Hälsning från dr Böhlander ...

Medan Dr Böhlander jobbar natt, så roar sig barnen...

Emma med bästa kompisen Sabina på hotell Sheraton.

Tjejerna har sedan barnsben drömt om att få bo på Sheraton.

Sabinas pappa som är tränare för fotbollslaget lovade att om dom vann Gothia Cup skulle han bjuda dom på en hotellnatt på SHERATON!!!

Och nu är dom där! På em har de fått Thai-massage, spelat bowling och ätit en god middag!

Tjejerna börjar se trötta ut.....

Lintotten, Emil tog hem bästa kompisen Isak och deras flickvänner Emma( hon till hö som är Emils flickvän ) och tvillingsystern Louise som turligt nog är ihop med Isak...

De ska sova alla fyra hemma hos Emil......, hälsar dr Böhlander.

(Och Emma och Emils mormor blir lika förvånad var gång äldsta dottern har loggat in sig och skrivit här. Kram på dig!)

Om att hålla koll ...

Plötsligt en eftermiddag kommer Emma ihåg hur man frågade efter notan.

När Emma och hennes mormor - som är jag - tillsammans reste till den grekiska ön Kefalonia, då skulle vi vara borta i två veckor.

Den allra första kvällen satt jag på sängen i hotellrummet och fördelade den inte alls så storslagna reskassan i ett antal kuvert.

"Så här mycket får vi göra av med per dag och blir det över .., så lägger vi det till sista dagarna, då kan vi slå på stort ...", förklarade jag.

Emma loooog.

Många skulle säkerligen gapskratta åt den varianten av ekonomisk planering, men den fungerade jättebra!

Dessutom blev det en sport att se till att vi fyllde det där "sista-dagarna-kuvertet".

Och det fungerade!



Vi fick verkligen pengar över och åkte på tre heldagsbåtturer, åt gott och mådde som prinsessor.

I det läget var jag ensamseglare och kanske var det därför det var så oerhört viktigt för mig att ha stenkoll på ekonomin. Att pengarna skulle räcka.

(Vilket jag har nu också .., jag vill aldrig känna att jag har så lite pengar att röra mig med, så där som första året efter skilsmässan!)

Allt detta, den där resan till Grekland och alla kuverten med semesterpengarna, tänker jag på när Greklands ekonomi nu löper amok.

Aldrig någonsin i mitt femtiosjuåriga liv har jag förundrats så över hur ett helt lands ekonomi kan tippa överstyr på det här vanvettiga viset, som nu i Grekland.

Jag fattar det inte!!

Hur kan politiker låna upp så svindlande mycket pengar, utan tanke på att allt ska betalas tillbaka ...?

Och hur kan människor i samma land inte förstå att nu måste det till en ändring?

För mig är detta helt obegripligt.

Och - jepp - till politiker utan vett och sans och som strör pengar omkring sig, skulle jag gärna tipsa om kuvertmetoden!

Jag tror att jag ska slå en signal till herr Papandreou.

Då och nu ....

Den tredje september 2006.
Emma och hennes mormor - som är jag - är på väg till Kreta.


Januari 2011.
Fem år senare.
Emma, 14 år, gör seniordebut.


Och i helgen som var deltog Emma och hennes fotbollskamrater - BSK flickor -97 - i en cup i Enköping ..., går till final och spelar mot flickor födda -96.

Det blir straffläggning - arton straffar - innan BSK vinner och tar guld!

Och hon som är mormor tittar på bilden och tänker att åren går alldeles för fort!

 Gårdagen ....

Då kör vi till Skåneland och det är tur att vi ska söderut, för några mil från Malmö är det tvärstopp på E6:an norrut! Tre lastbilar är inblandade i en krock och vi ser hur det ryker från motorhuven från en av bilarna.

Köerna tycks evighetslånga och radio Malmöhus går ut med varningar. 

Där kommer brandbilar och en ambulans. 

Och solen!

Hela eftermiddagen blir vi hos sonen och hans familj och där är även äldsta dottern och Emma (som arbetar hemifrån - i ordets rätta bemärkelse, hon sitter med sin laptop i ett av gästrummen och svarar på frågor från ibland oroliga pensionär som kontaktat AMF-pension) och jag får följa med och se när lillkillen hämtas från dagis och jag kan inte ens tala om hur varmt det blir i hjärtat, när han, efter en stund, kommer med sin lilla hand i min eller helt enkelt vill bli buren av farmor! 

När vi kommer hem och han upptäcker pv, blir det nog lika varmt - minst - i pv:s hjärta. 

Vi damer är liksom inte så mycket att hänga i julgranen. 

Jo, sen får farmor hålla honom i knä och titta i små böcker med bilder av traktorer och lastmaskiner och när vi kommer till en sida med enbart olika sorters cyklar, bläddrar han snabbt förbi. 

Pv fixar såväl fläskpannkaka som äppelkaka med glass och den där minste vill prompt klättra uppför kockens ben  .., Emma återgår till sitt tillfälliga kontor (sitter på en madrass på golvet) och minstingens mamma kommer hem från dagens värv och pappan ger sig av. Att ha samma yrke och gå i skift .., ja, man hinner nog inte ledsna på varandra i första taget. Inte i andra heller. 

Underbart roligt är det hur som helst att träffa i alla fall delar av familjen. 

Och hur förvånad blir jag inte när den äldsta tar fram en present och säger att "det här är från mig och Anna!" och det visar sig vara ett akvarellalster, förfärdigat av Emma och Emils mormor Maggan. 

Under den här coronatiden harMaggan gjort en hel hög med akvareller där hon tar upp det här med karantänen och vad hon längtar mest efter, då, när allt ska bli som vanligt. Berra, hennes man, är verkligen i riskzonen, så dom har bott i sommarstugan - på landet utanför Norrtälje - i princip sedan eländet tog sin början. 

Det är förstås Berra och Maggan som trängs i den lilla poolen. 

Såå roligt att ha nånting som en god (och härlig!) vän har gjort! 

Tack Anna och Maria och tack Maggan!

Det bästa för Ann i Göteborg ....
(den STORARTADE ...)

Det bästa den här veckan var när jag fick besök av min kompis Emma och ett av hennes barn – Todd! Han är nu 9 månader och har börjat krypa och resa sig upp och stå.

Emma har en gång i tiden varit flickvän med min äldste son och när det förhållandet tog slut, så fortsatte vi att hålla kontakten.

Jag tyckte så mycket om henne och det var så roligt att ha en tjej att gå på stan med, dra i blusar i affärer och gå och fika med. Mina söner var ju inte precis pigga på det.

 

Det är minst 10 år sedan H och E gjorde slut och numera bor hon 7-8 mil från mig. är gift och har två söner. Så fort vi kan träffas vi och vi har alltid så roligt och skrattar mycket. Men vi pratar också om allvarliga saker och dryftar saker som händer eller sådant som kan göra en ledsen.

 

Det är verkligen en källa till glädje och energi för mig – och vet jag – även för henne!

Jag är så glad att ha Emma som min vän!

 

Ann.

I skolans värld ....

... befinner jag mig nu, ja, nästan i alla fall. 

Igår hade pv (hes och i alla fall inte tillräckligt frisk för att vara på plats i dom två skolorna där han skulle förtjäna sitt levebröd) distansundervisning i uterummet (senare i Hildas rum) och nu är det samma sak igen.

Hela dagen, frånsett lite lunch.

Det börjar med stödundervisning för den som så önskar och därefter är det vanliga lektioner, men med magistern här hemma. Allt sker på distans och på så sätt behövs det inte krånglas med att hitta en vikarie.

Själv gör jag inte så mycket.

Det har småduggat ute på morgonen .., vaknade fyra, steg upp klockan sex, gav fåglarna mat och Sigge fick fisk .., sen har det varit nyheter och frukost.

Chattade lite med Emma. 

Jag hittade nämligen den här bilden och den betyder så mycket för mig, inte enbart för att den visar en då 9-årig Emma som gjorde mig sällskap till Grekland (vi bodde i utkanten av Chania), utan för att det gjorde mig så glad på ett annat sätt. 

Det handlar om minnet och hur hjärnan fungerar! 

Efter den eländiga covid-perioden, kände jag tydligt hur långsamt min hjärna fungerade. Den har visserligen aldrig varit extraordinär i vare sig begåvning eller annat, men den har fungerat och jag har klarat mig bra. 

Men så efteråt .., blev det annorlunda. 

Jag kunde till exempel omöjligen koncentrera mig på att läsa en bok och jag, som hur ofta som helst spelat quiz med Bert och andra, tappade helt sugen. Resultaten var till en början förfärligt låga, kanske en tredje del rätta svar, i jämförelse med innan viruset slog till. Det blev bättre, faktiskt som vanligt, men ..., det hela kändes så meningslöst.

M e n ..., den senaste tiden märker jag hur hjärnan börjar fungera igen. 

Och när jag på timehop upptäckte den här bilden, försökte jag komma ihåg vad det var Emma skrev i sitt block. Eller satt hon bara och tecknade? 

Skrev hon dagbok?

Nej, jag kom på det! 

Hon spådde min framtid!

(Man fick några alternativ och så skulle man ropa "stopp!")

Och plötsligt kommer jag ihåg namnen på grannarna en bit bort .., även namnen på AP:s båda katter och inte inte minst hästen - sånt kunde plötsligt susa iväg - helt omöjligt att komma ihåg.

Så himla härligt att känna hur tillvaron - som under flera veckor mest liknat en trasslig garnhärva - börjar nystas upp och det blir en slags  s t r u k t u r.

Intressant är det också att se hur allt - på så kort tid - kan förändras, åt båda hållen.

Filmfestivalen i Väsby ..

Igårkväll visades film nummer 2 i mormors-filmfestival, nämligen "Barnen från Frostmofjället", inspelad 1945.

Just det.

Nittonhundrafyrtiofem.

Och tänka sig, att såväl Emma som Emil tyckte att den var jättebra, framför allt Emma.



Ikväll stundar den här filmen, kanske mest för Emma.

Mormor har berättat om hur den filmen är upplagd med nästan enbart röda och gröna färger och det ska bli intressant att höra vad elvaråringen tycker om en av de mest livsbejakande filmer mormor känner till.

Tack och adjö ...!

Natten mot idag tackade min mobil för sig.
Egentligen är den som en förlängd del av min lekamen .., jag går knappt ut med hundarna utan mobilen och då är det mest kameran jag vill ha i närheten.

Men sen också detta att kunna titta in på Instagram eller andra sociala medier .., ja, men det gör jag ofta. Fast inte idag. Inte nu. Nåja,  det är nog hälsosamt kanske, detta att inte hela tiden vara uppkopplad och det är jag ju förresten just nu, om än via min dator.

Emma, som tillsammans med sina väninnor reser runt i Asien, skickade den här bilden igår.
Hon som är mormor log.
Jag minns en resa till Kreta - Emma var då nio eller elva år - och vi spelade plump tretton kvällar av fjorton och jag vann precis varenda omgång. Att inte Emma vägrade spela mera, det övergår mitt förstånd, men hon bet ihop och ville hela tiden få revansch.

"Men att du inte lät henne vinna!!?" sa min rödvitrandiga syster aningen uppbragt, då, när jag berättade om kortspelandet.

Å nej, det skulle aldrig falla mig in att "lägga mig", att låtsas förlora  ...., och uppenbarligen har dom - då - ständiga förlusterna, inte satt alltför stora spår, ty nu spelas det plump på Bali!

Lördag ....

Och medan valrörelsen går in i slutspurten har vi annat att fundera på: vad är det för sorts päron som grannen på andra sidan kustvägen gav oss?
Hon säger Conference (borde väl ändå veta eftersom trädet växer vid deras husgavel, den mot öster), men hennes man hävdar nånting annat - ovisst vad - och jag får en plastkasse fylld med dessa ljuvliga päron, lägger ut en bild på instagram, men blir inte särskilt mycket klokare.
Dom smakar  e x a k t  som Conference; lite träiga så där, men väldigt goda.
På bilder från sidor på nätet liknar dom mera Clara Frijs (som för övrigt var namnet på den danske hovjägmästaren Carlsens hustru .., Carlsen hittade flera päronträd i Skensved på södra Själland i mitten av 1800-talet och på hans förslag uppkallades päronet efter hans hustru).
Funderar på att ta med mig några päron till Stockholm och där försöka få reda på vilken sort det är.
Samma sak med äpplena som växer nere vid vägen och som pv inte har en susning om vad det är för sort.

Enklare var det när vi igår överraskningsbesökte Eva från Tyresö och hennes inte-så-väldigt-långe-man. Eva som är en entusiastisk svampplockerska, hon kunde berätta att dom här svamparna, jo, men det är brunsoppar. På spisen puttrade en stekpanna fylld med dagens skörd.

Medan vi satt där och pratade om allt och inget (ja, ni förstår säkert om vad ..) hoppade harry upp och lade sig intill husse. Och småfåglarna som Eva troget matar var dag (brödsmulor eller pyttesmå ostbitar) vågade sig inte fram när den svarte krabaten var på plats, inte ens när han låg i trädgårdssoffan.
Fine Harry som är så lugn och fin nu vid dryga sju års ålder, ja, som allra, allra bäst!

Igår berättade AP att en av Nellys bästa kompisar Bosse (inte han på bilden, det är Kasper) fått sluta sina dagar, jämngammal med Nelly själv. Bosses matte hade skrivit så fint om familjens kelgris och avslutade det hela så här: " ..... i stället kan du passa på att smaska köttbullar i mängder, jaga katter tillsammans med Nelly och ligga lääänge och steka i solen!"

Så skönt för lilla pigan att få ytterligare en kompis på plats!
Nu är såväl Selma, Bosse som Nelly tillsammans.

Jo, så här såg Selma ut (hon som en gång varit fotomodell), jo, hon har varit här på besök och blev allt lite förälskad i Harry. Eller mycket.

Allt medan Nelly låg i loppisfåtöljen och tyckte att det där såg väl inte så värst trevligt ut.
Va? Selma intill Harry ...? Ja, ja, jag får väl ligga här då alldeles ensam.

Igår ringde jag till Emma och gratulerade till nya jobbet och berättade att jag ska tillbringa ett par dagar i Stockholm - för första gången  i n t e  hos dem i Upplands Väsby - utan på den båt, Gustaf af Klint, där vi (helsingborgaren, hans pojkar, Emil och Emma och jag själv) övernattade för många, många år sedan. Tolv kanske. Och jag sa att hon - om har tid över - gärna får komma och hälsa på där på båten, så kan vi sitta och surra lite.
Jag längtar!

Och jag planerar inte så mycket, vill mer ta dagen som den kommer.
Men hit ska jag i alla fall ta mig .., och hit .., och jag ska äta indisk mat och besöka nån saluhall och nån berättade om Bondens Dag (kanske Eva i Tyresö?) och det skulle jag också gärna vilja besöka.
Vi får väl se.

Lite gruvar jag mig för derbyt mellan AIK och Hammarby på söndageftermiddag.
Huvva! Emil är förstås i själva klacken, men vi övriga - Tommy, Peter, Maria, Anna och Micke och kanske även Emma - sitter bakom klacken. Måtte man klara sig från bengaler och annat elände.
(Och jag som håller på Hammarby!!)

Ja, nu kommer pv med elvakaffet, helt perfekt!
Och om några timmar vankas jobb för min del. Halv tre till kvart över åtta.
Ajöken!

Vykort från Emma, dag 2.

Hanoi bjuder på supergod mat, enligt Emma. Det kommer små filmer där hon visar hur hon och Fabian krånglar sig in i det som mest är ett avlångt hål i väggen och där sitter män och kvinnor på låga stolar av röd plast, mer som pallar .., och AP - som är den längdmässigt kortaste i vår familj - skriver på familjechatten, att där hade hon platsat utan bekymmer! 

Har människor i Vietnam och annorstädes öht  knäproblem, eller håller dom sig evigt viga och unga i kroppen enbart genom vardagsrörelser ..? 

Och jag minns när exet och jag själv en sen kväll anlände till hotellet i Bangkok och vi var sååå hungriga. Vi tog en sväng i omgivningarna .., upptäckte en kvinna som stod på trottoaren och wokade ljust kött av något slag och vi slog till - priset var 3 SEK per portion - och det var vansinnigt gott! 

På väg tillbaka till hotellet, mötte vi en man som kom promenerande med en elefant i koppel. Kanske var han ute på kvällsrundan, så där som pv gör med Harry?

Tack Emma att jag får visa dina bilder!

Allsång på Skansen ikväll ...

I åtta timmar satt vi här tillsammans, Emma och hennes mormor som är jag.
Så lycklig jag var.

Helt underbart var det!

Full fart och så mycket glädje och vilka härliga artister!

Efteråt ringer jag till Emma och jag har gråten i rösten när jag säger ..."hej, det är mormor, jag vill bara säga t a c k för att du gjorde mig sällskap på Allsången, då, du vet, för flera år sedan .., tack för att du orkade sitta där från halv två på eftermiddagen till halv tio på kvällen och tack för att du gjorde mig så glad!"

Då säger Emma att hon just har tittat på programmet.

Mormorshjärtat tar stoooora skutt av glädje.

Efter röjningen ...

Och så händer det sig att pensionatsvärden beslutar sig för att röja.
Inte i garaget, men väl i garderoben i lillhallen - en garderob som i stortidningarnas lägenhetsannonser kanske hade kallats för walking-closet - men i mindre skala.

När jag kommer hem från jobbet är såväl lillhallen, köket, som stora hallen ett enda kaos!
Där ligger några av Gunvors virkade dukar i brunt och orange .., där är gamla VHS-filmer .., en extern hårddisk som jag inte visste att jag hade .., där är en juicepress .., en trasig spegel .., och där är en blå Ikeakasse fylld med mina tillhörigheter!

Där är mina egna skriverier  urklippta från hemtidningen ..., och jag blir stående i köket och läser om Karla Faye Tucker som avrättades i USA och hur hemskt en liten Anders då tyckte att det var.

Där är sånghäftet när Anders var färdig med polisskolan och där är ett gammalt svartvitt fotografi från sjukstugan i Malå och mamma som sitter där i sin vita uniform och jag funderar över att vad är det för en lång sladd som ringlar där på golvet?
Kanske ställdes lampan dit för att bättra på ljuset?

Och i högen av fotografier och kåserier finns även ett flertal av mammas handskrivna brev!

Där är också AP och Maria i havet på Jyllands västkust .., och där är Emils solbrända nacke och hans håriga armar.

Där är också Emil och Emma som har fått följa sin mormor till ön Grinda i Stockholms skärgård och roligast av allt - tyckte en då liten Emil - var att få sitta upp på gårdskarlens fyrhjuling.

Och där är en bild av Kent från Växjö och Emil ..., det var på Samos när vi moppade runt ön!
Och där är vår cocker Linte och ett brev från Maria till mormor i Bolivia.

Och där en liten go Emma som, tillsammans med sin mormor, åker Djurgårdsfärja till Gröna Lund .., fram och tillbaka åker vi och det är så spännande så Emma nästan pinkar i byxan. Den vackra spånkorgen var målad av grannen Leina.

Två inrikes frimärken från 2001 hittades också.

Alla dessa gulnade urklipp och bilder .., tänk, det blir som skärvor från ett liv som har varit och fortfarande är .., eller som att plötsligt öppna en dörr till ett av hjärtats innersta rum ., det där finrummet där så många minnen finns samlade.

Just så känns det.

Söndagmorgon ....

Klockan är snart nio, men egentligen bara åtta.
Precis så tänker jag fram tills dess att det är dags att byta tillbaka till vintertid.
"Ja, men klockan är ju bara tio egentligen!" när det är frågan om att vi ska se en sen film.

Har lyssnat till "Söndagsintervjun" i P1, idag med filosofen Torbjörn Tännsjö och det ska jag säga, att det var en annorlunda människa som fick berätta om sitt liv och sina tankar.
Så här lyder programförklaringen:

Han har i decennier provocerat med tillspetsade slutsatser om liv och död. Men i och med Coronapandemin är nu de svåraste frågorna verklighet. Vad svarar Sveriges meste filosof Torbjörn Tännsjö?

Inte den inställsamma typen, kan man säga.
Programmet tog upp frågor som .. hur prioriterar man inom sjukvården?
Bör en 25-åring ha förtur till respirator, om det står mellan denne eller en 75-åring?
Om den äldre är läkare, bör hen då ha förtur om det står mellan denne eller en kassörska?
Svar: ja, menade filosofen, utan att få just den frågan, men det var själva grundtanken.
Vem behövs mest?

Och vi fick veta att en italiensk äldre patient avstått sin respirator eller syrgas eller ventilator - jag minns inte det exakta ordet - till en yngre patient. Den äldre mannen dog, men hyste väl, innan dess, hopp om att den yngre .- med hela livet framför sig - skulle få leva vidare.

Här en länk till programmet. 

Idag fyller världens bästa Emma 23 år.
Tänk, vad tiden går!
Här sitter hon på balkongen i Chania - på Kreta - och skriver vykort.
Nu är det andra tider.
Grattis fina, goa, rara Emma!!

Och själv ska jag hoppa in extra i affären.
Två till åtta .., tillsammans med antingen Emma F eller Philip, vi får se vem det blir, båda är så duktiga!

Fick igår information från jobbet att på onsdag i nästa vecka blir det ändrade öppettider, från 7-21. Den första och den sista timmen är avsedd för våra äldre kunder, sjuttiplussarna.
Och så har vi börjat med ihopplockning av varor som kunderna får hämta; hemkörning endast i yttersta nödfall och om någon ur personalen kan svänga förbi på hemvägen.Ungefär så.

Ja, ja.
Måtte man klara sig undan smittan.

Ljust blå himmel ute .., pv som tänder i kaminen och nu dags för frukost.

Fotoutmaning ...

Bild nr 10. En bild på din favoritplats.


Å, jag har så många favoritplatser .., det är soffan Ektorp när jag är trött och slut på .., det är här vid datorn med utsikt åt två håll - eller egentligen åt tre - och det är i bilen när vi reser någonstans eller på tåget.

Men mest av allt vill jag nog vara nära vattnet.

Det här var ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas.

Det är augusti 2008 och Emma, 11 år, och jag själv, har rest till den grekiska ön Kefalonia.

Värmen är mer än tryckande och närmar sig fyrtio grader.

Då åker vi med på båtturer .,. tre stycken .., bara för att komma ut till havs och känna hur det fläktar .., och just den här dagen är vi ett tjugotal personer med ombord och nu har båten ankrat och vi ska få bada i ett hav som är alldeles turkosfärgat.

"Mormor! Vi ser vem som är försten i .., vågar du hoppa?" hojtar Emma.

Mormor, som är vanvettigt höjdrädd, står länge och tvekar, men till sist tar jag språnget och hoppar rakt ner i allt detta ljuvliga.

En ung man från någonstans-i-Sverige står länge och tvekar.

Om och om igen hoppar Emma.

Mannen tvekar.

"Men vad f*n ..., vågar flickan så ska väl ...?" säger han och så ..., tjopp, i!

Applåder och leenden!

Och medan jag själv ligger där i allt det turkosblå och plaskar och är lycklig över att jag vågade, frågar en kvinna (som också ligger i vattnet) om vi är från Sverige?

Hon frågar på nånting som liknar norrbottniska.

Det är vi ju.

Och så börjar vi prata.

Det visar sig att kvinnan heter Maria Young, hon är född i Norrbotten, gift med Don som är engelsman och paret bor i Sheffield, precis som bloggerskan Anna .., och det blir en stunds småprat där vi ligger i vattnet och även efteråt ..., och senare på dagen ska vi komma att äta lunch tillsammans i någon stad vars namn jag nu har glömt bort.

Å, sicken underbar dag det blir!

En lång dag ...

Anders och Kapten Lintott vid matbordet.

Först bilresa från landet Halland och rakt söderut .., över Hallandsåsen .., förbi Båstad, Ängelholm .., Helsingborg .., Landskrona .., Malmö .., vidare E65:an mot Ystad .., och hela tiden mycket mera snö än i Halland!

Min lägenhet finns kvar, men den är nästan tom.

Öde.

Dit kommer äldsta dottern, mågen, Kapten Lintott och Emma .., Anders och australiensyrrans son Fredrik som efter ett år på Isle of White nu återvänder till Australien .., men först en tur till släkten i Sverige och därefter Sapporo och snowboardåkande och så hemåt .., till Portland och arbetet som psykolog.

Kramar och mera kramar .., och iväg igen .., nu med Emma och Anders i vår bil och övriga efter oss .., med destination min storasyster och hennes familj på bondvischan nära Hörby.

Kolsvart mörker ute!

Och vi blir bjudna på underbart god tjälaknöl med potatisgratäng och till efterrätt syrrans eviga kladdkaka med glass till och det blir mycket prat och skratt och efter några timmar, återvänder vi alla till Ystad.

I baksätet sitter Emma intill mig.
Jag håller hennes hand i min och vi pratar om moppeturen i Kefalonia.

Sist av allt lämnar vi av våra medresenärer hos mina barns pappa och hans fru, ute på landet.

Och vi blir inbjudna och jag drabbas nästan av migrän, men åååå, det är så underbart trevligt och vi sitter där nästan som vanliga grannar och pensionatsvärden och polisen som aldrig har träffats på riktigt pratar om segelbåtar och det surras om sjösjuka och Listerlandet och antal sjömil per år.

Efteråt, när vi är på väg hemåt, känns det som om vänstra sidan av mitt huvud ska lossna, men det spelar ingen roll .. jag vet ju varför och på det hela taget blev detta en så helt underbar dag och kväll och nu ska jag stuuupa i säng!

Det kanske är genetiskt ...

Ingen som läser här, kan väl ha undgått att Emma befinner sig i Madrid på fotbollsläger.

Lyckan är fullkomlig!

Häromkvällen fick alla ungdomarna gå på fotbollsmatch och se Real Madrid mot Bilbao på ett fullsatt Santiago Bernabeustadion .., med långt över 80 000 åskådare!

Och nu på morgonen läser jag ett mail från hennes mamma.

Så här står det:

Maria Böhlander Eikedahlden 22 november 2010 kl. 07:18

Subject: Emma

Frågade Emma hur roligt hon hade på en skala 1-10?

Tillbaka fick jag " nu ställer du mormor-frågor"

Men 10,blev svaret..;-)

1:a maj ....

Och något firande av Valborg blev det inte .., det var blåst och regn och hagel om vartannat och mesta tiden av kvällen tillbringades i uterummet där utemöblerna skulle monteras.
Då hade vi tidigare på dagen besökt Jysk och provsuttit i olika "soffor", den ena större än den tredje!
Det här var inte det ultimata valet, men det ska nog gå att få till fint.

Soffbordet är anskrämligt och det ska jag försöka sälja (ett litet på  tre ben är vad vi letar) och kanske åker en av fåtöljerna ut och så ska ett annat matbord in; ett som är betydligt mindre, men med iläggsskiva (eller inläggsskiva ...?). Och i morgon ska jag köra in till stan och leta sköna kuddar så det blir lite mer ombonat.

Dynan i soffan är förstås gråbeige (ljusare än på bilden), men jag lade på ett överdrag för att se hur det blir.

Om den är skön att sitta i?
Tja, jo, det går bra.
Vi delade på kostnaden rakt av och det kan jag säga att nåt dyrare hade det inte blivit.

Om här bor någon som tycker om pärlhyacinter?
Svar: ja! (jag)
Vad träbyttorna ska fyllas av senare är en annan fråga .., jag vet faktiskt inte.

I förrgår var det ju mammas födelsedag och jag snavar över den här bilden, där Emma och Emil är småttingar och sitter hos gammelmormor .., det är nog hemma i Väsby.

Nu är Emma tjugoett och om en dryg månad tar Emil studenten och då blir det förstås kalas och underbart är att min australiensyster då är med på banan; hon ska hämtas upp i Skåne av Emmas "dr Böhlander" om nu någon minns att vi kallade Emmas mamma för just detta, det var när jag hade brutit handleden.

Emma, som tillbringat tre månader i Asien, är sedan en tid tillbaka hemma igen och arbetar på BIM i Mall of Scandinavia, nån slags restaurang. Här står hon. Och är det någon av er snällingar som råkat titta in här och ska äta just där och hon serverar, så hälsa från mormor!

Annat?
Jo, men det är väl idag den här madamen ska sätta sig i rallybilen tillsammans med Marcus (förmodar jag). Lycka till, Ulrika! Och jag vet precis vad du kommer att ha som det bästa!



Det var kanske i förrgår eller måhända igår som jag skrev om massakern i Sandby borg på Öland.
Nånting så helt ofattbart är det .., och det påminner ju nästan om folkmordet i Rwanda, om än i mindre skala.
Om allt detta kan man läsa här ...(jag lägger in första biten bara ....).

Ond bråd död i öländsk massaker

Det kan kännas som en modern skräckfilm. 

En dag som alla andra. En forntidsborg full av människor som stänger porten och går till sängs. Vakterna överrumplas av en välorganiserad fiende som snabbt och effektivt bryter sig in, dödar alla i borgen, låter dem bli liggande där de föll och sedan lämnar platsen – som förblir helt orörd i mer än 1500 år.

Sandy borg på Öland beskrivs av arkeologer som ett Nordens Pompei. En plats där tiden bokstavligt talat stannade och sedan stod still. Fram till 2010 när utgrävningarna startade.

Och här kan man se hur det går till att frilägga det hela.
En sak är säker: om man får möjlighet att se detta sedan - i något museum eller på något annat vis - så det här vill jag verkligen se på riktigt!

Nu ska jag i alla fall ägna mig åt disk och vid 11 kommer friherrinnan på kaffe och klockan två ska jag vara på jobbet. Därefter väntar tre lediga dagar. Och nästa månad är min sista på affären.

//Och medan jag skriver det här, lyssnar jag till Ryan McNulty som sjunger såååå fint "If your mind should change". Rekommenderas.

Pling i min mobil!

'
Ett sms från Emma!

Och jag läser blir alldeles inutivarm.

Två gånger har vi rest tillsammans utomlands.

Först en vecka till Kreta (då var hon 9 år ..) och i fjolsomras till Kefalonia (11 år).

Grekland alltsammans.

Och detta .., det är första gången som Emma relaterar till någon av resorna, så där spontant.


Jodå .. , hon som är mormor kommer så väl ihåg när vi satt på serveringen just intill vårt hotell och Emma övade på frasen "kan jag få notan, tack?"

Om och om igen tragglade hon "ton logariasmo, parakalo ...?"

Det är den hon har skrivit om.

(Ååå, du bettankax! Vilken glädje som väntar dig!)

Soffan Ektorp och en massa längtan ...

Två veckor tillsammans på grekiska ön Kefalonia.

Moppetur och båttur.

"Mormor .., om jag hoppar först .., då kommer du sen .., lovar du .., jo, du törs!"säger Emma.


Emma är modig och hoppar nästan först av alla.

Och hon som är mormor står där och tvekar och tvekar.

Det är inte högt .., tre meter, kanske?

Och till sist ..., ger rädslan (läs: skräcken ..) vika och modet tar överhand!

Jag vågar hoppa!

Åååå, du underbara Emma Elisabet..., vilken semester du gav din mormor!

Sånt tänker jag på den här dagen i februari när himlen är grå och marken vit och elden sprakar i vedpannan.

Vykort från Emma ...

Emma - barnbarnet - och pojkvännen Fabian är på långresa och första stopp blir Hanoi. 

Här var det lunch för trettio kronor. 

"Är det okej om jag lägger ut bilden på bloggen?" frågar jag. 

"Jaa ...", blir svaret.

Har jag tur kommer det nog några fönster också under resans gång. 

Tack du rara Emma!