... fanns i min fönstermapp .., och fångades för säkert tio år sedan.
Av vem?
Kanske av mig själv.
Jag vet inte.
fredag 25 augusti 2017
Det tog nästan ett år ....
... innan jag - på riktigt - insåg att min pappa inte längre var i livet!
Vi bodde i Kungsängen då när han dog, strax innan jul 1976, och när det var dags för begravning, en iskall decemberdag hemma i Västerbotten, frågade mamma om vi ville följa och ta en sista titt på pappa.
Nej, det ville vi inte.
Det var som om vi trodde oss kunna hålla allt det hemska borta, ja, om vi stannade hemma.
Om vi bara inte såg honom ligga där.
När mamma kom hem, berättade hon hur fin pappa var .., hur vilsamt det hela såg ut.
En slags frid över hela honom.
Maria var då fyra år, Anna bara halvåret.
Att småttingarna - eller i alla fall Maria som ju trots allt hade varit med om sin morfar - skulle vara med på begravningen, det var nog ingen bra idé, tyckte vi.
Man kan fråga sig varför?
I månader efter pappas död hade jag förfärliga mardrömmar; drömmar där pappa reste sig upp från kistan och ropade på hjälp .., eller att han bultade på kistlocket och ville komma ut!
Så kom det som förändrade det hela.
Jag satt som en av tjugofem kassörskor på B&W Stormarknad i Kungsängen och plötsligt hade jag en man framför mig som på något vis såg bekant ut och jag frågade om han var från Västerbotten?
Nej, det var han inte.
"Men har du någon gång varit i Malå?" frågade jag.
Jo, det hade han.
"Du har möjligen inte köpt en stövarvalp av min pappa, Ivar Nilsson ..?" fortsatte jag.
Jo, det hade han.
Och han log och sa att pappa var en sån trevlig karl.
Då, just då, brast allting.
Jag fick lämna kassan, körde hem och storgrät hela tiden .., det var som om en stor dammlucka som dittills varit hermetiskt tillsluten, ja, som om den bara öppnade sig och all sorg vällde fram!
Efter mötet med den här mannen som en gång suttit i vårt kök och pratat med pappa, upphörde mardrömmarna. Det blev som ett avslut. Som att jag ÄNTLIGEN insåg - eller mer KÄNDE - att pappa verkligen var död och att han aldrig mera skulle höra av sig via telefon och inte finnas kvar hemma när vi åkte norrut på semester.
Det var som att öppna en dörr och samtidigt stänga en annan dörr - den där ångestdörren -.
Allt det här - hur man hanterar en människans död och bortgång - tänkte jag på igår när jag satt i fikarummet på jobbet, för det var bland annat det som vi pratade om.
Och jag tänkte på hur annorlunda det var när mamma dog; hur Emil och Emma fick se henne i kistan och allt var så oändligt mycket ..., naturligare.
Och småttingarna som berättade att deras farfar hade dött och att farmor bara grät, dom hade verkligen fått vara med och ta farväl av sin farfar, just på sjukhuset. Jag tror verkligen att det är så viktigt; detta att man - även om man bara är tre, fyra år -, får vara med hela vägen.
Jo, det är såklart svårt att helt och fullt förstå, för det ser ju verkligen ut som om någon bara ligger och sover så gott, men bara detta att se .., att verkligen få ta in hur livet flytt sin kos, jo, det tror jag på.
Nu ska jag ta mig påtår.
 |
| Foto: en 13-årig Elisabet med sin Instamatic-kamera. |
... innan jag - på riktigt - insåg att min pappa inte längre var i livet!
Vi bodde i Kungsängen då när han dog, strax innan jul 1976, och när det var dags för begravning, en iskall decemberdag hemma i Västerbotten, frågade mamma om vi ville följa och ta en sista titt på pappa.
Nej, det ville vi inte.
Det var som om vi trodde oss kunna hålla allt det hemska borta, ja, om vi stannade hemma.
Om vi bara inte såg honom ligga där.
När mamma kom hem, berättade hon hur fin pappa var .., hur vilsamt det hela såg ut.
En slags frid över hela honom.
Maria var då fyra år, Anna bara halvåret.
Att småttingarna - eller i alla fall Maria som ju trots allt hade varit med om sin morfar - skulle vara med på begravningen, det var nog ingen bra idé, tyckte vi.
Man kan fråga sig varför?
I månader efter pappas död hade jag förfärliga mardrömmar; drömmar där pappa reste sig upp från kistan och ropade på hjälp .., eller att han bultade på kistlocket och ville komma ut!
Så kom det som förändrade det hela.
Jag satt som en av tjugofem kassörskor på B&W Stormarknad i Kungsängen och plötsligt hade jag en man framför mig som på något vis såg bekant ut och jag frågade om han var från Västerbotten?
Nej, det var han inte.
"Men har du någon gång varit i Malå?" frågade jag.
Jo, det hade han.
"Du har möjligen inte köpt en stövarvalp av min pappa, Ivar Nilsson ..?" fortsatte jag.
Jo, det hade han.
Och han log och sa att pappa var en sån trevlig karl.
Då, just då, brast allting.
Jag fick lämna kassan, körde hem och storgrät hela tiden .., det var som om en stor dammlucka som dittills varit hermetiskt tillsluten, ja, som om den bara öppnade sig och all sorg vällde fram!
 |
| Foto: jag själv .., vi var på besök hos mormor i Dikanäs. |
Efter mötet med den här mannen som en gång suttit i vårt kök och pratat med pappa, upphörde mardrömmarna. Det blev som ett avslut. Som att jag ÄNTLIGEN insåg - eller mer KÄNDE - att pappa verkligen var död och att han aldrig mera skulle höra av sig via telefon och inte finnas kvar hemma när vi åkte norrut på semester.
Det var som att öppna en dörr och samtidigt stänga en annan dörr - den där ångestdörren -.
Allt det här - hur man hanterar en människans död och bortgång - tänkte jag på igår när jag satt i fikarummet på jobbet, för det var bland annat det som vi pratade om.
Och jag tänkte på hur annorlunda det var när mamma dog; hur Emil och Emma fick se henne i kistan och allt var så oändligt mycket ..., naturligare.
Och småttingarna som berättade att deras farfar hade dött och att farmor bara grät, dom hade verkligen fått vara med och ta farväl av sin farfar, just på sjukhuset. Jag tror verkligen att det är så viktigt; detta att man - även om man bara är tre, fyra år -, får vara med hela vägen.
Jo, det är såklart svårt att helt och fullt förstå, för det ser ju verkligen ut som om någon bara ligger och sover så gott, men bara detta att se .., att verkligen få ta in hur livet flytt sin kos, jo, det tror jag på.
Nu ska jag ta mig påtår.
torsdag 24 augusti 2017
Idag ...
Plötsligt dyker det upp mängder med såna här stenskulpturer eller vad man ska kalla dem?
Vi såg såna - hur många som helst! - i Skottland, men här har jag inte upptäckt en enda en.
Förrän nu.
Jag undrar om det inte är samme man som brukar stå där nere med sitt spö.
Nelly nosar i gröngräset.
Och ja, jag älskar landet Halland.
Det var här marken brändes i höstas eller var det i våras ..., nej, höstas?
Så vackert blev det och snart ska hästhagen bli likadan.
Och lilla Nelly som lullar på så sakta, så sakta, men ökar till duracellkaninfart dom sista hundra metrarna! Det hände däremot inte när bilden togs.
Plötsligt dyker det upp mängder med såna här stenskulpturer eller vad man ska kalla dem?
Vi såg såna - hur många som helst! - i Skottland, men här har jag inte upptäckt en enda en.
Förrän nu.
Jag undrar om det inte är samme man som brukar stå där nere med sitt spö.
Nelly nosar i gröngräset.
Och ja, jag älskar landet Halland.
Det var här marken brändes i höstas eller var det i våras ..., nej, höstas?
Så vackert blev det och snart ska hästhagen bli likadan.
Och lilla Nelly som lullar på så sakta, så sakta, men ökar till duracellkaninfart dom sista hundra metrarna! Det hände däremot inte när bilden togs.
Den andra lediga dagen ....
... inleds med ett besök på affären.
I fikarummet sitter Carina som egentligen har slutat, men hoppar in extra då och då och ååå, så roligt att se henne igen! Så var också brödavdelningen alldeles särskilt fin idag; välfylld och rent av tjusig!
Slog mig ned en stund i fikarummet tillsammans med chefen, Erik och just Carina och aldrig är det väl så roligt att vara på sitt jobb, ja, som när man är ledig :)
När jag kom hem stod en bil parkerad nere vid vägen och jag anade vem som var på besök, jo, så var det också, där var Eva från Tyresö med sin långe make och jag hade med mig alldeles nybakade cinelle (typ wienerbröd) och så slog vi oss ned på altanen och det blev prat om semestern som varit; om hotellrum och frukostar och en massa annat och mitt i alltsammans brakade trädgårdsstolen som den Långe Mannen satt på och det blev lite skratt och jag sa att nu blir nog friherrinnan lycklig; det var hon som knäckte den först av allt, men bara lite-lite.
Vi pratade ganska länge om det här med vad man minns och inte.
Under semestern i Tyskland läste pv och jag själv en hel del om Gustav Vasas döttrar Cecilia och Katarina och det var hur intressant som helst och vi surrade en del om det när vi körde bil bland alla majsfälten och inte hade annat för oss.
Vad har det med minnet att göra, kanske ni tänker?
Jo, för nu när jag skulle återge lite av det där spektaklet med systrarna Vasa (för så var det nämligen) så kom jag knappt ihåg nånting och som jag önskade att pv hade suttit vid bordet, för hans minne är som ett läskpapper i jämförelse med mitt!
Och Eva påstod att det var likadant för henne.
Inom kort ska hon återvända till Tyresö och då på ett sjukhusbesök och hon visste bestämt vilket sjukhus det var, men Långe Mannen sa att så var det inte alls, det var ett helt annat och han kunde till och med rabbla upp hela adressen utantill!
Jodå, han hade rätt.
Har man haft en mamma med Alzheimerdiagnos är det nog tämligen logiskt att man reagerar direkt när ens minne inte är som man önskar att det ska vara .., och så känns det ibland.
Ja, ja.
Än vet jag i alla fall hur jag loggar in på mitt konto ,-)
Nu är verkligen fjärilarnas tid!
Det vimlar av dem .., mest kring myntan som vi låtit gå i blom .., och den här skönheten slog sig ned alldeles vid kaprifolen och det var just så pass att jag hann fram med kameran!
Innan jag loggar ut lägger jag ut den här bilden.
Jodå, mammor har all tillåtelse i världen att bli stolta över sina barn; precis som pappor, mor, - och farföräldrar och flickvänner och alla som nu vill.
Alltså säger jag stort GRATTIS till Anders och kompisen/kollegan (med samma namn som hunnernas konung) som fixade en andraplats i Nordiska Mästerskapen i crossfit för poliser!
Bra kämpat!
Nu ska jag ta hundarna på promenad och sen fundera lite på middag som blir fisk i någon form.
... inleds med ett besök på affären.
I fikarummet sitter Carina som egentligen har slutat, men hoppar in extra då och då och ååå, så roligt att se henne igen! Så var också brödavdelningen alldeles särskilt fin idag; välfylld och rent av tjusig!
Slog mig ned en stund i fikarummet tillsammans med chefen, Erik och just Carina och aldrig är det väl så roligt att vara på sitt jobb, ja, som när man är ledig :)
När jag kom hem stod en bil parkerad nere vid vägen och jag anade vem som var på besök, jo, så var det också, där var Eva från Tyresö med sin långe make och jag hade med mig alldeles nybakade cinelle (typ wienerbröd) och så slog vi oss ned på altanen och det blev prat om semestern som varit; om hotellrum och frukostar och en massa annat och mitt i alltsammans brakade trädgårdsstolen som den Långe Mannen satt på och det blev lite skratt och jag sa att nu blir nog friherrinnan lycklig; det var hon som knäckte den först av allt, men bara lite-lite.
Vi pratade ganska länge om det här med vad man minns och inte.
Under semestern i Tyskland läste pv och jag själv en hel del om Gustav Vasas döttrar Cecilia och Katarina och det var hur intressant som helst och vi surrade en del om det när vi körde bil bland alla majsfälten och inte hade annat för oss.
Vad har det med minnet att göra, kanske ni tänker?
Jo, för nu när jag skulle återge lite av det där spektaklet med systrarna Vasa (för så var det nämligen) så kom jag knappt ihåg nånting och som jag önskade att pv hade suttit vid bordet, för hans minne är som ett läskpapper i jämförelse med mitt!
Och Eva påstod att det var likadant för henne.
Inom kort ska hon återvända till Tyresö och då på ett sjukhusbesök och hon visste bestämt vilket sjukhus det var, men Långe Mannen sa att så var det inte alls, det var ett helt annat och han kunde till och med rabbla upp hela adressen utantill!
Jodå, han hade rätt.
Har man haft en mamma med Alzheimerdiagnos är det nog tämligen logiskt att man reagerar direkt när ens minne inte är som man önskar att det ska vara .., och så känns det ibland.
Ja, ja.
Än vet jag i alla fall hur jag loggar in på mitt konto ,-)
Nu är verkligen fjärilarnas tid!
Det vimlar av dem .., mest kring myntan som vi låtit gå i blom .., och den här skönheten slog sig ned alldeles vid kaprifolen och det var just så pass att jag hann fram med kameran!
Innan jag loggar ut lägger jag ut den här bilden.
Jodå, mammor har all tillåtelse i världen att bli stolta över sina barn; precis som pappor, mor, - och farföräldrar och flickvänner och alla som nu vill.
Alltså säger jag stort GRATTIS till Anders och kompisen/kollegan (med samma namn som hunnernas konung) som fixade en andraplats i Nordiska Mästerskapen i crossfit för poliser!
Bra kämpat!
Nu ska jag ta hundarna på promenad och sen fundera lite på middag som blir fisk i någon form.
onsdag 23 augusti 2017
Det ena eller det andra ....
Inte vet jag .., kanske påverkades jag av arbetskamratens pappas hastiga dödsfall eller så tänkte jag på Kim Wall och hur kort hennes liv blev och så allt annat förstås, men i alla fall bestämde jag mig för att verkligen Ta Vara På Den Här Dagen.
Så det gjorde jag.
Packade badväskan med kaffetermos, vatten, två mariabullar, Åsa Advics bok "Isola", baddräkt och handduk och en grön fleecefilt och så cyklade jag Steninge.
Det är precis lika vackert i Stensjö där vi bor, men jag tycker om att inte vara helt alena på stranden, då passar Steninge bra.
Efter två timmar i solen vände jag hemåt .., klippte gräset på västra sidan av huset .., plockade bort .., gick lillrundan (som inte är sååå liten) med såväl Nelly som Harry och det tar T I D .., för Nelly går i slowmotion-fart och det får hon göra. När vi har ett par hundra meter kvar innan vi är hemma, förvandlas hon; då springer hon i raketfart!
Upptäckte två överkörda grävlingar, numera platta som kuvert!
Fick ett mejl från pv där han berättade när han skulle komma hem (han hade rullskidat till jobbet och skulle ta bussen).
Körde till Haverdal och köpte räkmackor från fiskbilen som är på plats varje ondag, plus en stor, rökt makrill som får bli morgondagens middag .., fixade kaffe och en öl (till pv) och så hämtade jag upp honom och i en timmes tid kanske satt vi just här uppe vid slänten, mellan vandrarhemmet och stranden, och hade det allmänt trivsamt.
Jag frågade hur han haft det på jobbet och han berättade om nya klassen där alla elever hade fått presentera sig och berätta om sina intressen och vilken skola dom kom ifrån? En av eleverna visade sig komma från Ljungby, eller bor i Ljungby och pendlar alltså med buss.
Ja, det går ju det med, det gör skolungdomar hemma också .., pendlar mellan Malå och Lycksele, nio mil enkel väg.
Innan vi gav oss av hemåt tog jag ett nästan-kvällsdopp, allt medan pv packade ihop filtar och allt det andra och nu är det kväller och mörkret faller så sakteliga. Husets herre tittar på hemska serien "Paula" - som är för kuslig för mig - och jag sitter här och skriver.
Två lediga dagar till återstår, plus halva lördagen.
Det här schemat .., det är en sån ofattbar gåva, så det är inte sant!
Inte vet jag .., kanske påverkades jag av arbetskamratens pappas hastiga dödsfall eller så tänkte jag på Kim Wall och hur kort hennes liv blev och så allt annat förstås, men i alla fall bestämde jag mig för att verkligen Ta Vara På Den Här Dagen.
Så det gjorde jag.
Packade badväskan med kaffetermos, vatten, två mariabullar, Åsa Advics bok "Isola", baddräkt och handduk och en grön fleecefilt och så cyklade jag Steninge.
Det är precis lika vackert i Stensjö där vi bor, men jag tycker om att inte vara helt alena på stranden, då passar Steninge bra.
Efter två timmar i solen vände jag hemåt .., klippte gräset på västra sidan av huset .., plockade bort .., gick lillrundan (som inte är sååå liten) med såväl Nelly som Harry och det tar T I D .., för Nelly går i slowmotion-fart och det får hon göra. När vi har ett par hundra meter kvar innan vi är hemma, förvandlas hon; då springer hon i raketfart!
Upptäckte två överkörda grävlingar, numera platta som kuvert!
Fick ett mejl från pv där han berättade när han skulle komma hem (han hade rullskidat till jobbet och skulle ta bussen).
Körde till Haverdal och köpte räkmackor från fiskbilen som är på plats varje ondag, plus en stor, rökt makrill som får bli morgondagens middag .., fixade kaffe och en öl (till pv) och så hämtade jag upp honom och i en timmes tid kanske satt vi just här uppe vid slänten, mellan vandrarhemmet och stranden, och hade det allmänt trivsamt.
Jag frågade hur han haft det på jobbet och han berättade om nya klassen där alla elever hade fått presentera sig och berätta om sina intressen och vilken skola dom kom ifrån? En av eleverna visade sig komma från Ljungby, eller bor i Ljungby och pendlar alltså med buss.
Ja, det går ju det med, det gör skolungdomar hemma också .., pendlar mellan Malå och Lycksele, nio mil enkel väg.
Innan vi gav oss av hemåt tog jag ett nästan-kvällsdopp, allt medan pv packade ihop filtar och allt det andra och nu är det kväller och mörkret faller så sakteliga. Husets herre tittar på hemska serien "Paula" - som är för kuslig för mig - och jag sitter här och skriver.
Två lediga dagar till återstår, plus halva lördagen.
Det här schemat .., det är en sån ofattbar gåva, så det är inte sant!
Det man inte begriper ....
Ja, det är sannerligen mycket här i världen man inte begriper.
Hur någonnormalt funtad människa kan berätta att det skett en olycka på en ubåt och - när olyckan skett - inte kontakta vare sig sjöräddning eller annan hjälp, det övergår mitt förstånd.
Och att dessutom inbilla sig att någon ska finna den versionen trovärdig!
Än mindre begriper jag hur denne Peter Madsen kan besluta sig för att "begrava" kvinnan till sjöss, så där på alldeles eget bevåg.
Och stycka henne först!
Vilken soppa detta är och arma, arma anhöriga till Kim Wall!
Ja, det är sannerligen mycket här i världen man inte begriper.
Hur någon
Och att dessutom inbilla sig att någon ska finna den versionen trovärdig!
Än mindre begriper jag hur denne Peter Madsen kan besluta sig för att "begrava" kvinnan till sjöss, så där på alldeles eget bevåg.
Och stycka henne först!
Vilken soppa detta är och arma, arma anhöriga till Kim Wall!
Skördetid - eller inte - ....
I fjol dignade pallkragen av mangold och sallad!
I år .., ja, titta å den rosa på pilen .., så har det mest sett ut!
Inte en enda gurka behagade visa sig, men däremot har vi nu - äntligen - fått rätt så många små plommontomater och jättegoda är dom!
Vindruvor i mängder .., men inte nånting annat!
Nåja, man överlever ju ändå förstås.
Och knappt några plommon .., äpplena kan vi räkna på ena handens fingrar, eller möjligen på båda händerna, men inte just så mycket mera. Knappt några körsbär!
Det enda som verkligen har givit enorm skörd, är förstås myntan, den som pv använder till te.
Så underbart ljuvligt gott!
I fjol dignade pallkragen av mangold och sallad!
I år .., ja, titta å den rosa på pilen .., så har det mest sett ut!
Inte en enda gurka behagade visa sig, men däremot har vi nu - äntligen - fått rätt så många små plommontomater och jättegoda är dom!
Vindruvor i mängder .., men inte nånting annat!
Nåja, man överlever ju ändå förstås.
Och knappt några plommon .., äpplena kan vi räkna på ena handens fingrar, eller möjligen på båda händerna, men inte just så mycket mera. Knappt några körsbär!
Det enda som verkligen har givit enorm skörd, är förstås myntan, den som pv använder till te.
Så underbart ljuvligt gott!
Dagens fönster ...
Jo, men den kommer nog att bli bra, den där inglasade delen av altanen!
Två fönster mot grannen till, skjutdörrar mot växthuset till (mot norr) och ett skjutfönster mot söder.
Så pass stort blir rummet att vi kan ha en hörnsoffa (antingen lounge eller nånting annat där man kan sträcka ut sig, alltså inte enbart fåtöljer), ett bord och lite till och så ska det i alla fall inte bli minusgrader där inne; bara så perfekt att kunna ställa undan en del större krukväxter som fått bo utomhus under sommaren.
Det här har du gjort bra, pv!
Jo, men den kommer nog att bli bra, den där inglasade delen av altanen!
Två fönster mot grannen till, skjutdörrar mot växthuset till (mot norr) och ett skjutfönster mot söder.
Så pass stort blir rummet att vi kan ha en hörnsoffa (antingen lounge eller nånting annat där man kan sträcka ut sig, alltså inte enbart fåtöljer), ett bord och lite till och så ska det i alla fall inte bli minusgrader där inne; bara så perfekt att kunna ställa undan en del större krukväxter som fått bo utomhus under sommaren.
Det här har du gjort bra, pv!
tisdag 22 augusti 2017
När det tar slut ...
Det blev en tung dag på jobbet igår, när en av arbetskamraternas far helt plötsligt gick bort och det alldeles på tok för ung! Detta - hur fort livet kan ta slut - var väl vad vi alla tänkte på mest hela tiden, allt medan köerna växte sig långa. Även om många sommarkunder har börjat arbeta igen, så är det ju alla med sommarhus och som är pensionärer som är kvar, för att inte tala om alla tyska turister.
Vänliga människor hela bunten.
Nu, när sommarjobbarna har tackat för sig och givit sig av till olika lärosäten - (Hampus som ska läsa medicin i Lund har fortfarande inget boende) - är det nästan enbart ordinarie personal kvar. Lovisa (som plockar in varor) ska läsa ett halvår i London och känner sig aningen pirrig inför detta .., och Elin försvinner till högskolan i Örebro. En annan har påbörjat sjuksköterskelinjen här i Halmstad.
Inledde mitt värv med att skura kassorna och kassabanden och torkade rent på datorskärmarna; beställde hem nya frimärken (Lars Lerin) och så var det allt det vanliga.
Kom hem halv tio och gick raka spåret till duschen, totalt slut på.
Snart ska jag ge mig av igen.
Har tillbringat en timme på stranden i Steninge och frågade idag kvinnan som sitter där med sin rollator om hon kanske längtar efter ett dopp och om hon då behöver hjälp? Kanske att det kan ordnas. Kanske. Det är det där med balansen.
Intill mig slog sig en kvinna ner; hon var från trakten av Borås och hade deltagit i en kurs, men stannade själv kvar två dagar bara för att njuta av Halland i allmänhet och Steninge i synnerhet.
Själv simmade jag ovanligt länge .., vattnet var precis som igår ljuvligt, precis lagom svalt, kanske arton grader, kanske mera? Och inte en endaste manet har jag sett skymten av.
Det blev en tung dag på jobbet igår, när en av arbetskamraternas far helt plötsligt gick bort och det alldeles på tok för ung! Detta - hur fort livet kan ta slut - var väl vad vi alla tänkte på mest hela tiden, allt medan köerna växte sig långa. Även om många sommarkunder har börjat arbeta igen, så är det ju alla med sommarhus och som är pensionärer som är kvar, för att inte tala om alla tyska turister.
Vänliga människor hela bunten.
Nu, när sommarjobbarna har tackat för sig och givit sig av till olika lärosäten - (Hampus som ska läsa medicin i Lund har fortfarande inget boende) - är det nästan enbart ordinarie personal kvar. Lovisa (som plockar in varor) ska läsa ett halvår i London och känner sig aningen pirrig inför detta .., och Elin försvinner till högskolan i Örebro. En annan har påbörjat sjuksköterskelinjen här i Halmstad.
Inledde mitt värv med att skura kassorna och kassabanden och torkade rent på datorskärmarna; beställde hem nya frimärken (Lars Lerin) och så var det allt det vanliga.
Kom hem halv tio och gick raka spåret till duschen, totalt slut på.
Snart ska jag ge mig av igen.
Har tillbringat en timme på stranden i Steninge och frågade idag kvinnan som sitter där med sin rollator om hon kanske längtar efter ett dopp och om hon då behöver hjälp? Kanske att det kan ordnas. Kanske. Det är det där med balansen.
Intill mig slog sig en kvinna ner; hon var från trakten av Borås och hade deltagit i en kurs, men stannade själv kvar två dagar bara för att njuta av Halland i allmänhet och Steninge i synnerhet.
Själv simmade jag ovanligt länge .., vattnet var precis som igår ljuvligt, precis lagom svalt, kanske arton grader, kanske mera? Och inte en endaste manet har jag sett skymten av.
måndag 21 augusti 2017
Börja om från början ...
Fyra månaders rehabilitering .., fyra veckors arbete, tre veckors semester, en veckas sjukskrivning och så nu .., blir det arbete. Nu blir det vardag.
Hostan har tackat för sig (tack och adjö, kom aldrig tillbaka!) och jag har svängt förbi Steninge och tagit mig en simtur i ett underbart ljuvligt (nu kom båda orden på en gång) hav, kanske arton grader, kanske sjutton, men skönt var det!
Kvinnan på rollatorn är där ofta och sitter och tittar ut över världen.
Längtar kanske att bada?
Ute på piren där badstegen är, skymtar ett äldre par på väg i vattnet.
Och ute på Storaskär slängde en man kläderna och hoppade rakt i plurret!
Flera cyklister stannade till och tog paus.
Några gick ut på piren ..,, stod där och tittade och plockade fram sina mobiler.
Bakom mig satt en man och en kvinna och kvinnan pratade länge, länge i sin mobiltelefon .., berättade om helgen som varit, om en tur över till Helsingör och om en operation som skulle ta tretton timmar!! Hon lät väldigt glad.
Sen åkte jag hemåt .., tog en iskall dusch och är nu snart redo för kassörskejobbet.
Fyra månaders rehabilitering .., fyra veckors arbete, tre veckors semester, en veckas sjukskrivning och så nu .., blir det arbete. Nu blir det vardag.
Hostan har tackat för sig (tack och adjö, kom aldrig tillbaka!) och jag har svängt förbi Steninge och tagit mig en simtur i ett underbart ljuvligt (nu kom båda orden på en gång) hav, kanske arton grader, kanske sjutton, men skönt var det!
Kvinnan på rollatorn är där ofta och sitter och tittar ut över världen.
Längtar kanske att bada?
Ute på piren där badstegen är, skymtar ett äldre par på väg i vattnet.
Och ute på Storaskär slängde en man kläderna och hoppade rakt i plurret!
Flera cyklister stannade till och tog paus.
Några gick ut på piren ..,, stod där och tittade och plockade fram sina mobiler.
Bakom mig satt en man och en kvinna och kvinnan pratade länge, länge i sin mobiltelefon .., berättade om helgen som varit, om en tur över till Helsingör och om en operation som skulle ta tretton timmar!! Hon lät väldigt glad.
Sen åkte jag hemåt .., tog en iskall dusch och är nu snart redo för kassörskejobbet.
Måndagsfönstret ...
.... kommer från Östergötland och ja, där hade hon också håven med sig!
Tack Ulrika!
.... kommer från Östergötland och ja, där hade hon också håven med sig!
Tack Ulrika!
söndag 20 augusti 2017
Denna dagen ett liv ...
Ja, eller en alldeles vanlig, stillsam söndag.
Det var nog mer så, tror jag.
Och ömsom skyfall och ömsom strålande solsken!
Pv som byggde på den inglasade altanen som blir så fin, så fin.
Tänk, där ska vi sitta under kulna höstkvällar .., tända ljus .., kanske en fotogenlampa .., en hörnsoffa att kura i .., ja, det känns så bra bara att tänka på det!
Sona - pv:s moster - kom och gjorde oss glada!
Med sig hade hon en nybakad (ännu ljummen) toscakaka som var så saftig och fin!
Och jag blev glad av att se hennes smultronstrumpr!
Det blev två timmars surr om allt möjligt; mycket handlade om det stundande bröllopet mellan Hilda och Patrik. Jag har lovat att hämta och skjutsa Sonja till och från bröllopet.
Det är faktiskt nästan sanslöst vad den här hostsvängen har tagit på krafterna!
Natten mot idag gick pv och lade sig på soffan Ektorp; då han inte ville väcka mig med sina hostattacker. Det går liksom fram och tillbaka. Själv har jag känt mig ganska pigg och i morgon blir det jobb igen.
Ja, eller en alldeles vanlig, stillsam söndag.
Det var nog mer så, tror jag.
Och ömsom skyfall och ömsom strålande solsken!
Pv som byggde på den inglasade altanen som blir så fin, så fin.
Tänk, där ska vi sitta under kulna höstkvällar .., tända ljus .., kanske en fotogenlampa .., en hörnsoffa att kura i .., ja, det känns så bra bara att tänka på det!
Sona - pv:s moster - kom och gjorde oss glada!
Med sig hade hon en nybakad (ännu ljummen) toscakaka som var så saftig och fin!
Och jag blev glad av att se hennes smultronstrumpr!
Det blev två timmars surr om allt möjligt; mycket handlade om det stundande bröllopet mellan Hilda och Patrik. Jag har lovat att hämta och skjutsa Sonja till och från bröllopet.
Det är faktiskt nästan sanslöst vad den här hostsvängen har tagit på krafterna!
Natten mot idag gick pv och lade sig på soffan Ektorp; då han inte ville väcka mig med sina hostattacker. Det går liksom fram och tillbaka. Själv har jag känt mig ganska pigg och i morgon blir det jobb igen.
Söndagsfönstret ...
Ett fönster från Kvistbro kyrka; den församling där Ulrika arbetar.
Och det var just den före detta stickerskan, numera dopperskan Ulrika, som hade håven redo.
Tack snälla!
// Rättat .., jag skrev först att det var från Höga Kusten.
Ett fönster från Kvistbro kyrka; den församling där Ulrika arbetar.
Och det var just den före detta stickerskan, numera dopperskan Ulrika, som hade håven redo.
Tack snälla!
// Rättat .., jag skrev först att det var från Höga Kusten.
lördag 19 augusti 2017
Efter nio dagar ....
... är det dags för Meja, 10 år, att återvända till Ystad.
Meja har varit här så många gånger så hon är mer som en familjemedlem, ja, vi tillhör liksom samma flock. Hennes husse är mina barns pappa och vår Harry brukar - lika ofta - tillbringa en eller två veckor i Ystad när vi är på långväga semester.
Meja är nog den mest kontaktsökande hund jag har träffat.
Alltid, alltid vill hon vara nära och helst i knä och allra mest förälskad är hon i pv, ja, alltså när hon är här. Annars är det Emil som är den store favoriten och i viss mån Anders.
Hon älskar att springa omkring med en tennisboll i munnen och helst vill hon att man ska kasta den, men hon vill a l d r i g släppa den heller. Meja har pondus. Tro inte att Harry vågar sig i närheten för ta den där bollen. (Men allra mest pondus har Nelly som är tre år äldre än Meja).
För kanske två, tre månader sedan opererades Meja för cancer i juvret, men hon har återhämtat sig bra. Lite halt är hon, men det är väl åldern.
När hennes husse svängde in på uppfarten, blev hon salig av glädje.
S a l i g! Och inte för en sekund att hon släppte honom ur sikte; rädd att inte få följa med hem.
På bilden sitter hussen och skådar instruktionspapperen för altanens skjutdörrar.
Jag kan säga att Ikea monteringsritningar är aningen enklare.
Innan Meja och hennes husse gav sig av söderut igen, blev det middag på Göstas Café.
God mat, som alltid.
Nu är det kväll.
Pv halvligger på soffan och tittar på superhemska, råa, gräsliga brittiska serien "Paula".
Svt 1.
Jodå, jag har också tittat, men det var för rått.
För mycket ondska. Nej, jag vågar inte.
Och idag laddade vi den nya, genialiska musfällan - inhandlad hos Lantmännen i Harplinge - och jag berättade för Mejas husse hur suverän den var .., fällan.
Ögonblicklig död.
Så smidig.
En timme senare öppnade jag dörren till diskbänksskåpet och där var verkligen en mus i fällan, men den lilla musen levde och hade bara fastnat med ena foten i smällan.
Men så gräsligt hemskt!
Det blev pv som fick agera bödel och för detta är jag honom evigt tacksam.
Stackars lilla mus, så förskräckt den ska ha varit!
... är det dags för Meja, 10 år, att återvända till Ystad.
Meja har varit här så många gånger så hon är mer som en familjemedlem, ja, vi tillhör liksom samma flock. Hennes husse är mina barns pappa och vår Harry brukar - lika ofta - tillbringa en eller två veckor i Ystad när vi är på långväga semester.
Meja är nog den mest kontaktsökande hund jag har träffat.
Alltid, alltid vill hon vara nära och helst i knä och allra mest förälskad är hon i pv, ja, alltså när hon är här. Annars är det Emil som är den store favoriten och i viss mån Anders.
Hon älskar att springa omkring med en tennisboll i munnen och helst vill hon att man ska kasta den, men hon vill a l d r i g släppa den heller. Meja har pondus. Tro inte att Harry vågar sig i närheten för ta den där bollen. (Men allra mest pondus har Nelly som är tre år äldre än Meja).
För kanske två, tre månader sedan opererades Meja för cancer i juvret, men hon har återhämtat sig bra. Lite halt är hon, men det är väl åldern.
När hennes husse svängde in på uppfarten, blev hon salig av glädje.
S a l i g! Och inte för en sekund att hon släppte honom ur sikte; rädd att inte få följa med hem.
På bilden sitter hussen och skådar instruktionspapperen för altanens skjutdörrar.
Jag kan säga att Ikea monteringsritningar är aningen enklare.
Innan Meja och hennes husse gav sig av söderut igen, blev det middag på Göstas Café.
God mat, som alltid.
 |
| Somliga rymmer från rabatten och slår sig ned i slänten. |
Nu är det kväll.
Pv halvligger på soffan och tittar på superhemska, råa, gräsliga brittiska serien "Paula".
Svt 1.
Jodå, jag har också tittat, men det var för rått.
För mycket ondska. Nej, jag vågar inte.
Och idag laddade vi den nya, genialiska musfällan - inhandlad hos Lantmännen i Harplinge - och jag berättade för Mejas husse hur suverän den var .., fällan.
Ögonblicklig död.
Så smidig.
En timme senare öppnade jag dörren till diskbänksskåpet och där var verkligen en mus i fällan, men den lilla musen levde och hade bara fastnat med ena foten i smällan.
Men så gräsligt hemskt!
Det blev pv som fick agera bödel och för detta är jag honom evigt tacksam.
Stackars lilla mus, så förskräckt den ska ha varit!
Som jag älskar bra illustrationer ...
På Twitter och Instagram visas dom här och jag norpar dem rakt av.
The Economist är en brittisk tidning - det visste jag inte - men det är mycket jag inte vet här i världen.
Tidningsomslag, alltså.
Så genialiska!
Just nu hinner jag inte, men jag ska försöka få fram vem som gjort illustrationerna, det är ju oförskämt annars av mig.
På Twitter och Instagram visas dom här och jag norpar dem rakt av.
The Economist är en brittisk tidning - det visste jag inte - men det är mycket jag inte vet här i världen.
Tidningsomslag, alltså.
Så genialiska!
Just nu hinner jag inte, men jag ska försöka få fram vem som gjort illustrationerna, det är ju oförskämt annars av mig.
Lördagsfönstret ....
Eller i alla fall delar av det, finns i ett rött hus - mitt ute i skogen - eller i alla fall det som en gång var en skog; nu är det nog avverkat och där, i det röda huset (där ett otal småfåglar köade till olika matplatser), där hälsade jag en gång på hos kvinnan som idag har födelsedag; nämligen Solveig Granström.
Solveig (vilket vackert namn Solveig är!) är uppvuxen i Arjeplog i Norrbotten, men har bott länge i Dalarna.
Hon är en tusenkonstnär; fotograferar och gör egna fotoböcker ...
Hon målar .....
Och hon skriver inköpslistor .., har höns, en hund och en katt.
Stort grattis på födelsedagen Solveig och i det förra inlägget tipsade ellem i Skellefteå dig om en bok .., jag hoppas att du såg det!
Eller i alla fall delar av det, finns i ett rött hus - mitt ute i skogen - eller i alla fall det som en gång var en skog; nu är det nog avverkat och där, i det röda huset (där ett otal småfåglar köade till olika matplatser), där hälsade jag en gång på hos kvinnan som idag har födelsedag; nämligen Solveig Granström.
Solveig (vilket vackert namn Solveig är!) är uppvuxen i Arjeplog i Norrbotten, men har bott länge i Dalarna.
Hon är en tusenkonstnär; fotograferar och gör egna fotoböcker ...
Hon målar .....
Och hon skriver inköpslistor .., har höns, en hund och en katt.
Stort grattis på födelsedagen Solveig och i det förra inlägget tipsade ellem i Skellefteå dig om en bok .., jag hoppas att du såg det!
fredag 18 augusti 2017
Pling i min mobil ...
Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.
Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.
Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)
Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)
Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag.
Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.
Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.
Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)
Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)
Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag.
Fredag ....
Detta - en bild härifrån - var vad jag upptäckte på Hallandsnytt (eller heter det kanske Västnytt, numera?) i morse. Det handlade om lösspringande hundar i olika naturreservat och det är tur att man inte känner sig skyldig.
Det känns som om jag varit hemma och sjuk i fem veckor, men egentligen är det här den fjärde sjukdagen från jobbet. Ångesten, den där omtalade ångesten att ringa och sjukanmäla sig, har tackat för sig. Fortfarande hes och hostig, men inte på långa vägar som i början och mitten av veckan. Heja! Nu kan jag nog se fram emot att arbeta måndag som vanligt!
Och dagarna blir långdragna.
Långsamma.
Jag tittar på Gomorron-tv och där är Kattis Ahlström och Ted Wigren som programledare. Dom verkar vara ett samspelt par - det är långt ifrån alltid att så är fallet - och det märks så väl, tycker jag.
Eller kanske inbillar man sig?
Tror sig veta?
Eller är det för att det är fredag, som det känns mer avslappnat?
Ibland kan en programledare som i vanliga fall tycks så oändligt trygg och säker, förvandlas till en tyst liten människa som nästan verkar nervös eller som inte alls tar plats alls.
Så är det ju förstås överallt.
Med vissa arbetskamrater känner man sig trygg och säker; tillsammans med någon annan kan det bli precis tvärtom.
Och så är det ju även i det alldeles vanliga livet.
Vissa människor har alla koder till ens hjärta och man fattar inte hur det har gått till; man har ju inte ens sagt koden! Allt bara fungerar!
Och nytt terroristdåd, nu i Spanien.
Bilderna liknar alla andra bilder från såna hemskheter; människor som springer iväg i panik .., och ljuden och skriken och intervjuer med dom som varit i närheten.
Samma frågor.
"Kan vi någonsin skydda oss?"
Nej, det kan vi förstås inte, om vi nu inte tänker oss ett liv innanför hemmets fyra väggar i all evighet.
Det är farligt att leva.
Och jag tänker på såna som Annica i Karlstad som varit med om det här och alla andra som varit i närheten av liknande saker.
Mentala dörrar som kanske stängts och nu brutalt slits upp igen?
Lyssnade igår till Nordegren & Epstein, där Gunnar Bohlin vikarierar för Thomas Nordegren och gör det med den äran, på samma sätt som producenten Cecilia Khavar vikarierade i USA-podden och var så himla bra!
Det var då det värsta jag hostar just nu; dags för lite medikamenter!
Detta - en bild härifrån - var vad jag upptäckte på Hallandsnytt (eller heter det kanske Västnytt, numera?) i morse. Det handlade om lösspringande hundar i olika naturreservat och det är tur att man inte känner sig skyldig.
Det känns som om jag varit hemma och sjuk i fem veckor, men egentligen är det här den fjärde sjukdagen från jobbet. Ångesten, den där omtalade ångesten att ringa och sjukanmäla sig, har tackat för sig. Fortfarande hes och hostig, men inte på långa vägar som i början och mitten av veckan. Heja! Nu kan jag nog se fram emot att arbeta måndag som vanligt!
Och dagarna blir långdragna.
Långsamma.
Jag tittar på Gomorron-tv och där är Kattis Ahlström och Ted Wigren som programledare. Dom verkar vara ett samspelt par - det är långt ifrån alltid att så är fallet - och det märks så väl, tycker jag.
Eller kanske inbillar man sig?
Tror sig veta?
Eller är det för att det är fredag, som det känns mer avslappnat?
Ibland kan en programledare som i vanliga fall tycks så oändligt trygg och säker, förvandlas till en tyst liten människa som nästan verkar nervös eller som inte alls tar plats alls.
Så är det ju förstås överallt.
Med vissa arbetskamrater känner man sig trygg och säker; tillsammans med någon annan kan det bli precis tvärtom.
Och så är det ju även i det alldeles vanliga livet.
Vissa människor har alla koder till ens hjärta och man fattar inte hur det har gått till; man har ju inte ens sagt koden! Allt bara fungerar!
 |
| Bilden från tidningen El Pais. Foto: J. L. Sellart. |
Och nytt terroristdåd, nu i Spanien.
Bilderna liknar alla andra bilder från såna hemskheter; människor som springer iväg i panik .., och ljuden och skriken och intervjuer med dom som varit i närheten.
Samma frågor.
"Kan vi någonsin skydda oss?"
Nej, det kan vi förstås inte, om vi nu inte tänker oss ett liv innanför hemmets fyra väggar i all evighet.
Det är farligt att leva.
Och jag tänker på såna som Annica i Karlstad som varit med om det här och alla andra som varit i närheten av liknande saker.
Mentala dörrar som kanske stängts och nu brutalt slits upp igen?
Lyssnade igår till Nordegren & Epstein, där Gunnar Bohlin vikarierar för Thomas Nordegren och gör det med den äran, på samma sätt som producenten Cecilia Khavar vikarierade i USA-podden och var så himla bra!
Det var då det värsta jag hostar just nu; dags för lite medikamenter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)