Juli 2021 ....

Jo, men juli är en fin månad. 

En dag har jag tillbringat ett par timmar på stranden och simmat hit och dit och på väg hem vänder jag mig om och tar den här bilden. Fortfarande svårt med orken. 

Och en kväll när jag känner mig mer än vanligt pigg, gör jag i ordning en kalljäst deg som på morgonen bakas ut till underbara baguetter. Perfekt till ost och marmelad.

Och jag rörs till tårar när jag på nyheterna hör den här kvinnan vittna om vad som hänt .., hon har då förlorat sitt hem i de allra mest förfärliga översvämningar som då kommit över bland annat Tyskland och Belgien. Klimatångest - ja, verkligen -. 

En dag i juli kör vi till ett äldreboende i Alingsås för att hälsa på min f.d. svägerska - tillika faster till mina barn -. Hon känner inte igen mig, men går gärna i armkrok med pv. Vi sitter ute på en bänk och jag stryker henne över ryggen och försöker väcka minnen till liv. Det går väl si så där. Eller inte alls. 

På hennes bord står ett vykort som jag skickat till henne, med namnet utskrivet så hon ska veta vem det är. 

Jag tittar på bilden och konstaterar att jag blivit rynkig, både här och där. 

Det gör inget. 

Om snart två år är fyller jag sjuttio.

Vart tog åren vägen ...?

Och i svägerskans bokhylla står denna och försöker också väcka minnen till liv. När vi åker därifrån, känns det alldeles  t o m t   inombords, ungefär som om en epok i mitt liv tagit slut för gott. 

Sommar innebär ofta besök av ätteläggarna. Här är det äldsta dottern med snäll make som kommit och från Skåne har sonen med familj anslutit, nu minsann blir det till att fiska krabbor. Minstingen tycker att detta är såååå spännande! 

Har man tur .., kan man skymta krabborna där nere på botten.

Så där apropå kommer Ecke och Britt och hälsar på och vi gräddar våfflor och jag känner knappt igen Britt .., ja, men så är det ju, just den här dagen har hon inget hårband! 

Nöden lär ju vara uppfinningarnas moder och så här fixade pv vindrutan på båten, då, när det blev alltför varmt ombord. En tumstock fick agera stötta. 

I juli månad fortsätter pandemineländet, om än i mindre omfattning. Emma - som arbetar på ett pensionsbolag - får inte längre åka in till stan (Sthlm) på jobb, utan arbetar hemifrån. 

Så här kan hennes arbetsbord se ut. 

Ett tag hade hon en strykbräda som underlag. Och en kastrull kan användas som förhöjare. Hennes mormor ler.

Nästan framme i Steninge, upptäcker jag den här skylten vid sidan av cykelbanan. Jag lär mig att använda googlefunktionen, dvs, ta en bild av en bild av en blomma och vips, får jag förslag på vad den kan ha för namn. Helt fantastiskt. Det var för övrigt mossfolk som bistod med den kunskapen! Tack snälla! säger jag. 

I mitten av juli får vi trivsamt besök av Turtlan och hennes M från Karlstad. Vi är vid havet .., äter god lunch på Ringenäs golfklubb, madame Sköldpadda tappar sin mobil i havet när vi är i Skallkroken (men räddar den lika snabbt!) och på strecket hänger deras badhanddukar - den gröna och den grå -. 

Och pv räddar en brevduva som hamnat i stuprännan och inte orkar ta sig därifrån. Den har helt enkelt flugit vilse. Efter lite detektivarbete får vi veta vem ägaren är, men han är för tillfället bortrest och i hans ställe dyker en pratglad och himla trevlig man upp; en som också har duvslag. 

Vi får veta allt möjligt om den lilla duvan som nu - tillfälligt - ska härbärgeras hos mannen med rutig skjorta och denne berättar hur tävlingar går till och att det främst är många män från forna Jugoslavien som är engagerade och dessutom väldigt duktiga när det gäller den här "sporten". Ett trevligt möte blir det.

Och en solnedgång fångades i juli månad. 

Jag som inte är någon solnedgångsmänniska. 

Jo, jo. 

Det var juli månad det.

Juni 2021 .... 

I juni månad kan den som för första gången tittar in på min blogg få för sig att jag är en ganska normal människa. Ingen månad har färre inlägg än i juni. 

Och robiniaträdet hos Ecke och Britt blommar och doftar övermåttan ljuvligt! 

Britt har skaffat nya glasögon och nu kommer dom (inte glasögonen, men herrskapet Bengtsson) upp och dricker kaffe med oss och jag undrar just vad som fanns i dom gröna skålarna? Glass? Färska bär?

Även Sonja hälsar på. Det har då gått nästan ett helt år sedan hon ramlade på väg upp från tvättstugan och bröt höftbenet, men nu först vågar hon gå med bara en krycka.

Själv ramlar jag och tappar en supertung kruka av stengods och riktigt hur jag bär mig åt vet jag inte, annat än att det blir besök på akuten och efter några dagar visar det sig att nej, det fungerade inte att dra handen i rätt läge och sedan gipsa, den är så felställd som den kan bli och det bestäms att en ortopedkirurg ska ta sig an den, åtta dagar efter fallet. 

Vad som var värst?

Att med endast en hand försöka sätta upp håret. 

Pv - med två friska händer - lyckas aldrig lära sig den konsten och jag funderar allvarligt på att kortklippa mig, men har ju redan tappat halva kalufsen efter covid-eländet. 

Det är bara att kämpa på.  

Från Skåne dyker en minsting med mor och far upp och minstingens faster AP ansluter från Ekerö. Det fångas krabbor i såväl solsken som ösregn. 

I juni hämtas båten från Vindön och ur mjukt och lent är det inte att tassa omkring på däcket av teak. Innan sommaren är tillända ska däcket ha blivit grånat och mycket finare. 

Vi seglar till Torekov, får övernattningsgäster av skånefamiljen och livet känns som bäst. På hemväg tackar den fyrtiosexåriga motorn för sig. Själv vill jag bara säga tack och hej till allt vad båtar heter. (Den känslan har numera gått över. Ganska mycket i alla fall.).

Mera juni. 

Äldsta dottern tar med sig dom två hundarna (far och son) och kör hem till Malå på en tio dagar lång semester. Är Malå "hemma" för mig, så är det om möjligt ännu mera hemma för henne. 

På väg upp i den ljusa sommarnatten stannar hon till och rastar hundarna. Jag får ett sms där hon vittnar om hur underbart det är med ljusa nätter. 

Det var då hon tog den här bilden.  

Det blir ideliga besök hos arbetsterapeuten på Halmstad sjukhus. Hon säger att det är fantastiskt så rörlig min hand har blivit. Vad vi inte vet då, är hur lång tid - nästan ett halvt år - det ska ta innan den hemska värken försvinner. 

Men ett vackert väntrum finns på terapin. 

På en affisch får patienterna veta att Becel är något vi borde satsa på och då skriver annannan i en kommentar att hennes mamma - hemkunskapsläraren om jag minns rätt - hade gått i atomer om hon sett att landstinget "sponsrar" enskilda företag, eller kanske ännu mera; gör reklam för Becel?

Själva håller vi oss till Bregott.

Dagens fönster och lite till ...

...  fångades när jag gick förbi Ecke och Britts lillstuga. 

Idag är det den andra januari  och Svea har namnsdag. Känner jag någon Svea? Nej, men på 60-talet hade vi grannar hemma på Ringvägen och frun i huset hette Svea. Denna Svea var gift med Holger och några barn tror jag inte fanns i familjen. 

Däremot minns jag en byrå i deras hall och där stod mängder med små porslinskatter och där fanns också en skål med lock och ibland höll tant Svea fram skålen och sa "varsågod!" och där inne gömde sig polkagriskarameller, såna här med glansig yta. 

Har inte sovit en minut natten mot idag, varför vet jag inte. Lyssnade till en hel drös med program .., jazz, avslappningsmusik .., och slutligen Vetenskapsradion där Lena Nordlund hade träffat nobelpristagaren i kemi, David MacMillan. Vilket härligt reportage och vilken härlig människa han verkar vara! Om någon annan inte kan sova och vill bli glad av ett tjugo mnuter kort program, så finns en länk här.

Helgrått och disigt ute. Vi tog ett dopp i ett tre-fyra-gradigt hav igår och jag simmade kanske fyra simtag, inte mera. Kände mig upprymd och lycklig efteråt. 

Och på kvällen pratade jag med Emma som ju ett par dagar innan nyårsafton flyttade in i sin lilla lägenhet i Solna. Så underbart då att testa positivt för corona och nu sitter hon i sin lägenhet och äter nudlar i buljong, ja, en omtänksam mamma ställde en låda med halloumigryta bakom ytterdörren och så finns ju Foodora. 

Jag frågade vad hon sysslar med nu i sin instängda tillvaro? Ja, hon tittar på film och jag tipsade om "Manchester by the Sea", men är inte säker på att vi har likadan smak vad gäller filmer. 

Nu ska jag lägga mig på soffan Ektorp och läsa DN. God Fortsättning till den som tittar in här! Akta er bara så ni inte snavar över alla bokstäver!

Maj 2021 ....

Maj månad .., å den bästa av dem alla nästan! Och vackra fönster kommer från Värmland och från Turtlan! 

Det börjar skira i grönt .., allt blir så mycket enklare! Och jag har vant mig vid att grannens stora björk inte längre finns med på bilderna. Allt som är kvar är spåren på gräsmattan, det där ljust bruna från stubben. 

AP har deltagit i en dressyrtävling och jag ler åt bilderna. 

Eller kanske lika mycket åt texten. 

En dag i maj tar jag mig en mer närgången titt på det som händer i rabatten. En sån här skönhet kan skapa glädje hos den som tittar. Så   f i n  blå färg! 

Den sjunde maj skriver jag så här: "Det är nästan ofattbart hur fysiskt pigga vi har varit idag, ja, det är obegripligt hur det kan svänga så mycket - fram och tillbaka - från ena dagen till den andra! 

Men idag .., å, sicken glädje!

Nästan hela dagen har tillbringats utomhus och pv har i söderslänten sågat ned såväl sly som tonårsgängliga lönnar, ja, även körsbärsträd .., och i morgon åker även någon spretig ek. En hög buske kallad brakved - helt ny för mig - ska också fällas. "

Bilden visar grannen Birgittas hus; det som en gång också var arbetarbostad till godset, men som har byggts ut rejält. 

I maj månad undervisar husets herre hemifrån och han fixar till det riktigt bra och säger att han aldrig någonsin har känt sig mer uppskattad som lärare, än det här året. På bordet har han placerat ut potatisar som ska i jorden om någon månad ., jag har uppenbarligen ordnat med blomlådorna och tomatplantorna tar sig. 

Sånt här finner han däremot mindre angenämt. 

Sveriges Radios utrikeskorrespondenter är som guldpärlor i min tillvaro. 

Nu minns jag inte vem av dem som skrev just det här inlägget på instagram, men överlag tycker jag att dom har så mycket intressant att berätta. 

Texten slutar så här: "från en kull som en vildhund fick".

Det lilla krumma äppelträdet blommar, men ska den här sommaren ge ovanligt liten skörd. 

Några ynka äpplen bara. 

Det märks tydligt att jag börjar må allt bättre, framför allt mentalt.

På bordet ligger en kom-ihåg-lista inför flera dagars vistelse på Vindön i Bohuslän. 

Där har pv segelbåten som då har genomgått en rejäl renovering. 

Så här är det: jag ÄLSKAR Vindöns camping. 

Vi bor en liten stuga som saknar dusch och wc, men det finns i en liten länga i närheten. 

Det här är utsikten från verandan. På torget i Varberg har jag - på väg till Bohuslän - köpt diverse kryddväxter och dom står på verandanräcket och växer så det knakar! 

På kvällarna tar vi ett dopp från bryggan längst bort. 

I stugan finns enbart en våningssäng - eller två - med fyra bäddar. Vi ligger i var sin underbädd, det är trångt .., och när jag vänder på huvudet är detta vad jag ser. 

Pv som löser korsord. 

Något mer vidlyftigt kärleksliv är det inte tal om, men korsord är ju inte det sämsta. 

Så var maj månad. 

April 2021 ....

Då fyller en liten minsting i Malmö två år och tårtan har hans mamma gjort. Och snart, om bara tre månader, fyller han tre år! 

Påskdagen 2021 fick vi besök av en annan minsting, som faktiskt är näst-minst, nämligen Edvin. Och vi låtsades vara sjuka och ordinerades (och fick) medicin  av överläkare Edvin och då kände sig plötsligt även doktorn sjuk och nödgades ta två små röda tabletter, ja, alla, förutom morfar visade sig plötsligt vara sjuka. Å andra sidan tillfrisknade vi raskt. 

I april börjar jag må bättre, det märker jag nu .., plötsligt orkar jag "skugga" bilderna igen. Som här. Och ja, jag älskar påskliljor!

Minnesord - eller mer som fragment av minnesord - till en far, från Svenska Dagbladet någon gång i april. "Vår far var en ömsint ....". 

Från Göteborg kommer helt oväntat ett paket innehållande de allra vackraste stickesockar! Avsändaren heter Ragnhild och på paketet finns underbara frimärken, däribland en liten mus. 

Orken kommer så sakteliga, men räcker inte ända fram. Når inte ända hem. Hjärtat bankar nåt hemskt. Nere vid parkeringen blir det paus och där ligger dom varma och trygga vantarna som Eva i Värmland har stickat. Så mycket värme och omtanke från rara bloggvänner. (När jag låg på sjukhuset saknade jag vantarna. Vilken trygghet dom blev!)

Och i ett handskrivet brev berättar Eva i Tyresö om vårfåglarna som dykt upp och där var också storskraken vid Tyresö slott. 

Och min storasyster i Skåne sprider glädje med ett alldeles underbart Glad-Påsk-kort!

Och så får vi tillökning i familjen, eller rättare sagt i familjen Böhlander i Upplands Väsby. 

Får jag presentera lille Steven, vars pappa heter Charlie och tillhör samma familj. Steven är ungefär lika ljuvlig som ett gosedjur!

Den 29:e april skulle min mamma ha blivit etthundra år. På bilden är hon blott trettiotre år och har fått sitt första och - som det skulle visa sig - enda biologiska barn. Min pappa hade önskat sig en son - en jaktkamrat - men tji, fick han. Nu hade han plötsligt tre döttrar. 

Inte en enda av dem skulle visa sig vara det minsta intresserade av jakt.

Och i april läser jag följande av Göran Greider: 

"Jag sov i våren. 

Jag gäspade och kanske flög en humla in och sen ut ur min mun ovetande. 

Jag såg katten leka i gräset intill min dotter. 

Läkaren ringde och ville bara kolla om jag hade feber. 

Det var en lördag i april. 

Jag var trött men rätt så lycklig."

Årets första fönster ...

... kom susande genom rymden igår vid elvatiden och så här skrev avsändaren: 

"Bor det någon här bakom det öppna fönstret? Det står en bil och en blomsterlåda vid dörren, så det är inte osannolikt. Då bor de så vackert man bara kan  i Porto, med utsikt över floden och en stor trädgård bakom muren!"

Och vilka mjuka färger det blev! 

Tack annannan som alltid tycks ha håven i beredskap!

Vill bara önska er alla ....

....ja, ni som tittar in här mellan varven - ingen nämnd och ingen glömd - ett alldeles underbart gott slut och ett lika Gott Nytt År!  Jag önskar att ni får vara friska och krya och att solen ska flöda över er - om det är det ni vill - och att ni inte behöver oroa er för nånting! 

Allt sånt. 

Egentligen letade jag en fin nyårsaktigbild, men jag ramlade över den här och började smajla .., looooog så här mycket åt sonen som känner sin mamma på gången. Jag brukar ju lägga dukar över dom värsta högarna med tidningar eller annat som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. 

Fyra timmar kvar innan vi ska vara hos friherrinnan.

Och tänk, i morgon är det nyårskonsert från Wien!

Mars 2021 ....

Återhämtningens månad. Kanske var det kring den tolfte mars jag kom hem från sjukhuset? Jag var i total obalans - mest mentalt - och det skulle komma att vara länge till. Skriver dagbok. Förfärliga utslag uppstår under brösten! Den idoge läkaren på vårdcentralen sliter sitt hår; begriper ingenting. Själv gissar jag på inre stress. Och pv har rakat av sig skägget och jag känner knappt igen honom och Harry känner inte igen mig. Så mycket ångest som singlar omkring. På bordet där jag just nu knappar på tangentbordet, står i mitten av mars mängder med blommor som kommit med bud. Än en gång vill jag säga TACK! 

Tack också för alla rara hälsningar och för telefonsamtal och för all choklad som kom till sjukhuset, ja, för all värme! Detta (bilden) stod på sängbordet i salen på sjukhuset. Om och om igen läste jag texten och tittade på bilderna. "Ja, det är mina barn ..", förklarar jag när en rar städerska frågar lite försynt. Från vänster en Kräfta, ett Lejon och en Oxe.

Mars  månad kommer också med vår och en massa glädje.

På lagårdstaket på andra sidan vägen, där sitter herr och fru Kaja. Boet har dom i skorstenen i Ecke och Britts lilla, gula hus och var gång jag försöker fånga dem på bild - just där på skorstenen - flyger dom iväg. Tror förstås att jag tänker sabba deras bo. Så fel dom har!

Läser och ler. Ungefär så är det. 

Den sextonde mars skriver jag så här: 

"En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber. 

För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst. 

Är jättepigg på morgonen. 

Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt. 

Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison."

Uppfarten till huset känns som Kilimanjaro. Det ska ta mig nästan två veckor innan jag kan stapla mig upp, utan käpp som hjälp. Och jag försöker att ta några varv runt huset, men det blir bara tre. Det blir bättre, men tar lång tid. 

En dag när livet återvänt mer som på riktigt, kör jag till Antjes Blomsterverkstad i Stora Skipås, bara ett par kilometer hemifrån. Köper Mårbackapelargonior (som ska blomma så fint hela sommaren) och Harry följer med. 

Och i slänten hos Antje .., upptäcker jag dessa ljuvliga små skönheter.

Den tjugofemte mars skulle min pappa ha fyllt 111 år. 

Då skriver jag följande på den här bloggen som är min dagbok: 

"Pv kommer hem och gör rårakor, jag fixar rödkålssallad.

Fotboll på tv.

Sigge ligger nära-nära med huvudet på min hand.

Alltid på min hand. 

Älskade Sigge.

Planer läggs upp. 

Inte mina, men pv:s. 

Kanske blir det varvet i Bohuslän efter påsk.

Frågar pv var han ligger - procentmässigt - rent fysiskt?

Nittio, nittiofem, svarar han. 

Vi enas om att för min egen del kanske det rör sig om fyrtio."

Det ska ta ytterligare några månader innan jag är på banan igen - i alla fall någorlunda -. Minnet fungerar inte som det ska .., jag tappar ord, får urdåliga resultat när jag spelar quiz, men det blir allt bättre. Det är som om hjärnan varit på en resa till månen och inte hittat hem igen. Då blir allt det basala så ..., glädjefyllt! Det enkla. 

Blommorna som kommit från när och fjärran börjar visserligen tappa styrfarten, men sprider ändå glädje. Tänk, vad man blir glad av blommor! Och av siirlande starar och sädesärlor och gräs som börjar bli grönt! Själva livet! 

Dagens fönster ...

... finns på en tavla av den norske konstnären Lars Jorde (1865-1939). Det var via vännen Bente i Norge som jag upptäckte hans alster och jag tycker såå mycket om dem! 

Som den här .., med hyacinten som vuxit sig "ranglig" ..,och där är krokusar och tulpaner vilka sträcker sig efter ljuset ..., och inte minst: flickans härliga kalufs! 

Här ännu en målning av denne Jorde, med titeln "Interiør med pike ved vaskestamp, 1921."

Det tycks vara samma flicka som på den första bilden och blå kulör på överdelen. Vilken tur att en blå tillbringare står där nere till höger .., den betyder mycket, tycker jag .

Jo, dom här tavlorna hade jag gärna haft i min ägo.

Tänk, att idag är det sista dagen på det här förunderliga året. 

Vi är bjudna till friherrinnan och A-M ikväll och jag ska försöka att få fatt i en bra kudde att använda som sittunderlag .., det är nästan omöjligt att sitta rakt upp och ner en längre stund.