Sånt jag tycker om ....

Till exempel Mia Nilssons illustration i Dagens Nyheter för några dagar sedan. Hon har ett sånt eget bildspråk, tycker jag!  Här en länk till hennes sida, med fler av hennes alster. Det andra jag hade tänkt lägga in här, det hinner jag inte med, det får bli i morgon.

 Lördagmorgon i landet Halland ...

Nej, så här ser det inte ut nu. Ekens blad börjar skymta i brunt mer än grönt; det mesta ligger nog på marken tillsammans med ekollonen. Det är ett äventyr att ge fåglarna mat och då spatsera över alla ekollon .., det är som en massagekudde under fotsulorna och lätt att halka på.

Redan i början av sommaren var VVS-mannen här och tittade på uterummet - det till vänster - då pv tänkt sig att få golvvärme där inne och mannen sa att det var inga problem och jodå, en offert skulle skickas och det lät ju bra.

Jag vet inte hur många gånger pv hört av sig och frågat efter offerten, men det kommer aldrig någon och nu har vi givit upp. Synd, för de här killarna är så trevliga och har hjälpt oss med bland annat vedpannan och nu funderar vi på att kanske rent av skippa golvvärmen. Alltså blir det inget julfirande i uterummet (som ska bli innerum) det här året heller. 

Första frosten för i höst kom natten mot idag. Nog är det härligt att bo i ett land med fyra årstider, även om vi i södra Sverige snart kanske inte har det längre. Här känns det mer som om vi tar skuttet direkt från sommar till knappt vinter och så blir det sommar igen. (Ändå hade vi en förhållandevis ovanligt lång och lite segdragen vår, den som var ..., men det var i och för sig härligt .., man hann verkligen njuta!) Men tänk, i vintras" hade vi snöskottning en enda dag och Vägföreningen fick vägen skrapad/skottad lika ofta - en gång -. 

Något helt annat? 

"Undrar varför kvinnor får små, små streck på överläppen ....?" sa pv, apropå ingenting. 

Jaha. Jag förstod att han upptäckt det hos sin sambo och jag har minsann sett det själv och inte är det ju direkt vackert. Googlade på "streck på överläppen hos kvinnor". Det var vanligt hos rökare och rökt har jag gjort, men inte ens ett helt år av mitt sjuttioettåriga liv, och en av döttrarna menade att .. nej, det är bristen på kollagen/östrogen som orsakar det hela. Och så solandet förstås, det inser jag.

På väg hem från Landvetter läste jag om en kräm som var förfärligt dyrbar, nästan sjuhundra kronor för långt mindre än innehållet i en tandkrämstub och nej, jag beställde ingen, men tanken fanns där. 

"Nej, mamma .., ingen kräm i världen hjälper för sånt!" utbrast hon tvärsäkert.

Ja, ja, kanske lika så gott att börja odla mustasch, för där växer det bra och då döljer det ju det eländet. 

I badrumsskåpet står en burk "strong vax", kvarglömd av någon av Emils killkompisar när dom var här i somras. Perfekt! Då kan jag tvinna muschen också. 

Låg igårkväll på soffan Ektorp och läste igenom DN från förra helgen, då, när vi var bortresta. Där fanns verkligen så mycket läs, - och tittvärt, men det får bli ett inlägg senare idag. Intressant var också dagens Naturmorgon i P1 som - bland annat - handlade om den fantastiska Monarkfjärilens liv och leverne. Såååå fascinerande!

En riktigt fin lördag önskar jag den som eventuellt tittat in här!

Fredag i landet Halland ...

Från +17 på morgnarna till + 4 idag vid sjutiden. Det går det med. 

Hur ljuvligt det än är att tillbringa dagarna vid havet eller uppleva spänning i kubik - som i onsdags när vi hyrde bil och körde uppe i bergen och detta att vara omåttligt rädd när det bara är någon halvmeter till stupet på passagerarsidan och att då upptäcka getter med killingar som ligger och gonar sig - som om dom njöt av vyn - endast någon ynka decimeter från det nämnda stupet - så är det skönt att komma hem.

Det blev en fin vecka. Jag som inte varit så sugen på att resa; det var ju bara en dryg månad sedan vi kom hem från resan norröver .., tyckte mig ändå ha hamnat i närapå paradiset. 

Och jag lärde mig hur ett mullbärsträd ser ut, bara en sån sak. Vi var på väg till middag längre ner i byn och alldeles intill ett hus, vid staketet mot gatan, där stod trädet och jag upptäckte då en äldre kvinna som satt på en bänk vid sin ytterdörr och jag frågade henne vad detta var för träd? Jodå, det visste hon. "Morea"..., sa kvinnan, det lät mer som "moora". Googlade bilden av bladet .., aha, det handlade om mullbär! Kvinnan såg så glad och snäll ut och kanske var det hennes kvällsnöje, att sitta där i lugn och ro och se människor passera? 

Och detta att småprata med vänliga människor som visade sig komma från Ronneby i Blekinge (man och kvinna som ägnade dagarna åt att läsa vid poolen .., stillsamma, rara), eller paret/rumsgrannarna från Rättvik (som ville bjuda in oss till kortspel eller backgammon - av detta blev intet - och tur var det, då båda insjuknade!) .., eller den där blonda kvinnan med make, hon som var så tjusig och alltid valde samma bord på lunchen (satt nära poolen) .., eller mannen och kvinnan från Gävle som vi träffade på stranden några hundra meter från hotellet. Mannen hade varit ungdomstränare i hockey i Brynäs och båda var pratglada och trivsamma. Det var dagen efter den nesliga förlusten för fotbollslandslaget. 

Eller den unga mamman och hennes son August, 2 år, som var så duktig på att plocka ihop alla sina leksaker när det var dags för lunch .., och hans rara mormor som jag trodde var pedagog, nej, hon var chef för LSS-omsorgen i den stad där dom bodde. Och August, han längtade minsann efter morfar, berättade han. 

Eller ..., det tyska paret som låg nära oss på samma strand, hemmastad var Buchholtz .., eller den danska kvinnan från Köge på Själland som vittnade om lyckan i att nu ha sagt upp sig från sitt arbete - nu skulle hon bli pensionär och känna sig fri -! 

Varma leenden och good-morning-hälsning bjöd även städpersonalen på, då, när vi dukade upp frukosten på balkongen och såg dem sitta med var sin kopp kaffe lite snett nedanför oss, i en skuggig del av innergården. 

Det är ju så det är .., det är alla vänliga människor som man träffat, som fastnar i minnet. 

Men oj, så exploaterat det ändå är på ön! Ändå räckte det med att åka någon bil västerut från Gerani så kom vi till mer lantliga/genuina byar, där det verkligen gällde för pv att hålla tungan rätt i munnen när vi körde längs smala gator där djungelns lag gällde.  STOPP-plikt, vad är det? Ja, inget för äldre grekiska herrar, i alla fall. 

På hemväg stannade stannade vi till i en bergsby med den mest fantastiska utsikt .., beställde vår första pizza, hade två katter under bordet ., och i ett av restaurangens rum, hängde fotbollströjor i parti och minut. Ägaren berättade att det var fotbollslaget P.A.E.Chanias  tröjor. 

Men nu är vi hemma. Till Nyhetsmorgon och nyheten att "Greken är förd till Sverige" .., och vi kom hem till pension som idag kommit in på kontot .., till DN och sport på tv och Anna-Karin Hatt som tackat för sig. Blandad kompott. Och upptäcker nu att småfåglarna registrerat att fröautomaten är påfylld - härligt -! Tack, vill jag säga, att jag fick vara med om allt detta.

Onsdageftermiddag vid 17-tiden ....

Ja, så blev den då av, bilturen här på västra och södra sidan av Kreta. 

Åkte iväg vid tiotiden .., körde rakt västerut, passerade Kissamos och snirklade oss genom en by där man knappt kunde komma fram med bilen - byn hette Sfinari - och när man kom längst ner och vägen tog slut och man hänvisades till en gratisparkering på en stor gräslägda, ja, då såg det ut så här. 

Vi var fyra personer på stranden. I restaurangen som fanns bakom mig där jag tog bilden, stod en storvuxen herre och sjöng smäktande och ropade "special for you, madame!" Nej, den gubben gick inte .., vi hade ju med oss termoskaffe och en halv donut som vi delade på och så blev det en simtur i ett kristallklart hav och så iväg igen. 

Här är pv på väg till bilen. Vår stod en bit inåt mot skogen. 

Körde vidare och nu gick vägarna rakt upp mot himlen och det var så obehagligt när man t.ex fick möte med någon buss eller lastbil och nödgades hålla ut mot stupsidan. 

Någon slags nät - modell till hönsen - finns på vissa ställen, men om detta nu skulle hjälpa uti-fall-att .., nej, det tror jag inte. 

Men vackert - svindlande vackert - är det! Precis överallt växer olivträd och på marken under dem ligger svarta eller röda nät, antagligen för att lättare få upp alla oliver när det är skörd. 

Nu var de flesta näten ihoprullade likt korvar och några oliver i träden såg vi inte till. 

Så här kunde det se ut. 

Nästan överallt där det var slingrigt och stup, låg större och mindre stenar på eller omkring vägen; dom hade förstås rasat ner. 

På vissa ställen hade mängder av stenar fösts samman i stora högar och man kan ju bara  a n a  hur förfärligt det kan bli vid ett större skred.

Men det var så fint också. Överallt såg vi barrväxter i olika nyanser .., där var blommande ljung, harklöver, betydligt större och mer högväxta blomstormorot än hemmavid .., och där var tistlar av olika sorter och några gula blommor, som jag får upp olika namn på. Några av namnen: Klibbkorsört eller "Falskt gula huvud", samt Träig loppört. Bara att välja. 

Här är nicktisteln, som ser så stickig ut. Tycker nog att sticktistel hade varit ett mer lämpligt namn. 

Och här får jag upp namnet Daucus Carota - någon slags vildmorot och såååå vacker även i det här tillståndet, tycker jag!Högrest var den också! 

Så här såg dom gula blommorna ut, dom med olika benämningar. 

Det ösregnade just då (vi var på väg hem), jag bara hoppade ut ur bilen och tog en bild, så det blev så oskarpt, men tänk er kilometer efter kilometer med dessa vid vägrenen .., men åååå, så fint det var!

Ännu ett stopp hann vi med - då närmade sig klockan halv 2 och jag var hungrig -. 

I en liten, liten bergsby vid namn Kefali, stannade vi till och tog lunch. 

Själva restaurangen liksom hängde och dinglade likt en lös tand, nästan över stupet! 

Och en matdel med det lockande namnet "Seawiw" var placerad ovanför något som liknade ett garage eller förråd och golvet på den restaurangen, ja själva underredet på det golvet hölls ihop av plankor och masonit. Hu!

En något bedagad telefonkiosk stod och deppade för sig själv. 

Gästtoaletten visade sig vara gemensam för damer och herrar. Gemensam ingång. En toalett till vänster och en till höger. I mitten ett handfat.

Toalettstolarna saknade sittring, man fick sitta på själva det iskalla .., ja, kaklet eller vad jag ska kalla det. 

Dörren till respektive herr/dam/del bestod av ett slags dragspel i brun papp .., det påminde om någon form av skjutdörr som bara drogs igen. Den gick inte att låsa, men alla förstår väl andemeningen ändå. 

Vi beställde pizza och fick vänta länge, länge. Två katter anade väl vad som var på gång och satt troget och spanade på vad som komma skulle. Helt rätt hade dom ,-). Resterna av pizzorna tog vi hem och har fördelats på balkongen till en kattmamma med dotter. Dessa väntar troget vid balkongdörren tills jag kommer med faten .., och så har jag fyllt cigarettfatet med vatten, som nästan alltid dricks upp på en gång. 

Från vårt bord kunde vi se över till grannhuset där de här två finingarna höll koll över den del av världen som är deras. 

Helt ärligt ska jag säga att alla hundar och katter - mest katter, jag kan räkna antalet hundar på ena handens fingrar - som vi har mött eller sett, har verkligen givit mig såååå mycket glädje. 

Nåväl. 

Sist av allt körde vi söderut, längst i söder, till Paleochora. Vi stannade till vid den del av udden som har sandstrand (den andra sidan är stening), tog ett hastigt bad i ett saltare vatten än här uppe på norrsidan. Sen iväg hemåt igen, längs en jättefin väg! 

Nu har pv återlämnat bilen .., vi ska packa det sista och han har handlat frukost för i morgonbitti. Fem över nio lär transferbussen ska hämta oss. Vilken underbar semestervecka det här har varit. 

Nu har jag balkongpratat med den finländske mannen och hans hustru. Dom sitter ute på balkongen och spelar kort; jag hör fraset när korten blandas ..., och frun sa att han idag varit så dålig, nästan som avsvimmad i sängen mellan varven. Allt det vi har över i livsmedel, lämnar vi till dem. 

Så har det varit.

Utflykt med förhinder ...

Besök i Chania i något slags underligt format.

Busstur i 40 minuter. 

Absolut fullsatt buss; inte en centimeter av ledigt utrymme. 

Billigt. En resa kostar ungefär 25:-/person. 

Från busstationen blir det promenad rakt ner längs gågatan, mot hamnen till. 

Passerar rådhuset där är en nioårig Emma och jag själv stod och tittade på ett brudpar med följe. 

Emma var döless; jag tyckte att det var underbart. Kan det ha varit 2005, eller året därpå. 

Överallt butiker, butiker, butiker. 

Väskor, sandaler, karameller, silver och guld, kretensiskt hantverk, super-markets modell mindre, granatäpplen .., och nere vid hamnen restauranger på löpande band. 

Vi slår oss ned nära vattnet och väljer var sin pita-gyro som är ljuvligt god. 

Framför oss, i vattnet, ligger utflyktsbåtar. En av dem lockar med solnedgång ute till havs. 

Mera promenad. 

Pv köper något  som liknar Sachertårta, fast i bakelseformat (att ta hem), jag stannar till vid ett vykortsställ men tänker att nej, jag kan skicka postens vykort i stället, så där som jag brukar göra. 

Vi är verkligen världens sämsta shoppare .., inte i endaste butik tittar vi in, jo, i en livsmedelsaffär där blå vindruvor och Emmentalerost får göra oss sällskap hem och så bageriet då. Ååå, så förfärligt trista vi är! 

Passerar en park där miljoner småfåglar kvittrar i kör; aldrig i hela mitt liv har jag hört dess like! 

På en fontän eller något liknande har någon skrivit i blått: "Free Palestine!"

Möter mängder med svartklädda unga män - helt svartklädda -. 

Ser inte en enda katt, men däremot en svart hund. 

I väntan på bussen upptäcker pv att hans mobil är försvunnen. PANIK. Han skyndar sig ner till restaurangen och där, på bordet där vi satt, ligger mobilen så fint och väntar på husse. 

Glad pv kommer tillbaka. 

Vi hoppar på bussen till Gerani. 

Då .., halvvägs hemma, upptäcker jag att min fina cashmere-sjal som jag haft i tygväskan är försvunnen! Hjälp!

Vi hoppar av bussen i någon av alla små hotell-förorter .., haffar en ny buss som tar god tid på sig att komma till Chania. Jag kollar busstationen där jag väntade på pv .., pv återvänder till restaurangen och visar bilden av min sjal och kollar där vi satt i godan ro .., men icke, sa Nicke. 

Det hela är så totalt galet, så vi kan inte annat än sucka och jag säger att det var ledsamt, men inte det värsta som kan hända här i världen, tur att jag har en likadan med mig - i reserv - om jag skulle smutsa ner den andra, den nyare. Men ändå. Den var dyr och innerligt älskad. 

Tar ny buss hem och pv säger att det är GARANTERAT minst hundra personer ombord. De som inte får sittplats, står trångt i mittgången. De flesta stiger av i Platanias, Stalos, Agia Marina och så i Gerani, men bussen går vidare till Kolombari, ännu längre västerut. Vi trängs bland norrmän, danskar och svenskar och en grekisk kvinna med namnskylt på bröstet. Kanske arbetar hon inom hemtjänsten, tänker jag. 

Kommer hem till underbara lugnet i Gerani. Hör en tupp gala. En liten katt kommer och möter oss. 

"Hej du lilla vän, är du här .., var det kanske du som fick lite kött av Elisabet ..?" säger han och stryker katten över huvudet. 

I restaurangen som delvis är belägen under tak, övriga bord står i ute det fria .. sitter ett danskt sällskap. 

"Kalinichta!" ropar kvinnan i baren och jag stannar till, tvekar ett ögonblick och beställer en Gin & Tonic till oss båda .., vi får ta med oss var sitt glas "hem" och nu lyssnar vi till fotbollsmatchen mellan Sverige och Kosovo. Heja, heja Sverige! säger jag, men Kosovo leder med 1-0. Det fattades ju bara det också. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ... och lite till.

Måndag, halv nio lokal tid. Vaknar vid halv fyra och tycker mig se någon mänsklig varelse som står vid pv:s sida av sängen och håller upp en rund flaska innehållande något som liknar whisky. Allt är så ofattbart verkligt, så jag ropar högt på pv .., som knappt reagerar. Sååå obehagligt. 

Dukar till frukost vid åttasnåret. Husets herre bäddar sängarna och muttrar lite över hur jag rumsterat om bland lakan och täcke. Själv ligger han alltid som på lit-de-parade .., på rygg och med händerna på magen. 

Det är en kylig morgon och alldeles tyst ute, frånsett vågskalpet som ligger som ett ständigt bakgrundsljud. 

En stor strandhandduk får pryda bordet. 

Den finländske mannen som vittnade om kostens betydelse och hur han vunnit finska militärmästerskapen en gång i världen (i simning), skulle nog inte godkänna vår frukost.

Det grova brödet som jag äter hemmavid, hittar jag inte här och Kellog´s cornflakes får komma till tals igen.

En sötsliskig fruktdryck är bra att skölja ner mediciner med och bordssaltet är av modell grovsalt (men himla gott"!). 

Askfatet förvandlas till äggkopp.

Idag var tanken att hyra bil, men det blir i morgon. 

Här utanför sitter städpersonalen under skuggan av ett träd .., man hör dem småprata och hälsa "kalimera - godmorgon" till förbipasserande. Sparade en del köttbitar och virade in i servetter igårkväll - frå middagen -, det var tänkt till katterna förstås, men nu har vi inte sett röken av dem. Nåja, så småningom dyker de väl upp.

Det man inte begriper ...

Ja, på den fronten finns det hur mycket som helst, men något som verkligen kan göra mig ..., ja, inte galen, men förvirrad kanske, är att mitt gamla konto på Instagram, det som jag inte kom in på och gav upp, där kommer mina facebookinlägg in! 

Alldeles nyss sa pv: "Har du börjat om med ditt gamla konto?" 

"Nä, inte alls ..", sa jag. 

"Men du har ju uppdaterat där med bilder från Facebook?" kontrade han. 

Jaha, ja. 

Och varför skriver jag på facebook, där jag så sällan varit den senaste tiden? Jo, för att när det krånglade som allra mest, ville jag i alla fall ha  e t t  ställe där jag kunde tömma intrycken. Nu är där plötsligt tre!

Dag 3 i Grekland ...

Vaknar som vanligt tidigt och lyssnar till reprisen av Europapodden - säkert fjärde gången - att lyssna till Andreas Liljeheden, SR:s korrespondent i Bryssel, känns tryggt. 

Och myggbiten har jag blivit, om det nu inte är vägglöss, ja, man vet aldrig. 

Det har regnat och blåst under natten, men klarnar upp lagom till frukosten. Små blommor hamnar i turkosfärgad vas och pv har köpt nybakat bröd, skivad ost och marmelad. Inga katter som jamar och vill ha mat just den här morgonen. 

Det finns mycket att vila ögonen på. När vi tillbringar någon timme eller två vid poolen (det blåser hysteriskt mycket vid havet, inte en människa vågar sig i!), ser jag de båda unga kvinnorna som driver restaurangen. 

Den ena sitter mest med sin E-cigarett och skrollar på mobilen .., den andra springer fram och åter och spelar taktfast modern spansk musik som jag tycker om - men inte pv - och med servicekänslan är det inte mycket bevänt. 

En vacker blond, slank kvinna och hennes lika långe man, väljer var sin solstol nära poolen. Båda röker (nästan non stop) långa cigaretter ..., don efter person kanske .., cigaretterna påminner om långa Look som jag smygrökte i min ungdom (Look Mentol .., fanns det såna ..?). 

"Det är nog danskar ...?" säger jag till pv. 

Nej då, inte alls, visar det sig. Har jag fördomar? Svar: ja! 

Och så dyker en annan kvinna upp. Hon tycks ensam .., är pratglad och inom loppet av fem minuter har hon berättat om de senaste tio åren i sitt liv och mest har det varit elände. Först dog hennes far, därefter hennes bror och så hennes katt och cancer har hon drabbats av också. Kvinnan bor i Västergötland och är väldigt solbränd, nästan chokladbrun i hude. På det lilla bordet intill henne, står ett glas med rött vin. 

"Det här är fjärde gången jag är här i år, ja, jag sålde huset och så var det ju det här med min pappa och så vidare ...", förklarar hon och säger att hon är sextiosex år och nu äntligen har hon lämnat yrkeslivet bakom sig. 

Det är ytterst få som använder sig av poolen, men eftersom jag inte kan (vågar) bada i havet på grund av starka vågor, så hoppar jag i (poolen , alltså).

Simmar totalt tusen meter idag - uppdelat på två gånger - och känner mig för ovanlighetens skull 

s t a r k. 

Ett nyblivet pensionärspar kom igårkväll och mannen,  ställde sig nu på morgonen vid vår balkong och hälsade hurtigt godmorgon, men på grekiska. 

Det visade sig att han är finländare och är tillsammans med en kvinna från Stockholm, båda bor i Dalarna. 

"Spelar ni kort?"  undrade mannen. 

"Njaaa, det är länge sedan ...", svarade pv. 

Nyss såg jag herr och frun sitta på sin balkong och spela Yatzy. Kvinnan är så rar. Hon har har snaggat hår som är så snyggt och det sa jag också. Aha. Hon har varit drabbat av sjukdom, gått på behanding, blivit opererad (men i omvänd ordning) och äntligen har håret - som är granitfärgat - börja växa ut, säger hon. I hennes nacke syns en liten fin lock. 

På eftermiddagen väljer vi att ligga på innergården som verkligen är en oas i ordets rätta bemärkelse. Pv kommer med kaffe och har köpt en stor donut som han delar i små bitar ..., och mellan varven kommer en av katterna och hoppar upp och ligger hos någon av oss. 

En bit därifrån ligger två storvuxna (dvs, långa .., jag tänker att dom kanske spelar handboll) tyska unga kvinnor och den ena av dem får hjälpa sin kompis att knäppa bikinidelen där bak. Själva läser vi var sin bok .., min är skriven av författaren till "Chocolat" som blev filmatiserad av Lasse Hallström. Författaren heter Joanne Harris och det är mycket matprat i boken. "En doft av apelsin" är titeln. Tycker jag om den? Ja, den är lättläst i alla fall, utan att vara fånig. 

Pv läser "Kolmannen" av Jens Henrik Jensen. 

Medan jag kämpar på med den andra simomgången, hinner jag prata (tack och lov för liten paus vid poolens kortsida) med den blonda kvinnan. Hon väntar på sin man ..., dom har cyklat hit från Platanias några kilometer bort och mycket längre än så och när det är dags att återvända till sitt hotell, visar det sig att mannen tappat bort cykelnycklarna! Uthyraren har lovat att komma så snabbt det går, men "snabbt det går" kan bli något helt annat. När han väl kommer, säger den vänlige uthyrar-mannen att inte behöver dom ursäkta sig, nej, nej, "det finns värre saker här i livet och dom är inte dom första som förlorar nycklarna."

Nu är klockan snart fem. I morgon måndag är planen att vi hyr bil och kör runt lite på ön. Ikväll kanske vi tar lokalbussen till Agia Marina och handlar livets nödtorft, det vill säga, hudlotion och lite annat. Jo, en duk till frukostbordet. Friherrinnan som tydligen alltid har dukar i resväskan när hon beger sig utomlands (eller begav sig), skrev "Men var är DUKEN?" när hon såg bilden längst uppe. Detta måste nu genast åtgärdas. 

Nu återstår tre hela dagar. Det blir nog bra.