Dag 2. 
(Struntar i att varna för långt inlägg .., alla mina inlägg tycks bli långa).

Vaknar till solsken!
Tar en flera timmar lång promenad och börjar vid hamnen, eftersom den ligger närmast. Där står en man som jag känner igen från åren på Fridhems Livs, men att han var - och är - fiskare, hade jag ingen aning om. Någon fisk finns emellertid inte, det är alla överens om, säger han.

Vad gör han? Jo, han reder ut så kallade "spökgarn" som dom fått upp .., garn vilka ligger där och driver i havet och där fiskar dör utan att komma till användning.
Det är  m ä n g d e r  med såna fiskenät och han är fenomenal på att "gre ut" det hela ., han vore perfekt som hårtove-utredare, tänker jag.

Fortsätter vidare och passerar Sjöräddningens stuga.
Vid kaj ligger deras båt - kanske var det flera -?
Tänker på Turtlans Martin som just är sjöräddare; helt enkelt hjältar ute till havs.

Vidare ut på Långa Bryggan, där det förhoppningsvis - längst ut - ska bli ett kallbadhus vad det lider.
Modern form av sponsring syns på varje bräda. Minns jag rätt var det omkring tvåhundrafemtio  brädor allt som allt.

Det är så genomtänkt det hela! Överallt finns bänkar att sitta på .., här i låååånga rader!

Och minsann har inte Kitty Hansen en egen plats i solen!

Tanken var att jag skulle ta mig ett dopp, men nix, det blåste för mycket.

När jag stod här ringde mobilen.
Aha, det var Ecke som ville att jag skulle skicka honom pv:s mobilnummer.
Vi surrade en stund .., Ecke är ju som den minnesgoda vet (t.ex. Cecilia N och Rexxie) uppvuxen i Ystad och han vet hur mycket den här stan betyder för mig.

Besökte gamla kyrkogården och minneslunden där - jag vet inte var - askan av mamma finns nergrävd. Inte det minsta känns det som om hon är där. Runt en damm ligger vackra buketter .., mest tulpaner, men också rosor. Endast ett ljus brinner. Vandrar vidare och upptäcker olika sorters gravstenar.
Sjökaptener, officerare, fiskare och en sliten och liten gravsten med texten "Trotjänarinnan ...".

Och Tyska rikets konsul, herr Herman Engelbreckt Gussing och hans hustru Frida Christina, född Wetterqvist, samt deras dotter Frida Maria Hilma Cecilia, född på samma datum som AP, tionde maj.
Tyska Riket .., tänker jag.

Fortsätter längs Norra Promenaden där gräsänder simmar lugnt och stilla i den lilla åfåran med tämligen grunt vatten. På slänten växer drivor med vintergäck.
Här brukar Solbritt gå .., här har hon fångat ett antal dagens fönster.

Och så blir det en lång vända inne i själva centrum.

Bland gamla hus.

Och vackra dörrar.

Jo, det finns många vackra dörrar i Ystad, men ännu fler i t.ex Simrishamn eller Kivik.
Nå, jag faller  pladask i alla fall.

Och gatsten och kullersten och för fem år sedan hade det här varit hopplöst för mina knän, så icke nu. Jo, dom blir stela när jag kommer hem och har vilat, men jag har inte ont och det är det viktigaste.

Någon gång mitt på dagen kommer regnet.
Jag tar lång siesta .., ligger på sängen i hotellrummet och tittar på skidåkning (nån slags långlopp) och därefter skidskytte .., pratar med pv .., med friherrinnan och med min syster i Skåne ..., nästan-somnar ... (bara norrmän som vinner!) och vid femtiden - då regnar det fortfarande - bestämmer jag mig för att gå och handla lite frukt, samt växla in några hundra i danska pengar, mest om det skulle strula med kortet.

Några apelsiner blir det inte - det är nog den sämsta fruktdisk jag sett på evigheter - däremot danska kronor till deppig växelkurs (man känner sig som kusinen från landet som svensk) och så "hemåt" .

Utanför en butik träffar jag en man som är bekant, men jag kommer absolut inte på hans namn.
Han känner igen mig - imponerande - och säger att han håller på med YIF och Tommy (exet) och jo,
då jag inser vem han är, men namnet är borta.
Så kommer hans fru ut från butiken .., ahaaaa .., det är Janina och hennes man!
(Fortfarande namnlös för mig).

Sist av allt, då har jag passerat järnvägsövergången och är bara någon halvminut från Stationen, upptäcker jag ett bekant ansikte i mörkret: det är helsingborgaren som är på väg till Pågatåget en bit bort. Om fyra minuter ska det avgå och han ska köra det till Malmö och säkert vidare norrut.
Det blir lite hastigt småprat och han är sig lik, ser glad ut som alltid och jag får en kram och en till och sen säger vi hejdå!

Så har den här dagen varit.
Nu blåser det våldsamt och en liten klocka plingar så vackert i korridoren.
(Jag sitter i frukostmatsalen och skriver. Det drar förfärligt från fönstret och det är becksvart ute. Här inne har även en ung kvinna suttit och skrivit .., hon pluggar pedagogik och tycktes ihärdig i sitt studerande.

Dagens fönster ....

Ja, var gång jag befinner mig i Ystad kan man tro att jag Skådat Ljuset .., det låter ungefär som jag minns att alla nyfrälsta lät, då, i ett annat liv. Då stod dom där framme vid pulpeten och vittnade om hur fantastiskt allt var och hade blivit.

Alltså ska jag försöka behärska mig idag.
Varsågoda ., ett dagens fönster från Regementsgatan i Ystad.
Det här huset har sett ut ungefär så här sedan jag kom flyttande till stan.
Här höll då en äldre man till och hos honom kunde jag få mina krönikor kopierade och så faxades dom till hemtidningen i Skellefteå. Det var innan man mejlade. Ett annat årtusende.

Och huset, som redan då var på upphällningen, har låtits förfalla allt eftersom.
Det övergår mitt förstånd att det kan tillåtas fortsätta.

Dag 1 på lillsemestern .... 

Å, så bra den här resan har börjat!
Först en härlig tågresa från Halmstad till Malmö, med mycket och intressant prat med dels en kvinna i min ålder som - precis som jag själv - lämnat Skåne och flyttat till Halland. Hon hade blivit änka, ja, min historia känner ni ju till. Vi satt ganska långt ifrån varandra i mittvagnen, den där man sitter längs efter väggen - jag tror kanske åtta, tio säten på den ena och den andra sidan -.
Det var bara vi i den vagnen och pratat var öppenhjärtigt.

I trakten av Båstad klev en man och hans tonårige son på och slog sig ned i samma vagn.
Dom kånkade på stora trunkar med packning och jag tänkte att dom nog skulle åka skidor någonstans och så visade det sig också vara. Dom skulle till Chamonix i Frankrike.

Vi pratade länge om skidåkning, om dialekter -"det låter så rart när du pratar ..."- sa mannen som själv var smålänning, bördig från Värnamo. Och vi pratade om klimatet som förändrats (eller egentligen om bristen på snö ...) och då sa en annan man - som klev på i Helsingborg - att det där jävla klimatatpratet gav han inte mycket för, ja, det var likadant för fyrahundra år sedan, nej, det var bara trams.

Och jag fick våldsam kramp på höger sida i buken, precis som jag brukar få ibland och jag tänkte att nu svimmar jag, men det gjorde jag inte. Jag lämnade min plats och ställde mig nära utgångsdörrarna, drog djuuuupa andetag och försökte hålla mig lugn. Som alltid, går det över efter max tio minuter kanske, men det är förfärliga minuter. Efter en stund kom mannen som skulle åka skidor i  Chamonix och stannade till hos mig. "Ja, men vad hände Elisabet ...? Du blev ju alldeles vit i ansiktet!" sa han och lade handen på min arm.
Vilken människa! Att alls bry sig!
Mannen hette - tro det eller ej - Tomas, men utan h.

I Malmö hoppade jag av tåget, önskade värnamomannen och hans son lycka till med skidåkandet (vid det laget var det absolut fullproppat i  mellanvagnen och förutom alla passagerarna vimlade det av skidfodral, två cyklar,en hel hop stooora resväskor och en barnvagn ..., och dom flesta passagerna skulle uppenbarligen hoppa av i Kastrup, för vidare befordran utomlands.

Och så hämtades jag så upp av sonen och lillkillen, vilka skulle hälsa på farfar och Karin i Ystad. "Följ med du mamma ..:!" sa sonen och jag sa att jag skulle tänka på saken.
När jag hade tänkt klart sa jag "ja".
Där - i det som en gång varit mitt hem - blev vi bjudna på stekt palt med fläsk som Karin gjort och där var två av hennes  barnbarn - två underbart fina töser - vilka efter maten spelade Safari med sin mormor.
Och oj,  så roligt för lillkillen att få träffa några bonuskusiner!

Sonen föreslog därefter att vi väl kunde väl ta en promenad i Ystad och så blev det.
Men allra först lämnade jag väskorna i hotellrummet och så här ser foajén ut ., det som tidigare var biljettexpedition, ja, jag har själv köpt Pågatågsbiljetter just där.

Och så minst en timmes promenad i den stad som jag tycker känns som min egen.

Mötte bekanta .. , inte lika många som i somras, men några.
En av dem - Fru Grå - överraskade och kom springande och kramade om så vänligt!!

Vi turades om att dra barnvagnen, han som är farfar och jag själv.
Och så drack vi kaffe på café och lyckades välja tre olika kakor.
En valde mazarin med rosa glasyr, en valde chokladboll och en valde en mördegskaka med sylt på.
Hela tiden sov lillkillen gott i sin vagn.

Mycket prat blev det .., mest om man minns rätt när man berättar nånting (där någon annan i familjen varit med) och det blev lika många skratt också. Vi är så himla envisa i vår familj och jag är inget undantag. Om fullmånens eventuella biverkningar på oss människor pratade vi däremot inte.

Därefter skjutsade sonen hem sin pappa, medan lillkillen fick sova vidare i vagnen som jag drog ...., och jag lade täcket tillrätta så det inte skulle blåsa på honom och bilden visar hur det ser ut bara hundra meter från Stationen där jag bor .., tänk, om han hade varit vaken, så mycket det hade varit att titta på!

När minstingen vaknade, körde jag helt enkelt in vagnen i hotellrummet (nej, rena hjul!) och så fick han lite puré och vi hade gåövningar runt sängen och jag visade honom hur man kan snurra nappen på ett glasbord, så där så den snurrar i raketfart och jag satte honom i den djupa fönstersmygen - men höll i noga - och visade på tågen som kom och gick och det var spännande alltsammans!

Och så återvände sonen och blev här ännu ett tag och jag kände mig så rik.

På väg från Malmö till Ystad - det är fem mil kanske - sa den minste inte ett  piiiiip och han mötte min blick s t a d i g t, men inte ett leende. Han var nyvaken och jag vet ingen som har mer integritet än den gossen, jo, möjligen hans faster AP när hon var liten; hon var minsann inte den som man kunde charma in sig hos hur som helst.

Men vänta bara .., innan vi var framme fick jag såväl ett leende som skratt och jag fick en liten hand i min och innan han åkte hemåt igen - så sträckte han armarna mot sin farmor - och därmed var min lycka gjord.

Ja, jag vet .., det finns annat i livet än barnbarn.
Men nog är det ändå för underbart roligt. Och kanske ännu mera när man redan har två och fick dem när man var väldigt ung ., och så kommer då en liten pjutt så här på efterkälken .., ännu en ättapjött .., ja, hur som haver blir man så glad.

Nu är klockan tjugo i tio. Strax ska jag krypa ner under täcket.
Där jag sitter, ser jag ut genom fönstret mot havet som glittrar så fint i skenet av en gatlykta.
Bakom mig är pågatågsstationen.
En platt-tv finns till höger uppe på väggen.
Fönstren är säkert drygt två meter höga - m i n s t - och takhöjden kanske fyra meter.
Fönster åt två håll; ett mot väster, ett mot norr.

Ungefär så.

Inte mycket ....

... till sömns natten mot idag.
Harry var orolig mest hela tiden  .., gnydde och hade sig .., och vid tretiden tog pv honom på ösregnig kiss-sväng Sen låg vi alla tre i sängen. Harry i mitten.

Själv kunde jag omöjligen somna om.
Vid fyratiden lyssnade jag till gårdagens Europapodd och nu är jag snart klar för avresa, vilken blir om en timme precis. Tar Öresundståget till Malmö och liftar sedan med sonen och lillkille till Ystad.

Det lär ska bli regn och ännu mera regn dom här dagarna, ja, jag hade inte förväntat mig en solsemester. Vi får se.

Och så ett grattis till Babsan i Uppsala som fyller år idag.
Grattis-grattis!

Dagens fönster ....

.... sitter på Sofia kyrka på Söder i Stockholm.

Och det var - fortfarande min namne  Elisabeth - som hade håven redo.

Tack Elisabeth!

Här kan man lyssna till "Röster från Sofia" .., ett riktigt äventyr!
En vandring bakåt i tiden, kan man också säga. Läckert!

Och lite klockringning från kyrkan ...



Att det är långt till advent spelar kanske ingen större roll .., man är väl flexibel (i alla fall på vissa områden). Här kan den som så vill lyssna till en underbar version av Härlig är jorden. Från Sofia kyrka.

Så var det överstökat ...

Idag klockan fyra skulle vi hämta ut harry från Hallands djursjukhus i Slöinge. Så praktiskt det är att ha så nära till veterinärer .., tio minuter tar det hemifrån.

Vi var som vanligt på plats nån halvtimme i förväg och i väntrummet satt ett par med tre mindre hundar; varav den ena var en Podenco och en ilsken sådan.
Den hunden och två andra - vilka påminde liiiiite om kamphundar - var så rasande på människor som passerade och gjorde rena utfallen mot människor, ja, det var hemskt att se dem.

Jag frågade mannen som höll Podencon om han trodde att tiken skulle bita på riktigt, om han nu  inte hade hållit i kopplet?
Ja, det trodde han.
Men  h u r  kan man ens behålla såna hundar??
(Nu var det inte deras, utan en anhörigs, men ändå).

Och där var någon som skulle hämta ut askan efter sin katt .., där var en boarder som hade problem med ett ben och det gick för runt precis hela tiden!
När Harry dök upp, var det en missmodig herre .., han gnydde och ville bara iväg!

Så här suddig är inte svanstippen på riktigt - den är alltså rakad - och så är den ihopsydd nertill.
Det har varit en totalt utslagen hund som legat på soffan - inte tillstymmelse till blödning - och han sover och gnyr .., och vill absolut inte bli ompysslad, så han får ligga i lugn och ro.
Nej, mat vill han inte ha (det ville inte jag heller efter operationerna), men han var ganska glad när det var dags för en kortare kissrunda.

Ja, så blev det.
Det blir säkert hur fint som helst det där.
Svar från patologen får vi nästa helg när jag ska köra dit honom och få suturerna bortplockade (då pv ju är i Sälen).
Veterinären sa att det blir lugnande för Harry när det ska ske .., alltså han får även då fasta kvällen och morgonen innan. (Han är ju inte direkt världens kaxigaste hund).

Sven Ljungberg ....

Av allting jag har köpt på nätet, finns det ingenting som har berett mig sån glädje som den här boken som handlar om konstnären Sven Ljungberg, född och uppvuxen i Ljungby i Småland.
Det finns liksom inte ord för hur fint boken är utformad och hur man får upptäcka denne Ljungbergs olika tekniker .., allt från trägravyr, till oja och inte minst mosaik!

Här ovanför sitter t.ex Olof Söderström, en gång chef för Tobaksmonopolet.
"Den eleganta kostymen har fått den rätta, exakta ytan kvaliteten."
Trägravyr från 1983.

Och titta här, ännu en trägravyr ..., "Höbärgning Öland 1962".
Men det är ju helt sanslöst!
Nästan varje grässtrå syns ju!

Eller som här .., "Vallört". Den såldes för 46 000:- på auktion och den hade jag gärna köpt, om jag hade pengar över.

Och här nånting helt annat, så fint!
"Stenarbete, Öland 1950" i olja.

Eller här: detalj från "Bolltistlar, humlor och fjäril", olja.
Ljungby 1985.



Och en härlig mosaik som visar den tidigare torghandeln i Ljungby.
Mosaiken finns i hotell Terazza i Ljungby, den ska jag verkligen ta mig en titt på!
Sven Ljungberg var ju ytterst kritisk till torgets förvandling i Ljungby och öht rivningsraseriet.

Har ni vägarna förbi Ljungby, stanna till och ta en titt i Ljungbergmuseet! 
Sååå värt ett besök!

Det finstilta ....

För en tid sedan när jag var hos friherrinnan, trodde jag att hon hade tonat håret på nåt vis.
Hennes är ju verkligen silvrigt, men nu var det så otroligt glansigt och fint.
Då berättade hon att hon av någon vänlig bekant fått ett så kallat silverschampo och hon hade två flaskor och nu skulle jag få ta hem en av dem och testa det här schampot.
Jag föll pladask .., det grå blev så fint silvrigt och glansigt och efter två hårtvättar/tester, lämnade jag igen flaskan, tackade för lånet och gick därefter in på nätet och beställde precis ett exemplar till mig själv.
(Se bilden).
Det var snabb leverans och jag var helnöjd.

Så .., några veckor senare fick jag betalningspåminnelse om medlemsavgiften till det här företaget. Jag fattade absolut  i n g e n t i n g och satte mig bums och googlade företagets namn och kunde då läsa att så snart man beställt en vara, ja, då ingår man också ett medlemskap och även om varan kanske upplevs som billigare än andra varumärkens, så tas det hela igen på medlemsavgiften.
(Ja, det kursiverade stod förstås inte, men det förstår man ju).
Första månaden är fri.
Många kunder var mäkta förgrymmade .., dom hade helt enkelt inte uppmärksammat att pengar dragits månatligen förrän lång tid gått!

Ja, jag blev också upprörd och arg, men egentligen inte på företaget, utan mer på mig själv. Hur kunde jag vara så slarvig och inte läsa igenom villkoren noggrant? Det står klart och tydligt att Luxplus är en medlemsklubb och att man betalar 89:- i månaden för detta.

Så satte jag mej och mejlade vänligt kundtjänst att jag bums ville avsluta mitt förhållande med Luxplus. och att dom gärna finge skicka betalningsuppgifter så skulle jag göra rätt för mig och jag förberedde mig på krångel och elände och tänkte att nu får jag väl hålla på och betala 89:- i all evighet, ja, jag hade liksom laddat upp lite. Det vet man ju hur många trilskande företag det finns.

Men se, det behövdes inte!  En sååå vänlig "Rasmus" på kundtjänst avslutade genast det hela och nej, han skulle riva betalningspåminnelsen. Allt gick som smort.
Jo, jag kan säga att jag liksom "kom av mig".

Och ..., det gäller som sagt att läsa det finstilta.

Tisdag ....

Det har utlovats regn och det kanske kommer, men just nu är det soligt och fint och bilden är inte från idag. Nu är det mest mossa i slänten och på gräsmattan.

Vid halv åtta körde pv in harry till Hallands djursjukhus och vi lär ska få hämta honom vid fyra.
Min natt har varit ångestfylld. Det är så fånigt så det är inte sant, men så har det varit och igårkväll när vi lagt oss (Harry vid mina fötter) blev han själv så underlig och pipig; kanske kände han av min oro .., ja, såklart gör djuren det och efter en stund lämnade han mitt rum och gick in till husse. Men vad är nu allt detta i jämförelse med hur människor har det i Syrien, ja, så kan man också tänka. Allt är i sanning relativt.

Vad gör vi nu?
Pv målar vävtapeten som sattes upp igår .., jag lyssnar till Nathalie Cole, har gjort allt det vanliga .., gett fåglarna mat och sigge förstås .., ska packa lite inför morgondagen (behövs inte mycket, jag går ju alltid i älsklingskläderna) och så har vi fått en liten film från Skåne med en liten kille som i familjens vardagsrum tar några steg mot sin pappa som sträcker ut armarna! Fem steg! Såååå roligt!!

Och om jag lyfter blicken?
Ljust, ljust blå himmel .., grenar som vajar i vinden .., några eklöv som ännu inte ramlat ner (och väl knappast lär göra det heller) .., och jag funderar på att gå ut och klippa ner lite fjolårsbuskar.
Pv håller ständig koll på vädret i Sälen med omnejd; framför allt med snöprognosen.
Alltså ungefär som det brukar vara så här när det närmar sig.

Dagens fönster ....

Nr 2 av 4 .., och fångat av Ulrika. 

Tack snälla!

Och  nu är hon på banan igen ...! 

Nu som influencer!
Och inte vilken som helst, heller!

Härligt Eva!

Måndag ....

Nej, ni har helt rätt, dom här färgerna var det inte, men nu är det så.
Jag bara testade.
Och det finns inga ord för hur vresigt havet var, då, när jag var ute med harry nån gång vid tvåtiden. Sååå upprört! Såna vågor som slog långt ute vid grynnorna! Och nästan omöjligt att hålla i mobilen!

Det blev rårakor (potatis, morötter, palsternacka rivs ., lägg till ägg och kryddor, bara att steka sen!) med stekt fläsk och lingonsylt till middag och nu har pv åkt till körövningen och harry och jag själv är här hemma. Oj, nu måste jag ge honom mat .., han ska ju vara fastande i morgonbitti när vi ska lämna honom! Lilla gubben, vad han ska fundera varför han lämnas kvar och vi åker hemåt ..?
Och ja, jag vet att det här är en bagatell och tusen värre saker kan hända hundar, men nu känner jag så här ändå. Skönt när det är överstökat.

Over and out.

"Se upp för damerna!"

I lördags, precis till Alla Hjärtans Dag, kom ett filmtips från Monet. Så här skriver hon:

"Kanske känner du igen dig från ensamseglarlivet? Om du inte sett den, gör det. En underbar liten film. På franska dessutom.
Monica"

Först av allt: filmen var helt ljuvlig!! Det är en schweizisk dokumentär och den finns på Kunskapskanalen, tillgänglig till och med nyårsafton nästa år. 

Programförklaringen lyder som följer: 
"De är singlar, änkor eller frånskilda. Fem kvinnor över 60 år som har ett liv bakom sig, men också ett nytt framför sig. En fyller sin tid med aktiviteter, en övervinner sina rädslor, en annan återhämtar sig från förlusten av sin man, andra hittar näring i naturen. Och kärlek? De tror fortfarande på det, naturligtvis. Det är aldrig för sent att drömma."

Om jag kände igen mig?
Nej, egentligen inte. Dels var jag tio år yngre när jag seglade iväg på det där okända havet och det kanske spelade in lite .., och särskilt efter brytningen med helsingborgaren och när jag sen fått tillbaka pElle - katten - då stortrivdes jag med mitt liv i lilla lägenheten. 
Då bestämde jag mig för att sluta leta. Jag kände mig så stark och trodde inte att livet nödvändigtvis skulle bli så mycket bättre med en man vid min sida.

Att befinna sig på en dejtingsida, det var (är nog ännu) som att bli utsatt för ständig bedömning. 
Frågor som "vad har du för storlek på bysten?" (till en av männen skrev jag att mitt bystmått förvandlats till ett längdmått" och han tackade snabbt för sig ...) och "kan vi inte träffas på hotell och ...?" eller önskemål om sexchatt (nätack) var hur vanligt som helst och till slut fick jag nästan avsmak för dessa män och valde då att hoppa av sidan.

Men där fanns rara och fina herrar också. 
En av dem var den där pensionatsvärden.

Ja, man får väl helt enkelt använda sunt förnuft och inte ha för stora förhoppningar. Dessutom är jag ju inte särskilt romantiskt lagd och drog dom på för mycket, då tappade åtminstone jag sugen. 
Humor och självdistans stod i alla fall för mig, högt i kurs. 
Sen hade många män den egenskapen att dom ansåg sig vara Guds gåva till mänskligheten. Det var liksom ingen hejd på deras goda egenskaper.

Och filmen?
Ja, den är sååå bra. Och lite sorgligt ömsint. Där är kvinnan som vill klara av höga höjder och utsätter sig för just detta - enbart för att en man som hon fann attraktiv - tyckte om att åka skidor (förmodligen utförsåkning) och man ser hur hon kämpar och kämpar. 

Bilden: Karine Sudan. Filmklippare och manusförfattare.

Men rent ut bedrövligt av Kunskapskanalen att inte skriva ut vem som gjort filmen!! 
Att Joseph Arredy stod för fotot .., att Karine Sudan hade klippt dokumentären .., att Nicolas Rabaeus skapat originalmusiken .., det fick vi veta, men inte så mycket mera. 

Stort tack Monet för tipset! Den filmen gjorde min kväll!

Dagens fönster ....

... fångades av Ulrika.

Hon hade storhåven med sig; fyra fönster på en gång och det här var det första!

Tack Ulrika!

Radiotips ....

Foto: Hannah Engberg

"Söndagsintervjun" i P1 .., det lyssnar vi nästan alltid till.
Programledaren Martin Wicklin .., det tycks som om den mannen har en dinglande nyckelknippa i byxlinningen och med hjälp av dessa nycklar lyckas han ofta få till intressanta samtal med sina gäster.
Han öppnar dörrar.

Aldrig att jag glömmer hur varsamt - och ändå rättframt - han tog sig an Ann-Sofie von Otter, vars make Benny Fredriksson då tagit sitt liv i efterdyningarna av metoo.

Morgonens gäst visade sig vara advokaten Thomas Olsson.
Så här står det i programbeskrivningen:

"Han har lyckats få flera felaktigt dömda personer friade och vunnit ett mål "mot hela världen". Hur kommer det sig att advokaten Thomas Olsson tar sig an fall – pro bono – som ingen annan bryr sig om?"

Här en länk till programmet.

Dagens fönster ....

"Hej! 
Ett bidrag till Dagens fönster. En lördag i februari så blev det besök på Lerins Sandgrund. 
Som vanligt helt underbara målningar och mycket annat spännande."

Så skriver madamen som bor i Karlstad och pratar en härlig värmländska. 
Turtlan, alltså. 

Tack Annica!

Resumé ....

Jaha, så skulle jag gå in via mobilen och rätta till ett fel på det här inlägget och råkar i stället radera det. Och där åkte din ömsinta kommentar annannan!! Och mitt svar.
Då tar jag det lite en gång till.

Jo, jag skrev att det finns bra dagar på jobbet och så finns det andra dagar; dagar som är oslagbara. Idag var det just en sån dag.

Där var så många rara kunder! Det var lilla Kajsa som hade tränat fotboll (hennes namn stod på tröjan), och där var lilltösen som hade ett gosedjur i form av en kanin som kunde vifta med öronen (batteridriven) och där var lillkillen Vidar som var så rar och där var kunden som var så lik Brooks - f.d arbetskamrat till mig - och när jag såg honom blev jag så glad, men upptäckte att det nog var fel .., och då log mannen och sa "du såg jävligt glad ut när du såg mig, ja, jag blev lika glad!" och där var mannen som var född 1938 och som rabblade upp sitt personnummer på det mest underliga sätt.
Själv säger så här: 54 01 15 .., men han tog det liksom så här: 3 80 71 5 .., jag blev alldeles snurrig!
Och där var också mannen som prompt ville att jag skulle gissa hans ålder och då anar man ju.
Jo, det visade sig att han var född 1925 .., men han såg ju inte alls ut att vara så till åren och det var förstås därför jag skulle gissa.

Vi började halv åtta på morgonen. Det var Cornelia som gräddade bröd i ett par timmar - Cornelia har häst och är ofta stressad - idag försökte hon hitta en vikarie till den som blivit sjuk, det tog tid.
Lovisa - tunn och spröd - i delin gjorde 240 semlor och två räkbomber samt skivade pålägg och klöv ost och annat; det är hon som ägnar sig åt thaiboxning .., och Annika - som jag kallar för Snövit när jag skriver om henne - hon som älskar Anne på Grönkulla ., hon var frukt, - och gröntansvarig.
Själv hade jag kassan med allt som hör till den. David blev den som tog extrapasset för H som insjuknat. Han läser numera till lärare och är lite halvnorrlänning. Alltid glad.

Men annat var ledsamt.
I augusti 2017 skrev jag så här, det var också en resumé över en arbetsdag.

"Och där var J som har en tumör bakom ena ögat och som jag lovat att krama var gång det är dags för strålning, nu kom han och sträckte fram handen och berättade att det snart var dags att åka upp till Södersjukhuset i Sthlm för behandling och jo, vykortet från vår semester i Holland hade kommit fram."

Det där löftet om kramar var gång det var dags för strålning, det har jag hållit.
Men nu - i dag - fick jag veta att J inte längre är i livet.
Helt otroligt.
Det var ju inte länge sedan jag mötte honom i affären och han såg så pigg ut!
Sjuttio år blev han .., bara fyra år äldre än jag själv.

Så var det. 
(Och annannan kommenterade så här: "En internetkram till dig kommer här. Jag har mjuka, ulliga hemstickade tröjan på, det blir särskilt bra kramar då!" 
Och jag tackade för ullsticketröja-kramen. 
Den värmde minsann gott!

Dagens fönster ....

"Sybehörsaffär som jag går förbi på väg till jobbet ...", skriver annannan i Porto.

Underbart fönster! säger jag .., som älskar speglingar.

Första i februari ....

Det hann gå fjorton dagar in på februari månad, innan det blev ett dopp i havet.
Pv har satt som mål att ha minst ett dopp per månad och det har han fixat (eller vi) och han blir
allt morskare, ja, nu är slänger han sig i så snart han kommit ut i vattnet.
Idag var han den ende av oss som dök. (Alltså inte från nån kant, utan han slängde sig framåt och under ytan!)

Numera är ju kallbad nåt av en slags "rörelse".
Det skrivs böcker om nyttan av vinterbad och det bildas grupper på nätet, ja, lite som när någon blivit frälst och vill vittna inför hela världen.
Så har jag känt i flera års tid nu och när man nu mår så bra efteråt, då vill man  r o p a  ut och dela med sig av glädjen!

Det var +3 C i havet, alltså fyra grader mera än i december, då termometern visade på 1 minusgrad.
Det var knappt jag trodde mina ögon, men så domnade hela underredet bort också ,-)
Jo, är havet salt, fryser det inte lika lätt, berättade pv när jag väldigt misstänksamt frågade om han verkligen sett rätt på termometern?

Så här såg det ut idag.
Absolut  v i n d s t i l l a. Jag försökte behärska mig och stanna kvar längre i vattnet än vanligt. Jo, det går nog, men man får öva .., det blir på gränsen till panik.

Nu väntar vi på friherrinnan och Sonja som ska komma och fira Alla Hjärtans Dag (som vi egentligen inte firar alls,  men nu råkar det ju vara den dagen) med räkgryta med tillbehör, fruktsallad med vispgrädde till efterrätt och friherrinnans chokladhjärtan, dagen till ära. Till kaffet, alltså.

I morgon väntar arbete för min del.
Ett förmiddagspass, från halv åtta till halv tre.
Jätteroligt, ska det bli!

Dagens fönster ....

... fångades av "Dubbelörn", dvs Elisabeth i Stockholm.

Så här skriver hon: det här är en av de gamla stugorna i Vita Bergen, Mäster Pers gränd. 
Här kommer ett klipp från Wikipedia. 

Mäster Pers gränd fick sitt nuvarande namn 1968. Innan dess var gränden den södra fortsättningen av Borgmästargatan. Mäster Per eller Mäster Peder kallades Petrus Dieterici Arenbechius, Katarina församlingens första kyrkoherde. Man återupplivade så ett äldre gatunamn på Södermalm från 1600-talet.

Området omfattas av fastigheten Flintan 1 som ligger nedanför Sofia kyrka på västra sluttningen av Vita bergen och begränsas i väster av Renstiernas gata. Inom kvarteret Flintan sträcker sig även Bergsprängargränd. Här finns ett tjugotal enkla trä- och stenhus från 1700- och 1800-talen. De som bosatte sig här var mindre bemedlat folk, som fick sin utkomst i de närbelägna industrierna kring Barnängen.

Idag är området en pittoresk idyll, långt ifrån 1800-talets fattigdom. De flesta kvarvarande husen längs Mäster Pers gränd och Bergsprängargränd är moderniserade och hyrs ut av AB Stadsholmen som äger och förvaltar dem. Samtliga hus är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".^[1]

Den rödmålade stugan på Mäster Pers gränd 1 var den sista i Vita bergen som rustades upp av fastighetsägaren AB Stadsholmen och fick modern standard åren 2011 till 2012. Här bodde sedan 1928 Alrik Sundberg (död 2010) som tyckte att det fungerade utmärkt att leva utan elektricitet, vatten och avlopp. Fram till renoveringen 2011 fanns varken vatten, el eller avlopp indraget. Vatten hämtades från en pump på Bergsprängargränd och på gården stod ett avträde. Huset finns omnämnt 1729 och byggdes i början av 1700-talet. Det har varit bostad för sillpackare, brandvaktmästare och några änkor. Under Stockholms bostadskris på 1800-talets slut hade huset flera inneboende, ibland bodde elva personer där samtidigt

Tack Elisabeth (som avslutar med "Jag älskar mitt söder!")! Hur intressant som helst!