Drömmen om en trädgård ...

Tidig vår i Ystad.
Ännu har inte alla blommor fått komma ut.

Den första sommaren som husägare på landet utanför Ystad, blev nästan magisk.

Är man uppvuxen i norra norrlands inland och fjälltrakter och aldrig har sett ett blommande fruktträd förrän i tonåren (en skolresa till Skelleftehamns badhus och bussen passerade Medle eller Myckle och aldrig hade jag sett något så vackert ...."det är blommande äppelträd!" sa den som visste ..), ja, då blir fruktträd det första man planterar.

"Barrväxter är väldigt tåliga ..., det vore kanske nånting ..?" sa innehavaren av Ystad Plantskola.

Barrväxter .., nä, aldrig i livet!

Det blev fruktträd i form av körsbär, äpple, plommon och så småningom en hägg, bara för "hemifråndoften".

Och ner i den skånska myllan åkte buskar av alla de slag och i krukor hade jag rosmarin, lavendel, mynta .., mot husväggen planterades vildkaprifol och klematis.

För den som under många år varit van vid tall och gran och här och där någon enstaka rönn, var detta som att komma till himmelriket.


Utanför det gula huset på kullen fanns tidigare endast en f.d. dansbana mot söderväggen.
En "dansbana" anlagd till pv:s 50-årsdag. (Ja, han tycker om att dansa).
En slät yta, utan några blomster.
Förra sommaren hade dansbanan förvandlats till en grönskande oas.
Någon var så lycklig.


Efter nio år på landet flyttade jag till lilla ettan i stan.

Där fanns ingen trädgård, inte ens en balkong.

Men på stentrappan ut mot gatan, där gjorde jag mig ett litet rede.

En egen liten trädgård .., en enkel variant bestående av pelargonior, lavendel och andra kryddväxter.

Allt utom en jättepelargonia, fick vara kvar och för mig blev dom där blommorna till en sån ofattbar glädje!


Så här kom den att se ut, dansbanan.

Mot husväggen planterades även stockrosor, under livlig protest från husägaren.

"Ja, men Elisabet, hur skulle det se ut om alla hyresgäster började anlägga rabatter mot gatan ..!" sade han upprört.

Ja, h u r skulle det se ut?

Förmodligen helt underbart.

Den där drömmen om en egen liten plätt att glädja sig åt .., den finns hos många.

Nu är min lilla stentrappeplätt utbytt mot en annan plätt, i landet Halland, men glädjen är densamma.

Här är en som har skrivit om just detta .., om vad en egen - en aldrig så liten trädgård - kan betyda .., och hon har skrivit om det på ett sätt ., ja, så där så man blir alldeles varm i hjärtat.

Onsdagsfönstret ...

"Ett fönster, utan glasruta, i en restaurang i Hanoi.

Fönstret fungerar som också som altare, därav frukten och rökelsepinnarna.

Hälsningar Guy."

(Ni följer väl med i hans resedagbok från Vietnam. Hur intressant som helst är det att läsa om en helt annorlunda tillvaro.)

Angående skäggstrån och kvinnor ...

Så skriver madamen i Portugal så här:

"Avdelningen sånt vi kvinnor borde tala mer om.

Tre svarta skäggstrån på hakan och en del ljusa mjuka som är störande långa får jag hålla efter. Och jag räknar med att det blir värre. Fast hakan är oöm. Ondast gör överläppen, de där stråna längst ner mot läpparna är djävulska, de får faktiskt växa fritt rätt ofta.

Men jag har det ändå bättre förspänt än många av mina sydeuropeiska systrar.

Vad gör man när man är tjugo år och har hakan och kinderna fulla av mjuka svarta fjun?
Och som med ålderns rätt blir grövre.

Att kindpussa en äldre dam här kan vara en sträv upplevelse.

Ps. Vid fyrtio och ett halvt, alltså, glömde jag att säga.
Jag fick nys på dem nån gång vid trettiofem.
Minns fortfarande tillfället, en hotellspegel i en uschlig liten ful stad i norra Italien en ful februaridag.
Som gjord för såna upptäckter. Ds."

//Elisabet säger: värst är att sitta i bilen i motljus och råka titta i backspegeln .,. då kan man få en kalldusch av värsta slaget! En dag tittade jag noga när jag hade dom starkaste läsglasögonen på .., jag höll på att svimma! Massor av strån och ingen hade sagt nåt. Tur att man är tillsammans med en inte alltför ung man som också behöver läsbrillor ..,-)

Kväller ...

Tre såna här anoraker har jag nu inhandlat.
Det borde räcka tills jag dör.
"När den dagen kommer kan du begrava mig i en sån, jag älskar dem ju!" sa jag till pv häromdagen.

En sak är ju säker, det är tur att man inte arbetar som rubriksättare i någon tidning.

Men kväller är det och fem timmar på jobbet går i ett huj!

Att arbeta i mejerikylen är roligt .., man ser ett konkret resultat av det man har sysslat med, även om det inte varar någon längre stund och att göra fint och fronta och hålla ordning, jo, det tycker jag om.

Och vi (chefen, Johanna och jag själv) talar om missar som man kan göra vid beställningar.

Själv minns jag en sommarhelg när jag hade klickat på fel knapp på datorn och i stället för 24 askar med jordgubbar fick vi 24 lådor!

Panik! (allra helst som jag var fruktansvarig).

Således ringde jag runt till alla närliggande vårdhem och gruppboenden och lockade med alldeles härligt färska jordgubbar till deras patienter och så - efter stängning - tog jag bilen och körde iväg med den ena lådan efter den tredje och respektive boende fakturerades efteråt.

Tänk, allt gick åt .., sicken lättnad!

Sånt pratar vi om.

Fem timmar på jobbet och ändå får man eftermiddagskaffe, det är jag sannerligen inte bortskämd med. Nu sitter man kanske sällan mer än fem, tio minuter, men det gör sitt till ändå .., att få sträääcka på benen och ta en slurk kaffe.
(Ibland en kaka också).

Och nu är det som sagt var kväller.

Strålar solen i morgon också, blir det några timmar nere vid havet innan det är dags att köra till affären - klockan två går reveljen -.

Två till sju.

Åååå, så jag trivs!

Havet, ja.

Snart blir det nog ett dopp i iskallt vatten.

En massa eftermiddagsfönster ...

Stickmakerskan, hon som påstår sig vara helt utan lokalsinne, befinner sig som bekant i Skåne.

I Landskrona.

Till havet hittar hon inte alltid - inte på en gång -, men fönster fångar hon!

Det tackar man för.

Avdelningen elände ...

Allra värst är att rycka bort hårstrån som sitter just under nästippen.

I mitten av överläppen.

Det gör djävulskt ont.

insikt nr 391 ...

Den som skriver långt

tycker om att läsa kort

Sånt här till exempel

I love it!

För att inte tala om sånt här!

(Fulltständigt u n d e r b a r t!)

Två timmars terapi ...

Ja, jag tror att bilden är klickbar.

I två timmar blir jag sittande här där pilen visar .., med ryggstöd och allt och visserligen aningen kallt om rumpan, men ändå .., himmelskt, är det.

Och jag har kikaren med mig och tittar mellan varven på tiotalet ejdrar.

Dom simmar parvis .., går ibland iland och lägger sig på släta klipphällar .., putsar fjädrarna .., bevakar positioner .., och så ner i vattnet igen.


Som ni ser är bloggmadamen rejält klädd; kalasbyxor och allt.

Själv skickar jag mms till dom enda som jag tror bryr sig i fågellivet; till Gunnar i Jämtland (som sedan ringer och berättar om massor med snö och så vitt och ljust ute att man måste kisa med ögonen och nu är han less på snön, hur vackert det än är!) och till Mian i Västergötland .., och jag ringer till Kent i Småland (som ligger på sin säng med sitt brutna och gipsade ben) och gratulerar honom på namnsdagen och det blir en massa prat om allt möjligt och på det hela taget känns livet rikt.

Ja, jag vet.

Det är trist och enahanda att läsa om evig lycka.

I morgon ska jag verkligen försöka gräva upp nåt elände att skriva om.

Vänskap ...

Om en hund som är trofast.

Det handlar den här filmen om.

Tack Anita!

Dagens fönster ...

Fyra oskarpa fönster från Halmstad.

Och en liten bit av en innergård.

När bilden togs (jag sträckte fram kameran genom en låst gallergrind), hördes mängder med fiskmåseskrän - sommarljud rakt av -.

Apropå Tom Jones ...

Igår mötte jag en kund ungefär vid fruktdisken.

Trots att vi var inomhus, bar hon mörka och helt ogenomskinliga solglasögon.

Jag frågade hur det var med henne, ja, så där allmänt bara.

Då lyfte hon på sina glasögon och visade ett par blågrönsvullna ögonlock, fyllda med suturer.

"Detta som du ser, är rena rama fåfängans marknad .., jag har lyft mina ögonlock på kirurgisk väg .., dom började bli så slappa och hängde ner ...", sa kvinnan och log.

Nu kändes det redan bättre.

Och så satte hon på sig glasögonen igen.

Halmstad - Helsingborg t o r.

På anslagstavlan.

En timme prick tar tandläkarbesöket.

Värst av allt är borttagningen av tandsten.
När maskinen härjar i framtänderna, ilar det som om apparaten vore strömförande ., ja, det låter ungefär som när man drar med naglarna mot svarta tavlan, den som väl numera är grön?

Och precis som sist ligger jag raklång i den säkerligen ergonomiskt utformade stolen och stirrar upp i taket och konstaterar att även nu heter lysröret "Philips Master, TLD 36W/820", möjligen är siffran något högre på det sista numret?

Från en liten radio intill hörs nyheter.

I Jemen har generalerna bytt sida och slåss nu med folket, i stället för emot.

Tandläkaren och sköterskan nickar mot varandra .., säger att oj, vad det händer mycket just nu.

I Helsingborg känns världen större.

Medan jag ännu sitter i väntrummet, kommer en ung tös och hennes pappa och slår sig ner.
Flickan har sjalett runt huvudet och talar ett för mig främmande tungomål .., hon och pappan pratar med varandra och flickan tolkar för kvinnan i receptionen.

Intill mig sitter Birthe från Helsingör.

Hon säger att det är så otroligt mycket billigare att besöka tandläkare i Sverige än i Danmark och resan över, från Helsingör till Helsingborg, tar ju bara en kvart - tjugo minuter .., det är då rakt inga problem.

"Och jag syns det är så dejligt här ...", säger hon leende.



Efteråt blir det en sväng på Bokia .., studerande av en rund anslagstavla och väntan på hemfärd.

Anslagstavlan visar en något förvandlad Tom Jones som kommer till Helsingborg i augusti.

Så dödens less jag är på alla artister som ändrar sitt utseende!

Snart ser alla likadana ut .., samma stela ansikten utan mimik.

Tack, jag föredrar människor av kött och blod där man ser att livet har satt spår.


Och så tågresa hem igen.

Bläddrar i tidningen Vi och ler åt "Vi-bilden".

Rubriken är "Utan brallor i New York".

Så här står det: "I januari genomfördes den tionde årliga "Åk tunnelbana utan byxor"-dagen i New York. Tretusenfemhundra resenärer tog på ett givet klockslag av sig byxorna mitt i rusningstrafiken, till allmän förtjusning - eller avsky -."

Det visar sig att fenomenet har spridit sig till fyrtioåtta städer jorden runt och kallas "en manifestation för knasighet".

Helt ärligt blir jag glad när jag läser (och ser) sånt här.

Vilka härliga människor!


Tittar ut genom kupéfönstret.

Ängelholm .., Båstad .., Laholm .., världen passerar revy.

"Min" del av världen - en pytteliten bit -.

I morse var det snöblandat regn i luften .., nu, några timmar senare, börjar det klarna upp.

Väl framme i landet Halland ringer jag till Sonja och Gösta och frågar om dom blir hemma .., och i så fall, bjuder dom på kaffe, om jag håller bröd (det goda från Thores bageri)?

"Du är så välkommen lilla vän ...!" säger Gösta.

I två timmar blir jag där och vi sitter i vardagsrummet med högt i tak och pratar om det ofattbara som har hänt och hur det känns att ha förlorat ett barn - om än i aldrig så vuxen ålder - och på spiselhällen står två fotografier av den som inte längre finns och mellan varven tar gråten överhand och vi säger att tillvaron ibland är en gåta och inget förstår man.

När jag går därifrån, tänker jag på hur mycket Sonja och Gösta har kommit att betyda i mitt liv.

Ungefär så.



Lite senare: baratradgard säger i en kommentar att hon tror att det är själva bilden som är fixad. Så kanske det är. Men i så fall tycker jag att mr Jones är en stor tönt som låter det ske.

Att håret är grånat är bara snyggt, tycker jag .., det är rynkorna under ögonen och kinderna jag tänker på ...

Så här ser han ut på en bild från nätet.

Två får frysas ner ...

Idag blir det tågresa till Sundets Pärla, för besök hos tandläkerskan.

För en stund sedan ringde jag till Thores Bageri på Karbingatan, - ja, i Helsingborg -.

Det var där, i den lilla, lilla butiken med en livsfarligt brant trappa ner till själva affären, som jag köpte det överjordiskt goda fruktbrödet, - det var vid det förra besöket -.

Nu slog jag dem en signal.

"Javisst, jag lägger undan tre bröd till dig!" sade expediten glatt i andra änden av luren.

Vilken l y c k a!

Och en sak vet jag .., att sluta med bröd, det skulle för mig vara som att kapa en bit av glädjen här i livet.

Måndagsfönstret ...

... hittade stickmästarinnan Ulrika i Skåne, närmare bestämt i Landskrona.

En dag på jobbet ..

På väg till Haverdal i morse.
Dimma och mera dimma.

Så här ser min dag ut.

Först tar jag hand om kassorna, fyller in morgontidningarna (Hallands Posten, Hallands Nyheter, Göteborgs Posten, DN, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Sydsvenskan), skriver in returerna, tar emot kvällstidningarna, skriver in hur många vi har fått, går in på datorn och fyller i alla returuppgifterna på såväl dags, - som kvällstidningarna + bilagorna (är tidningarna inte buntade sedan kvällen innan, får det göras) .., fyller på tobak .., bärkassar, öppnar butiken.

Då har E tagit ut tre burar med vedsäckar, två jättelika vagnar med påskliljor och penséer, en pall med kaffe och en med apelsiner och stället som gör reklam för våra semlor och allt detta ställs utanför affären.


Utanför butiken - detta var i höstas -.

Därefter fortsätter min dag så här: jag tar emot kunder förstås, lämnar ut paket, tar emot spel på hästar och Lotto .., tar hand om mejeriet, kollar datum, fyller på, går till disken med youghurt, ägg, ost, kaviar, etc och fyller på och kollar datum .., därefter är det fruktens tur .., rensar och fyller på .., bananer, apelsiner, päron, tomater, ja, rubbet!

Löser av E till fika/lunch.

Hon i sin tur ägnar nästan hela dagen åt att kolla utgånget datum .., hon är 21 år och makalöst effektiv och hinner med hur mycket som helst och därtill är hon andrakassörska.


Exempel på meny i spelmaskinen.
Det gäller att trycka rätt.
E:s tumme liknar en tå .
"Oj, nu kommer den med på bild!" säger hon leende.

Innan stängning är det ungefär samma sak som på morgonen: allt som drogs ut, ska tas in för natten .., tidningsreturerna skrivas in .., ja, allt sånt .., och när klockan är fem och det är dags att stänga, har vi ganska lång kö och får stå båda i var sin kassa.

När jag kommer hem, är jag rätt mör, med betoning på "rätt".

Och i morgon är jag ledig och ska åka till tandläkerskan i Helsingborg.

På agendan ...

Och nu stundar jobb.

Halv tio till fem.

Igårkväll var såväl pv som hans storebror här i huset, när jag - totalt ledbruten - kom hem.

Det bjöds på fläskpannkaka och det diskuterades vindkraft, vilket är storebroderns hjärtefråga nummer ett och något han kommer att propagera stenhårt för, nu i dessa kärnkraftseländestider.

Alldeles enkelt är det förstås inte.

Aldrig så miljömedvetna människor, även de som är emot kärnkraft, kan förvisso tänka sig att satsa på vindkraft, men inte i sin egen närhet.

Andra tycker att älvar på inga villkor får byggas ut (finns det några ännu inte utbyggda kvar ..?).

Vad återstår, kan man fråga sig?

Söndagsfönstret ...

... finns i Glemminge, på Olof Viktors Café & Bageri.

Och den som i sommar har vägarna förbi Skåne i allmänhet och Österlen i synnerhet, rekommenderas att ta sig en sväng förbi detta paradis!

I eftermiddags ...

... träffade jag Anita från Malå i affären!
(För eventuella malåbor som läser här: Anita f.d. Lundgren, sedemera Otterhall).

Det var nog fyrtio år sedan sist, i alla fall garanterat trettiofem.

Men tänk, vi kände genast igen varandra och stod en stund och småsurrade vid charkdisken och hon hade blivit så lik sin mamma, till och med i rösten.

"Vet du vad jag minns mest när det gäller dig?" sa Anita plötsligt.

Det visste jag inte, men jag undrade.

"Jo, den där hemska bilolyckan som du och Lennart var med om .., det glömmer jag aldrig .., alla pratade ju om den då det hände ..!" sa hon.

Själv kom jag ihåg att hon var den enda av mina kamrater som bodde i ett hyreshus och ack, vad jag tyckte att det såg läckert ut.

Brevinkast genom dörren och allt så modernt!

Och så erinrade jag mig en singelskiva i vinyl som jag fått låna av Anita - det var i slutet av 60-talet - och skivan blev liggande i fönstret och solen strålade och sedan var skivan bucklig och som jag skämdes!

Och vi pratade om hur våra liv har varit och är just nu och jag fick veta att hon bor och arbetar i Linköping, men har sin ena dotter i Haverdal, inte långt affären där jag arbetar.

Det blev ett trivsamt litet möte.

Och plötsligt kändes världen så liten.

Igårkväll ....

... i Karlavagnen, ringde Tore Sjöberg från Malå och ville berätta om våren.

Men allra mest berättade han om Malå.

Väldigt mycket berättade han om samhället med allting så nära.

Mest på vers.

Och flera verser var det.

"Det är nästan så man kan tro att du är sponsrad av turistchefen ..?" sa programledaren, den saktmodige Ragnar Dahlberg.

Sen sjöng Tore en trudilutt på slutet också.

Efteråt ringde en äldre herre in, ja, från södra Sverige.

"Det var ett spontant framträdande det där, men man bör sjunga upp minst två timmar före ett uppträdande, det har jag lärt mig ...", sa mannen som hade operasångare i släkten och som väl ansåg sig veta hur det ska gå till här i världen.

Tore, som visade sig ha uppnått den aktningsvärda åldern av hela 91 år, hade nog inte sjungit upp i två timmar, men det gick bra ändå.

Sist av allt lyssnade jag till en man som gladde sig åt att snart få igång sin swimmingpool, den med inbyggd belysning.

"Jag bor mellan Harpsund och Stenhammars slott ...", sa mannen lyckligt och berättade att han brukade simma tjugo längder i poolen (8 meter lång var den) och på så sätt höll han sig i trim.

Herr Dahlberg lät måttligt imponerad.

Sen somnade jag och hade mardrömmar mest hela natten.

(1:13:15 in i programmet, där kan man lyssna till Tore.)

"Finns det nånting du saknar från Ystad ..?"

... frågar den småländske vännen.

Jo, morgonpromenaden till Möllers och senare till Söderberg & Sara, den saknar jag.

Brödet.

Petit levain.

Milanokakan till kaffet.

Och smällen när den röda porten går igen .., småhejandet längs vägen .., mina vackra fönster.

Ibland också vårblommorna på trappan ut mot gatan.

Sånt.