Ett annorlunda förhållande.
Mitt förhållande till läkemedel är synnerligen krumelurigt.
Krångligt, helt enkelt.
Efter en narkos kräks jag timmavis!
Smärtstillande morfin får mig att omedelbart ropa på kräkpåse!
Blodtryckssänkande Ramipril gav mig våldsam torrhosta som varade i två månader, tills den underbare läkaren på vårdcentralen i Ystad insåg att detta är biverkningar av medicinen och jag får då bums byta till Cozaar och mår därefter som en prinsessa!
För någon tid sedan skulle jag hämta ut ny laddning av Cozaar.
"Nej, du förstår du får Losartan Teva i stället, Cozaar är för dyrt, men detta är samma sak och femhundra kronor billigare ..", förklarar apoteksdamen.
Ååå, jag känner att jag gärna vill behålla medicinen som har fungerat så bra, men femhundra kronor är ändå femhundra .., och säger hon nu att det är på det viset att .., ja, där är ingen skillnad alls, så får jag väl tro henne.
Efter tre, fyra dagar med den nya medicinen, börjar eländets elände.
Jag, som i hela mitt liv har somnat efter tre minuter under täcket, ligger nu vaken till tre, halv fyra på nätterna och klockan sex ska jag stiga upp och cykla till jobbet och därefter vara skärpt i kassan och inte göra några felslag.
Och plötsligt får jag smärtor, som träningsvärk i bröstbenet ..., och i ryggen och på vänster sida, vid njuren.
Och det är som tusen ettriga myror springer i mitt högerben när jag försöker sova.
Mina barns pappa, han brukade - filurigt leende - säga att jag borde söka anställning hos någon läkemedelsfabrikant, ja, så skulle dom slippa prova ut nya mediciner på tiotusentals människor, för
finns det en biverkning, nog får jag den!
Nu på morgonen har jag kontaktat vårdcentralen i Ystad och pratat med en sååå vänlig kvinna med gotländsk dialekt.
"Elisabet, int ska du behöve ha det på det här vise ..., jag ska prate med doktor Malin idag, så får hon kontakte dig under dagen ..., nog ska vi fixe det här nog", säger hon.
Det är så där så man nästan vill falla i gråt av tacksamhet.