Mitt eget DBIV ....

Det bästa av allt var timmarna i Hyde Park!
Alla människor som satt och solade, hade picknick .., joggade, flanerade, åt glass, satt på bänkar och tittade rakt fram!

Och den här mannen på bilden, han som tömmer soptunnan, honom kände jag igen från dagen innan då han gjorde precis samma sak - och hela tiden -, medan han bytte soppåse, kom turister fram och frågade om det ena och det andra och hela tiden samma vänliga leende från mannen, som utan minsta knot följde med en bit och visade och pekade.

"Jaha, du jobbar idag också ...?" säger jag och mannen säger att  "jo, så här det, vissa måste minsann arbeta" och han säger det med ett sååå varmt leende.

Det är alltid det som är det bästa med resorna .., korta möten som sätter spår i hjärtat.
Ett vänligt leende.
Behövs så mycket mer egentligen?

Emma i solstolen intill. 

Ett pund kostar hyran per stol och vi sitter där hela eftermiddagen, eftersom vi ändå har checkat ut från hotellet. 

Det är tjugoåtta grader varmt.

Och jag masserar-pillar på Emmas ben och hon köper glass och letar efter en toalett och själv går jag till restaurangen en bit bort - den där man måste gå över en liten välvd bro, den där jag för två år sedan satt och ringde till bettankax - och så köper jag kaffe och läsk och en croissant till Emma och en citronkakebit till mig själv.

Sen sitter vi och småpratar om allt möjligt; mest om det här med arvsmassa och vem man liknar. 

"Mormor, vem tycker du att jag är mest lik, mamma eller pappa .., eller moster Linda kanske ..?" säger Emma.

Människor kommer och går.

Hundar spinger lösa, skäller och leker .., och en brun labrador går, trots husses protester, raka spåret ner till "sjön" och simmar i det dyiga vattnet. 

Sjöfåglar tjattrar.

En skatunge hoppar upp på en gren i trädet mitt emot där vi sitter.

På en bänk sitter en ung kvinna och studerar sin I-phone. 

Hon ler. 

Ofta tänker jag på just detta .., hur många leende unga kvinnor jag har sett som just har fått ett meddelande.

Mera glädje .., lyckan att slippa dom helvetiskt varma skorna! 

Ett par flip-flop för 3 pund blir räddningen!

Här har jag slagit mig ner på stengolvet i köpcentret Westfield ute i Stratford och Emma shoppar och jag suckar och väntar och väntar och väntar. 

Hyde Park igen.

Min nya Canon-kamera gör mig nöjd och belåten. 

Här sitter jag nog femton, tjugo meter ifrån kvinnan med sin lilla baby.

Och sightseeing-turen på ett par timmar. 

Vi sitter i delen som inte har tak och rakt till höger om oss sitter guiden - Chris - som skojar och berättar att han är singel och intill honom sitter Helen från USA.

Precis hela tiden fotograferar hon .., hoppar upp och ner och byter perspektiv!

Chris gör oss glada .., alltid kommer nån liten kul grej mitt i allt det historiska.

På väg nerför trappan vänder jag mig om och tackar för alla leenden han skänkt oss.

Det gör även mannen på bilden, han som ska kliva av vid just den här hållplatsen.

Kanske ska han fortsätta med båt på Themsen?

Och jag tänker med glädje på den äldre mannen som sitter på min vänstra sida. 

Solen flödar ..., och mannen skrattar så gott när vi upptäcker att vi har tagit bilder av varandra.

Och jag tänker med sådan värme på Bernadine och hennes hatt ..., och på alla vänliga människor som visade oss vägen när vi var osäkra.

Det var det bästa förra veckan.

Ramsor ...

Bilden: lånad från nätet, står inte vem som tagit bilden. 

Under en semesterresa tillsammans med en då nioårig Emma - det var på Kreta - försökte jag lära henne ramsan om Norrlands älvar, den som vår fröken i lågstadiet, Hedvig Näslund, inpräntade i oss elever. Gissa, om den sitter som fastgjuten i hjärnkontoret!

Den lyder som följer: "Mamma, titta Kalle ligger på soffan! Vilket uselt åbäke!" 

(Mamma - Muoni älv, Titta - Torne älv,  Kalle - Kalix älv, Ligger - Lule älv, På - Pite älv, Soffan - Skellefteälven, Vilket - Vindelälven, Uselt - Umeälven, Åbäke - Ångermanälven.)

Minns hur jag log åt hur Emma uttalade Kalixälven, det blev med hårt a, ungefär som ordet matris. Det blev liksom Kallix. 

Nyss ringde hon. Nu hade hon hittat på en ramsa för att lära sig alla kontroller i Vasaloppet, i den tur dom dyker upp.

Så här: Sabina måste ringa Emma omgående, hälsningar Emma. 

(Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris). 

Älskar jag ramsor som ett sätt att lära sig?

Svar: helt klart!

Mera tröst ...

Gråmulet även idag och jag återvänder till ljufvliga Kefalonia i Grekland.

Den där härliga moppeturen med Emma.

Mormor som kör och Emma där bak.

På bilden är vi på väg till staden Sami som ligger som i en gryta vid havet.

Hur länge som helst är det nerförsbacke och innersida och jag säger till Emma att ..., "oj, hur ska vi klara det här på hemvägen .., då har vi stupsida ... och mormor som är höjdrädd?"

"Det är lugnt mormor ..", säger 11-åringen tryggt.

Och sedan Sami ... och pasta med vinkokta musslor alldeles vid vattnet och stor segelbåt med ungdomar som närmar sig och krångel med att lägga till vid kajen och vi sitter och tittar och ler och livet är som bäst.

Just då, i den stunden, känner jag mig som den rikaste människan på jorden.


Det var Emma som tog bilden, så där i farten.

Hallå - hallå!

Kefalonia 2008.
Två veckor tillsammans. En elvaåring och hennes mormor som är jag.
Vi har kört moppe till staden Sami och Emma smakar av mina musslor.
"Det är ju jättegott, mormor!" utbrister hon häpet.

Vid åttatiden blir det telefonsurr med Emma.

Jag får veta att hon sitter i sitt rum på ovanvåningen och gör just ingenting, det är ju höstlov.

Emma frågar om den stundande operationen och jag frågar henne hur dagen har varit .., och om hon är morgon, - eller kvällspigg, ja, lite sånt.

"Vad har du på dig ..?" frågar jag.

"Gissa!" svarar hon.

"Hmmm .. , jag tror att du har grå mjukisbyxor och en vit ..nej, en svart t-shirt", säger jag.

"Jaaa, helt rätt! Och hur har jag håret .., utsläppt eller uppsatt ..?" fortsätter hon.

Jag frågar om hon ligger eller sitter?

Hon halvligger i sin säng.

"Jaha, då har du haft uppsatt, men när du lade dig, då tog du ut snodden och nu är det löst ...", säger jag.

Då gapskrattar Emma och säger att det var helt rätt!

Fem minuters småprat och jag tänker att jag älskar den tösen så oändligt mycket.

Sen ringer jag till min moster.

I hela mitt liv har jag tyckt så bra om mammas syskon .., moster Margit som var så speciell .., och moster Gunvor med alla blommorna och det var får och killingar och smålamm och tavlor som hon hade målat eller satt samman av tovad ull .., och morbror Olaf .., han som tog över föräldrahemmet .., så snäll och rar och skrattig .., och så moster Lisbet.

Moster Lisbet är den som jag har haft allra mest kontakt med.

Hon bor i Vilhelmina och är så genomsnäll och rar.

En bra stund pratar vi om allt och inget .., så där om ett föredrag som hon har varit på .., om hur det står till med morbror Olaf och hans cancer ., och om vintern som är på väg.

Inga märkvärdigheter.

När vi ska till att sluta säger jag: "Moster Lisbet, du vet väl om att I love You!"

Som vanligt har jag svårt att säga dom där orden "Jag älskar dig!", men det är vad jag egentligen vill.

"Ja, du Elisabet, I love You and You love me ...!", säger hon då.

Moster Lisbet sitter i köket i Vilhelmina och jag i min lilla lägenhet i Ystad .., tänk .., ändå hör jag leendet genom luren.

På kylskåpsdörren ...

... i Upplands Väsby, har det här fotografiet suttit i säkert fjorton, femton år!
Det är en liten Emma och hennes mormor som är jag.
Kanske är jag fyrtionio eller femtio år när bilden tas i en fotoautomat.
Och Emma är nu tjugoett.

Sedan Emma tog studenten har hon kört ut paket åt Postnord och hon har arbetat på restaurang bim i Mall of Scandinavia i Solna. Idag på morgonen var hon så fint klädd .., nu var hon på väg till ett helt annat arbete, mitt i city. Jag kände med ens hur åren har gått och så vuxna barnbarnen blivit!

Och Emil är nitton - här sitter han intill sin mormor och morfar ...,  (Emma arbetade då sitt sista pass på det förra jobbet .., pv var på släktträff i Traryd i Småland och Karin på musikal med sin syster och svåger och bodde på hotell), det här var på lördagkväll när vi var samlade hos AP och Micke på Ekerö och bjöds på jättegod kreolsk gryta.

Emil åkte även han iväg till sitt arbete i morse .., det är så ofattbart att dom är så vuxna numera!
Och hur fort åren rusar iväg!

Nu ska jag ta paus!

Hipp, hipp, hurra!!!

För flera år sedan, när Emma och Emil hade börjat med sina idrotter, brukade jag ta en tom hushållsrulle och låtsasintervjua dem .. ja, jag låtsades att jag kom från Sportspegeln och såä ställde jag alla möjliga frågor och barnbarnen brukade fnissa och säkert tyckte dom att mormor var lite fånig.

Men vet ni, alla bloggvänner, att idag hände det som mormor gjorde.

Emma blev intervjuad av Lilla Sportspegeln, ty BSK flickor -97, vann nämligen sin serie i Gothia Cup!!

Vill ni titta på en rödblommig men överlycklig Emma Elisabet, då tycker jag att ni ska klicka in er här .., och sedan på skrollar ni ner lite, lite och klickar på bilden av Emma (till höger).

På väg hem från jobbet ringde jag henne och ni kan tro att hon kvittrade som en liten lärka.

Och ja, jag har berättat det för nästan hela kundkretsen och för alla arbetskamraterna också.

Såååå stolt är jag!

Hur det blev ....

Ja, jag hade väl lika gärna kunnat skriva "En sorgens dag" som rubrik, men med tanke på vad som hänt i USA där ett tjugotal människor skjutits ihjäl av någon galen rasist, så bytte jag till "hur det blev". Det blev så här.

Plommonträdet som i så många år givit så mången god marmelad, det trädet började tappa farten för något år sedan eller kanske mera. I år har det varit helt dött; förmodligen angripet av någon svampsjukdom.

Så .., ajöss med kronan och en del av stammen (ser att vi får kapa lite mera), men inte allt, då jag absolut vill ha kvar möjligheten att ha tvättlinorna någonstans och där fyller ju trädet verkligen en funktion!!

Annat som hände igår.
Pv hörde nånting som lät som katter som slåss och jamar och skriker .., men kunde inte upptäcka vad det var. Så skulle han ta harry på promenad och då markerade Harry tydligt vid grannens nyponroshäck. Där inne fanns nåt som väckte hans intresse.

Jo, det visade sig vara en liten harpalt som snärjt in sig nåt hemskt i barnens fotbollsmål - i nätet, alltså - och oj, så den skrek när pv försökte lirka loss den!! Harry bands vid ett träd och jag som just hade klippt ner vildvuxna vinrankor, bistod med sekatören.

Det tog en stund och inte visste pv att harar kan  m o r r r r a .., och som den skrek i början.

"Lille vän, ta det lugnt .,. jag ska ju bara försöka hjälpa dig!" sa pv.

Så kom den då loss till slut och kunde skutta vidare .,. om än inte stukad. Hoppas att den klarade sig.
Pv hade ett år lagt nät över jordgubblandet, så rädd var han om gubbarna och jag tyckte att det var så girigt och dessutom lätt för fåglar att fastna i.

Jodå, så blev det!
Jag hittade en dag en koltrast som snurrat in sig nåt hemskt och oj, innan vi kunde befria den!
Ett sånt nät kommer aldrig mer på plats där jag bor!

Eftermiddagspass på jobbet igår.
Suveränt bra schemaläggning - vi var faktiskt precis så många som det behövdes - och dom tre kassorna gick mest hela tiden, fram till sex, sju ., när vi bara var två kvar, Emma och jag själv.

Det finns inte ord för att beskriva vilken rush det är i butiken!
I vanliga fall, förr om åren, långt mer än fördubblades väl försäljningen sommartid, men nu ...!!
Oj, oj, oj!

Innan Hampus och Kalle tackade för sig, bad jag Kalle hjälpa mig att fylla på frukt. Vi tog var sin vagn av det viktigaste och innan dess hade vi fyllt på redan färdiggräddat bröd, ty bröddisken var nästan  h e l t   tom!

Sista timmarna hade jag kassan och att stänga med Emma var kanon; hon arbetar det som var mina kvällspass (enbart kväll) och hade stenkoll på nya rutinerna (för mig) vid stängning och vi kunde tacka för oss i bra tid!

Och trevliga kunder, som alltid.
Hade på sluttampen en man i min ålder kanske som såg så ., ja, han hade sån .., positiv pondus kanske? Jag frågade vad han arbetade med och sa att jag var övertygad om att han var i nån slags ledande position.
Då log mannen och sa att han var officer, född 1958, hade för övrigt varit kurskamrat med Liberalernas Jan Björklund.



Det är så fascinerande tycker jag, det här att ledaregenskaper så ofta lyser igenom. Min pappa var en ledare ., ordförande i idrottsföreningen i mängder av år och ja, han hade också en slags pondus.
Mina barns pappa likaså. Pv brukar - snällt och med glimten i ögat - kalla honom för "Store Hövding" och så är det nästan, han är en man som också är en slags ledare och framför allt  v a r  han en ledare inom idrotten.

Annat som hände?
En kvinna i Emmas kassakö ville köpa en Trisslott och hennes dotter på kanske sju, åtta år, skulle få välja nummer och sedan få lotten. Emma nekade. Vi  f å r  inte sälja lotter om det är meningen att någon minderårig ska få den och får någon från Svenska Spel som just då är på besök i affären se detta, kan vi förlora tillståndet för spel och man kan ju inte ens tänka tanken vad det skulle innebära.

Kvinnan blev väldigt sur, för att inte säga  a r g  ..., och sa att då skulle hon återkomma nästa dag (idag söndag) och köpa av någon annan, det skulle nog gå bra.
"Ja, jag arbetar i morgon också ...", sa Emma.
Den tösen är inte den som är den.

(Det visar sig i undersökningar att barn som tidigt kommer i kontakt med spel, oftare än andra utvecklar spelberoende som vuxna, det är ju det allt handlar om. Unga män, invandrare, människor med låg utbildning och sämre ekonomi, tillhör riskgrupperna. Det är ju tämligen logiskt. Har man dålig ekonomi borde man kanske inte spela, men så finns ju förstås drömmen om att kunna förändra sin tillvaro, att håva in den där Stora Vinsten. Allt detta enligt Svenska Spel. Ja, jag gjorde certifieringen i början av veckan, där stod allt detta).

Mera ...?
En kvinna kom in och var alldeles förfärad, ty hennes systers son på elva år, hade varit försvunnen i fyra timmar och nu var det stort pådrag med polis och hela rubbet. Anna, en ung tjej som arbetar i mejeriet, fixade omedelbart (med hjälp av bild på pojken) lappar som sattes upp i butiken, med bild på pojken och beskrivning av klädsel och vart människor - om dom skulle träffa på honom - skulle höra av sig. Usch, jag fick rent hjärtsnörp, så hemskt var det!
Pojken skulle ha gått längs stranden ett par kilometer till sin mormor, men kom aldrig fram.

Senare visade det sig att han helt enkelt börjat leka med några kompisar ..., och mormor, hon glömdes bort! Underbart att det slutade bra!

Nu morgonkaffe.

Året som gick ...

Fikastund på Annikas balkong i Kävlinge.
Ellis, Annika och jag själv.

G l ä d j e.


Anslagstavla i Skipås, Halland.


Brödförsäljning Dublin.


Irland i oktober.


Mr Harry Claine visar vägen och jag bara älskar honom.


Sommar. pElle träffar en liten sprätt som heter Dino.
Dino tror att han bestämmer, men det visar sig snart att det gör han inte.


pElle besöker pensionatet i landet Halland.
Lyckan är total.


Någon månad efter att mamma har lämnat oss och jag själv brutit handleden, dråsar min australiensyrra i backen efter att försökt beskära ett träd.
I veckor ligger hon på intensiven!
Det blir operationer och skallbenet sågas upp och hon hoppar från sjukhussängen i tron att hon är på ett skepp på väg till Mexico och allt blir bara värre; ny operation!
Men tänk, hon repar sig och efter ett par månader åker hon och maken Janne till Vietnam på semester och allt är som bäst.


När hösten kommer flyttar sonen till Stockholm.


Och bystiga damer har besökt stan och ja, jag tycker att stora bröst är läckert!


Gerd från Norsjö visar hur viktigt det är ..., det här med kroppshållning.
Före.


Och efter.
Jo, jo ., där ser man.
Efter visningen bjöd hon och Kjell på wokad mat.
Allt utspelade sig på campingplatsen här i stan.


Och så kom den rara hemifrån-kerstin och hade mig sig en lika rar Maja.
Det är hon som sitter vid bordet och dricker kaffe och äter milanokaka.


Under hela maj månad flödade solen.
Jag tillbringade mest hela tiden vid havet.


Vådan av en vurpa på jobbet.
Det var inte då jordskalvet inträffade.


Ortopeden i Lund är effektiva och ideligen fick jag nya enkäter att fylla i.
Att skriva med vänster hand visade sig vara lättare sagt än gjort.


Det blev besök hos vännen Torun i Staffanstorp.
Här är det kramkalas .., den halsbandstillverkande grannfrun som svämmar över av glädje!


Från mitt söderfönster ser jag ut mot lägenheten där sonen bodde.
Innan flytten.
Rent förunderligt är det hur snabbt tiden går.
Nyss låg "gossen Eikedahl, 4820 gr och 56 cm lång" på mitt bröst.
Nu ska han bli polis och är längst i familjen.


I augusti blir det semester på Kefalonia med älsklings-Emma, 11 år.
Hon som är mormor vinner kortspelandet var kväll, men se, det låtsas Emma inte om.


I mars fyller Emma år.
Mormor skickar glassbidrag.


Valnötsbröd från landet Halland.


Någon gång på våren tar jag farväl av er alla.


Köpenhamn i januari, tillsammans med herr Akkurat och Morsomt.
Norrmannen, ni vet.


Döttrar är ett kapitel för sig.
Här visar dom hur det nog kommer att bli när deras mamma blir gammal.
"När du ska på gruppboende mamma, då får vi fråga hur snabb bredbandsuppkoppling dom har och så får vi ge dig ett begagnat tangentbord som du kan sitta och få låtsasblogga på .., hahhaha ..!" säger döttrarna och skrattar så dom nästan gråter och så visar dom hur deras stackars mamma ska sitta där och skriva.


Första segelturen.
Och övernattningen.


På väg till Svärdsjö i Dalarna för att hämta en båtmotor, hälsar vi på hos Ingrid och Hans.
Hans var min pappas chef, då, i det andra livet.
Det blir ett varmt möte, fyllt av minnen.


Anoraken - en ständig följeslagare i mitt liv.


Stockholm i vintras.
På pendeltåget sitter en kvinna mitt emot mig.
Och så .., börjar hon berätta om sitt liv.


Det är i början av februari och jag kommer körande från Skåne och nu är jag i Halland.
Stormen viner!
Det är första gången jag besöker det som ska komma att kallas Pensionatet.


Sommar.
All denna vänskap.
Från Jämtland har Eva på Frösön och hennes man kommit.
Vi äter middag på Marinan.


Den 5:e april, en lördagmorgon, dör min mamma.
Inget blir sig likt.


Mormor Ann-Gerd skriver brev till lille dottersonen.
I ett annat liv.


I landet Halland bor hunden Frida med sin matte Anna-Karin, som blir till en god vän.


Någon annan har tillbringat månader i Marocko och träffat en bra mycket yngre man.
Hennes liv blir totalt annorlunda.


Kefalonia, Grekland.
Emma får en kram av städerskan.


Anna-Panna, som lillpiga och som större.


Och hennes mamma.


Den där segelbåtsdagen från Ystad till Kåseberga.
Tårtan som äldsta dottern hade bakat.
Här ligger hon och gonar sig i solen.


Ellis hälsar på i Halland.
Så mycket roligt vi har gjort tillsammans!
Så mycket skratt och glädje!


Det är underligt eller kanske inte?
Man är snart femtiofem år och när man ska möta nya människor som har känt varandra i en evighet, då blir man inte ett dugg äldre än lillflickan på bilden, hon som står där i Burwalls fotoaljé i Malå och har på sig en blåvit stickad klänning som grannen, tant Rut, har gjort.
Inte ett dugg större är man.


Bettankax.
Humoristisk, sprallig och rapp i tanken.


I pensionatets tv-rum står ett piano.
Där, slår han sig ner, pv:s lillebror.


Från Småland kommer pensionatsvärdens storebror och brorson och med sig har dom såväl en hund som en liten hittekattunge.
Hunden leker mamma och slickar kattungen ren.


Och bloggmadamen hittar en starunge som har ramlat ner från taket.
Därmed blir pensionatsvärden dagens hjälte, ja, när han har klättrat upp och lagt tillbaka den lilla fågeln i boet.



Midsommarafton och Samlad Tropp.
Bloggmadamen är kräksjuk av oro, men överlever.


Besök i Småland hos pv:s släkt.


Han som är storebror och ägnar sig åt energi, låter ibland energin susa sin väg.


Grekland igen.
På båten till Fiskardo träffar vi Maria från Norrbotten, som bor i Sheffield.


Ett annat möte.
En kvinna som har drabbats av cancer.


Svedala.
Lindalotta och ellis och Junioren .., bettankax och pv.
Och jag själv och Micke.
Det är sommar.


pElle.
Lycklig på landet.


Pensionatvärdens mamma heter Gunvor, men jag säger alltid fel och säger Gunborg.
"Men jag heter ju Gunvor, med v ...!" säger hon.
När jag skickar henne ett vykort, skriver jag "Till Gunborg Göransson med g ..." och ler för mig själv.


En av sommarens bästa dagar.
Ellis och jag själv tar tåget till Landskrona .. får uppläxning av en sur busschaufför .., ellis ramlar pladask vid färjeläget .., sedan sitter vi i pensionatvärdens segelbåt i flera timmar och vi är så glada och lyckliga!

Ungefär så var det här året.

Ett helt underbart år, fyllt av allt som livet bjuder på .., gränslös förtvivlan och ännu mera glädje!

Och v a d jag tycker om er alla!!!

Gott Nytt År! hälsar bloggmadamen.