Nere vid parkeringen upptäcker harry att en man och hans hund står lite gömda bland buskarna och jag undrar vad i all världens dagar .., tills jag förstår att nöden faktiskt inte har någon lag .., och jag kopplar harry som har lagt sig platt vid sidan av vägen och mannen ropar att han har en tik, vi kan släppa dem och det gör vi.
Tiken visar sig heta Molly ("det lär vara vårt lands vanligaste hundnamn numera", säger mannen) och är en blandning av border-collie och golden retriever .., nio år är hon och inte sååå sugen på att leka, men snäll är hon .., viftar på svansen och kommer gärna och hälsar.
Vi slår följe ner till havet .., harry lämnar oss och springer i vida kringelikrokar .., kommer tillbaka .., kollar lite .., och så iväg igen, allt medan vi pratar om hur det kommer sig att vi bor här nere, ja, mannen är från Stockholm men är sedan några år omgift med en kvinna från Örnsköldsvik, hans förra fru var från Kusmark utanför Skellefteå, så nog vet han var Malå är ..., förresten har han sålt skogsmaskiner .., och hur kom det sig att vi flyttade till Ystad ..., jaså, på det viset .., ja, själva bor dom nu i Halmstad - herregud, så svårt det är att komma in i något sammanhang i den stan! - säger han.
Så där går pratet fram och tillbaka .., jag frågar om han har ont i höften och det har han och efter tag vänder vi om och går hemåt, han har bilen på parkeringen - en stor vit BMW - och så säger vi hejdå och jag tänker att det hade funnits två alternativ den här morgonen .., antingen hade vi bara hejat och passerat ..., eller så stannat upp - så där som det blev - och alla gör förstås som dom vill, men för mig är dessa små pjuttmöten verkligen en del av livet som jag tycker så alldeles oerhört mycket om, ja, det är väl egentligen det livet går ut på?
Tror jag.
