Ikväll blir det uppstekt fläskpannkaka till middag.
Det här var vad vi åt prick varje dag till lunch, då, när vi var på Samos för en tid sedan.
Ja, vi åt det varje kväll också, för den delen.
Måndag är värsta dagen.(Men tänk, vad lite kan betyda mycket! Mitt i det jag vid sjutiden sitter och inventerar alla lotter, knackar någon på dörren och så öppnas den och jag ser en varmt leende Maria H som säger ..."godmorgon Bettan!" Mer behövs inte. Länge efteråt känner jag av värmen.)
Måndagen är lång och intensiv och det ska beställas växel och göras kassascheman och sen är det ledningsmöte som varar i nästan en och en halv timme ..,. och var och en får redogöra för sin avdelning och för bloggmadamens del är det kassan som gäller och det blir diskussioner om detta med långa eller korta köer och ska vi ropa på hjälp till kassan inte
fullt så ofta eller ....?
I alla kundundersökningar som vi har haft, får vi beröm för just detta att vi
aldrig låter köerna bli långa, men
samtidigt innebär det att den som är andra - eller tredjekassörska
- ideligen får lämna det den för tillfället håller på med, allt för att hjälpa till i kassan ..., och det känns väl som om det blir varken hackat eller malet för den personen.
Jag är en sån
som verkligen tycker om detta med korta kassaköer, kanske beroende på att jag själv a v s k y r att stå och vänta och vänta och vänta.
Att handla på Ö o B är för mig rena fasan.
En kassa öppen och tjugo personer i kö!
Jag tycker att det är skamligt.
Om sånt pratar vi och om allt möjligt
annat förstås; om hur vi kan förbättra oss och vad som ska förändras i hyllorna och i sortimentet .., och det pratas om egenkontroll och inte minst rengöring av dom långa frysarna
(den som inte arbetar i affär kan inte ens i sin vildaste fantasi drömma om hur mycket som ska kontrolleras .., det ska mätas temperaturer på varor som kommer och allt ska dokumenteras och skrivas i pärmar och hela tiden blir det bara mer och mer pappersarbete!) och under mötet blir somliga rödflammiga om halsen och en annan somnar nästan och tre gånger på raken fummel-tappar jag den röda pennan på golvet .., tills Lasse som sitter intill mig .., ja, tills han skrattsäger att "
men nu får du väl ändå skärpa dig Bettan!"
När arbetsdagen är tillända sätter jag mig på kontoret och skriver ut mötesprotokollet.
Där råder lugn och ro och nästan som en roman blir det.
Minst fem kapitel ..., och jag får
behärska mig för att inte skriva så där som jag pratar .., för det är
precis vad jag nästan alltid vill göra, men ett protokoll är förstås ett protokoll.
Kanske ,-)
Ajöken, sa fröken.