Mitt eget DBIV ....
Alla människor som satt och solade, hade picknick .., joggade, flanerade, åt glass, satt på bänkar och tittade rakt fram!
Och den här mannen på bilden, han som tömmer soptunnan, honom kände jag igen från dagen innan då han gjorde precis samma sak - och hela tiden -, medan han bytte soppåse, kom turister fram och frågade om det ena och det andra och hela tiden samma vänliga leende från mannen, som utan minsta knot följde med en bit och visade och pekade.
"Jaha, du jobbar idag också ...?" säger jag och mannen säger att "jo, så här det, vissa måste minsann arbeta" och han säger det med ett sååå varmt leende.
Det är alltid det som är det bästa med resorna .., korta möten som sätter spår i hjärtat.
Ett vänligt leende.
Behövs så mycket mer egentligen?
Emma i solstolen intill.
Ett pund kostar hyran per stol och vi sitter där hela eftermiddagen, eftersom vi ändå har checkat ut från hotellet.
Det är tjugoåtta grader varmt.
Och jag masserar-pillar på Emmas ben och hon köper glass och letar efter en toalett och själv går jag till restaurangen en bit bort - den där man måste gå över en liten välvd bro, den där jag för två år sedan satt och ringde till bettankax - och så köper jag kaffe och läsk och en croissant till Emma och en citronkakebit till mig själv.
Sen sitter vi och småpratar om allt möjligt; mest om det här med arvsmassa och vem man liknar.
"Mormor, vem tycker du att jag är mest lik, mamma eller pappa .., eller moster Linda kanske ..?" säger Emma.
Människor kommer och går.
Hundar spinger lösa, skäller och leker .., och en brun labrador går, trots husses protester, raka spåret ner till "sjön" och simmar i det dyiga vattnet.
Sjöfåglar tjattrar.
En skatunge hoppar upp på en gren i trädet mitt emot där vi sitter.
På en bänk sitter en ung kvinna och studerar sin I-phone.
Hon ler.
Ofta tänker jag på just detta .., hur många leende unga kvinnor jag har sett som just har fått ett meddelande.
Mera glädje .., lyckan att slippa dom helvetiskt varma skorna!
Ett par flip-flop för 3 pund blir räddningen!
Här har jag slagit mig ner på stengolvet i köpcentret Westfield ute i Stratford och Emma shoppar och jag suckar och väntar och väntar och väntar.
Hyde Park igen.
Min nya Canon-kamera gör mig nöjd och belåten.
Här sitter jag nog femton, tjugo meter ifrån kvinnan med sin lilla baby.
Och sightseeing-turen på ett par timmar.
Vi sitter i delen som inte har tak och rakt till höger om oss sitter guiden - Chris - som skojar och berättar att han är singel och intill honom sitter Helen från USA.
Precis hela tiden fotograferar hon .., hoppar upp och ner och byter perspektiv!
Chris gör oss glada .., alltid kommer nån liten kul grej mitt i allt det historiska.
På väg nerför trappan vänder jag mig om och tackar för alla leenden han skänkt oss.
Det gör även mannen på bilden, han som ska kliva av vid just den här hållplatsen.
Kanske ska han fortsätta med båt på Themsen?
Och jag tänker med glädje på den äldre mannen som sitter på min vänstra sida.
Solen flödar ..., och mannen skrattar så gott när vi upptäcker att vi har tagit bilder av varandra.
Och jag tänker med sådan värme på Bernadine och hennes hatt ..., och på alla vänliga människor som visade oss vägen när vi var osäkra.
Det var det bästa förra veckan.
3 kommentarer:
Härlig reseskildring. Jag minns så väl när du ringde och vi fikade tillsammans. Så mysigt:)
Tänk att vi ska bli arbetskamrater. Nån dag i veckan får vi unna oss en Milanokaka:)
Bettankax: du kommer att bli världens bästa arbetskamrat! Självklart blir det milanokaka på fredagar, innan vi slutar för dagen. En liten ärtig firmabil ska vi också ha, när vi ska ut och spana .....,-))
Åh, vad härligt ni verkar ha haft det. Sådär skulle jag också vilja ha det när mina barnbarn kommer upp i samma ålder som Emma. Åka iväg och bara vara med dem. Även om man får vänta när de shoppar!
Vilket äventyr med väskan. Helt osannolik historia. Tur att du hade polissonen med dig!
Skicka en kommentar