-
Tack för en bild av dina minnen av Valborg.
Själv minns jag några år som barn när mormor och morfar hade ett hus alldeles nere vid havet, tomten gick ända ner till stranden. Och vart man såg, åt väster eller öster, så var det brasa vid brasa och vi barn sprang runt och det var himmelriket på jorden när vi till slut skapat vår egna lilla eld.
Sen blev jag själv mamma och vi bodde bara ett stenkast från havet och varje år samlades vi grannar där med alla barnen och njöt av att fira in våren. Och precis som då, för längesen, upprepades historien när våra telningar (under de vuxnas överinseende - vilket inte var fallet då på sextiotalet när allt var så tryggt...) fixade till egna små bål.
Och jag kan inte, säger inte, minnas en Valborg när jag inte frusit så jag hackat tänder. Ja, om vi bortser från de lyckliga åren i barndomen då man en gång om året. till priset av ögon som sved i flera dagar efteråt, fick leka med elden hur mycket man ville.
Hedgren
-
Det var intressant, jag och kollegan snackade om valborg idag och jag
sade att när jag var grabb på 60-talet så det var manskör, eld och
fyrverkerier på valborg. Han ifrågasatte fyrverkerier och jag blev
tveksam om jag kanske minns fel. Tydligen gjorde jag inte det.
-
För mig kommer Valborg ALLTID att vara förknippat med när jag var
student i Lund och man hälsade in våren i Lundagård. Magnolian stod i
full blom och det var mösspåtagning, tal till våren av studentkårens
ordförande och spex på kvällen och fest förstås. På första maj åts det
sillfrukost på ärevördiga restaurangen (som jag inte kan komma ihåg
namnet på)mitt emot stationen - länge...
En lycklig tid...
-
jo i Norrköping var det sång eld och fyrverkeri.
Pappa o jag gick till Folkparken. (Mamma o Karin hemma-Karin var för liten)
Då var det korv eller glass som gällde. Jag skulle så innerligt gärna velat ha båda sakerna-men NEJ aldrig . Jag valde glass och körsången o vårtalet varade i evighet! Till sist eld och fyrverkeri och hem igen till mamma o Karin som sov. Det var en segdragen kväll.....
-
Vi har samma minnesbilder. Jag minns precis hur pappa luktade när han
kom hem efter fyrverkeriet, vi andra var alltid hemma före, antar att
brandmännen hade en del städning efteråt. Numera är det inte man ur huse
längre. Under några år var det rent bedrövligt med filk vid brasan men
jag tror att det har vänt lite. Min familj har under många år varit på
Svedjans majbrasa men i år får jag ingen med mej. Tycker det är trist,
brasan kan väl vara men det är ju roligt att träffa folk. Men man kan
inte dra nån med sej med våld.
tisdag 30 april 2013
Hedgren, Tony, Ruta Ett, Eva i Tyresö och Ingela minns Valborgs ...
Om Vilma ...
I affären eller ute på trottoaren eller i väntrummet .., där kan man möta alla möjliga människor och man tittar sig omkring och tänker kanske inte mera på vilka livsöden som ryms just där.
Till synes helt vanliga människor.
Så kan det till exempel bli att man tittar in på hemtidningens familjesida och råkar läsa om Vilma från Skellefteå och man tänker att jaha, just det, men så råkar man läsa lite mera och det är då det händer igen ., den där känslan att varje människas liv kunde bli en film!
För Vilmas del blev det en bok.
Vill ni veta mera?
Klicka då här och läs om Vilma Enqvist.
I affären eller ute på trottoaren eller i väntrummet .., där kan man möta alla möjliga människor och man tittar sig omkring och tänker kanske inte mera på vilka livsöden som ryms just där.
Till synes helt vanliga människor.
Så kan det till exempel bli att man tittar in på hemtidningens familjesida och råkar läsa om Vilma från Skellefteå och man tänker att jaha, just det, men så råkar man läsa lite mera och det är då det händer igen ., den där känslan att varje människas liv kunde bli en film!
För Vilmas del blev det en bok.
Vill ni veta mera?
Klicka då här och läs om Vilma Enqvist.
Valborgsmässoafton ...
Där stod vi, med ryggen mot husen i bildens mitt och tittade på fyrverkeriet. |
Grått och mulet.
Jag tar harry med mig och går lillrundan .., ner till havet .., går en bit mot hamnen och sen upp för åsen .., förbi Fabrikör Johanssons hus där jag ännu - inte en enda gång - har skådat en levande människa, förutom byggjobbarna som för länge sedan har tackat för sig.
Huset står där alldeles tomt bara.
Det är kyligt ute, trots vinterkappa och rosa halsduk.
Jag hör lärkor och starar, men ser inga svalor.
Och ikväll är det Valborgsmässoafton.
För mig är det Malå och sång av manskören framför kommunalhuset .., Fred Holmlund, Carl-Olof, Ingelas pappa och många andra och senare på kvällen fyrverkeri och hundratals människor som stod där på torget eller med ryggen mot Lundgrens Bageri eller Sigges El .., och ohhhhhade och klappade händerna när det blev extra vackert.
Ingelas pappa var brandman och en av dem som var på kommunalhusets tak och skickade iväg raketer.
Allt avslutades med vattenfallet och då ohhhades det mest av allt.
Majbrasa fanns i Tjamstanbacken och en period nere i Sjöparken och i min barndom hade vi på Udden en egen - mindre brasa -, nedanför Domänverket, inte långt från brandmannen Fritz Hedströms hus.
Och valborgs var också grannpojken Bosse som hade smällare - häxpipor och andra varianter -, och vi sprang över leriga vägar och det var långt ifrån alltid att snön hade försvunnit och sjön hade absolut inte gått upp, inte på flera veckor än!
Nu, är det annorlunda.
Nu bor jag i landet Halland och ska arbeta från två till åtta och sen lär det vara fotboll på tv och kanske ost och vin som tillbehör och i morgon kommer hedgrenskan och tre lediga dagar väntar.
Som bäst.
Dagens fönster ...
Visst är det vackert, ett av de franska
fönstren till restaurangen La Source - Källan - som vi besökte för första
gången i lördags sedan vi flyttade hit? Bara ett par kilometer från oss och med
härligt läge, underbart god mat och fantastisk service. Provence när det är som
bäst, även när det regnar!
Igår mamma, idag Nathalie ...
Ett faktum är att jag älskar henne precis lika mycket som vore hon mitt eget barn.
Hon är världens i särklass lugnaste människa ..., hon är helt klart längst i den nilssonska familjen ..., hon är suveränt duktig på att teckna .., och är precis lika enjängd som sin mammas moster när det gäller kläder.
Och så delade hon min kärlek till våra katter, då, när hon var yngre och hälsade på ute på landet i Skåne.
Det kanske hon gör ännu, fast vi ses så sällan.
Grattis på födelsedagen Nathalie!
måndag 29 april 2013
Det bästa för Gunnar i Jämtland ...
Efter att ha stirrat och smygit på dom i minst en timmes tid
bestämde hon sig för att det var okey med att dom gick fria ute på
gården.
Med svansen i topp gick hon fram till närmaste höna och hälsade välkommna till "Familjen Pettson i Vaplan".
Det var en häftig upplevelse att se....!
Gunnar."
"Oj, nu vill jag verkligen vinna första eller andra priset...!
Jo,
det var lite häftigt härom dagen när katten Vira för första gången
upptäckte att hönsen och tuppen gick fritt utanför hönsburen.
Gunnar."
Det bästa för Cecilia N ....
Jag träffade en gammal kursare förra söndagen. VI hade inte setts på drygt åtta år och hade tappat kontakten.
Det måste ha varit ikväll.
Efter att ha sett sändningarna från hoppningen i Göteborg igårkväll så förstod jag att jag måste åka ut till ridskolan. Jag har inte varit där sen nyårsdagen.
Så ikväll åkte jag ut.
Där har jag två favorithästar. Den som stod närmast dörren gick jag in till.
Vi har känt varandra sen slutet av förra årtusendet. Hon nosade på mig och slickade mina händer och blåste i mitt öra. Å vad jag kände mig välkomnad.
Hon avbröt mig ofta för att jag skulle smeka henne i ansiktet som hon tycker är så skönt.
Där var de och de hade inget begrepp om tid.
Bara att jag var välkommen och att jag var deras.
Cecilia/
Jag träffade en gammal kursare förra söndagen. VI hade inte setts på drygt åtta år och hade tappat kontakten.
Men så såg jag en randig tröja och tänkte att månne det där kan
vara hon? Och en stund senare såg jag att det var hon! Och hon såg mig,
men just då kunde vi inte hälsa och prata utan fick tåla oss en timme.
Och jag blev så glad att tårarna bara rann ..
Bilden från Stensjö .., men får gälla ändå. |
Det måste ha varit ikväll.
Efter att ha sett sändningarna från hoppningen i Göteborg igårkväll så förstod jag att jag måste åka ut till ridskolan. Jag har inte varit där sen nyårsdagen.
Så ikväll åkte jag ut.
Där har jag två favorithästar. Den som stod närmast dörren gick jag in till.
Vi har känt varandra sen slutet av förra årtusendet. Hon nosade på mig och slickade mina händer och blåste i mitt öra. Å vad jag kände mig välkomnad.
När jag klappat om henne gick jag vidare. Min andra favorit står längst in i stallgången.
När jag kom så jag såg henne så stod hon och tittade på mig.
De andra hästarna emellan oss tog ingen notis om mig.
Hon var oborstad så jag tog mig för att borsta och rykta henne.När jag kom så jag såg henne så stod hon och tittade på mig.
De andra hästarna emellan oss tog ingen notis om mig.
Hon avbröt mig ofta för att jag skulle smeka henne i ansiktet som hon tycker är så skönt.
Där var de och de hade inget begrepp om tid.
Bara att jag var välkommen och att jag var deras.
Cecilia/
Och så ett kvällsfönster ...
En bild från sommarstugan.
Brasan från öppna spisen och ljuset ovanför som speglar sig i fönstret.
Utanför hänger fotogenlamporna på verandan.
Myskväll :-)
Kram från Kerstin i Dalarna
Det bästa för Eva i Tyresö ...
Det bästa av allt är att vi är två.
Särskilt sista dygnet med vårt svårt autistiska barnbarn 14 år.
Tre i natt somnade han efter otroliga strider med allt och om allt.
Men vi hjälper varandra Ulf och jag.
Bilden togs utanför Rådhuset 1967 när vi gifte oss
En bild till.
Obs bröllopsbuketten som vi plockat i Tyresö på förmiddagen
och nyponrosen i Ulfs knapphål
På Rådhustrappan efteråt.
För att blommorna skulle klara allt så hade vi hinken med oss.
Eva
Det bästa för Annika i Kävlinge ...
Här springer hon, den fina Annika! |
Hej Elisabet!
Det bästa i förra veckan, förutom
barnen - alltid barnen... var träningen och löpningen som hjälper mig
att behålla förståndet när allt annat runtomkring är totalt kaos.
Stora kramar från mig och jag längtar till sista helgen i maj!
annika
Idag ...
... skulle min mamma ha fyllt 92 år.
Här står hon vid diskbänken i köket hemma i Malå.
Hur minns jag henne?
Mamma i Bolivia, trettio år senare. |
Kanske mest att hon hade ett sånt himla gott humör .., och hon var snabb i rörelserna och satt nästan aldrig stilla. Hon förde en evig kamp mot vågen .., blev sällan solbränd men alltid fräknig .., målade aldrig naglarna .., jag såg henne aldrig med örhängen, däremot med läppstift ..., hon hade världens tjockaste hår - något som har gått rakt i arv till mina döttrar -.
Det är mycket jag aldrig fick veta om henne.
Att hon genom hela livet sörjde sin tidigt bortgångne far och lillebror, jo, det visste jag.
Men allt det där innersta som hon kände, det höll hon för sig själv.
Om man kan titta ner - eller upp - från där-man-nu-befinner-sig ..., och se en blogg .., så grattis på din födelsedag, mamma!
På bordet här står en liten vas med vitsippor, den är till dig.
Så här skriver en f.d. arbetskamrat till mamma om just mamma.
"Hon var väldigt snabb med allt vad hon gjorde..o ibland nästan för
snabb.
Jag minns när man skulle gå på ett arbetspass på em och det var
Ann-Gerd man skulle avlösa så var det svårt att hinna få nån ordentlig
rapport om vad som hade hänt. Man fick "springa efter" henne för att
hinna höra vad som hade hänt o vad som skulle göras.
Det var inte det
lättaste för hon var väldigt snabb.
Hon var lite för snäll också, hon insåg inte alltid att man måste ha viss veckovila för att orka med. Hon kunde ta hur många dagar i sträck som helst o det var inte alltid så klokt. Ibland var hon väldigt trött o glömde vissa saker, vilket var helt förståeligt. Hon hade svårt att säga nej när folk ville att hon skulle jobba extraskift. Men hon var en underbar kvinna på många sätt. Inget fjäskande för nya läkare eller andra personer. Hon var väldigt rak o ärlig, sa alltid vad hon tyckte. Inga krusiduller där inte! Tyckte väldigt mycket om henne o saknade henne när hon gjorde sitt uppbrott o flyttade."
Hon var lite för snäll också, hon insåg inte alltid att man måste ha viss veckovila för att orka med. Hon kunde ta hur många dagar i sträck som helst o det var inte alltid så klokt. Ibland var hon väldigt trött o glömde vissa saker, vilket var helt förståeligt. Hon hade svårt att säga nej när folk ville att hon skulle jobba extraskift. Men hon var en underbar kvinna på många sätt. Inget fjäskande för nya läkare eller andra personer. Hon var väldigt rak o ärlig, sa alltid vad hon tyckte. Inga krusiduller där inte! Tyckte väldigt mycket om henne o saknade henne när hon gjorde sitt uppbrott o flyttade."
Det bästa för Ulrika i Västmanland ...
Att skogssäsongen nu har börjat .., det gör Ulrika salig!
"UNDERBART!" skriver hon.
Att skogssäsongen nu har börjat .., det gör Ulrika salig!
"UNDERBART!" skriver hon.
Veckans förstapris ...
.... blir - ja, det passar ju bra nu i odlingstider - Kjell Åbergs bok "Gröna sidan upp".
(Är man inte det minsta trädgårdsintresserad, kommer det att finnas ett alternativt förstapris.)
Jag har den själv och har läst den med glädje.
Så här skriver Kjell på sidan 7:
"Anders och hans fru fick nio barn varav två, min farfar Artur som var yngst och hans bror Arvid som var äldst, förde trädgårdstraditionerna vidare. Arvid flyttade till London redan innan min farfars födelse. Där anlade han under 1910-tale en handelsträdgård i Tottenham. Farfar Artur var trädgårdselev på Öja Gård och arbetade därefter runt om i södra Sverige och i Danmark.
I Köpenhamn, där han var trädgårdsmästare hos en läkare, träffade han Marta, norskan som skulle bli min farmor."
På sidan 62 står det så här:
"Har ni nonna av di grysmedde posserna?" undrade Albert.
Evig ungkarl, passionerad matlagare.
Albert visste vad som smakade bra. Han menade att han han ville ha några nyupptagna, handplockade, långsamodlade, färska småpotatisar.
Helst av sorten Ulster Chiftain, kallad Mosters Stiftand av Alberg.
När vi plockade nypotatisen, mässade min far: "De skall behandlas som ägg. Läggas i lådan, inte kastas. Skalet ska vara helt när vi säljer dem"
Och så har det fått bli.
Och här berättas om hur det gick till när familjen Åberg helt och hållet gick över till torghandel.
Mer om denne författande trädgårdsmästare finns att läsa här.
Och alla ni som vill vara med i utlottningen, ja, ni vet ju vad som gäller.
Mejla bara er glädje till bisse151@gmail.com, så ska ert namn hamna i den gamla träskålen.
.... blir - ja, det passar ju bra nu i odlingstider - Kjell Åbergs bok "Gröna sidan upp".
(Är man inte det minsta trädgårdsintresserad, kommer det att finnas ett alternativt förstapris.)
Jag har den själv och har läst den med glädje.
Så här skriver Kjell på sidan 7:
"Anders och hans fru fick nio barn varav två, min farfar Artur som var yngst och hans bror Arvid som var äldst, förde trädgårdstraditionerna vidare. Arvid flyttade till London redan innan min farfars födelse. Där anlade han under 1910-tale en handelsträdgård i Tottenham. Farfar Artur var trädgårdselev på Öja Gård och arbetade därefter runt om i södra Sverige och i Danmark.
I Köpenhamn, där han var trädgårdsmästare hos en läkare, träffade han Marta, norskan som skulle bli min farmor."
På sidan 62 står det så här:
"Har ni nonna av di grysmedde posserna?" undrade Albert.
Evig ungkarl, passionerad matlagare.
Albert visste vad som smakade bra. Han menade att han han ville ha några nyupptagna, handplockade, långsamodlade, färska småpotatisar.
Helst av sorten Ulster Chiftain, kallad Mosters Stiftand av Alberg.
När vi plockade nypotatisen, mässade min far: "De skall behandlas som ägg. Läggas i lådan, inte kastas. Skalet ska vara helt när vi säljer dem"
Och så har det fått bli.
Och här berättas om hur det gick till när familjen Åberg helt och hållet gick över till torghandel.
Mer om denne författande trädgårdsmästare finns att läsa här.
Och alla ni som vill vara med i utlottningen, ja, ni vet ju vad som gäller.
Mejla bara er glädje till bisse151@gmail.com, så ska ert namn hamna i den gamla träskålen.
Det bästa för Eva på Frösön ...
Hej Elisabet!
Nu kommer jag ju inte att befinna mig i Sverige vid nästa dragning och jag kommer inte att kunna se den. Men det kan ju vara roligt att ha något att se fram emot när vi kommer hem igen.
Det bästa i veckan har nog varit att, trots kyliga vindar, jag såg några små blåsippor under hundpromenaden. Det finns hopp även i denna del av landet.
För övrigt så gläds jag åt att fundera ut packning, kolla flygtider, kolla väderlek för Skottland. Och mailen som droppar in, "You are welcome to us.....". Det känns verkligen trevligt att få dessa meddelanden från de hotell vi ska bo på.
Kram Eva
Och så händer detta!
Eva snubblar idag på förmiddagen på en av Östersunds trottoarer, faller pladask i marken med näsan före ..., och nu väntar tandläkarbesök vid tvåtiden idag.
Måtte nu inte tanden vara spräckt!
Hej Elisabet!
Nu kommer jag ju inte att befinna mig i Sverige vid nästa dragning och jag kommer inte att kunna se den. Men det kan ju vara roligt att ha något att se fram emot när vi kommer hem igen.
Det bästa i veckan har nog varit att, trots kyliga vindar, jag såg några små blåsippor under hundpromenaden. Det finns hopp även i denna del av landet.
För övrigt så gläds jag åt att fundera ut packning, kolla flygtider, kolla väderlek för Skottland. Och mailen som droppar in, "You are welcome to us.....". Det känns verkligen trevligt att få dessa meddelanden från de hotell vi ska bo på.
Kram Eva
Och så händer detta!
Eva snubblar idag på förmiddagen på en av Östersunds trottoarer, faller pladask i marken med näsan före ..., och nu väntar tandläkarbesök vid tvåtiden idag.
Måtte nu inte tanden vara spräckt!
Dagens fönster ...
Visst är det vackert, ett av de franska
fönstren till restaurangen La Source - Källan - som vi besökte för första
gången i lördags sedan vi flyttade hit?
Bara ett par kilometer från oss och med
härligt läge, underbart god mat och fantastisk service. Provence när det är som
bäst, även när det regnar!
// Elisabet säger: apropå La Source ..., trogna läsare (och säkert otrogna också) kanske minns bloggaren Source som skrev så flitigt för flera år sedan. Och bra skrev han också! Han bara försvann, från ena dagen till den andra.
Man undrar ju vart han tog vägen?
söndag 28 april 2013
En söndag i bilder ...
Avresa från Halmstad vid halv tio.
Hysteriskt med människor på återvinningsstationen, ja, fyrdubbla led!
Det är väl solen förstås? säger vi.
Och så söderut, med siktet inställt på Ystad.
Lillsemester.
Ljuvligheter.
I baksätet ligger harry .., vi lyssnar till P4-prat och musik och jag tittar på molnen.
Svänger av vid Marsvinsholm och lämnar harry hos mina barns pappa och hans fru.
På åkern springer en hare!
Och Meja har just blivit i löpen.
Och så får harry stanna på landet, medan vi åker till Åbergs Trädgård.
Det är verkligen som p a r a d i s e t!
Överallt springer människor med gröna skottkärror som fylls med perenner, buskar, chiliplantor och gud-vet-allt!
Jag köper kryddväxter, en paprikaplanta, två buskar, en Riddarsporre (gentianablå) och pv fyller på med tomatplantor.
En trätunna köper jag också.
"Du glömmer väl inte att vi ska till Grekland i juni och resan måste betalas innan maj är tillända ..?" säger pensionatsvärden.
Han låter aningen orolig.
"Det är lugnt ...", säger jag.
Hela nerresan har jag längtat efter lunch i Åbergska Trädgården.
I ett litet café som liknar ett växthus, hittar vi ett bord och jag beställer var sin paj till oss båda; pv väljer kycklingpaj, själv tar jag en Medelhavsvariant - det är den som syns på bilden -!
Å, så ljuvligt gott!
Där är salladsblad, en bit gurka, mixad polkabeta - där resultatet liknar sorbet ..-, där är tunt skivade morötter, en slags ärtpuré .., en råriven rödbeta .., nån slags sås till och så olivolja över det hela .., plus små brödbitar.
Allt grönt kommer förstås från trädgården!
Åttiofem kronor kostar kalaset per person och det var värt precis alltsammans!
Tillsammans med den ofta halmhattprydde maken Kjell Åberg, driver Lena hela ruljangsen.
(Förutom en massa anställda, förstås).
Handelsträdgården har 140 år på nacken och där är en alldeles speciell känsla, jo, verkligen.
Här står Lena och håller i sitt förstlingsverk vad gäller romaner och den boken köper jag och berättar samtidigt om lotteriet .., ja, men då skriver hon så gärna en hälsning till den blivande vinnaren!
Ytterligare en bok, författad av maken Kjell, följer med på köpet.
Alldeles gratis!
Den skriver hon också i .., och båda ska så småningom lottas ut!
Tack snälla, generösa Lena!
På rumsbordet hos Ulf ... kanske sång till äldreboendet? |
I fem år har hon varit död.
På en bänk sitter en äldre kvinna och tar bort papperet från sin bukett.
"Ja, jag har min dotter här ...", säger kvinnan med en röst som är så oändligt sorgsen.
En liten stund pratar vi om detta med begravningar.
Och valet - vanlig gravsättning (som väl numera får räknas som ovanlig ..), kontra minneslund.
Rent logiskt tycker jag att idén med minneslund är vettig, men känslomässigt är det helt annorlunda.
Ååå, så jag önskar att där hade funnits en gravsten med inskriptionen Ann-Gerd Nilsson!
Gräsmattorna runt kyrkogården är blåfärgade av scilla och medan jag återvänder till bilen där pv sitter (jag bad att få gå själv), tänker jag på hur många varianter av titlar det finns på gravstenarna.
Ju finare titel, desto högre gravsten.
Hemma i Malå är det mest skogs, - eller gruvarbetare, nån hemmansägare, en och annan åkare och bara nån enstaka gravsten som höjer sig över mängden.
I Ystad är det annorlunda; där är det professorer, riksdagsmän, överstelöjtnanter och här och var någon fiskare eller bonde.
Dom döda kvinnorna har egen rad och tituleras oftast "makan ...".
Så hämtar vi harry ..., åker västerut till Räften utanför Lund, där pv:s lillebror Ulf bor.
Ulf är musiker (mest är han trummis ...) och spelar allt möjligt, från jazz till rock .., och han spelar på äldreboenden och har fullt upp.
Blixt, heter katten. Hans bror heter Gordon. |
Ute på gården springer tretton hönor och en tupp .., där är två hundar och tre katter och gott om rymd och vidd ..., och vi dricker kaffe och kalasar på vetelängd och sen blir det raka spåret hem.
Harry är trött.
Sover mest hela tiden.
När vi kommer till avfarten till Getinge, sätter han sig upp och tittar ut.
Otroligt!
Precis så gjorde han när exet körde hem med honom från Göteborg till Ystad, då, när vi tillbringade veckan i Sälen
"Så underligt, han satte sig upp precis när vi passerade avfarten till Getinge!" sa exet då.
Och likadant nu.
Man kan fundera över om det är doften som gör det ..?
Nån slags hemifråndoft?
Och nu är det söndagkväll och Mästarnas Mästare och detta blev i sanning inte ett kort inlägg, men det hade jag ju aldrig utlovat heller ,-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)