Någon gång i somras ...

Bild: Eva på Frösön.

... sitter jag mitt emot pensionatvärdens mamma, ja, det är ute på den inglasade altanen i Steninge.

I sommarhuset.

I handen håller Gunvor ett handskrivet brev från Viking, mannen i hennes liv.

Han, som har gett henne tre söner.

Brevet är närapå sönderläst.

"Du förstår Elisabet .., jag läser det flera gånger per dag .., lyssna här .., hör vad han skriver .., att han längtar efter mig ...", säger hon.

Brevet visar sig vara skrivet just i början av deras förhållande, då, när inga barn fanns.

Åååå, som hon saknar Viking!

Flera gånger den här sommaren ska hon visa mig brevet och hon berättar hur ofta hon tänker på tider som har flytt.

"Det är så underligt förstår du .. (men hon säger ... föstår utan r .., så där på småländskt vis ..) att man tänker så mycket på tider som har varit .., och jag tänker på Viking nästan jämt".

Som en ständig längtan är det.

Men nu ..., behöver Gunvor inte längta längre.

För om det är så där som man vill tro, att man möter dem som gått före, så sitter nog Gunvor vid Vikings sida och håller honom i handen och ler så där lyckligt mot honom, ja, så där som på det svartvita kortet som hon har visat mig och som sitter på väggen där ute på altanen.

Det är vad jag tror.

För igårkväll öppnades fönstret för lilla Gunvor.

Fönstret till en annan dimension.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag fick lära känna henne.

Dagens fönster ...

"Hejsan, här kommer en fönsterbild från Tyskland.

Fönstren hör till en restaurang som finns i 1019 meter höjd på Auersberget i Erzgebirge (Malmfjället).

Vi var på en vandring och det blev lunchrast i den här restaurangen.

Tyckte de var vackra med sina fina mönster.

Ha det bra och fortsätt krya på dig.

Många hälsningar från Tuvstarr."

/ Först ikväll har jag kommit åt mina comhem-mail och där, bland många andra, fanns detta. Tack snälla, rara!

Insikt nr 172 ...


På eftermiddagen ringer pv:s storebror och säger - med dämpad röst -, att nu är det sämre igen.

Jag lyssnar till det lågmälda pratet, bröderna emellan.

Efteråt börjar jag plocka och plocka så där utan tanke.

Handtvättar kalasbyxor, tunika och strumpor.

Torkar av bord och arbetsbänk.

Norpar torra blomblad från pelargoniorna.

Och jag tänker ...., att alla har vi olika sätt att hantera inuti-oro.

Kvällsgöra ....

Hej hopp, så inspirerande!

Och ja, man pratar så där fånigt när man samtalar med katter.

Plötsligt är pElle tillbaka

i landet Halland igen.

Allt är som vanligt.

När jag går ner till raden av postlådor för att se om DN har kommit (och det har den inte ..,ska det ta en hel vecka för att få adressändringen att gälla ...?) , gör pElle mig sällskap.

Liiiiite ovant känns det nog för honom, det är trots allt fem månader sedan han sist bodde på pensionatet.

Så ..., bäst att hålla sig vid sidan av.

Lite ..., ja, bakom matte.

Bara för säkerhets skull.

Alltså.

Och så kan man låtsas lukta lite på alla torkade kvistar där vid slänten.

Så där så man håller koll.

Ja, tvärs över vägen bor ju två hundar och man vet ju aldrig.

Och rädd är man ju inte, tro inte det.

Nä, absolut inte.

Det där med att lukta på gräset, det är bara för att man tycker att det är så himla trevligt.

Tänker nog pElle.

Söndagsfönstret ...

I inlägget här under, skriver jag om Det Vanliga Livet.

Det där livet som pågår medan tillvaron tippar överstyr.

Det här fönstret är för mig just ett sånt fönster; ett "vanliga-livet-fönster".

Någon tittar lite förstrött ut över omgivningen .., i bakgrunden hörs radioprat .. hundar skäller .., bildörrar öppnas och stängs.

Allt medan någon annan sitter och blåstirrar på en telefon.


Monet i Sydfrankrike tog bilden och det är en repris, men det får det vara.
Och tänk, att hos fönsterfångerskan Monet, har tillvaron också tippat överstyr.

Förmiddag i ett gult hus ...


Sent på lördagkvällen återvänder pensionatsvärden till landet Halland.

Hans mamma ligger då på en vårdavdelning på Ljungby sjukhus.

Pensionatsvärden är trött och slut på .., först resan till Småland och hela dagen på akutavdelningen vid sin mammas sida .., därefter adventskonsert i en halländsk landsbygdskyrka .., hämtning av dottern Hilda och återresa till sjukhuset.

Och han berättar om samtalet med läkaren.

Ord som, dropp, vårdplan och annat boende, singlar i luften.

Den här natten och kanske ytterligare några, ska hon tillbringa på sjukhuset, men därefter måste det bli ett annat boende.

Sägs det.

Alldeles förfärligt trött är hon och delar sal med en annan kvinna.

Ett skynke emellan dem bara.

Pensionatsvärden mamma är mellan varven närapå stendöv, ja, telefonen hör hon nästan aldrig och det är klart att hörapparaten kanske inte kommer på som den ska .., men se ljudet från den snarkande salsgrannen .., det undgår inte den lilla madamen, berättar pensionatsvärden leende.

Det blir en annorlunda lördagkväll, det lilla som är kvar av den.

Mest sitter vi i soffan och gör ingenting.

Vi pratar om detta som har hänt .., undrar hur det ska gå.

Man tänker på hur skört livet är.

Och så blir det natt.

Pelle, som i flera månader har bott hos den rara Gunvor och blivit hennes allt, har fått göra pensionatsvärden sällskap från landet Småland och finner sig snart tillrätta igen.

Han sniiiirklar mellan våra ben .., spinner och har sig .., jamar vid ytterdörren och krafsar när han vill komma in.

Hela natten ligger han vid pensionatsvärdens rygg.

Vid fyratiden ringer telefonen.

Jag hör den som långt bortifrån och väcker mannen intill mig som rusar upp och springer nerför trappan och jag hör en dämpad röst.

"Är det slut?" frågar jag.

"Näää ...., men hon har blivit sämre ...", förklarar han.

Och vi pratar om detta med hur underligt livet är .., att i vårt land ligger säkert hundratals människor just den här natten och väntar på ett telefonsamtal ungefär som detta .., allt medan det vanliga livet pågår.

Det Vanliga Livet.

Pensionatsvärden suckar.

Från radions P4 pågår en tävling som handlar om samhället Krokom i Jämtland.

Förstapris är en hopfällbar tandborste - "perfekt att ha med på resan" - säger hallåkvinnan.

Och vi går ner till köket och dricker kaffe och te och gör oss mackor ..,. vi pratar och tänder ljus .., och nu har återigen pensionatsvärden givit sig av till landet Småland - till sin mamma - och sina två bröder ...,och kvar i det gula huset är en bloggmadame och hennes svartvita katt som heter pElle och den bärbara telefonen befinner sig aldrig mer än 2 dm bort; ja, likt en målstyrd missil som bara väntar på att avfyras, tycks den.

Ungefär så.

/Just när jag har skrivit klart, ringer telefonen. Det är pv:s underbara moster - Sonja - som hör av sig. Och Sonja berättar att i natt hade den sjuka lilla madamen vaknat och till sin förvåning upptäckt att där, vid hennes säng, satt två av sönerna och ena sonhustrun! "Men .., sitter ni här mitt i natten!!?" hade hon sagt. Åååå, lilla gulle-Gunvor!

"Vid den tiden återvände Olof Helmersson till trakten, åttitre år gammal. Ingen kunde säkert säga hur länge han varit borta.

I Lycksele fick han veta att returbiljetter inte längre fanns, de var avskaffade.
Utöver enkla biljetter fanns naturligtvis rabatthäften, månadskort och årskort, men den enkla biljetten var så att säga det normala.

En enkel till Avabäck, sade han alltså.
Och kanske en avgift för cykeln?

Nej, den där hopfällbara cykeln, sade busschauffören, den var handbagage och ingenting annat.

Han var den ende passageraren, han satte sig på sätet för rörelsehindrade snett bakom chauffören.

Jag borde känna igen vägen, sade han. Men det gör jag inte. Jag borde egentligen kunna den utantill, alldeles som tio Guds bud.

Militärvägen, sade chauffören, han är liksom enahanda.
Har man sett en kilometer, då har man sett alla sjutti milen.

Det har gått förti år, sade han. Hela förti år. Eller endast femti år. Mycket har förändrats. Allt har förändrats. Utom byanamnen. Ansia, Norräng, Lyckan, Karlsgård, Husbondliden.

Det mesta är oföränderligt och bestående, sade han också. Utom människorna."


// Utdrag ur Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Boken handlar om den före detta väckelsepredikaten Olof Helmersson som i hög ålder återvänder till Västerbotten för att få människor att ta avstånd från frälsningen. Men ingenting blir som han har tänkt sig.
Kalenderbilden togs av annasmamma. Hon heter Monica. Bara så ni vet. Och bild på henne kommer på julafton.

Lördagkväll ...

"pElle lille .., inte vill du väl åka till landet Halland ...?" säger Gunvor.

Vid åttatiden på lördagkvällen sitter en pensionatsvärd och hans dotter i en röd Volvo.

Dom är på väg till sjukhuset i Ljungby.

Och i ett gult hus i landet Halland, ligger bloggmadamen på soffan Ektorp och fryser om högerfoten.

Med ojämna mellanrum ringer telefonen.

Från mobilen kommer sms-pip.

På tv-rutan visas mästerskapsdans.

Där är män och kvinnor som ser onaturligt stela ut och ler som hade mungiporna cementerats fast i upprätt läge.

I min högra hand håller jag en bok av Håkan Nesser.

På sidan 81 upptäcker jag till min förvåning att ordet "Malåträsk" finns med.

Sylvia och Malåträsk.

I Malåträsk har jag vuxit upp.

Tant Sylvia var vår granne och ingen var så glad som hon .., ingen så skrattig.

Bakom tant Sylvias garage växte ärtskidor.

En gång tog jag med mig en liten rävunge som gömde sig bakom Sylvias spis.

Rävungen hade pappa tagit hem från skogen .., han ville väl vara snäll med yngsta dottern, förstås och dottern förstod inte att pappan hade fördärvat rävlyan, men sparat den där minstingen i kullen till hon, den yngsta.

I ett par dagars tid följde rävungen mig överallt.

Sen försvann den bara; jag kommer inte ihåg hur, men jag kan a n a.

Sånt tänker jag på, den här underliga lördagkvällen då tillvaron liksom har tippat överstyr.

Tanken var ....

... att vi först skulle åka till en kyrka i landet Halland där kammarkören ska ha adventskonsert i afton.

Därefter skulle vi köra till Malmö och träffa sonen och sist av allt: övernattning i Ystad, i lilla ettan.

Och i morgon hämtning av Sigge Nilsson.

Det var tanken.

Men livet gör som det vill.

Plötsligt på förmiddan ringer telefonen.

Det visar sig att Pelles matte - pv:s rara mamma -, har blivit jättedålig och förts i ambulans till sjukhuset i Ljungby.

Tillvaron skälver.

Och nu är herr pensionatsvärden på väg till landet Småland, till sin mamma.

Och själv sitter jag i ett gult hus och tittar på skidskytte och minns några andra decemberdagar, då, för trettiotre år sedan.

Då handlade det om min pappa.

Insikt nr 171 ...

Trappan som jag ä l s k a r.
I mitten står en stor blombukett som fanns på plats när jag kom från sjukhuset.
Från två döttrar och en son.
Mammahjärtat nästan brast av glädje.

Pensionatsvärden ordnar frukost .., äggröra, stekt bacon .., kaffe/te .., mackor och lite annat, så där som pl.marm. - 09.

Under tiden ägnar sig västerbottensmadamen åt bloggande.

Dagens fönster och adventskalender.

Efter frukosten (tända ljus, småprat över bordet ..., Ring så spelar vi ....) studerar pensionatsvärden dagstidningen .., allt medan madamen dammsuger, diskar, torkar halltrappan och tar sig an badrummet.

Och nu ska herr pv fixa fågelbord och sätta sista spikarna i garagetaket.

Det kallar jag bra arbetsfördelning.

Och insikten ..?

Jo, att man gör det man är bra på.

Det är inte så noga det där vem som gör vad.

Dagens fönster ...

... finns i Halmstad.

Ett vackrare bibliotek kan omöjligen finnas på vår jord!

Ja, det är där alla fönsterna finns.

"Ivars blick tycktes ha fastnat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar. Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål.

Nu kunde inte Ivar bärga sig längre.

Den där håruppsättningen, sade han. Den påminner mig om någonting från mina allra första år i livet. Men vad det kan vara minns jag inte.

Det är lättbegripligt, sade expediten.

Då jag var mycket ung hörde jag till en församling där vi alla hade sådana här hårknutar. Alla frälsta. Jag gjorde mig fort av med frälsningen. Men behöll frisyren.

Jo, sade Ivar. Norrlands Akvavit. Det blir nog bra.

Den är verkligen mycket omtyckt, sade expediten. Kummin och anis. Och som sagt fänkål. Som aperitif. Eller till sillen. För att inte tala om en liten sup så att säga ur skåpet.

Jag kommer från Nedre Avabäck, sade Ivar. Vi är inte sådana.

Enkelt uttryckt, sade expediten, och hennes röst hade fått en högtidlig klang, tre växter ur familjen Umbelliferae, de flockblommiga, tre hälsobringande örter som på ett lyckligt sätt fått förenas i livets vatten. Och slutligen förädlats med hjälp av några droppar sherry. Ska det vara en påse?"


/Utdrag ur böckernas bok ... Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Den juliga bilden kom från annasmamma.

Och vad tyckte vi ....

... om På Spåret, med nya programledarna Luuk och Lindström?

Svar: vi tyckte att det var hur himla trevligt som helst!

Lite väl surrigt mellan varven, men ändå ..., jo, jättetrevligt!

Annorlunda ...

Efter middagen, när jag har gjort träningspasset och täääänjt och strääääckt, ställer jag mig i duschen.

Länge, länge låter jag hetvattnet skölja över mig, men allra mest över knäet.

Och jag tar kokosdoftande tvål i handen och stryker försiktigt, försiktigt över det nu nakna såret .., och jag fylls av en ömhet som liksom inte vet några gränser över det arma benet; det som en gång var ett lillflicksben som glatt och obekymrat skuttade nerför källartrappan till småvalparna i källaren .., det som sprang ute på gräsmattorna hemma i Malå då det lektes kurragömma .., benet som bidrog till alla segrar på 60 meter i högstadiet och i längdhoppet i Lycksele.

Allt det tänker jag på.

Och jag drar med högerhanden över såret och klappar lite .., som till tröst.

Efteråt lägger jag mig i soffan Ektorp.

Där sitter pensionatsvärden som nu har helg.

Han tittar på ett program som handlar om Norge och oljan.

Själv ligger jag raklång och har vita särken på mig och en rosafärgad handduk om magarna.

Några tända ljus på bordet.

Ovanpå pianot ..., bilder på mina barn och på Emma och Kapten Lintott.

Allt som är viktigt i mitt liv står ovanpå pianot av märket Schimmel.

Ett olöst korsord vilar på golvet.

Ute råder mörker.

Och har ni .....

... inget annat för er, så tycker jag att ni ska titta in till Anna i Sheffield.

Man blir varm i hjärtat av att läsa det inlägget.

SVENSKA ÄR SVÅRT!

Ja, det tycker i alla fall norska vännen Bente som har skickat detta.

Några exempel på underhållande skyltning.

Ingen parkering förbjuden

(Skylt på bensinmack i Uppsala)

Vi utför rost och plåtskador billigt

(Bilverkstad utanför Göteborg)

Stekt röd tunga

(På en restaurangs lunchmeny)

Seriösa priser

(I fönster till pizzeria i Visby)

Sjuk gymnastik

(Skylt i centrala Lund)

Jag är sjukdom, kommer morgon

(Hos frisör i Stockholm)

Vid köp av klockarmband, gratis påsättning.

(Skylt på loppmarknad i Göteborg)

Jämna pengar underlättar växlingen

(Lapp i cafeterian på Högskolan i Halmstad)

Ät fisk! Bli frisk
Affären stängd pga sjukdom

(Skylt på dörren till mindre affär i Gnesta)

Posten hämtas då och då, ibland något senare

(På brevlåda utanför hotellet i Kittelfjäll)

Frigående ägg

(Affisch i ett fönster till en mataffär i Göteborg)

Para er tre och tre i liftkön. Se upp så inga klädesplagg fastnar i liften

(Plakat vid skidliften i Sunne)

Morgondagen inställd pga bristande intresse

(Lapp i Medborgarhusets foajé i Stockholm)

Priserna gäller endast när gatuköket är öppet

(Gatukök i Uppsala)

Tomgångskörning förbjuden högst 1 minut

(Skylt vid lastkaj)

Idag rabatt på underkläder som avdrages i kassan

(Skylt i mindre klädesbutik)

Extra mört kött. Vi hänger själv i butiken.

Så var det klart ...

Åååå, ack så ljufvligt med dryga tjugotalet nu bortplockade agraffer!

Ganska finurligt är det, att med en liten tång som liksom vinklar ut häftklamrarna, så tar syster Anna-Lena bort dem, en efter en.

Det går bra, men det känns.



Känslan när jag låg på operationsbordet i Hässleholm, det var att detta var rena löpande bandet, ja, ungefär som när man ser gamla filmer där flinka kvinnor från Bohuslän rensar sill.

Och när man tittar på ärret, så nog kan fundera över hur bråttom herr Ortopeden hade ....

Lite snett och vint och på nåt ställe går huden inte ihop.

Nåja, det är bagateller i det stora hela.

Jag minns min mammas knä .., det såg ungefär likadant ut .., hon hade, under fönsterputsning i Bolivia, dråsat rakt genom den rangliga stolen och krossade då sitt knä.

(Och en vänsterhand fångades i flykten också, ja, av bloggmadamen alltså, idag. Syster Anna-Lenas. Nämligen.)

Fredag ...

"En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå.

När det nu blev hans tur och han steg fram till disken, sade han att han den här gången inte ville ha Renat eller Kronvodka eller Absolut, det fick gärna vara färgat eller åtminstone smaksatt.

Han iakttog expediten mycket noggrant, det var något hos henne som tydligen oförhappandes fångade hans uppmärksamhet; hon föreföll att vara i sextiårsåldern, hon hade håret sammanvirat till en hård knut på hjässan.

Då skulle jag föreslå akvavit, sade hon.
De smakar antingen dill eller kummin. Vad sägs om Skåne? OP? Herrgårds? Ödåkra?

Ivars blick tycktes ha stannat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar.
Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål."


/Utdrag från den helt underbara boken Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren - första kapitlet - och jag föll pladask. Och lilla almanacksbilden kommer från den generösa annasmamma.

Fredagsfönstret ...

"Jag skickar ett blått fönster från Cambodjas näst största stad, Battambang.

Fru Manilat och jag skickar "God rehabilitering till dig" - hälsningar."