... fångades för en timme sedan, då, när vi gick på morgonpromenad, hundarna och jag själv.
fredag 30 januari 2015
torsdag 29 januari 2015
Dagtid ...
Förmiddagspasset är roligt!
Annorlunda!
Man hinner prata med arbetskamraterna - dom två som är där från morgonen - och madamen i charken - hon som är året yngre än jag själv -, berättar att om mindre än en månad är det hennes tur att få ny knäled och det blir samma kirurg som jag själv hade.
Om det pratar vi ganska länge.
Om operationen.
I fyra månader blir hon sjukskriven, ty i charken finns ingen möjlighet att sitta .., det är att stå på hårt stengolv hela dagarna.
Om bussresan till Krakow pratar vi också, då, när hon ska fira sin 60-årsdag.
Vid tiotiden blir det frukost och jag byter ut osten med gammalt datum mot några skivor Lönnebergaskinka och i en vagn hittar jag paprika och gurka som ska slängas, men hälften går att använda och då blir det betydligt trevligare på mackan.
I kassan arbetar L idag.
Hon är i 20-årsåldern och har planer på att läsa till läkare, men än så länge är hon kassörska och ansvarig för tobaksbeställningen och tidningsreturerna och hon ser till att vi har kassar och kvittorullar. Eftersom hon har fått ta över efter den som nu läser till socionom, tar hon det hela - själva jobbet -, betydligt mera seriöst.
Tänk, vad ansvar gör för människors arbetsglädje!
Under min tid i Ystad försökte jag fördela så att dom flesta i kassan hade åtminstone någon - om än aldrig så liten del - att ansvara för, och jag tycker nog att man genast ser skillnaden.
Vid halv två är min arbetsdag tillända - då har jag suttit i fikarummet och tagit en liten-liten-liten tårtbit som chefens pappa bjuder på (födelsedag igår) och sen blir det raka spåret hem (fast först en sväng förbi friherrinnan med det hon ville ha) och så ut med hundarna på promenad!
Det är snöglopp i luften, men mellan varven - som är korta - skymtar solen!
Det är ett alldeles underbart ljus!
Vi går mot Fabrikör Johanssons hus, men klättrar över ett sånt här A och sen blir det aningen knöligt att ta sig fram; det är stenigt och fullt med taggiga björnbärssnår och lilla Nelly skuttar på och viftar på svansen och jag tänker att hon är så fin, så fin! Tala om att den damen förgyller vår tillvaro!
Och nu är det kväll och pv är hemma .., harry har jagat en räv (och blivit uppläxad) och i morgon är det fredag och sen stundar ledig helg. Halleluja! vill jag utbrista.
Förmiddagspasset är roligt!
Annorlunda!
Man hinner prata med arbetskamraterna - dom två som är där från morgonen - och madamen i charken - hon som är året yngre än jag själv -, berättar att om mindre än en månad är det hennes tur att få ny knäled och det blir samma kirurg som jag själv hade.
Om det pratar vi ganska länge.
Om operationen.
I fyra månader blir hon sjukskriven, ty i charken finns ingen möjlighet att sitta .., det är att stå på hårt stengolv hela dagarna.
Om bussresan till Krakow pratar vi också, då, när hon ska fira sin 60-årsdag.
Vid tiotiden blir det frukost och jag byter ut osten med gammalt datum mot några skivor Lönnebergaskinka och i en vagn hittar jag paprika och gurka som ska slängas, men hälften går att använda och då blir det betydligt trevligare på mackan.
I kassan arbetar L idag.
Hon är i 20-årsåldern och har planer på att läsa till läkare, men än så länge är hon kassörska och ansvarig för tobaksbeställningen och tidningsreturerna och hon ser till att vi har kassar och kvittorullar. Eftersom hon har fått ta över efter den som nu läser till socionom, tar hon det hela - själva jobbet -, betydligt mera seriöst.
Tänk, vad ansvar gör för människors arbetsglädje!
Under min tid i Ystad försökte jag fördela så att dom flesta i kassan hade åtminstone någon - om än aldrig så liten del - att ansvara för, och jag tycker nog att man genast ser skillnaden.
Vid halv två är min arbetsdag tillända - då har jag suttit i fikarummet och tagit en liten-liten-liten tårtbit som chefens pappa bjuder på (födelsedag igår) och sen blir det raka spåret hem (fast först en sväng förbi friherrinnan med det hon ville ha) och så ut med hundarna på promenad!
Det är snöglopp i luften, men mellan varven - som är korta - skymtar solen!
Det är ett alldeles underbart ljus!
Vi går mot Fabrikör Johanssons hus, men klättrar över ett sånt här A och sen blir det aningen knöligt att ta sig fram; det är stenigt och fullt med taggiga björnbärssnår och lilla Nelly skuttar på och viftar på svansen och jag tänker att hon är så fin, så fin! Tala om att den damen förgyller vår tillvaro!
Och nu är det kväll och pv är hemma .., harry har jagat en räv (och blivit uppläxad) och i morgon är det fredag och sen stundar ledig helg. Halleluja! vill jag utbrista.
Ännu ett möte ...
Natten mot idag blev fylld av värkande fingrar och ljudet av blåsten utanför fönstret.
Det ena ger förstås det andra.
Och så drömde jag återigen om Linnéa, den där rara tanten från kvartersbutiken i Ystad.
Hon låg i en sjukhussal och jag gick fram till sängen och hon sa hej på dig Elisabet och hon
sa det med sån värme i rösten, så där så det liksom spred sig en värme i hela mig.
Jag undrar verkligen hur detta med Linnéa kommer sig ...?
Vad är det som gör att hon - efter tio års frånvaro - helt plötsligt dyker upp?
Natten mot idag blev fylld av värkande fingrar och ljudet av blåsten utanför fönstret.
Det ena ger förstås det andra.
Och så drömde jag återigen om Linnéa, den där rara tanten från kvartersbutiken i Ystad.
Hon låg i en sjukhussal och jag gick fram till sängen och hon sa hej på dig Elisabet och hon
sa det med sån värme i rösten, så där så det liksom spred sig en värme i hela mig.
Jag undrar verkligen hur detta med Linnéa kommer sig ...?
Vad är det som gör att hon - efter tio års frånvaro - helt plötsligt dyker upp?
onsdag 28 januari 2015
Det bästa för Ann i Göteborg ....
(den STORARTADE ...).
(den STORARTADE ...).
Det absolut bästa alla kategorier är att jag nu räknas som FRISK!!!
Jag har
ätit mig frisk med hjälp av (Lite Kolhydrater Mycket Fett) och har nu ingen
diabetes längre. Är det inte fantastiskt?
Dessutom har jag ett fantastiskt blodtryck.
Mannen ha fått en gladare och
lättare fru med smalare midja och finare hy.
Inget slår detta!
Vore jag religiös så skulle jag tacka Gud, men nu tackar
jag istället mig själv, min envishet och min stödgrupp “Olydiga diabetiker” på
Facebook!
Men det här är bara början. Nu fortsätter jag med lchf och att må
bra!
Hurra!
Kram
Ann
Ann
Det där med jobbet ....
... ja, den där lilla enkäten om hur bra ni trivs med ert yrkesval och själva jobbet - som det nu blev -, ja, det vet vi nu svaret på.
Så här är det.
Friherrinnan som numera är pensionär, hon sätter nästan-tio på sin tillvaro numera.
Det gör även Gunnar i Jämtland, som dock tycker att lönen som friherre är väl uschlig.
Christel är yrkesvägledare i Skåne och klämmer till med en 7:a.
bettankax är sjuksköterska i grunden och arbetar numera med barn som har problem eller föräldrar som har problem med sina barn eller både och.
Så här skrev hon:
"I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)"
Turtlan är sjuksköterska och tycker att nånstans mellan 7 och 8 får hennes jobb.
Tankevågor arbetar som lärare med småttingar och skriver: "tveklöst en 10:a!"
Dinah har arbetat inom posten och fullkomligt älskat sitt värv!
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Barbro, mellansystern som väver jämt och ständigt har arbetat som chef inom äldreomsorgen och stormtrivdes, mycket beroende på den fina personalen,. En 10:a blev det!
Kattis - bildlärare - hon har också hamnat eller valt rätt: en s o l k l a r 10:a säger hon.
Eva på Frösön har arbetat som sjuksköterska och hon harskrivit minst en bok, men är nu stadigvarande hemma på grund av värk. Hon säger att en 8:a, för det bli.
Själv säger jag 8;a ...., och vissa dagar 10.
Tack snälla som delade med er!
Men jag undrar .., alla som vantrivs ....? Finns ni inte?
 |
| Min egen arbetsplats |
... ja, den där lilla enkäten om hur bra ni trivs med ert yrkesval och själva jobbet - som det nu blev -, ja, det vet vi nu svaret på.
Så här är det.
Friherrinnan som numera är pensionär, hon sätter nästan-tio på sin tillvaro numera.
Det gör även Gunnar i Jämtland, som dock tycker att lönen som friherre är väl uschlig.
Christel är yrkesvägledare i Skåne och klämmer till med en 7:a.
bettankax är sjuksköterska i grunden och arbetar numera med barn som har problem eller föräldrar som har problem med sina barn eller både och.
Så här skrev hon:
"I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)"
Turtlan är sjuksköterska och tycker att nånstans mellan 7 och 8 får hennes jobb.
Tankevågor arbetar som lärare med småttingar och skriver: "tveklöst en 10:a!"
Dinah har arbetat inom posten och fullkomligt älskat sitt värv!
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Barbro, mellansystern som väver jämt och ständigt har arbetat som chef inom äldreomsorgen och stormtrivdes, mycket beroende på den fina personalen,. En 10:a blev det!
Kattis - bildlärare - hon har också hamnat eller valt rätt: en s o l k l a r 10:a säger hon.
Eva på Frösön har arbetat som sjuksköterska och hon harskrivit minst en bok, men är nu stadigvarande hemma på grund av värk. Hon säger att en 8:a, för det bli.
Själv säger jag 8;a ...., och vissa dagar 10.
Tack snälla som delade med er!
Men jag undrar .., alla som vantrivs ....? Finns ni inte?
Litet brev från Nelly ....
"Hej igen, det är jag - Nelly - som skriver!
Ni kommer väl ihåg mig? Egentligen bor jag på Ekerö, men nu, när matte och husse är långt, långt borta, har jag först tillbringat en tid hos min moster och nu hamnade jag i landet Halland, hos Elisabet och pv. Elisabet är min mattes mamma.
Idag var jag med om nåt läskigt.
Elisabet sa att vi skulle åka till en tant i Haverdal som klipper klor och jag tänkte väl att det bara var Harry som skulle vara med om detta, så när vi kom in i lilla stugan där tanten stod med sin röda klotång, då fick jag vänta i hundbadkaret och jag tyckte det var jättekul, man såg ju hur bra som helst.
Harry är få fånig, han är rädd för att få sina klor klippta och skakar och Elisabet får säga "men ge dig nu!, stå stilla!" flera gånger.
Vad jag inte visste, var att sen blev det MIN tur!
Fy, så hemskt!
Tanten var snäll och sa att jag var duktig, men det var ändå läskigt.
Efteråt åkte vi ner till stranden i Haverdal.
Den är mycket, mycket större och bredare än i Stensjö och man ser samhället där uppe på kullen.
"Nelly, där uppe bor min chef!" sa Elisabet, som om jag nu skulle bry mig.
Nej, jag ägnade mesta tiden åt att jaga kråkor som gick omkring på stranden och dom blev jätteskraja och flaxade iväg när jag kom springande mot dem.
Det är inte alla hundar i världen som kan lyfta på ett öra och inte på det andra, men det kan jag.
Sen åkte vi hem och Elisabet ringde till hon som kallas för friherrinnan och frågade om hon ville ha kaffe och en god macka och det ville hon och friherrinnanhade även med sig sin hund som heter Shejken.
Shejken har nåt som kallas för underbett och därför ser han alltid lite arg ut, men han var snäll.
Innan dom skulle gå sin väg, kollade jag nog om han verkligen är en hanhund ..., för det luktade inte så. Då förklarade Elisabet att han är kastrerad.
Jaha, på det viset.
I början morrrrade jag åt honom, men sen brydde jag mig inte, utan gick och lade mig på soffan hos harry.
Nu orkar jag inte skriva mera.
Hej då, från er vän Nelly!"
"Hej igen, det är jag - Nelly - som skriver!
Ni kommer väl ihåg mig? Egentligen bor jag på Ekerö, men nu, när matte och husse är långt, långt borta, har jag först tillbringat en tid hos min moster och nu hamnade jag i landet Halland, hos Elisabet och pv. Elisabet är min mattes mamma.
Idag var jag med om nåt läskigt.
Elisabet sa att vi skulle åka till en tant i Haverdal som klipper klor och jag tänkte väl att det bara var Harry som skulle vara med om detta, så när vi kom in i lilla stugan där tanten stod med sin röda klotång, då fick jag vänta i hundbadkaret och jag tyckte det var jättekul, man såg ju hur bra som helst.
Harry är få fånig, han är rädd för att få sina klor klippta och skakar och Elisabet får säga "men ge dig nu!, stå stilla!" flera gånger.
Vad jag inte visste, var att sen blev det MIN tur!
Fy, så hemskt!
Tanten var snäll och sa att jag var duktig, men det var ändå läskigt.
Efteråt åkte vi ner till stranden i Haverdal.
Den är mycket, mycket större och bredare än i Stensjö och man ser samhället där uppe på kullen.
"Nelly, där uppe bor min chef!" sa Elisabet, som om jag nu skulle bry mig.
Nej, jag ägnade mesta tiden åt att jaga kråkor som gick omkring på stranden och dom blev jätteskraja och flaxade iväg när jag kom springande mot dem.
Det är inte alla hundar i världen som kan lyfta på ett öra och inte på det andra, men det kan jag.
Sen åkte vi hem och Elisabet ringde till hon som kallas för friherrinnan och frågade om hon ville ha kaffe och en god macka och det ville hon och friherrinnanhade även med sig sin hund som heter Shejken.
Shejken har nåt som kallas för underbett och därför ser han alltid lite arg ut, men han var snäll.
Innan dom skulle gå sin väg, kollade jag nog om han verkligen är en hanhund ..., för det luktade inte så. Då förklarade Elisabet att han är kastrerad.
Jaha, på det viset.
I början morrrrade jag åt honom, men sen brydde jag mig inte, utan gick och lade mig på soffan hos harry.
Nu orkar jag inte skriva mera.
Hej då, från er vän Nelly!"
Det bästa för Marianne (läs: Bloggblad ...)
Barnbarnet vill vara med nästa gång – kan tänka mig att det också blir ett ”Det bästa i veckan”…
Marianne.
Hej
Det
absolut bästa i veckan var den ovanliga och ganska spontana träffen med
dottern i Linköping. Jag fick tid över efter ett möte och hon var
ledig. På flera år har vi inte gjort något tillsammans utan att fler i
familjen är med.
Jätteroligt att shoppa loss (utan att egentligen köpa så mycket) men klämma och titta och strosa i en mängd butiker, och att gå på fik i lugn och ro.
Jätteroligt att shoppa loss (utan att egentligen köpa så mycket) men klämma och titta och strosa i en mängd butiker, och att gå på fik i lugn och ro.
Marianne.
tisdag 27 januari 2015
Dagens fönster ...
Om man, som undertecknad, följer med ljuset -det vill säga, aldrig använder persienner, rullgardiner eller mörklägger på annat sätt när det är sovdags -, ja, då blir tiden under täcket allt kortare numera.
Nu är morgnarna inte alls lika mörka och när jag vid kvart över sju ställer sängkammarfönstret på vid gavel, hör jag dessutom småfågelkvitter.
Den här bilden togs vid halv nio, nu är det alltså i det närmaste helt ljust ute.
Underbart!
Och den vackra orkidéen som jag förärades av arbetskamraten Carina i fjol, den blommar ännu!
Tänk, oavbruten glädje i tolv månader och likt små physalisfrukter kommer tydligen ännu fler blommor!
Om man, som undertecknad, följer med ljuset -det vill säga, aldrig använder persienner, rullgardiner eller mörklägger på annat sätt när det är sovdags -, ja, då blir tiden under täcket allt kortare numera.
Nu är morgnarna inte alls lika mörka och när jag vid kvart över sju ställer sängkammarfönstret på vid gavel, hör jag dessutom småfågelkvitter.
Den här bilden togs vid halv nio, nu är det alltså i det närmaste helt ljust ute.
Underbart!
Och den vackra orkidéen som jag förärades av arbetskamraten Carina i fjol, den blommar ännu!
Tänk, oavbruten glädje i tolv månader och likt små physalisfrukter kommer tydligen ännu fler blommor!
måndag 26 januari 2015
Tillökning ....
Ikväll har vi fått övernattningsbesök av pv:s brorson Anton, det är han som skymtar i mitten på bilden, med rastaflätor och iklädd shorts.
Anton är trettio år fyllda, Oxe och lika ointresserad av det senaste modet som sin farbror.
Han är snickare, bor på landet, har byggt sig ett eget hus, har höns, gris (ska bli flera), en hund som heter Sverker och kanske någon katt, men det är jag inte hundra på.
För tillfället bygger han på ett hus här i närheten av stan och kommer då att övernatta hos oss lite då och då. Som ikväll och i morgon.
Sånt är trevligt.
Vi har suttit alla tre i vardagsrummet - Harry med huvudet i Antons knä - och pratat om allting från flickvänner, viktminskning, ekonomi, hobbies och allt möjligt annat. Ämnet tiggeri/fattigdom har också avhandlats, då vi nu för första gången har fått tiggare utanför affären där jag arbetar och reaktionerna från kunderna har varit oerhört blandade. Så det pratade vi också om.
Så har jag öppnat ett grönt kuvert och läst om någon som kanske har tappat fotfästet och efteråt tänkte jag ...., som så många gånger förut, att inget - absolut inget - vet vi om vad som väntar oss. Inte det minsta.
Och lika så bra är ju det.
Så har den här kvällen varit.
Mer om vinnarbilden kan man läsa här.
 |
| Bilden som vann en fototävling och nu hänger på ett museum i London. Andre brorsonen t.h. Hannes. |
Ikväll har vi fått övernattningsbesök av pv:s brorson Anton, det är han som skymtar i mitten på bilden, med rastaflätor och iklädd shorts.
Anton är trettio år fyllda, Oxe och lika ointresserad av det senaste modet som sin farbror.
Han är snickare, bor på landet, har byggt sig ett eget hus, har höns, gris (ska bli flera), en hund som heter Sverker och kanske någon katt, men det är jag inte hundra på.
För tillfället bygger han på ett hus här i närheten av stan och kommer då att övernatta hos oss lite då och då. Som ikväll och i morgon.
 |
| Här är Sverker och lilla kattungen som han var så fin mot. |
Sånt är trevligt.
Vi har suttit alla tre i vardagsrummet - Harry med huvudet i Antons knä - och pratat om allting från flickvänner, viktminskning, ekonomi, hobbies och allt möjligt annat. Ämnet tiggeri/fattigdom har också avhandlats, då vi nu för första gången har fått tiggare utanför affären där jag arbetar och reaktionerna från kunderna har varit oerhört blandade. Så det pratade vi också om.
Så har jag öppnat ett grönt kuvert och läst om någon som kanske har tappat fotfästet och efteråt tänkte jag ...., som så många gånger förut, att inget - absolut inget - vet vi om vad som väntar oss. Inte det minsta.
Och lika så bra är ju det.
Så har den här kvällen varit.
 |
| Norpad från Joannas sida (Joanna = syster, resp kusin till Hannes och Anton), |
Mer om vinnarbilden kan man läsa här.
Det bästa för Monet i Frankrike ...
Roligt att lotteriet är igång igen!
Och att få höra pv:s röst igen och se honom lite piggare.
Här är mitt bästa.
Att öppna datorn och se denna fantastiska bild av mitt äldsta barnbarn, tagen av hennes pappa som håller på att utvecklas till en proffsfotograf gör mig glad och stolt å bådas vägnar.
Jag tror och vet att de har roligt tillsammans kring det här och det är den här underbara symbiosen som gläder mig så.
Monet
Och att få höra pv:s röst igen och se honom lite piggare.
Här är mitt bästa.
Att öppna datorn och se denna fantastiska bild av mitt äldsta barnbarn, tagen av hennes pappa som håller på att utvecklas till en proffsfotograf gör mig glad och stolt å bådas vägnar.
Jag tror och vet att de har roligt tillsammans kring det här och det är den här underbara symbiosen som gläder mig så.
Monet
Den spanska reven rev en annan rev ...
Friherrinan - som lever strömlöst under förmiddagen - gör oss den äran och kommer med mandelmusslor och sirapskakor i bagaget och så håller jag kaffe.
Vi sitter i vardagsrummet och tv:n står påslagen och visar "Här är ditt liv" där Ulla Sallert är gäst.
Ett underbart program med en lika underbar artist och jag tillhörde sannerligen Lasse Holmqvists beundrarskara, ja, i rollen som programledare, alltså.
Och den till synes så vänliga huvudpersonen i programmet, ååå, henne hade jag verkligen velat se i rollen som Eliza!
Och i programmet (som är från 1988) uppträder musikalartister till Ulla Sallerts ära och det är så härligt och det är då som jag kommer ihåg ett besök på Oscarsteatern i Stockholm 1977.
Från Malå hade grannfrun Ann-Britt Sandström kommit på besök; nu skulle hon övernatta hos oss i Kungsängen och en av kvällarna bjöd hon mig på mitt livs första musikal - jag skulle få se "My fair lady" med Anna Sundqvist och Jarl Kulle i huvudrollerna, men där fanns även bland annat Sigge Fürst!
Vilken upplevelse det var!
Ja, jag var alldeles rusig av glädje efteråt!
Nu hittar jag inget klipp från den svenska versionen .., men ändå.
Glad blir jag!
Och Ann-Britt - var du nu än håller hus, i himlen eller någon annanstans - tack!
Friherrinan - som lever strömlöst under förmiddagen - gör oss den äran och kommer med mandelmusslor och sirapskakor i bagaget och så håller jag kaffe.
Vi sitter i vardagsrummet och tv:n står påslagen och visar "Här är ditt liv" där Ulla Sallert är gäst.
Ett underbart program med en lika underbar artist och jag tillhörde sannerligen Lasse Holmqvists beundrarskara, ja, i rollen som programledare, alltså.
Och den till synes så vänliga huvudpersonen i programmet, ååå, henne hade jag verkligen velat se i rollen som Eliza!
 |
| Tack Gunnar i Jämtland för bilden! |
Och i programmet (som är från 1988) uppträder musikalartister till Ulla Sallerts ära och det är så härligt och det är då som jag kommer ihåg ett besök på Oscarsteatern i Stockholm 1977.
Från Malå hade grannfrun Ann-Britt Sandström kommit på besök; nu skulle hon övernatta hos oss i Kungsängen och en av kvällarna bjöd hon mig på mitt livs första musikal - jag skulle få se "My fair lady" med Anna Sundqvist och Jarl Kulle i huvudrollerna, men där fanns även bland annat Sigge Fürst!
Vilken upplevelse det var!
Ja, jag var alldeles rusig av glädje efteråt!
Nu hittar jag inget klipp från den svenska versionen .., men ändå.
Glad blir jag!
Och Ann-Britt - var du nu än håller hus, i himlen eller någon annanstans - tack!
söndag 25 januari 2015
Vått i byxan ....
... hade det nog blivit om jag suttit i samma bil som Gunnar Rindås svärson, ni vet, Stefan.
Han som har lämnat landet.
Från och med nu finns hans blogg i min länklista.
djuriskt.se
... hade det nog blivit om jag suttit i samma bil som Gunnar Rindås svärson, ni vet, Stefan.
Han som har lämnat landet.
Från och med nu finns hans blogg i min länklista.
djuriskt.se
Jo, men jag tror nog ...
... att man ska kunna uthärda den där semestern i Ghana.
Och även om mågen ser aningen tveksam ut, så brukar jag inte vara det när det gäller mat.
Halleluuuuja!
Bilderna är tagna av AP.
Här finns fler bilder från Ada Foah. Herremin.
... att man ska kunna uthärda den där semestern i Ghana.
 |
| Som ni ser är mågen av den mer vältränade sorten. Där kommer man att känna sig som hemma. NOT. |
Och även om mågen ser aningen tveksam ut, så brukar jag inte vara det när det gäller mat.
Halleluuuuja!
Bilderna är tagna av AP.
Här finns fler bilder från Ada Foah. Herremin.
Vinnarna ..., och pv visar sina nya byxor.
Stort grattis till er båda!
Om ni vill att lotteriet ska fortsätta, så får ni komma ihåg att mejla lite glädjebidrag till landet Halland. Vinsterna behöver ni inte tänka på .., det finns här så det räcker och blir över.
Lite senare: Vinnare blev Ingela i Ystad som kammade hem senaste numret av Drömhem & Trädgård, samt Helena/Cruella som får en påse hot chili att hetta upp sig med.
Allt postas på måndag.
Stort grattis till er båda!
Om ni vill att lotteriet ska fortsätta, så får ni komma ihåg att mejla lite glädjebidrag till landet Halland. Vinsterna behöver ni inte tänka på .., det finns här så det räcker och blir över.
Lite senare: Vinnare blev Ingela i Ystad som kammade hem senaste numret av Drömhem & Trädgård, samt Helena/Cruella som får en påse hot chili att hetta upp sig med.
Allt postas på måndag.
Idag blir det dragning i lotteriet!
Det har tagit lång tid .., men herr Notarius Publicus har ju varit utan röst under hela december, men nu minsann, är det ungefär som vanligt.
Vilka är nu med i dragningen?
Jo, följande:
Eva i Tyresö berättade och visade bild på ett äpple som barnbarnet Erik förvandlat till en svan!
Fantastiskt!
Cruella/Helena skriver så här ...
"Jag älskar ju vinter (och alla andra årstider) så lyckan var i det närmaste total när kylan och snön anlände lagom till jul. Inte blev det sämre av meddelandet att ansvarig trotjänare dragit upp skidspåret fast det hunnit bli julhelg!
Så på juldagen var det dags att rota fram låneskidor och pjäxor för en tur tillsammans med syrran precis i solnedgången vid två halv tre."
Friherrinnan i Steninge, hon hade skådat ljuset.
"Årets bästa var idag efter promenaden med Schejken.
Då satt vi på stentrappan och fikade, solen var varm och skön .
Vi var i lä för nordvästan,så nu finns det hopp om ljusare tider."
Ingela i Ystad hade råkat krascha sina glasögon och om lyckan när en vänlig optiker
fixade dem utan att ta betalt, det berättade hon.
Själv väljer jag doppet i havet just innan julafton .., det var på årets kortaste dag.
Glädjen i att ha gjort det .., endorfinicken efteråt .., varm glögg och pepparkakor och tillsammansglädjen!
Det har tagit lång tid .., men herr Notarius Publicus har ju varit utan röst under hela december, men nu minsann, är det ungefär som vanligt.
Vilka är nu med i dragningen?
Jo, följande:
Eva på Frösön berättade om härliga vinterdagar i Östersund!
Anne i Mantorp skrev så här ...
"Jag säger bara julbord!
Det är säkert 10 år sedan jag begick ett julbord, men nu så var det dags
och så fantastiskt underbart gott. Måste också göra reklam för Sjögestad motell som ligger vid gamla Riksettan
precis utanför Mantorp."
Fantastiskt!
Cruella/Helena skriver så här ...
"Jag älskar ju vinter (och alla andra årstider) så lyckan var i det närmaste total när kylan och snön anlände lagom till jul. Inte blev det sämre av meddelandet att ansvarig trotjänare dragit upp skidspåret fast det hunnit bli julhelg!
Så på juldagen var det dags att rota fram låneskidor och pjäxor för en tur tillsammans med syrran precis i solnedgången vid två halv tre."
Friherrinnan i Steninge, hon hade skådat ljuset.
"Årets bästa var idag efter promenaden med Schejken.
Då satt vi på stentrappan och fikade, solen var varm och skön .
Vi var i lä för nordvästan,så nu finns det hopp om ljusare tider."
Ingela i Ystad hade råkat krascha sina glasögon och om lyckan när en vänlig optiker
fixade dem utan att ta betalt, det berättade hon.
Själv väljer jag doppet i havet just innan julafton .., det var på årets kortaste dag.
Glädjen i att ha gjort det .., endorfinicken efteråt .., varm glögg och pepparkakor och tillsammansglädjen!
lördag 24 januari 2015
På den där skalan ....
gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)
friherrinnan - numera pensionär - säger så här ...
För min del blir det en 10:a.
Fast lönen kunde varit bättre, om man tänker att man började att jobba väldigt tidigt.
christel sa...
Ja du, en sjua får det bli. Älskar ungdomarna men det är stressigt och långa dagar som tar ner det. I skolans värld är det antingen fullt ös eller helt dött, vi övrig personal, dvs ej lärare, jobbar ju alla lov och faktiskt har vi inget att göra då utan vi gör lite hittepå.
Så en sjua blir det.
(Elisabet säger: jag tror att Christel är yrkesvägledare, om jag har förstått det rätt ...).
bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)
Turtlan (sjuksköterska) säger så här ...
Svår fråga. Högre siffra nu jämfört med för några år sedan. Det varierar också.
Kanske 7-8 ungefär. Skulle vilja jobba lite mindre än heltid som jag gjort i alla år. Vi får se när vi landar i huskostnad och sånt.
Tankevågor/Lisbeth - som just har fått sitt knä fixat - säger ...
Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig.
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om.
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb.
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig.
Nej alla tunga dagar och alla nedskärningar ingenting kan få mig att inte tycka att jag har världens bästa jobb så har du inte mer poäng än tio som högsta så får det bli en 10 ! :-)
Dinah berättar ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Mellansystern - min kusin Barbro - ....
Jag har haft värdens bästa jobb som enhetschef inom äldre och handikappomsorg, för tänk så många duktiga människor som tar hand om äldre och funktionshindrade på det allra bästa sätt-. (Elisabet skriver: hon glömde nog att skriva dit tian, kusin.)
Kattis om sitt arbete ...
Jag älskar ju mitt jobb, som bildlärare, numera på högstadiet, snudd på passionerat, så...
En solklar 10:a!
Dock är passionerad kärlek inte alltid sund.
gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)
friherrinnan - numera pensionär - säger så här ...
För min del blir det en 10:a.
Fast lönen kunde varit bättre, om man tänker att man började att jobba väldigt tidigt.
christel sa...
Ja du, en sjua får det bli. Älskar ungdomarna men det är stressigt och långa dagar som tar ner det. I skolans värld är det antingen fullt ös eller helt dött, vi övrig personal, dvs ej lärare, jobbar ju alla lov och faktiskt har vi inget att göra då utan vi gör lite hittepå.
Så en sjua blir det.
(Elisabet säger: jag tror att Christel är yrkesvägledare, om jag har förstått det rätt ...).
 |
| Det är väl det jag alltid anat Bettankax ,-) |
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)
Turtlan (sjuksköterska) säger så här ...
Svår fråga. Högre siffra nu jämfört med för några år sedan. Det varierar också.
Kanske 7-8 ungefär. Skulle vilja jobba lite mindre än heltid som jag gjort i alla år. Vi får se när vi landar i huskostnad och sånt.
Tankevågor/Lisbeth - som just har fått sitt knä fixat - säger ...
Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig.
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om.
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb.
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig.
Nej alla tunga dagar och alla nedskärningar ingenting kan få mig att inte tycka att jag har världens bästa jobb så har du inte mer poäng än tio som högsta så får det bli en 10 ! :-)
Dinah berättar ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Mellansystern - min kusin Barbro - ....
Jag har haft värdens bästa jobb som enhetschef inom äldre och handikappomsorg, för tänk så många duktiga människor som tar hand om äldre och funktionshindrade på det allra bästa sätt-. (Elisabet skriver: hon glömde nog att skriva dit tian, kusin.)
Kattis om sitt arbete ...
Jag älskar ju mitt jobb, som bildlärare, numera på högstadiet, snudd på passionerat, så...
En solklar 10:a!
Dock är passionerad kärlek inte alltid sund.
På rätt plats ...
Äldsta dottern, hon som i massor med år arbetat inom skolans värld,
men som i botten är undersköterska, vet inte till sig av glädje över jobbet på neonatalavdelningen
på Karolinska Sjukhuset.
Vid sjutiden i morse, när hon var på väg hem efter nattpasset, kom den här bilden till min mobil.
"På väg in till KS barn från P-garaget träffar jag en annan sorts kollegor ..." skriver hon.
Ja, tänk alla småttingar som tappat små gubbar, nallar eller djur!
Och så får vi veta att hon natten mot idag fått vara med om ett kejsarsnitt ("helt fantastiskt, man blir så rörd!") och sms:et avslutas med orden: "Jag har världens bästa jobb!"
Under mina år som vänsterhandfångare, visade det sig att dom som trivdes allra, allra bäst med sina yrkesval, det var långtradarchaufförer, ja, chaufförer öht. Lokförare också, för den delen.
Och du som läser här ..., på en skala 1 - 10 .., hur bra trivs du med ditt arbete?
Det skulle vara intressant att veta.
Jag själv säger ... åtta.
 |
| Kollegorna ... |
Äldsta dottern, hon som i massor med år arbetat inom skolans värld,
men som i botten är undersköterska, vet inte till sig av glädje över jobbet på neonatalavdelningen
på Karolinska Sjukhuset.
Vid sjutiden i morse, när hon var på väg hem efter nattpasset, kom den här bilden till min mobil.
"På väg in till KS barn från P-garaget träffar jag en annan sorts kollegor ..." skriver hon.
Ja, tänk alla småttingar som tappat små gubbar, nallar eller djur!
Och så får vi veta att hon natten mot idag fått vara med om ett kejsarsnitt ("helt fantastiskt, man blir så rörd!") och sms:et avslutas med orden: "Jag har världens bästa jobb!"
Under mina år som vänsterhandfångare, visade det sig att dom som trivdes allra, allra bäst med sina yrkesval, det var långtradarchaufförer, ja, chaufförer öht. Lokförare också, för den delen.
Och du som läser här ..., på en skala 1 - 10 .., hur bra trivs du med ditt arbete?
Det skulle vara intressant att veta.
Jag själv säger ... åtta.
Sånt man kan tänka på ...
I inlägget som handlar om den nu bokade resan till Ghana, skriver Rexxie att han, helt ärligt, inte kan tänka sig något värre. Jag utgår ifrån att det är tanken på sjukdomar och annat som får honom att känna på det viset. Och så kommer jag ihåg en annan resa.
Jag tror att året var 1980 och mamma hade varit i Argentina två år och mina barns pappa och jag själv satte oss på ett plan och skumpade iväg i vad som liknade en mjölkkärretur, med stopp i så gott som alla sydamerikanska länder, för att till sist landa i Buenos Aires, där mamma mötte upp.
Därefter tåg till norra Argentina .., och sedan buss till staden Tartagal.
Mamma hade sin lilla mottagning femton mil rakt ut i bushen, räknat från närmsta stad.
Vi var tolv, tretton personer på jeepflaket, mamma stod mest hela tiden och höll i sig i taket .., och vi stoppades av militärer med k-pistar som hoppade fram ur en skogsglänta .., vi körde längs vägar som inte var vägar, utan mer getstigar fyllda mer lera .., alla fick hoppa av och "pecha!" - putta på -, och många, många timmar senare var vi äntligen framme i Puntana.
Där fanns två hus, ett av dem var mammas - det innehöll kök, vardagsrum, ett mottagningsrum och kanske ett sovrum. Runt omkring: enbart rishyddor, kaktusar, grisar, getter, hundar, katter, grodor och kackerlackor! En morgon när vi vaknade upptäckte vi en flera meter lång flådd orm som hängde i ett träd intill! I floden simmade pirayor. Vi fick veta att mamma slagit ihjäl en giftorm med sin träsko och en dag hade hon hittat en orm i den nedre ugnsluckan som ett ögonblick stått på glänt.
Rädd var hon aldrig.
Själva var vi närmast hysteriska av skräck den första veckan och min dåvarande man sa "men varför i helvete har du dragit mig med på detta!"
Sen händer nånting .., det är ju så att man klarar inte av att vara skräckslagen hur länge som helst .., rädslan lägger sig och man tänker att "ja, ja .., det får bli som det blir".
I fyra veckor var vi där.
Vi såg mamma dra ut tänder, förlösa kvinnor på jordgolv, sy ihop pirayabett på indianmännens hälar (dom fiskade i Pilcomayofloden), vi såg henne rengöra en äldre mans stora, öppna sår - han hade blivit biten av en orm och såret blev infekterat, det hade krälat av maskar i såret innan mamma tog sig an det - och vi hörde syrsor spela som galna och såg kolibris leta efter mat i färgglada klädnypor!
Det hela var ett enda stort äventyr!
Och det är så, precis så, jag känner inför resan till Afrika.
(1983, när Maria var elva år, åkte hon och grannpojken Daniel iväg till mamma som då bodde och verkade i Bolivia. Nästan ett helt sommarlov tillbringade dom där .., och fick således vara med om allt möjligt och omöjligt. Vilket äventyr för två elvaåringar! Dom åkte tillsammans med en familj som bodde i närheten av mamma och allt gick bra.)
 |
| Mamma delar ut medicin till en indianfamilj ... |
I inlägget som handlar om den nu bokade resan till Ghana, skriver Rexxie att han, helt ärligt, inte kan tänka sig något värre. Jag utgår ifrån att det är tanken på sjukdomar och annat som får honom att känna på det viset. Och så kommer jag ihåg en annan resa.
Jag tror att året var 1980 och mamma hade varit i Argentina två år och mina barns pappa och jag själv satte oss på ett plan och skumpade iväg i vad som liknade en mjölkkärretur, med stopp i så gott som alla sydamerikanska länder, för att till sist landa i Buenos Aires, där mamma mötte upp.
Därefter tåg till norra Argentina .., och sedan buss till staden Tartagal.
Mamma hade sin lilla mottagning femton mil rakt ut i bushen, räknat från närmsta stad.
Vi var tolv, tretton personer på jeepflaket, mamma stod mest hela tiden och höll i sig i taket .., och vi stoppades av militärer med k-pistar som hoppade fram ur en skogsglänta .., vi körde längs vägar som inte var vägar, utan mer getstigar fyllda mer lera .., alla fick hoppa av och "pecha!" - putta på -, och många, många timmar senare var vi äntligen framme i Puntana.
Där fanns två hus, ett av dem var mammas - det innehöll kök, vardagsrum, ett mottagningsrum och kanske ett sovrum. Runt omkring: enbart rishyddor, kaktusar, grisar, getter, hundar, katter, grodor och kackerlackor! En morgon när vi vaknade upptäckte vi en flera meter lång flådd orm som hängde i ett träd intill! I floden simmade pirayor. Vi fick veta att mamma slagit ihjäl en giftorm med sin träsko och en dag hade hon hittat en orm i den nedre ugnsluckan som ett ögonblick stått på glänt.
Rädd var hon aldrig.
Själva var vi närmast hysteriska av skräck den första veckan och min dåvarande man sa "men varför i helvete har du dragit mig med på detta!"
Sen händer nånting .., det är ju så att man klarar inte av att vara skräckslagen hur länge som helst .., rädslan lägger sig och man tänker att "ja, ja .., det får bli som det blir".
I fyra veckor var vi där.
Vi såg mamma dra ut tänder, förlösa kvinnor på jordgolv, sy ihop pirayabett på indianmännens hälar (dom fiskade i Pilcomayofloden), vi såg henne rengöra en äldre mans stora, öppna sår - han hade blivit biten av en orm och såret blev infekterat, det hade krälat av maskar i såret innan mamma tog sig an det - och vi hörde syrsor spela som galna och såg kolibris leta efter mat i färgglada klädnypor!
Det hela var ett enda stort äventyr!
Och det är så, precis så, jag känner inför resan till Afrika.
(1983, när Maria var elva år, åkte hon och grannpojken Daniel iväg till mamma som då bodde och verkade i Bolivia. Nästan ett helt sommarlov tillbringade dom där .., och fick således vara med om allt möjligt och omöjligt. Vilket äventyr för två elvaåringar! Dom åkte tillsammans med en familj som bodde i närheten av mamma och allt gick bra.)
Dagens fönster ....
Från Lena i Östersund kommer dagens fönster .., och även fönsterbrädan där svärmorstungor samsas med nån slags vacker kaktus! Och så ljuset!!
Så här skriver Lena:
Från Lena i Östersund kommer dagens fönster .., och även fönsterbrädan där svärmorstungor samsas med nån slags vacker kaktus! Och så ljuset!!
Så här skriver Lena:
"Elisabet, oooom jag förstår att du längtar till din fantastiska resa till Ghana? Jaaadå!!
Visst är det vintervackert!
Många
gånger tycker jag att det är själva vägen till målet som är bäst,
alltså den där längtan när man drömmer, funderar och planerar. Som en
förfest ungefär :)
Idag hände det som jag väntat, längtat men
också fasat lite, lite för. Solen steg så högt över skogskanten på andra
sidan Storsjön att den orkade skina in i mitt vardagsrum/tvrum några
minuter.
Härligt, men också nödvändigt för mej att börja använda de där
fula persiennerna!"
Ja, jag tog med dom vackra bilderna också, som Lena skickat!
Visst är det vintervackert!
Tack snälla! säger jag.
fredag 23 januari 2015
Nu är det gjort!
En sak vet man ju och det är att man har många eländiga egenskaper och en av dem som
bor i mig, det är det där att jag lätt har för bråttom.
Fort, ska det gå!
Det är inte heller nånting medvetet, nej, säkerligen genetiskt, för min mamma var precis likadan och ååå, så irriterad man kunde bli på henne!
Och är man är lagd åt bråttomhållet är det ju inte så underligt om det ibland blir fel .., och när jag för några år sedan bokade flygbiljetter till Emma och mig till London, ja, då råkade jag skriva in fel avresedatum och det kostade mig dryga tusenlappen att få det ändrat, för att inte tala om vilken panik jag kände!
Så .., när jag för några timmar sedan satt framför datorskärmen och klickade i mitt och sonens namn (stavar han verkligen efternamnet på det viset ...?) fick jag sms:a honom både en och tre gånger för att vara riktigt, riktigt, riktigt säker (det visade sig att han och pappan ändrat stavningen på efternamnet samma år som jag blev ensamseglare, inte underligt att jag inte fick det till att stämma!) och jag såg för min inre syn hur sonen satt där i polisbilen och tog emot det ena sms:et efter det tredje och loooog åt den stirriga mamman.
Men nu är det gjort.
Nu ska jag lämna in detta (semesteransökan) till chefen och hans fru (jag har förvarnat) och så är det bara att sätta igång och längta. Det där med l ä n g t a n .., det är ju faktiskt min allra, allra bästa gren!
Vad ser jag mest fram emot?
Ja, förutom att träffa mellanbarnet och hennes man, så är det det här vardagliga.
Vardagslivet, helt enkelt.
Och en helt annan kultur.
Andra färger.
Och dofter.
Och ljud.
Annan mat.
Kanske att åka buss i flera timmar och komma till staden Kumasi och vandra bland marknadsstånden.
Men hjääälp, så spännande!
Åka buss i ett annat land!!
Ja, för mig är det som det allra härligaste äventyr!
Nu ska ni slippa res-dröm-prat, men nog kan ni väl förstå att jag längtar!
 |
| Nattflyg på hemresan. |
En sak vet man ju och det är att man har många eländiga egenskaper och en av dem som
bor i mig, det är det där att jag lätt har för bråttom.
Fort, ska det gå!
Det är inte heller nånting medvetet, nej, säkerligen genetiskt, för min mamma var precis likadan och ååå, så irriterad man kunde bli på henne!
Och är man är lagd åt bråttomhållet är det ju inte så underligt om det ibland blir fel .., och när jag för några år sedan bokade flygbiljetter till Emma och mig till London, ja, då råkade jag skriva in fel avresedatum och det kostade mig dryga tusenlappen att få det ändrat, för att inte tala om vilken panik jag kände!
Så .., när jag för några timmar sedan satt framför datorskärmen och klickade i mitt och sonens namn (stavar han verkligen efternamnet på det viset ...?) fick jag sms:a honom både en och tre gånger för att vara riktigt, riktigt, riktigt säker (det visade sig att han och pappan ändrat stavningen på efternamnet samma år som jag blev ensamseglare, inte underligt att jag inte fick det till att stämma!) och jag såg för min inre syn hur sonen satt där i polisbilen och tog emot det ena sms:et efter det tredje och loooog åt den stirriga mamman.
Men nu är det gjort.
Nu ska jag lämna in detta (semesteransökan) till chefen och hans fru (jag har förvarnat) och så är det bara att sätta igång och längta. Det där med l ä n g t a n .., det är ju faktiskt min allra, allra bästa gren!
 |
| Marknaden i Kumasi, Ghana. |
Vad ser jag mest fram emot?
Ja, förutom att träffa mellanbarnet och hennes man, så är det det här vardagliga.
Vardagslivet, helt enkelt.
Och en helt annan kultur.
Andra färger.
Och dofter.
Och ljud.
Annan mat.
Kanske att åka buss i flera timmar och komma till staden Kumasi och vandra bland marknadsstånden.
Men hjääälp, så spännande!
Åka buss i ett annat land!!
Ja, för mig är det som det allra härligaste äventyr!
Nu ska ni slippa res-dröm-prat, men nog kan ni väl förstå att jag längtar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)