Och så var man hemma igen ..

Och jag har hämtat ut en ny datorskärm; en sån här bred rackare och det vete sjutton om jag tycker att det är så himla finurligt .., det påminner om såna här breda tv-skärmar där alla nyhetsuppläsare liknar forna öststatsbrottare, men man kanske vänjer sig?

Kanske.

Och jag vinglade hem med skärmpaketet i min cykelkorg som inte alls är utformad för dylika laster .., och ganska så spännande blev det, det ska erkännas.

Väl hemkommen blev det till att montera eländet .., och inte fungerade det inte och jag ringde till den alltid lika vänlige Mats på CD-data som sa att ..."men du kan väl ändå inte ha sån otur så att det är såväl skärm som dator som har pajat ...?"

Jag hann tänka att själva datorn, den har garanti till och med september, så det kan jag väl uthärda .., men ändå ... !

"Ja, jag testar lite till ..., och får jag inte igång den, så kommer jag i morgon ...", sa jag.

Och så började jag kolla sladdarna och allt igen.

Jaha, ja.

Man ska sätta i kontakten också, ja, men det var ju något nytt!

Och nu sitter jag här alltså med brottarskärmen och ska ta mig lite mozzarellaost som belöning och en dusch och öppna fönstret, för i stressen blev håret lockigt.

Så var det.

Just så.

Dagens fönster ...

Jom, som på ett så underbart levande sätt beskriver sin resa långt-bort-i-världen, han har skickat det här fönstret via rymden.

Lite fakta:

"Ett fönster från templet Preah Kan utanför staden Siem Reap i Kambodja.

Templet stod klart 1191, och det här fönstret har aldrig haft några glasrutor."

"Minus fyra i vattnet ...!"

anna-karin, hunden frida och bloggmadamen i rosa kjol

Lördag mitt på dagen.

ag sitter nere på stranden och läser en deckare.

Solstrålevärme mot kinden.

Strandråg bakom ryggen.

Då ringer mobiltelefonen .., å, det är vännen Anna-Karin som har kommit körande från Halmstad och nu har hon parkerat bilden vid pensionatet och undrar var jag är?

"Men jag sitter här nere vid vattnet .., följ spången bara .., rakt fram .., då hittar du!" säger jag.

Efter en liten stund ser jag dem komma promenerande.

Rakt ner mot ett glittrigt hav.

Som ett nytt liv ...

Det måste vara blodtrycksmedicinen som ger mina nätter nytt innehåll.

Åååå, det är drömmar så detaljrika att jag häpnar!

I natt ett besök hemma i Malå och Tjamstanberget har plötsligt förvandlats till schweiziska alper och jag möter ungdomar som jag minns från 60-talet och hela tiden är jag så lycklig så det känns som om hjärtat ska gå i små, små bitar.

När jag vaknar känns det som om jag har fått ett nytt liv.

Och så receptet till Gerd i Norsjö ...

Det är alltså räkgrytan som skymtar i formen.

Pensionatets goda räkgryta, som även kallas Gräsänkans heta chiliräkor.

2 röda paprikor (jag tog tre ...)

2 gula lökar

2 - 3 hg färska champinjoner

3 - 4 dl grädde

lite mjöl till redningen

500 gram räkor eller efter behag

chilipulver

curry

chilisås

grovmalen svartpeppar

salt

paprikapulver

riven ost

*****************************************************************

Finhacka paprika och lök.

Champinjonerna i skivor.

Fräs upp lök och svamp i olja.

Red med 1 msk mjöl (alltså det strös i pannan ...) och kanske 1/2 - 1 dl chilisås.

Och så i med grädden.

Sedan är det dags för de finhackade paprikorna och kryddorna (jag skulle nog ha fräst kryddorna i oljan först av allt, men nu är det ju pv:s recept ..-) att hamna i stekpannan.

Låt puttra en 10 minuter kanske.

Och så sist av allt räkorna som bara ska bli varma.

Häll allt i en ugnsfast form och så riven ost över det hela och in i ugnen .., bara så där så att osten smälter och det blir fint .., en kvart-tjugo minuter, säger pv.

Kokt ris till eller pasta eller vad ni tycker är gott .., och sallad förstås, det är ju inte helt fel.

Vi drack ett vitt vin till - hur gott som helst var det -!

Söndagsfönstret ...

Från sängen i pensionatets sovrum ..,. då är detta vad jag ser vid sextiden på morgonen.

Solen uppstigen där borta i öster.

Ett fönster som speglar sig i garderobsdörren.

Det ser ut att bli en fin dag.

Pelle-tänk....

Vad då?

Obekvämt?

Nädå.

Det går hur bra som helst att sitta så här.

Och bra utsikt över matbordet har man också.

Över räkgrytan.

Den skulle man gärna vilja få en smakbit av.

Kväll i landet Halland ..

Då blir det pensionatvärdens goda räkgryta med ganska eller mycket sting och där sitter vi kring bordet .., pv själv .., hans mamma och hans kompis Lotta.

I en stol lite för sig själv, ligger Pelle.

Han ligger där och putsar pälsen och lyssnar väl förstrött till pratet.

Pensionatvärdens mamma är kort i rocken och har ekorrpigga ögon.

Alldeles otroligt snäll är hon.

Nu berättar hon om en insändare hon har skrivit; ja, Dagens Ros.

Just det.

Pelle .., han bryr sig inte så mycket.

Morgon på pensionatet ...

Ring-så-spelar-vi från radion.

En uppringande kvinna med slutsiffra åttio och som bor i närheten av Hudiksvall, berättar att hennes dotter Viktoria nu fyller 18 år.

Det är då som pensionatsvärden hämtar gitarren.

(Efteråt säger herr gitarristen: "ojdå, värst vad den är ostämd ....!"

Dagens fönster ..

... kom susande genom rymden från Island och herr Sjörövare.

Det var Kjelle som hade varit och seglat i Västindien och mellanlandat just på Island, det var han som tog och skickade bilden.

Fredagsfönstret ...

... kommer från Finngården Rikkentorp.

Det var vännen Ellis som var fotograf.

Tack snälla, rara!

(Och min datorskärm har insomnat och jag kan inte läsa mail som är skickade till min comhem-adress. Den här går dock bra. bisse151@gmail.com)

Litet möte med Leif ..

Det är när jag sitter och tittar på sädesärlan som jag upptäcker en man uppe i slänten .., bara femtio meter bort knappt.

Mannen står och tittar upp i skyn .., mot en telefonstolpe och jag frågar om han har hittat nåt spännande?

Det är så det börjar.

Resten finns här.

I stället för att stå bakom kassan ...


räfsar jag löv - tre hela skottkärrelass -

och kvistar

lägger undan långa brädor

och kortare

gör fint på uteplatsen

vitsippor på bordet

"nästa år kan man ha ett träbord med hål i och ett stort naturfärgat parasoll ..., nu gäller det att plantera idén hos pensionatsvärden ...", tänker jag

ser sädesärlan vippa omkring på allt det nyräfsade

gosar med pelle

lägger mig raklång på rygg och tittar på herr stare som sitter på tv-antennen och friar högljutt

dricker vatten med en citronskiva i

påminner mig själv om att i helgen hämta vildkaprifol från skogen

och rotskott från humle

eldar så att jag får varmvatten till duschen

och nu .. ner till havet

nån som vill göra mig sällskap ..?

Om äckelorden. Och gullesiffrorna.

Med ord och siffror har jag ett alldeles speciellt förhållande.

Siffran fyra tycker jag så mycket om, men inte siffran sju.

Öht tycker jag inte alls om udda tal.

Men fyra .., ååå, det låter så mjukt och fint.

Så där som en mjuk säng. Ett skönt stoppat täcke.

Finorden är många.

Omtänksam.

Varsam.

Varmt.

Vänskap.

Nästan alla börjar på v.

Och så finns där alla äckelorden.

Snor, är det äckligaste ordet jag vet.
(I min barndom deltog jag flera somrar i rad i simskola. Vi höll till vid Solviksbadet och vattnet var iskallt. En av mina lekkamrater var också med. Ofta simmade vi intill varandra .., vi tog simborgarmärket och simmade fram och tillbaka och fram och tillbaka mellan bryggorna och räknade längderna. Den flickan hade alltid grönt snor i näsan och jag ville simma en bit ifrån henne .., jag var så rädd att det skulle hamna i vattnet!)

Och bajs.

Någon hjärnskrynklare skulle förstås bena ut det hela och säga att jag lider av svåra komplex från barndomen.

Ja, ja.

Säkert är det så.

Och du då ...?

Dina finord ...?

Och dom andra ..?

Förväntan ...

På baksidan av pensionatet trängs några stora syréner.

Snart så ...

Nä, men har man sett på maken ...!

På väg nerför backen för att fånga torsdagsfönstret, tar jag mig en titt i det som lär vara pensionatvärdens garage.

Ja, någon bil har jag aldrig sett där inne, men kanske ändå ...?

Och jag ler för mig själv.

Där finns i princip allting, ja, det är som att titta in i drakens mage, så där som Bamse gjorde.

Måhända är pensionatsvärden släkt med Moster Mjölgumpas man .., ni vet .., han som ...?


Det förunderliga med pv, det är att han på vissa områden har en rent perfekt ordning.

I cd-stället står skivorna uppradade enligt något Visst System .., likadant med alla vinylskivorna.

Hans byrålådor är ett u n d e r av ordning och han vet på pricken vad som finns och var det finns när det gäller köksskåpen.

Själv är jag mer hött-om-bött.

I min lägenhet finns två garderober.

Om man öppnar den vänstra, riskerar man att bli ihjälslagen, ty då kan allt rasa ut .., där har jag bara öst in och klämt igen dörren.

I den högra är det ganska bra.

Och för mig är det så, att om jag mår bra psykiskt och känner mig i harmoni, då spelar det inte så stor roll om det är lite rörigt.

Känner mig jag däremot trött och slut på .., då är det väldigt viktigt för mig att ha ordning i skåpen.

Jag tror faktiskt att herr pensionatsväden är en ytterst harmonisk man.

Faktiskt.

Dagens fönster ..

... har ni sett förut .., det tillhör det lilla gula huset nere i kurvan.

Men .., här ute på landet, här finns inte så många fönster att välja bland, så, ni får ta det här.

Jag hade just druckit kaffe och kalasat på äggröra med knaperstekt bacon och så tog jag kameran och gick nerför backen för att fånga fönstret.

På mig hade jag en turkosfärgad sarong från Thailand och så min vita särk.

Håret rufslockigt.

"Inte kommer det nån nu inte ...?" tänkte jag .., för här ser man knappt några bilar.

Gissa, om det kom någon bil.

Gissa, om dom körde sakta.

Gissa, om jag ville försvinna från jordens yta för ett ögonblick.

Till Ellem ...

Från Skellefteå, nästan hemifrån, kommer en önskan från Ellem.

"Snälla .., kan jag inte lägga in en bild på vitsippor .., så hon har nånting att längta till!"


Så det gör jag.

Dessa hittade jag i slänten här vid pensionatet.

Jag vinglade iväg med pv:s snedgångna träskor på fötterna .., snavade bland små brännässlor och tittade noga så där inte skulle dyka upp någon orm .., och så upp med kameran.

Såååå söta och fina är dom, sipporna!

Ledig dag ...

Sitter på stentrappan och dricker kaffe.
Gosar med Pelle.
Ryktar hans päls.
Borstar bort katthår från mina långbyxor.
Fixar middag.
Räfsar bort pinnar och löv.
Hjälper pv med veden.
Diskar.
Planterar kryddväxter.
Tar upp en drunknad mus från tunnan med regnvatten.
Tänker länge på den lilla musens öde.
Vilken hemsk död!
Får nästan ont i magen.
Mumsar på gröna druvor.
Kollar vinrankan på den inbygda altanen .., nu grönskar kvistarna.
Apropå vindruvor, alltså.
Läser sms.
Kollar bloggar.
Beslutar mig för att duscha.
Får present av pensionatsvärden .., duschkräm med vaniljdoft.
I love it!
Eller så var det med honung?
Kämpar med korsordet.
"Ska jag hjälpa dig ...?" frågar pv.
"Ja, gärna ...", säger jag.
Efteråt .., målar han fönsterkarmar och klipper gräsmattan, men i omvänd ordning.
Själv inväntar jag Gokväll.

Ja, jag är trots allt femtiofem år.

1 min och 22 sekunder av livsglädje.

Jag säger bara en sak: kolla morrhåren!

Igårkväll sms:ade jag den rara arbetskamraten Malin och frågade om hon kunde tänka sig att ta min torsdagstid.

En bra stund satt jag med mobilen i handen och tvekade innan jag tryckte på "sänd meddelande".

Jag tänkte på lönen som kommer att bli åtskilligt lägre i maj .., det var väl mest den biten?

Men ..., det var ungefär i trakten av Ängelholm, då, när solen sänkte sig rakt ner i havet .., som jag bestämde mig.

Malin svarade att det skulle hon gärna göra.

Och nu sitter jag på en stentrappa i landet Halland och gör i-n-g-e-n-t-i-n-g.

Jo, jag har småpratat med grannen Göran (f.d lärare från Småland, har Ordning & Reda på sin tomt .... oerhört vänlig ..) .., jag har kört till Haverdal och handlat middagsmat på Hemköp och några kryddväxter från handelsträdgården alldeles intill.

I fjol den här tiden hade jag också varit i just Haverdal och handlat, det var veckan efter mammas begravning .., och på tillbakavägen såg jag hur marken var översållad av vitsippor och jag tänkte att aldrig mer ska jag kunna plocka en bukett och ge henne .., aldrig mera prata med henne .., aldrig mer nånting som har med henne att göra och jag var så ofattbart ledsen.

Och väl tillbaka på pensionatet kom pensionatsvärden och jag själv att sitta i var sin trädgårdsstol av vit plast och jag lade upp benen i hans knä och tårarna rann nerför mina kinder och inte ett pip sade jag.

Inte han heller.

Människor som anser att man ska prata ut om allting, dom tycker förstås att sånt är konstigt .., ja, att man inte har någon kommunikation.

Det tycker inte jag.

Man kan nämligen ha tyst kommunikation.

Och det hade ändå inte hjälpt att förklara.

Idag .., ett år senare, såg jag också vitsipporna och jag tänkte på mamma, men jag grät inte.

Jag tänkte att jag trots allt fick ha henne i åttiosex år och att det är så livet är.

Nu står en liten bukett med vitsippor på pensionatets rumsbord.

Och jag ..., ja, jag sitter på en trappa av sten och har kaffekoppen intill mig och mest hela tiden tittar jag roat på en svartvit katt som ligger på det torra fjolårsgräset och putsar sin päls.

Mer behövs inte.

Inte för mig.

Så är det.