Varmt välkomna till vernissage!

Gunnar i V aplan har slunkit in lite sent och kommer med fyra tavlor.
Tavla 1.
Den med "två barn" är min favorit av dom jag ställer ut.
En oljemålning av en konstnär som bodde i grannbyn Trångsviken.
Nils Nilssons tavlor var lika färgstarka som Nilsson själv.
Han gjorde många offentliga målningar i Norge.


Tavla nr 2.
Den med "Hästpolo".
Annica Persson som ligger bakom detta alster är en kompis från mina unga år.
I dag håller hon på med keramikfigurer som är fantastiska.
Kolla in: http://www.drejeriet-keramik.se/annika/index.html
så får ni veta mer om Annica.


Tavla nr 3.
Den med "trädet i vinterskrud".
Min mor Anna har målat denna olja i sina unga år.
Jag gillar den verkligen.
Nu den 7:e maj fyller hon 95 år.
Här är en länk som är väl värd att se:
http://cikoriatva.blogspot.com/2009/06/anna-spelar-munspelspolska.html


Gunnars sista tavla.
Tavla nr 4.
Den med "gammalstugan i vaplan".
Det är konstnär "Catarina Uytenbogaardt" som i oljepastell tecknat "gammalstugan", det hus som jag är född och uppväxt i.
Men som sagt, det är den färgstarka Nils Nilssons tavla som är en av mina absoluta favoriter.


En av intendentens favoriter, målad av vännen Eva på Frösön.
Tavlan visar korsningen Mariagatan/Regementsgatan i Ystad.
Katten heter pElle.
Den cyklande madamen .., ja, ni får väl gissa vem det är.

Och tack snälla, rara, goa, underbara bloggvänner som så generöst har ställt upp med era favorittavlor!

Ni kan inte ana hur roligt detta har varit för mig!

Nu kan ni titta er omkring .., det hänger tavlor på flera väggar .., på vid ett bord där borta i hörnet står pv och bjuder på champagne eller flädersaft .., Gunnar i Vaplan önskade snittar .., det blev pv:s gifflar i stället, men det går väl lika bra, ja, vi är ju bara så där halvkulturella av oss.

Hoppas att ni får trevligt! hälsar självaste indendenten.

Så långt det har varit möjligt, har jag försökt hitta länkar till era konstnärer, så där så vi får veta lite mera.

Såja.

Första tavlan tillhör släkten, närmare bestämt min kusin Barbro.


Barbro, kusin till intendenten:

Hej, här är mitt bidrag till vernissagen.
Det är en falsk Anders Zorn.
Kyrkrodd heter den och hänger i vardagsrummet i fjällstugan.
Tavlan är köpt på loppis i Bjästa 1997 för 150 kr.
Den sitter mitt emot min matplats i fjällstugans nybyggnadsdel och är en av mina favoriter.

Länk till underbar Zorntavla finns här ., hälsar intendenten.
Och här.



Anita:
De här favoriterna är inga målningar som finns i mitt hem tyvärr, utom den första av Amalia Lindgren som jag har som en inramad affisch.

Affischen köpte jag på en utställning för många år sedan på Nationalmuseet.
Utställningen hette " Våra bildminnen", om någon minns den.


Anita:

"Liten blomsterplockerska" och är målad av Kilian Zoll (1818-1860).
Jag såg originalmålningen på Norrköpings konstmuseum för många år sedan och tyckte så mycket om den.

Ett vykort är det enda jag har av den vackra målningen...

Kerstin Sjölund, f.d. skolsköterska hemma i Malå.
Uppvuxen i Motala.

Jag skriver och mer eller mindre tvingar henne att ta fram kameran.
Tack Kerstin!

Så här skriver hon:
Den här tavlan (här ovan) köpte vi för att flickan såg ut som vår Kristina när hon var liten.
Hon plockade ofta blommor och kom hem med.


Kerstin Sjölund: tavla nr 2.
Konstnär Lars Mattson.

Lars Mattsons tavlor, nr 2 och 3, köpte vi för jag ville absolut ha timmerdrösen i Vindelälven och Carl Olof hästen.


Kerstin Sjölund, nr3.
Konstnär: Lars Mattson.

Jag gillade den handskurna ramen som en man från Vilhelmina gjort, men hästen ..., nja.
Nu gör jag det.
I alla fall köpte vi båda.
Pengar hade vi ju inte mycket utan vi tog dem på avbetalning.
Året var nog -67.


Bildtext:
"Vid den gröna oasen Aitelnas intill Vindelälven möts konstnären Lars Matson, Sorsele, och fjällbonden Seth Strömgren, Ammarnäs.
Seth är där för att se till sina ängar och Lars för att finna motiv för sin konst.
Fjällbonden och konstnären trivs med varandra."

Är man chef för en konsthall så är man.
Det här är bara ett litet inlägg, ty jag undrar jag på hur många väggar i norra norrlands inland och fjälltrakter det hänger tavlor av denne Lars Mattson?
Även hos oss, på Ringvägen 29, fanns en sådan.
Det var mamma som hade köpt den.
En rätt stor oljemålning av kvinna vid en ardennerhäst.
Jag minns att pappa tyckte att kvinnan påminde om min mormor Betty.


Kerstin Sjölund:
Trätavlan fick jag av Dorrit och Per Hajslund när de var uppe på Carl Olofs begravning.
Det är en bit av en golvplanka från en kvarn i Polen som en konstnär med blick för såna saker fyllt i.
Jag vet inte om madonnan syns ordentligt, men jag tog fotot taget utan minsta extraljus.
Välj vilken av tavlorna du vill.
De har ju en historia bakom som gör att jag aldrig flyttar på dem mer än för omtapetsering, om det nu ska bli någon gång, jag älskar tapeten i det rum de hänger också. Så det så!!!
(Elisabet säger: jag väljer alla fyra!)


Pensionatvärdens favorit eller en av dem:

På väggen i ett av pensionatets rum hänger tre tavlor, alla med segelbåtsmotiv.
I köket finns ytterligare två.
Det är inte speciellt svårt att förstå att här bor en passionerad seglare.
Tavlan här ovanför är en reproduktion.
Konstnärens namn är Reinhold Ljunggren - uppvuxen i Ljungby - i Småland.
Båten heter Linnea.


Konsthallsintendenten själv:

Ajaj, jag hittar ännu fler pärlor som jag tycker såå mycket om!
Uppe i pensionatets hall, där, i skumrasket (!), hänger den här tavlan.
Ååå, så jag tycker om den!


Här är en närbild.
En sak inser jag tydligt: det är det där vardagliga jag tycker om.
Konstnärens namn är Lennart Glemme.
Tavlan är gjord 1981.
Och från och med idag ska tavlan få en bättre plats.


Kerstin:

Jag har funderat länge på vilken av mina älsklingstavlor jag ska skicka till din utställning, har så många favoriter, men det blir ändå den jag just nu sitter och tittar på.
"Hemmalängtan", målad av min vän Ulla Holmstrand.

Älskar den eftersom den förmedlar lugn trygghet till mig och det jag strävar efter.
Åtminstone just nu.

Ingela.

Batiktavlan köptes på Sri Lanka när Ingelas första barn, hämtades.
Det är nu 24 år sedan.
"Jag och en annan blivande mamma tog en taxi och reste längs den hysteriskt trafikerade Galle Road söderut.
Jag tror till och med att vi åkte tuktuk dit, men tog en riktig bil hem med våra nya konstverk och i mitt fall en morgonrock.


Ingela:

Tavlan med lunnefåglarna är en akvarell av Dag Peterson.
Denne Dag Peterson är en av Sveriges mest omtyckta konstnärer som ofta målar djur och fåglar.


Elisabet:

Också en älsklingstavla - som är en affisch -.
Inköpt på ÖSKG:s konstrunda någon gång på 90-talet.
Texten WEDMAN är lika viktig för mig.
Jag tycker oerhört mycket om en blandning av text och bild.
Konstnären heter Christer Wedman.


Elisabet:

Närbild av tavlan som heter "Adjö" och sätter igång min fantasi.
På den här bilden förlorar mannen lite av sin kraft.
Jfr med den övre.
Mannen blir smalare.
På den övre bilden anar man kanske lite ryggont?
Det beror nog på bildvinkeln.
Och vem ska mannen ta adjö av ...?


Eva:

Den här tavlan har kommit att betyda mycket för mig och hänger alltid ovanför min säng.
Den ger mig en slags tröst och en vila.
Någon vakar över mig.


Amber:

Den heter "Hus med rött tak" och är fullständigt vansinnig.
Jag blir självskrattande av att se på den.
Den har jag bakom ryggen när jag sitter vid matbordet, sonen tittar på den varje dag.
Exmaken kallade den en gång för en psykedelisk spya – det gjorde han aldrig om!


Amber:

Konstnären sade på bredaste skånska att ”Den heter Di små djuren”.
Samuel som redan då var en ordentlig ung man sa genast att det var fel, för på baksidan stod det Hundarna.
Jag föredrar det skånska "Di små djuren".


Elisabet:

Tavlan, t.h. är målad av Leina, hemifrångranne och den finaste av vänner.
När jag ligger på soffan Ektorp och tittar på den, känner jag doften från sälgen vid sjön.
Jag blir åtta år och tio år, jag blir femton år och femtiosex.
Allt i ett.
Dofterna från sjön landar i en etta i Ystad och i ett gult hus på en kulle.


Leina:

Det är hon själv som har målat barnen, Bill & Belinda.



Jom:

Men en konstnär i staden Hoi An i Vietnam hade en alldeles egen stil och jag köpte denna lilla målning av honom. Den stoppades in i ett plaströr, och jag skickade iväg rullen tillsammans med kläder och annat i ett paket som skulle sändas landvägen till Sverige, medan jag fortsatte min resa till de norra delarna av landet..



Christina:

Min absoluta favorit är den övre tavlan som är en torrnål av Henrik Krogh.
Bladet heter "Kurragömma".



Karin, gift med mina barns pappa:

Så skickar jag min favorit, Lapporten av Greta Wennberg.
Jag har bestigit den högra toppen, ett äventyr i sig.



Elisabet:

Tavlan som grannarna kom med när det var flyttdags.
Den som fick mig att gråta så hejdlöst.
Sorg över att lämna något som varit beständigt.
Och en slags orolig förväntan över det som väntade.
Hullerombullerlivet.



Marianne Rindå:

Den blå tavlan, den är min favorit.
Den har en lekkamrat till mig, när jag var liten, målat.
Hon heter Synnöve Lambertz och bor i Österskär.



Margareta:

Den här är målad av min makes moster, Hertha Linders.
Hon bodde ett tag i Umeå på den tid då man fortfarande flottade timmer på älvarna.
Hon har berättat om hur hon stod på bron över älven och målade - i viss mån störd av nyfikna förbipasserande gående -.


Margareta:

Konstnären heter Sándor Vincefi.
Vi var kollegor på Vretskolan i Skogås där han var bildlärare.
Jag har aldrig mött en kollega som fått fram så entusiastiska elever!



Monet:

Hennes egen Philip von Schantz-tavla.
Notera fönstret som speglar sig i glaset ..., hälsar bloggmadamen.



Cecilia N:

Jag tror det var känslan som jag hade när jag var ute hemomkring när jag växte upp som slog an något där.


Cecilia N:

Den med flickan som plockar blommor kommer från min mans mormors föräldrahem i Kiruna.
Jag tycker så mycket om den.


Leina:

För tjugotre år sedan fångades det här ögonblicket.
Leina var vår närmaste granne och det var bloggmadamen som tog bilden.
Men Leina, hon målade den.
Titta, så vacker vänsterhand hon har!


Intendenten igen:

Nu har jag kastat alla hämningar och tar med flera tavlor!
Det här är mitt livs enda inköpta oljemålning.
Jag upptäckte den på bankkontoret i Tibble - Kungsängen - troligen 1976.
Banken hade en då liten utställning och där stod jag och tittade på sommarblommorna och föll pladask!
Kvinnan som målade detta vackra hette Manni och var finska.
Jag tror att jag betalade 200 kronor för den.
Och tänk, jag tycker precis lika mycket om den idag!


Barbro:

Denna tavla kommer från makens barndomshem,tycker den är härlig.
(Det tycker f.ö. intendenten också, som blir glad av den!)



Ingalill:

Tavla målad av Anna-Stina Ehrenfeldt 1999, inköpt på konstrunda i Skåne hos konstnärinnan..

Konstnären hade atelje i Heinge skola norr om Ystad.



Ingalill:

Den här tavlan föreställer skeppet Lekna av Halmstad, målat 1914.
På det skeppet var min morfar, Karl Julius Johansson, kapten.

Senare, 1917, var han kapten på briggen Emil av Uddevalla.
Den båten försvann med kapten och besättning i Engelska kanalen träffad av en mina.
Min mormor boende i Halmstad blev då änka med två döttrar, 6 år (min mor) och 3 år.


Kerstin:

Här kommer min favorittavla.
Konstnären heter Annika Svenbro.
Jag älskar den för att den är så enkel och sinnlig.



Lena:

Den här tavlan av Lennart Jirlow köpte jag för fyra år sen när jag varit singel ett tag.
Den fick representera drömmen om min framtid.
Där jag skulle sitta vid trädgårdsbordet i bersån med en jordnära man i rutig skjorta.
Som ett litet näpet och nöjt sällskap. Och en trogen hund vid fötterna.



Eva:

Den här tavlan målade jag strax innan vi sålde vår gård och flyttade därifrån.
Jag gjorde en dyr inramning till den, för jag kände att tavlan skulle bli en viktig del av vårat nya hem
Och som den kan glädja!
Den beskriver en vacker sommardag på vår gård.
Mitt lilla bageri är öppet och det är liv och rörelse överallt.
Kalkonerna har, som vanligt, smitit och kommer gående över gårdsplanen.


Annas mamma:

Tavlan köpte jag på en utflykt hos konstnären själv.
Han spelade dragspel och sjöng för mig och jag hade en axelbandslös ljusblå klänning och midjelångt hår både minns jag och har foto från det.



Bloggblad:

Den med ansiktet - taget från sidan pga speglingar i glaset - är ingen Picasso.
Den är gjord av en 10-årig pojke i en klass där jag var lärarkanditat.
Jag frågade om jag fick den ... och det fick jag.



Bloggblad:

Tavlan med allén i snön är den första tavla jag minns.
Som barn funderade jag på vad som fanns bakom där i snön ... och vem KVADMAN var.
Det tog många år innan jag såg punkten.
K. Vadman.

Tittar på Gomorronprogrammet i SVT 1.


Micke Leijnegard har bjudit in två gäster: f.d. slalomåkaren, numera föreläsaren Tomas Fogdö och den suveräne fotografen Jens Assur.

Vilket intressant samtal det blir!

Just nu handlar det om vad det är som ger människor status.

Och nu lite kultur .....

Via Stationsvakt och Ingela, så hamnar jag hos självaste Ursprunget - Kulturfyran -.

Det gäller att svara på fyra frågor.

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?

Det måste vara "Petter och hans fyra getter" som mamma läste så ofta, att jag kunde den såväl fram, - som baklänges.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?

Det beror såklart på vilken ålder barnen är i.

Men ..., gärna Hattstugan, ovan nämnde Petter .., Pettsson och Findus .., Gittanböckerna .., jo, någon av dessa om dom nu finns i huset.

Böckerna om Gittan har Emil och Emma tvingats lyssna till mer än en gång .....

Hattstugan med den ensamstående mamman.

När jag nu läser boken, irriterar jag mig omåttligt på den egotrippade tomtegubben som kallt räknar med att tomtemamman och barnen - utan tvekan - ska lämna sitt nybyggda hem och flytta till honom.

(Deras eget hus har brunnit upp, då äldsta flickan ställde till med tvätt och så började det att brinna.)

"Men ert hem kan minsann också duga .,. det kan bli vår nätta, lilla sommarstuga!"

Nånting sånt säger han, gubbtjyven.

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?

Utav dessa: Gittan, hon som blir kompis med vargarna.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?

Oh, ja! För mina egna småttingar berättade jag ofta om Ekorren Kurre och alla hans äventyr. Kurre bodde i en tall uppe i Tjamstanberget hemma i Malå och han hälsade ofta på småtöserna .,. ibland hoppade han upp i älgens krona och satt där medan älgen simmade över Malån .., det gick så långt att min dotter Anna till slut trodde att allt detta verkligen hade hänt.

Nu när jag ser böckerna samlade på det här viset, så ser jag ju tydligt att här var det fråga om sagor med djur i, både som mamma läste för mig och som jag själv läste för mina barn.

Under en period försökte jag godnattläsa de underbara Hugo & Josefin-böckerna för döttrarna, utan resultat.

Nä, aldrig!

Pippi Långstrump var aldrig min favorit och det vågar man ju knappt erkänna.

annannan sa...

Intressant! Och jag ser att du har hittat Findus-boken. Jag tänkte på den igen när sigge nilsson varit borta och kom hem och var bortkollrad i flera timmar.

Jag har funnit Pippi roligare som vuxen. Jag var nog ett alldeles för snällt och ordentligt barn för att finna finessen i hennes stolligheter när jag var barn. Och, tänker jag medan jag skriver, kanske är det också så att barnvärlden jag levde i inte alls var så där full av regler att jag behövde någon som hjälpte mig att göra uppror. I vuxenvärlden, däremot, behöver jag rejäla doser av humoristiskt uppror mot absurditeterna.

Åsa sa...

Oj, jag riktigt hajade till när jag fick se bilden på boken om Petter och hans fyra getter. Det var "outstanding" min sons bästa, bästa bok. Jag var urtrött på att varje kväll läsa den. Missade jag ett ord var sonen på mig med en gång och talade om att nu hade jag inte läst rätt.Nu ska vi flytta...och när jag gick igenom alla böcker smekte jag den trasiga, sönderlästa boken ömt, men sedan åkte den i soporna. Allt har sin tid!

mossfolk sa...

Men åh, Petter och hans fyra getter, hade jag alldeles glömt bort!Elsa Beskows böcker läste vi mycket när jag var liten. Så fina illustrationer! Astrid Lindgren-böckerna var (och är) jag också väldigt förtjust i. Kanske framförallt Bullerbybarnen och Ronja Rövardotter.

Ingela sa...

Jag köpte Petter-boken för några år sen när den kom i En bok för alla-serien, och tänk, jag tyckte inte den var nåt vidare.

Men jag håller med dej om Gittan-böckerna.

Det mesta som Pija Lindenbaum gör är väldigt bra.

Monet sa...

Åh, Gud som jag skrattar när jag läser om hur arg du blir på gubbtjyven Tomtegubben i Hattstugan. :-) Det var nog inte så jämställt på Beskows tid och jag minns att jag ändå tyckte han var snäll som erbjöd tak över huvudet. Sträng var han ju förstås!

Den är min favorit, jag kunde den utantill som tvååring sa min mamma. Alla Elsa Beskows böcker är underbara (åk till Junibacken och gå bland kantareller och blåbär som Putte!).

Men de mest förtrollande var Bland Tomtar och Troll, särskilt de sagor som var illustrerade av John Bauer. Allt sålt till antikvariat och bortgivet till andra småttingar idag - inga av mina barn ville ha sina gamla böcker och man kan inte släpa kartongvis med sagor till Frankrike.

Själv läste jag sagor varje dag och kväll för mina barn - det mest minnesvärda var nog kvällarna med Bröderna Lejonhjärta. Och det var innan filmen kommit. Ibland fick man hoppa över lite Katla-kapitel för att de skulle kunna somna!

Annas mamma sa...

Petter och hans fyra getter har jag för ett par veckor sett som teater med en liten tjej, den gjordes väldigt bra och ungarna satt helt absorberade. Och vilka härliga barnboksminnen man har, tror de betyder mycket. I "modern" tid måste jag säga att jag gillar Pettson väldigt mycket.

Elisabet sa...

Monet: jag ÄLSKADE Hattstugan när jag var liten och läste den ofta för barnen, ja, den bästa komplimang jag har fått som mamma, det var när en av döttrarna sa att .."å, mamma, du läste jämt för oss!"
Och när jag läste Hattstugan, så läste jag med exakt samma betoning som min mamma hade när hon läste för mig.
Precis som när jag läste om Lotta på Bråkmakargatan för mina flickor. Vi hade den på LP-skiva och Astrid Lindgren som läser. Hon säger "Viola Linnéa", med betoning på i:et i Viola, medan vi betonade o:et. Men när jag läste för Anna och Maria, då läste jag som Astrid .-)

Inbjudan till vernissage ...


I morgon torsdag 11:e mars, kl. 19.30 öppnar vi dörrarna för bloggvännernas egen konstutställning.

Alla - tavelutställare som andra - önskas hjärtligt välkomna!

Någon som inte hunnit sända in sitt bidrag ..?

Du, Torun, t.ex?

Ni har tid på er fram till klockan 18,45 - pip - i morgon.

Maila då tavelbilden till bisse151@gmail.com

Rättvisa? Inte det minsta.

Bilden från SVT.
Tack för lånet.
Och fängelse är ändå lindrigt i jämförelse med hur dessa kvinnor har det.


Icke allenast vill jag bli chef för någon konsthall och ordna "visa-folkets-tavlor-utställningar", nej, jag ville också bli allsmäktig och på så sätt få möjlighet att sätta stopp för det som inte är något annat än utnyttjande av människor.

I Bangladesh t.ex. arbetar kvinnor på den här texilfabriken tolv timmar om dagen - minst -, sju dagar i veckan, till en lön som motsvarar 300 sv kronor.

Såg ni?

Sju dagar i veckan.

Bor gör de i skjul ett 50-tal meter från fabriken.

Det dessa kvinnor och tusentals andra textilarbeterskor producerar, köper vi förstås billigt på våra varuhus.

Har ni inte sett programmet, så rekommenderar jag det varmt.

Den ska jag se ...!


I Gokväll ser jag en intervju med filmregissören Babak Najafi som är aktuell med sin film "Sebbe".

Vi får se en snutt av filmen.

Vilka fantastiska skådespelare!

Och vilken underbar människa denne iranske regissör tycks vara!

Längs kustvägen ...

... men inte här, inte som på bilden, på Irland.

Nej, jag slänger på mig kappan och halsduken och tar sikte på vägen som går till Skipås och Steninge och det är eftermiddag och jag går fortare än jag någonsin har gått under fyra månader.

Om fyra dagar ska jag vara på plats i affären.

Det är vad jag tänker på under promenaden.

Förhoppningsvis ..., ska pensionatsvärden komma körande från motsatt håll och - hopefully - ska han då upptäcka mig och så får jag på det viset lift tillbaka.

Hem.

Bilar passerar ., en skolbuss kommer körande .., småfåglar kvittrar.

Jag noterar att snödrivorna har sjunkit ihop.

Och så småningom dyker verkligen den grå bilen upp och mannen som kör saktar farten och frågar om jag vill ha skjuts och det vill jag och vi åker hemåt och jag slänger mig på soffan och händerna skakar och jag är darrrrrig som ett asplöv i storm och orkar knappt tänka tanken på att laga middag.

Efter en stund kommer pElle och lägger sig på min mage.

Och så blir det nyheter, där det berättas om den 92-årige skidåkaren Martin Lundström från Västerbotten som har värden som en 40-åring och herr Lundström säger att han åker ett par mil skidor per vecka.

Å, herremin!

"Ska vi flytta norrut ...?" frågar pensionatsvärden, som förstås tänker på fina träningsmöjligheter.

"Tja .., hur långt skulle du kunna tänka dig i så fall .. Jämtland .., så där som Kvarnsjön ..?" säger jag.

Det kan han.

Om det pratar vi en stund.

Sen orkar jag inte tänka längre.

Ingelas favoriter ...

Jag tänkte först inte bidra till din konstutställning.
Jag är nog inte sån att bilder spelar en så stor roll i mitt liv.
Är nog mer en auditiv människa, en sång eller melodi kan fastna mer än en bild, och kanske betyda mer också. De bilder som är viktiga för mej är det inte av egen kraft så att säga utan det är mer vad som är förknippat med bilden.

Jag har alltså en del väldigt anspråkslösa tavlor, ja till och med ganska mediokra och dåliga, rent tekniskt sett. Somliga av dem som betytt något hamnade också i ett annat hem när första äktenskapet havererade, ja du vet ju hur det kan vara.

Dessa två har jag valt för det de representerar:

Batikbilden kommer från Bandulas batik i Panadura, Sri Lanka.

Den inköptes när första barnet, sonen som i dag är 24 år, hämtades.

Jag och en annan blivande mamma tog en taxi och reste längs den hysteriskt trafikerade Galle Road söderut. Jag tror till och med att vi åkte tuktuk dit, men tog en riktig bil hem med våra nya konstverk och i mitt fall en morgonrock.

Bilden är både traditionell och inte, den visar en typisk scen från havsstranden men den har ett picassoaktigt stuk som man inte ser i de vanligaste batikmotiven.

Vår familj har alltså två fosterländer och tyvärr har det politiska läget gjort det omöjligt för oss att göra en återresa, men nu har vi börjat planera för en sådan.

Tavlan med lunnefåglarna är en akvarell av Dag Peterson, en av Sveriges mest omtyckta konstnärer som ofta målar djur och fåglar.

Hans motiv är från Färöarna men mitt lunnefågelminne är från Nordnorge.

I min gröna ornitologungdom gjorde jag en studieresa till några öar alldeles vid polcirkeln.

Ön Lovund var då ett lunnefågelparadis - vet inte hur det är i dag - och det var en upplevelse att klättra bland de mossiga klipporna och spana på de papegojliknande fåglarna som ser alldeles för exotiska ut för den karga omgivningen.

Tavlan är en gåva från en god vän som känner de flesta av fågelkonstnärerna i landet och som också kände många av de nu avlidna stora i genren.

Hälsningar Ingela.

Onsdagsfönstret ...

... finns i Bequia där seglar-kjelle befinner sig.

Ser ni fönstret .., lite bakom mannen.

Så här lyder bildtexten som Kjell har skrivit:

"Mannen som hjälpte mig laga mitt roderhaveri.
Vi jobba i hop en hel dag - helt underbar -!

Nån slags insikt ...


Och så ringer pv hem.

Han berättar att det varit prat i fikarummet, så där om allt möjligt.

"Ja, det blev prat om dig också , att du kommer från Ystad och arbetar som kassörska och så ...", säger han.

Jaha, ja.

"Din sambo .., är det hon som är norrländska och pratar så mycket med kunderna ..?" frågar då en av pv:s kollegor.

Ja, det kan det nog vara .., svarar han, lite förvånat.

Och kollegan fortsätter:

"Ja, en bekant till mig som brukar hälsa på i Ystad berättade att hon hade handlat i en affär och där hade den norrländska kassörskan frågat om hon - min bekant - var chef, ja, kassörskan sa att .. ja, du ser ut som en chef .., och då hade kundens man sagt att ja, hon är i alla fall chef över mig ..!"

Då var det nog hon, säger pv.

Stackars liten.

Ryktet sprider sig från södra Skåne till landet Halland.

Ack och ve .., det är minsann inte lätt att få en sån pratglad madame till flickvän.

sigge retstickan ...

"Nä, men åååå, sicken skön fåtölj husse har ställt fram till mig!
Ryggstöd och allt .., ååå, så snäll han är!" tänker han nog.


Jag har sagt det förut och säger det om igen: alla som har eller har haft en katt i huset, vet precis hur dom är.

Experter på att leta upp solstråleställen att vila på.

Experter på att filur-retas om där finns någon att reta.

sigge nilsson är inget undantag.

Ännu en favorit från Eva ...

Hej igen!

Här kommer tavla nummer två.
En tavla som jag fick av en god vän för några år sedan.
Han hade köpt den på loppis för en liten kostnad.
Den hängde i hans hall men han tyckte att tavlan passade mig bättre.

Den har kommit att betyda mycket för mig och hänger alltid ovanför min säng, oavsett om jag bor här i lägenheten eller i stugan om sommaren.
Den ger mig en slags tröst och en vila.

Någon vakar över mig.

Kram Eva.

Vid frukostbordet ..

... sitter vi mitt emot varandra och pratar om (jag pratar, han lyssnar till P1) det här med favorittavlorna som kommer susande genom rymden.

"Tänk, bara tänk om man vore konsthallsintendent och finge bestämma lite .., då skulle jag upplåta stora utrymmen i den hallen och låta kommuninvånarna komma dit med sina älsklingstavlor och helst skulle dom också tvingas skriva eller i alla fall berätta (så kan min sekreterare skriva ut det hela) varför just den tavlan är så högt älskad och så skulle vi annonsera stort och säga "kom och titta! ja, du, jag är helt förvissad om att det skulle bli gott om besökare till detta!" säger jag.

"Säkert ..., folk är väl så egotrippade att dom gärna vill se sina tavlor i en konsthall ...", säger han mumlande, just som han kommer ihåg sin hjärttablett.

"Nä, inte alls bara därför .., jag skulle tycka att det vore intressant, verkligen intressant, ja, minst lika mycket som om en aldrig så känd konstnär skulle stå där!" säger jag.

Sedan rostar jag ännu en skiva bröd och siktar in mig på pl.marm.-09, den som är så himmelskt god.

Ambers favoriter ...

Hej Elisabet!

Vilken rolig idé med favorittavlan!

En av mina favorittavlor ser jag framför mig vid matbordet varje dag – den är rätt stor, 65x81 cm. Jag hittade den i ateljén hos konstnären, som heter Marianne Ågren.

Den fanns inte utställd bland de andra målningarna , utan min son Samuel som då var 7 år, bläddrade blad sådant som var undanställt.

Jag föll pladask för färgerna och de glada hundarna.

Konstnären, sade på bredaste skånska att ”Den heter Di små djuren”.

Samuel som redan då var en ordentlig ung man sa genast att det var fel, för på baksidan stod det Hundarna.

Jag föredrar det skånska Di små djuren.

Den andra är av samma konstnär och heter Hus med rött tak.

Den är fullständigt vansinnig. Jag blir självskrattande av att se på den.

Den har jag bakom ryggen när jag sitter vid matbordet, sonen tittar på den varje dag.

Exmaken kallade den en gång för en psykedelisk spya – det gjorde han aldrig om!

Färgstarka hälsningar!

Amber.

ab sa...

Vilka härliga tavlor, jag älskar färgerna i dem!

Man skulle kunna kalla dem "av den harmoniska van Gogh". ;)

Bloggmadamen sa:

Och själv ler jag. Pv tittade på tavlorna (jag hade precis högläst texten för honom) och sa, leende: "ja, jag är nog benägen att hålla med hennes ex-man."

Leinas favoriter ...

Hej!

Lyckas aldrig riktigt få tag i dig på telefon...
Får bli så här istället...

Jag har egentligen två favorittavlor och inget av de foton som jag har på dem är bra.
Orkar inte fota ikväll, det går förresten inte när man måste använda blixt.

En kanske du känner igen, det är du som tog kortet för snart 23 år sedan (den nedre), den andra är den bild som jag alltid använder på skolan för att känna igen min lärarkalender.



Försöker skriva med en katt som halvsitter på min arm, inte lätt...

Får försöka hitta av dig med telefonen någon gång igen...

Kramar Leina.


// Leina säger det inte, men konstnären namn är: Leina Sandström.
Och Leina var vår närmaste granne hemma i Malå.
Ingen lagar så god mat som hon!
Bilderna visar hennes barn, Bill och Belinda.

Någon fler som vill bidra med sin favorittavla?


I morgon är sista chansen.

På torsdag tänker jag ha hela raddan klar.

Vill du vara med?

Maila då en bild av din favorittavla till bisse151@gmail.com

Ja, vem bryr sig ...

... i det där med Vasaloppet?

Inte sigge nilsson.

Insikt nr 228 ...


Tycker väldigt mycket om.


Avstår helt ifrån.

Kvart i tio prick ...

Inga vänsterhänder, men väl två vänsterfötter.
Tandläkarens och tandsköterskans.
Birgitta och Maritas.
Båda två ett under av vänlighet.


... parkerar jag bilen på Hamntorget i Helsingborg.

Det är dags för tandläkarbesök.

Och jag promenerar den korta sträckan till Konsul Olssons Plats (ty där i ett brunt tegelhus finns tandläkerskan) och får sitta och vänta i tjugo minuter och det blir lite småprat med andra patienter som också väntar och utanför fönstret är det grått och isande kallt.

Tre stycken Svensk Damtidning hinner jag bläddra i.

Nu vet jag allt om Victoria och Daniel.
(För kännedom: ja, även om man tycker att det är fånigt med kungahuset och allt fjäskande, så kan man ändå finna det oerhört intressant att sitta och bläddra i en s.k. skvallertidning. Helt ärligt: jag inte bara slöläste .. jag f r o s s a d e , ja, jag slurrrrpade i mig allt om den så trevliga Maxima och dom vackra prinsessorna i Danmark och där var Beatrice från England som nu hade börja sporta - kanske tänker hon på det kommande Vasaloppet? - och hennes pappa hade minsann firat sin 50-årsdag och Caroline, stackars Caroline av Monaco, hon lär ha skippat den friskt alkoholpimplande maken Ernst-August, nu har hon en ny, men okänd man! )

Besöket i tandläkarstolen tar fyrtiofem minuter och idag är det bara trevligheter - ja, frånsett tandstensborttagning som får håret att resa sig i nacken - men för övrigt, jo, helt okej.

Bettskenan, som - hopefully - ska göra att pensionatets sängkammarliv håller i sig även efter några år, provas ut.

Det går bra det med.


När jag inte hittar något i klädväg, tar jag sikte på annorlunda skyltar.
Inet stämmer väl typsnittet på texten med själva uret, tänker jag.


Och så säger jag hej och tack, stegar iväg längs gågatan .., tittar in i några småbutiker, hittar inget .., tar bilen och styr norrut.

Ååå, jag är så innerligt lycklig där jag sitter och rattar bilen och från radion hörs Dinah Washington sjunga om någon som är oförglömlig och jag sjunger med .., allt medan jag ser omgivningen susa förbi.

Efter en stund känner jag inte igen mig.

Och se där .., där är en skylt till Örkelljunga och där är annan skylt där det står "Skåneporten!"

Aha.

Jag har glömt att svänga av och har nu i stället siktet inställt på självaste hufvudstaden, ja, men det är ju himla trevligt .,. och jag tänker att det löser sig .., jag svänger väl av mot Laholm vad det lider och det gör jag, efter att först ha passerat små samhällen där det plaskar på vägarna och snön smälter så det är rent otroligt!

Väl framme i Halmstad struntar jag i Ica-Maxi, jag kör till lilla Hemköp i Haverdal i stället och köper varma revbensspjäll, en bukett tulpaner och som pricken över i: två semlor, allt med tanke på herr Skidåkaren.

Sista milen hem f l ö d a r vårsolen!

Och där sitter jag i bilen och tänker varma tankar och i min anoraksficka vilar en Anthon Berg marsipan som jag ä l sk a r och himlen är blå och jag känner mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär så.

Christina Alvners favoriter ...

Det är sannerligen inte lätt att ta ett foto på en tavla med glas.

Jag har flyttat runt den, och försökt på alla möjliga vis, men nu ger jag upp och tar en bild från sidan på väggen där den hänger istället.

Det tillkommer två andra konstverk som bonus.

Min absoluta favorit är den övre tavlan som är en torrnål av Henrik Krogh, samma konstnär som har illustrerat Kerstin Ekmans fantastiska bok "Hunden".

Bladet heter "Kurragömma".

Längst ner till höger sitter en liten oljemålning av Silja Rantanen, som även har utsmyckat Arlandas flygtrafikledningstorn och är en av de stora finska konstnärerna idag.

Jag och Silja gick på en konstakademi i Nice tillsammans när vi var mycket unga, och den här målningen fick jag av henne som tack för att jag hjälpte henne att hänga sin första separatutställning i Helsingfors i tidernas begynnelse någongång.

Det är en målning som jag tycker väldigt mycket om.




Den lilla träskulpturen till vänster är en vävstolsdetalj från Elfenbenskusten i form av ett djurhuvud, inköpt på loppmarknad i Paris.

Jag hade ingen aning om vad det var för ett slags bruksföremål förrän jag kom på den goda idén att visa den för en pratglad afrikansk taxichaffis i samma stad.

Han blev alldeles lyrisk, för han kom just från den delen av Afrika, och berättade om de dekorerade vävstolarna i hans hemtrakter.