Monet sa...Tänk vad det är konstigt. Man glömmer inte dödsdagen hur många år som än går.
I
juni i år var det 52 år sedan min pappa drunknade och lämnade min
35-åriga mamma ensam med fyra flickor, jag äldst, 15 år gammal.
Varje
år, dagarna innan den 18 juni har jag som oro i kroppen, har lätt till
alla känslor och när jag vaknar på morgonen på årsdagen är detta det
första jag tänker på.
lördag 8 december 2012
2 kommentarer:
-
-
Fina minnen och livsöden. Själv tänker jag nån stund dagligen på min Far. Den 7:e november var det sex år sen han dog. Upphör aldrig att förundra mig över tiden. Lång och kort på samma gång. Jag är tacksam över att jag har mina minnen i behåll(än så länge?).
- 8 december 2012 kl. 10:56
- Ingela sa...
-
Jag har min pappas dödsdag framför mej, strax före jul. Farmor dog på julafton och det lägger en skugga över julen, tror den varar för alltid.
Ö dog på skärtorsdag och årsdagen av det har jag ännu inte upplevt. Önskar att jag inte behövda vakna utan fick sova rakt igenom hela dagen. - 8 december 2012 kl. 15:29
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag sliter med känslorna numera om att jag har min pappa kvar men har ändå inte det.
Allt annat!!!
Pratar helt fel och ser saker. Förtvivlat att se.
Mamma är helt knäckt och sörjer stort. Ibland kan hon ha en bättre dag men mest grått och nästan svart.
Förlora någon är tungt!
Se någon bli så här är också tungt på ett annat sätt.
Pappor är något visst.
Ö dog på skärtorsdag och årsdagen av det har jag ännu inte upplevt. Önskar att jag inte behövda vakna utan fick sova rakt igenom hela dagen.