Det är som om all kraft bara har sööörrrplat iväg och egentligen vill jag bli hemma från jobbet, men vet att en är på semester, en annan är hemma och är sjuk .., en tredje och en fjärde har
äntligen sina lediga dagar .., alltså stiger jag upp klockan sex och några minuter senare än vanligt är jag i affären.
I fickan vilar en förpackning Alvedon.
Och jag tackar Anne-Marie i charken som har tagit in brödvagnen och gräddat hälften av allt bröd och sen är det bara att ta hand om resten och där kommer Östras bröd och det glömmer jag helt enkelt bort och chefen kommer och påminner mig och så är det mejeriordern och att skicka iväg den och ta hand om själva leveransen och Wapnö får jag inte heller glömma och sen är det fika för Lena och jag tar kassan och kollar om det måste beställas hem fler julfrimärken och chefen tror att jodå, det kommer att gå lika många som i fjol, men det tror inte jag ..., och nu får vi se vem som har rätt - säkerligen chefen ,-), men jag beställer sju förpackningar ytterligare, plus fina julkartonger - lite väl sent kanske - men det blir nog bra ändå.
När klockan närmar sig tolv, en timme innan jag egentligen ska sluta, säger chefens fru att jag kan åka hem och vila, så kanske jag är bättre i morgon och eftermiddagspasset som hon ville ha hjälp med, ja, det får hennes man - självaste chefen - ta hand om.
Alltså åker jag hemåt.
Och här flödar solen och nu blir det kaffe och macka och sedan raklångt läge på soffan Ektorp.
Jag sliter med känslorna numera om att jag har min pappa kvar men har ändå inte det.
Allt annat!!!
Pratar helt fel och ser saker. Förtvivlat att se.
Mamma är helt knäckt och sörjer stort. Ibland kan hon ha en bättre dag men mest grått och nästan svart.
Förlora någon är tungt!
Se någon bli så här är också tungt på ett annat sätt.
Pappor är något visst.
Ö dog på skärtorsdag och årsdagen av det har jag ännu inte upplevt. Önskar att jag inte behövda vakna utan fick sova rakt igenom hela dagen.