![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhvBWclGlpR4VSKhtoolblH1zXt-82p433JATEOm9HfREZF-e5MiuAfUgfX5pujV9hIvwoUj1VFYifoQf2qaIgotBE1C3SfWOYt6veVKaZ4fV5Pt5coN8tQ7ElAcqeIFtpGLY9VQjycCTY/s400/fonstermedsno.jpg)
.. kommer från en madame som verkligen har hissat segel i sitt liv.
En som har tagit språnget.
Som vågade.
Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.
Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.
Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.
Och Sonjas värme.
Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.
Med Kapten Lintott på Samos.
Och Emma på Kefalonia.
Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.
Allt sånt berättar jag.
Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?
Egentligen.
Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.
Hon förstår.
Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".
Många gånger har det också blivit bra.
Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.
Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.
Det var väl det jag mest ville säga.
Tack också för att ni är så underbart rara!
Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.