, blev jag alltid så glad när Johanna satt i kassan.

Alltid så lugn och vänlig är hon!

Lite över sju var vi klara och jag tittade in i charken för att se hur det stod det till med Peter .., var han klar eller inte .., och där var även Johanna, ja, dom samåker in till stan.

Det var då jag tog fram kameran.

Idag har jag också fått vara med om nånting helt fantastiskt.

Jag har fått ta mig en liten titt på en flicka eller pojke som ännu ligger i sin mammas mage och skvalpar omkring.
(Ja, det var ingen buköppning i butiken, utan visning av ett ultraljudsfotografi).

Den lilla krabaten låg på rygg och var rund och go om magen .., jo, jo, det blir nog en matglad liten filur!

Ett eftermiddagsfönster ...

... från det gula huset på kullen i landet Halland.

Det är lille sigge nilsson som står där och spanar på den döda koltrasten som matte hittat.

Om ensamhet ....

.. skriver hon så fint.

Och vemodigt.

Här.

När man har kräsna gäster ...

Då duger det minsann inte med ensillage till frukost eller middag, nej, fy och usch!

Annat är det med spröda tulpanstjälkar .., ååå, det är ju som rena festmiddagen!

Tycker herr eller fru Rådjur.

Och pensionatsvärden surar och muttrar.

"Ja, ja .., men det är ju bara tulpaner ...", säger jag.


I köphelvetet Gekås i Ullared, inhandlades nya påslakan.

(Ja, jag vet .., varför åker man alls dit? Men jag var ju så nära och funderade på en vårjacka. En insikt: aldrig ser man så många rökare och aldrig så många matglada människor, som utanför Gekås. Det är sant.)

Jag vill ha släta och svala lakan .., såna där som känns lena mot huden.

"Satin ..., det blir som bäst!" tänkte jag och slog till.

Inte var dom särskilt billiga, men fina.

Vårliga.

När jag - glad i hågen - tog upp dem ur förpackningen, tyckte jag att det doftade ... bensin!

"Känn här ...!" sa jag till pv.

"Njaaaa .., inte bensin direkt .. men ...?" svarade han.

Jo, så var det.

Det doftade kemikalier och bensinstation.



Men på förpackningen fanns den här lilla deklarationen.

Fler som har undrat .., kanske ...?

Nu hänger de vackra påslakanen på tork och fladdrar i aprilvinden.

Kyrkonytt .... (nu rusar besökarna till!)

Igår var ju - till min besvikelse - alla tre kyrkorna, (den här i Årstad), den lilla vita i Askome och kyrkan i Vessigebro, stängda.

Men titta så vacker den här i Årstad är inuti!


Och som ett pepparkakshus, kändes den.

Den påminde lite om kyrkan i London, den jag tittade in i.


Själva kyrkogården skrev jag om igår .., att den var så "kal".

"Det är nog för att gravarna är så gamla .., säkerligen är det här en bygd med stor utflyttning ..?" förklarade pv.

Så är det kanske.



Askome kyrka.

Det här är en kyrka helt i min smak.

Så ofattbart enkel.

Lite som min anorak.


Infarten till Vessigebro.

Och här växte alltså den här bloggerskan upp.


Vessige kyrka.

Det är nog själva läget som gör sitt till ...?

Ljudet av brusande vatten .., och den där första riktiga vårkänslan.

I ett träd satt herr och fru Kaja och vänslades.

Någon ledig helg (kanske i helgen?) ska jag försöka få se insidan av kyrkorna.

Tisdagsfönstret ...

... finns i det jag tror är församlingsexpeditionen i Vessigebro i Halland.

Bilden togs igår .., bland lärkdrill och humlesurr.

Lilla Humlan i Vessigebro, den som gjorde mitt hjärta så glatt.

gunnar i vaplan sa...

"Härligt med humlesurr bland krokusarna.

Humlan vaknar väldigt tidigt på våren och är den som pollinerar växterna först av alla så man ska vara rädd om humlorna.

Mina bin har varit ute och flugit en sväng för att göra en tarmrensning efter vinterns långa vistelse i kupan.

En del kraschlandade i snön och orkade inte upp igen, så dom starkaste bina återvänder och de gör att det blir ett så starkt samhälle som möjligt när blommorna så småningom kommer fram ur snödrivorna."