En torsdag i april ...
Då är jag i mejeriet.
Frontar, fyller på bakifrån .., kollar datum .., beställer leverans till i morgon från Wapnö .., fixar frukost .., löser av Lina .., sen kommer Arla och Wapnö - men inte samtidigt - och en ganska kortvuxen tös som heter Sophie kör mejerbilen från närbelägna Wapnö och sånt gör mig glad .., ååå, en ung kvinna som bryter av mot alla män som rattar lastbilar!
Sophie är tjugofyra år och trivs bra med sitt arbete.
Jodå, jag har tänkt tanken förut, men är nu allt mer förvissad, detta att chaufförer så ofta är himla sociala och lättpratade människor.
När det är dags att lyfta mjölkbackarna, tar jag på mig knäskyddet.
Det är tur att jag köpte mig en kjol som döljer knäet, för såg det svullet
innan jag bar skyddet, ser det nu groteskt ut.
Och k n ö l i g t.
Men det hjälper och jag har ont, men inte fullt så ont som förut.
Igår i Hässleholm:
"Hur många kilo lyfter du per dag ...?" frågade den danske läkaren.
"Tjaa .., ett par hundra i alla fall, sommartid mycket, mycket mera", svarar jag.
"Elisabet, det är alldeles för mycket .., men det förstår du säkert ...?" säger läkaren och jodå, jag förstår visst, men det är inte bara att säga att "det här passar inte mig längre, nu får någon annan ta vid", ty alla har mer eller mindre ont och någon har artros i båda knäna och en annan ska få ny knäled, ja, detta att arbeta i butik sliter hårt på våra kroppar.
Att tänka sig att vi ska arbeta tills vi är sjuttio, ja, det är i alla fall för mig, en ren och skär utopi.
Vid tolvtiden passerar jag charken och upptäcker Petra i färd med att paketera såna här ljuvligheter.
Det är smördeg som fyllts med ädelost på tub, lite prociutto/skinka, cheddarost och så in i ugnen bara.
Hon gör paket med två bitar för 20 kronor och jag tipsar nästan alla kunder som råkar gå förbi och
nästan alla faller för frestelsen.
Petra tillhör ett bemanningsföretag och är inte den typiska charkdamen.
Hon tävlar i nån typ av crossfit där man går omkring i bikini och är vältränad, hon har tauterade ögonbryn (snyggt! gjordes igår ...) och hon kommer med nya idéer och sånt tycker jag är så roligt.
Det är ju så att alla har sina goda sidor.
Gunilla, som är sjukskriven, är en
mästare på att sälja charkvaror och hon är suverän på att småprata med kunderna, ja, hon vet
precis hur tjocka eller tunna skivor av den där rökta skinkan som nån vill ha!
Och Anne-Marie .., trygg och lugn som arbetar halvtid i väntan på sin knäprotes .., och Elenor som är så rödblommig om kinderna (rödare ju längre dagen går) och har arbetat som socionom, men nu vill göra nånting helt annat och gör det med den äran.
Klockan ett ringer läkaren från vårdcentralen, ja, tydligen är det så gången är när man ska vaccineras mot Gula Febern. Han frågar inte om nånting .., låter nervös och stakar sig .., jag tänker att han kanske är alldeles ny på jobbet och försöker att hjälpa honom på traven.
Sen åker jag hemåt.
Svänger förbi friherrinnan och låter henne smaka på Petras ljuvlighet .., och med mig hem får jag en bytta med hemlagad nässelsoppa. Underbart! (
Går det öht att titta in hos Lena utan att ha nånting med sig när man stänger dörren ...?)
Soppan får mig att minnas en oktobervecka 1970 när jag varit med om en svår bilolycka och kom att tillbringa två veckor på Umeå lasarett. Jag kunde inte äta som vanligt, utan fick enbart dropp dom första dagarna och sen, en eftermiddag, kom en rundhylt ängel (ett alldeles vanligt biträde) och matade mig med grönkålssoppa och det var himmelskt gott! Hon satt vid min säng och pratade lugnt och stilla om sin dotter och jag tänkte att jag nästan älskade henne.
Det biträdet blev en slags ängel.
En oändlig trygghet.
Just det tänkte jag på när jag nu kalasade på den av friherrinnan tillagade nässelvarianten.