Hemma ...

Så här blev det.

Vaknar mitt i natten av att pensionatvärden tar sig åt bröstet och säger att han har såååå ont, så ont .., och jag kan omöjligen somna om och frågar om vi ska ringa 112 ...., tänker att jag nog hittar till sjukhuset själv och i bilen finns förresten madame GPS som Anna-Karin så vänligt lånade ut .., men den sjuke mannen vid min sida säger att "så här har jag haft förut ., det går över".

Inte det minsta trovärdigt låter det.

Och av och till sätter han sig upp och tar sig mot bröstet och jag tänker att nu ska han förstås få en hjärtinfarkt och kanske segla hädan, just när jag har börjat få hemkänslor för pensionatet!

Just det.

Tala om en egenyttig syster Florence!

Men den sjuke mannen överlever natten (vägrar att åka till sjukhus) och på morgonen får han ligga i bilens baksäte och så styr jag kosan söderut, mot Ystad.

Sjukare är han inte än att han kan sms:a med dr Böhlander, som svarar att han kan åka till Sthlm och bo hos henne och småttingarna och maken .., ja, hon arbetar ju extra på ett hospice, hon är van .., "och män som är förkylda och får hög feber brukar tro att dom är nära livets slutstation."

Skriver hon.

Då skrattar pensionatsvärden och det låter som om livet ändå finns nånstans där inom honom.

Och nu är vi hemma hos mig och Pelle jamar och är lycklig och bland posten hittar jag ett paket från en för mig totalt obekant människa som skriver att hon brukar läsa på den här sidan och nu skickar hon min älsklingsparfym, för den har hon själv,men använder den inte!!

Dessutom (i samma paket), har Pelle fått en liten påse med torkade fiskar.

Små, små fiskar.

"Till Pelle från Yngve", står det på påsen.

Och överallt i min lägenhet sitter små lappar från Torun som bodde här i helgen .. och jag smajlar när jag river loss och läser ... och nu ska jag ta på mig arbetskläderna och t a c k till Moniica i Torsby för parfym och kattfisk och rara ord och tack till Torun för alla smålapparna och det goda och tack för alla fönster .., jag ska lägga in dem så snart jag får tid!

Den svårt sjuke patienten hälsar nog också.

Dagens fönster ..

"Måste fönster alltid vara vackra?

Nu när jag botaniserar bland gamla Provencebilder dyker också de här fönstren upp.

Det har brunnit i en lägenhet i centrala Toulon och vi kör förbi dagen efter.

Man får hoppas att det gick bra för dem som bodde där.

Bilden är tagen 2006.

Monica."

En dag hos syster Florence ...

Upp och ner för den vitmålade trappan, den som jag tycker så mycket om, springer jag.

Patienten får Panodil och juice med citronskivor i .., han baddas med våt handduk (vid senare kontroll börjar jag fundera på om detta rent av är skurtrasan som jag hittade igårkväll .., men det är onödigt att berätta detta för den sjuke patienten ...) och efter hand så blir sjukdomstillståndet bättre.

Febern går neråt; två hela grader!!
(Kanske man borde satsa på vården ändä ..?)

Och så ringer telefonen.

Åååå, det är den här madamen och hennes man som är på besök i Halmstad och jag ger dem adressen (fler som har GPS ...) och skyndar mig att plocka undan lite och jag dammsuger och tvärdiskar och vips, så är dom här.

Det blir så underbart roligt!

"Ja, vi hade inget att göra .., så då tog vi bilen och körde hit ..., det är ju inte så långt ...!" säger Anitha.

Nej, det är klart, det är väl bara femton mil, kanske.
Enkel väg, alltså.

Så vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe och pratar om gemensamma bekanta hemma i Malå (Anitha och Per-Erik har tagit ett skånskt år ..., dom har kvar huset hemma i Adak och testar nu hur det är att vara skåningar .., och å, vad dom trivs, men snart är prövoåret tillända och i sommar blir det till att vända norrut igen ...) och vi går på promenad längs havet ("men gud ändå så vackert hä är här !" säger Per-Erik lyriskt ...) och det bestäms att herrskapet ska komma hit och övernatta innan det blir hemresa.

Blir man glad?
Jepp!

Och pensionatvärden är nu mycket bättre och jag ska bjuda honom på nån slags lätt middag och i morgonbitti lägger jag honom i Volvons baksäte och tar sikte på landet Skåne.

Och bara så ni vet .., så har jag i afton suttit med kalasbyxerumpan på stentrappan ..., där satt jag och drog med händerna genom dom knastertorra lavendelkvistarna och det doftar nu himmelskt när jag drar in doften och snusar in allt detta ljuvliga!

Det tar sig.

Kyrkogården i Steninge ...

Om kyrkan är från 1200-talet .., då undrar man ju hur gamla gravstenarna är?

På många av dem är texten osynlig.

Övervuxna av mossa.

Och jag står där och filosoferar över livets gång, allt medan fågelsträcken flyger där högt ovan marken.

På väg ...

Och så tar jag bilen och kör till närmaste Apotek som ligger i Getinge, en tretton-fjorton kilometer från pensionatet.

Himlen är blå och tänk, det känns som den allra första vårdagen!

Bilrutan vevas ner ..., och jag tittar ut över landskapet som är så annorlunda mot för Skånes.

Här är mer kuperat .., flera gärsgårdar .., här finns mer av röda stugor med vita knutar.

Apoteket är pyttelitet och jag köper Panodil, Ibumetin och en digital termometer.

Handlar lite på Konsum, som håller på att byggas om.

På en lapp ber föreståndaren om ursäkt för röran.

Sedan hemåt.

I lite mer än ett års tid har jag av och till besökt landet Halland i allmänhet och kuststräckan mellan Halmstad och Falkenberg i synnerhet och nu börjar en slags hemmakänsla att flytta in i mitt hjärta.

Det är precis som när en hundvalp börjar att känna sig trygg .., snurrar runt-runt-runt och sedan lägger sig tillrätta i korgen.

Precis så.

Och det blir som det alltid blir med bloggmadamen .., det tar t i d innan jag vågar mig ut på egna äventyr .., men nu vågar jag .., och jag låter GPS-madamen ligga i baksätet och litar helt på mig själv .., jag snirklar runt lite i Getinge, tittar bara .., sedan hemåt igen, mot pensionatet.

Halvvägs framme, på höger sida, ligger Steninge kyrka.



Den påminner om den i Eftra och jag parkerar bilen .., kollar så att kameran ligger i kappfickan och så tar jag mig en runda på den lilla kyrkogården.

Såå annorlunda det är mot för hemma i Malå!

Där står det "Skogsarbetare" eller "Förre gruvarbetaren ..." på gravstenarna .,. här är det mest lantbrukare och sjömän ..., och den allra största stenen, den har herr Polisintendenten.



På en sten står namnen Gustaf och Ingrid Johansson.

Gustaf visar sig vara född i Eftra och Ingrid, ja, hon kommer från Trehörningsjö.

Från Ångermanland, alltså.

Såväl Gustaf som hans hustru slutade sina liv i Sydafrika.

"De glömde aldrig sitt fädernesland ...", står det längst ner på stenen och jag tänker på hur olika våra liv blir .., hur kom det sig att Gustaf och Ingrid hamnade i just Sydafrika?

Och jag vandrar vidare.

På en nyligen grävd grav ligger färska blommor.

Det är Karl Josef som inte längre är i livet och på små, vita lappar står tackord skrivna.

Någon tackar för alla trevliga fester och för härlig musik .., andra för kunskapen om jorden.

När jag senare kommer hem till den sjuke pensionatsvärden och berättar om blommorna och besöket på kyrkogården .., vaknar han till.

"Jahaja .., ja, det är Karl Josef Norén .,. han hade plantskola i Steninge och var ett riktigt original .., just det ja, jag såg dödsrunan i förra veckan ...", säger han.

Och jag räcker honom termometern och efter en stund säger han ..."37.5 ...".

"Aldrig i livet, du har minst trettionio!" säger jag tvärsäkert och så börjar han om igen och kollar.

Det visar sig att det är precis vad han har .., trettionioochfem och jag tycker så synd om honom!

Nu har jag öppnat fönstret i sjuksalen .., småfåglarna kvittrar .., det låter verkligen som vår!

Män som hatar kvinnor ....

Skrev igårkväll vad jag tyckte om den filmen som vi såg, Anna-Karin och jag själv.

Nämnde Noomi Rapache, som jag blev zå imponerad av.

Men det fanns många bra aktörer .., men nu vet jag vem som var helt outstanding, jo, den här skådisen.

(Filmen som sådan gav jag 5 av 10 poäng.)

Biträdet går ronden ....


Nu sover patienten gott.

Vårdcentralsdamen tyckte att han kunde gå och lägga sig, så det gjorde den sjuke.

Och undertecknad ska ta bilen och köra till apoteket i Getinge.

Hälsningar syster Florence.
(Ja, vi är ju alla bröder och systrar .., så det så.)

Eller möjligen att vi har för bråttom ...?

Hemma i Västerbotten (måhända på andra ställen också ...?) finns ett uttryck som är så perfekt talande, tycker jag .., och det är ordet "klomrig".

Det slog mig igårkväll, att i vår släkt, där är vi nog mer än lovligt klomriga.

Hör här bara.

• Jag är fem år ., sitter på en trappstegsstol i köket och tittar på när mamma kokar sylt .., då plötsligt ramlar jag rakt ner på en utdragen låda .., höger arm bryts och befinner sig i 90-gradig vinkel .., mamma drar den i läge, men inser att den dessutom är bruten .., så det blir färd till sjukstugan där armen gipsas.
• Något år senare: tillsammans med bästa kompisen Olle åker vi kana på mage nerför deras branta trappa. Resultat: brutet nyckelben.
• Vid sexton års ålder är jag med i en våldsam bilolycka och egentligen är jag inte klomrig, utan slår ansiktet i instrumentbräden och kraschar näsbenet. Mer en vanlig olycka.
• Tidigt 60-tal. Min storasyster, hon som långt senare ska emigrera till Australien, åker störtlopp i Tjamstanbacken hemma i Malå .., råkar komma farande över en översnöad och isig sten av större modell .., landar olyckligt och blir liggande i gipsvagga i tre månader .., med risk för förlamning. Det slutar lyckligt.
• Femtio år senare ska hon beskära ett träd, dråsar i backen och slår sig halvt ihjäl.
• En vecka innan detta händer har bloggmadamen halkat på en liten plastskylt i affären och brutit höger handled.
• Och åtta år dessförinnan, har de båda systrarnas kusin ramlat baklänges i en trappa och sitter sedan dess i rullstol.
• Och bloggmadamens dotter, Dr Böhlander, hon åker som liten flicka pulka och kör rakt mot ett träd ..., resultat hjärnskakning.
• Samma dotter bryter nyckelbenet några år tidigare, under Kungsängenperioden.
• Bloggmadamens pappa var en man som älskade tävlingar .., alltså anmäler han sig frivilligt att delta i Midsommaraftonens säcklöpning .., faller och ooops, bryter ett finger.
• Och bloggmadamens mamma, hon står på en liten vinglig pall och putsar fönster i Bolivia, då hon vinglar till .., dråsar rakt genom trävirket och krossar sitt ena knä. Ett par veckors sjukhusvistelse i ett slitet sjukhus blir resultatet, men mamman är glad och skriver i brev att ..."ja, detta är verkligen nyttigt, nu ser man hur eländigt patienterna har det och att leva på soppa i flera veckor bidrar i alla fall till min viktminskning ...!"
• Tidigare har hon ramlat i källartrappan i Malå och brutit handleden. Det vill hon dock inte visa sina sjuksköterskekollegor, så en kväll tar hon med sig barnbarnet, dr Böhlander, som då är sex, sju år .., och så visar hon henne hur man trycker på röntgenknappen ..."så här .., nu står mormor här och håller armen/handen .., och när jag säger till, då trycker du ...". Jodå, det gick bra.

Men klomriga .., jo, det är vi nog.

Hälsorapport ..

Det blir tidig, tidig hemresa i morgonbitti.
Kanske möter jag då det här sällskapet ..?

Från sjukstugan meddelas att äntligen, äntligen har bloggmadamen fått ta fram sina vårdbiträdeskunskaper och ni anar inte vilken utsökt vård herr pensionatsvärden får.

När jag igårkväll vid tiotiden kom hem från bion, låg den sjuke nedbäddad under flera täcken och den mannen är i och för sig alltid het, men nu min själ .., nu var han stekhet!

Glödhet.

Och jag baddade med fuktig handduk (dylika omsorger har nog aldrig utförts av undertecknad ...) och jag kom med uppmuntrande tillrop och frågade hur det var fatt med eldandet .., skulle jag kanske ta hand om den biten ... (nej, det var onödigt .. han var ju så het ...) och tro inte att vårdandet har upphört .., oh no .., jag bär upp te i gröna älsklingskoppen (sjuksalen ligger en trappa upp) och jag fuktar handduken och lägger på heta pannan .., jag ställer frågor så där som ..."hur är det ...? mår du bättre ..?" och får nekande svar.

Nu har pensionatsvärden kontaktat vårdcentralen i Getinge och bloggmadamen ställer självklart upp som chaufför, ja, här finns inga begränsningar och vården är, jag lovar, som allra bäst .., hälsar eder Florence.

("Man skulle ha haft Dr Böhlander här ..., men det är typiskt, när hon verkligen behövs, då finns hon inte tillgänglig ...!" suckar den sjuke patienten ...).

Dagens fönster ...

Någonstans mellan Stockholm och Alvesta ..., tar jag fram kameran.

Det är måndageftermiddag och utanför kupéfönstret yr snön.

Smått och gott ...

Nere vid havet ligger båtar uppdragna på land.
Upp-och-ned.
Men där finns liv ..

Vid 55 års ålder testar jag för allra första gången att köra bil med hjälp av en GPS-navigator.

Det är den teknikglada Anna-Karin som .., vis av mitt förra försök att hitta till Kärleken (ja, så heter området där hon bor ...), glatt lånade ut denna tekniska finess och oj, så lätt det blev att hitta rätt.

In till stan, till biografen Röda Kvarn, körde den teknikglada alldeles själv och jag fick pröva på att hämta ut biljetterna genom ett finurligt system där man har betalat dem via nätet och så drar man bara sitt betalkort i en automat och vips, så kommer biljetterna!

Vi såg filmen "Män som hatar kvinnor" och fick plats uppe på balkongen.

Noomi Rapache i rollen som Lisbeth Salander var m a g n i f i k .., och bloggmadamen, som i vanliga fall inte är någon större fantast av Mikael Nyqvist med q eller k .., ja, jag tyckte nog att han var bra i den här rollen.

Jättefint foto var det .., många närbilder .., musiken .., om det var någon .., jo, det var sån här typisk spänningshöjande musik .., annars tänkte jag inte på den .., och har man läst boken så tycker jag att mycket .., ja, stämde med den bilden som jag hade, faktiskt väldigt mycket .., men för mig var den för lång .., och på en skala från ett till tio, så ger jag den ..., mittemellan.

När det var dags för hemfärd var det mörkt ute och den ihärdigt pratande GPS-damen blev nästan hysterisk när jag inte ville svänga in på en väg till höger .., nä, jag vände om och bestämde mig för att helt lita på magkänslan .., tog stora vägen genom stan, passerade sjukhusskylten ..., kände igen mig .., och hittade hem galant.

Detta var första gången som jag hade en k ä n s l a av hur jag skulle hitta och det var skönt.

Och jag loooog för mig själv .., det är så typiskt den här madamen .,. att till slut ändå göra precis som hon själv tycker .., och GPS-damen hon guidade på så gott hon kunde och slutade att beordra mig att göra u-svängar hit och dit .., och hem hittade jag.

Pensionatsvärden, han ligger sjuk och har våldsam feber!

Stackars krake.

(Tidigare i afton besök hos pv:s moster och morbror som bor i Haverdal. Vet ni hur det känns att ringa på dörren - jag var ensam - och sedan mötas av glada leenden och klapp på kinden? Likadant är det när man träffar pv:s mamma och syskon. Jo, man blir så vanvettigt inutivarm!)

Eftra kyrka ...

... vackert belägen med underbar utsikt över ett kuperat landskap.

Fem kilometer kanske, från pensionatet.

Tillsammans går vi in, Anna-Karin och jag själv, och tänder små vita ljus.

Till två mammor och två pappor.

Efteråt .., skriver vi lite i gästboken.

Landet Halland ...

Det blir förmiddagspromenad med vännen Anna-Karin och hennes golden Frida.

Vi går längs havet .., fem minuters väg från pensionatet.

Efteråt .., lunch i Laxbutiken inte långt från Heberg.

Laxsoppa ...., mmmmm .., som smakar himmelskt!

Och ikväll bio.

Då blir det "Män som hatar kvinnor" och pensionatsvärden som har sångövning, möter upp efteråt.

Det känns verkligen som om jag har s e m e s t e r.

Ännu har jag inte bestämt mig .., ska jag ta tåget hem i morgonbitti eller vänta tills på torsdagmorgon?

Hmmm.

Det är som att välja mellan grillad och kokt korv.

Möte med Molly från Alvesta ..., eller vad som kan hända om man glömmer en liten leksaksbil i trappan ...

Det här är Mollys händer.
Och Mollys hårsnodd.

Molly är fem år och hennes mormor är min kusin.



En morgon för nio år sedan ska Mollys mormor gå upp för trappan till övervåningen.
I handen har hon en kaffekopp .., den ska Mollys morfar få.

Frukost på sängen, liksom.



Vad Mollys mormor inte vet, är att ett av barnbarnen har glömt en liten bil på ett av trappstegen.

Nu skyndar hon sig uppför trappan .., och så ..., trampar hon på bilen .., ramlar baklänges .., famlar i luften .., och slår huvudet i golvet.

Resultatet blir en blödning i hjärnan .., och halvsidesförlamning.

Sedan dess sitter Mollys mormor i rullstol.

Hon är sextiotvå år, heter Lena och är alltså min kusin.

Dagens sysselsättning ...

Jag eldar och eldar och eldar.

Lägger på mera ved.

Dricker kaffe.

Kollar tv-nyheterna och ser en välmående UD-diplomat frottera sig med unga, tjusiga madamer i 25-årsåldern, ja, ombord på en lyxyacht.

Jag undrar om dom unga damerna hade omfamnat den här mannen med samma värme, ja, om han hade varit ..., tja, brevbärare?

Sånt kan man fundera över, medan man lägger in mera ved i pannan.

När Pelle är borta ....


Det är när jag ska slänga sopor i pensionatets soppåse, som jag upptäcker vad som har hänt.

Här har varit fest för ystra små möss, medan herr pv åkt skidor i Dalarna.

Oj, oj, oj!

Fullt med muslortar under diskbänken!

Lektion 1 ...

"... och så vrider du av vattnet här ...".

Det är knappt nio grader varmt i pensionatet när vi kliver in i köket, då, igårkväll.

Nio grader.

Golven är iskalla!

Och jag kryper i säng och har tre täcken och en filt ovanpå mig och propparna flyger och far och pensionatsvärden får åka iväg och skaffa nya och under tiden ligger jag och hackar tänder!

När klockan är fem på morgonen, ringer väckaren.

Pensionatsvärden ska cykla de två-och-en-halv-milen in til jobbet .. (så får du ha bilen ..., säger han ...) och innan han ger sig iväg, får jag en eldningsinstruktion .., eller kanske mera .., hur jag ska förfara om jag inte blir hemma och ska släcka ner allt detta.

Fem steg.

Jag tar fram kameran och pv är en sann pedagog.

Det här ska nog bra.

Och nu, när klockan är åtta, är det hela femton grader varmt i huset!

Halleluja!

Herr Innovatören ...

" ... ja, nån kunde stå där i backen och dela ut gummiband och fästa dem!" säger herr uppfinnaren.

Pensionatvärdens storebror - det är han som syns på bilden -, han är en sån där påhittig människa som ser lösningar på allting.

Icke allenast har han sparat in miljoners miljoner till olika kommuner tack vare sinnrika system för att minska energiförbrukningen, nä, han har kommit på världens bästa idé för skidåkare, framför allt till vasaloppsåkare!

Jo, så här är det.

I den där första backen där alla åkarna samlas som i en klump, där får man liksom hålla sig fast för att inte åka baklänges och där försvinner en hel massa energi och ork .., man får helt enkelt inget fäste på skidorna.

Då kommer herr Innovatören på att man kan avända gummiband och trä över skidorna och vips, så får man ett helt perfekt fäste!

När andra skidåkare under färden till Sälen besöker Systembolaget för att ha grunden till "å-nu-ska-vi-allt-fira-att-vi-har-klarat-den-här-tävlingen!", då köper Innovatören tre olika förpackningar med gummiband i olika storlekar.

Och när pv har hämtat mig vid busshållplatsen och vi har kommit till hans mamma som bjuder på semlor med kaffe, då sitter Innovatören där och viftar med armarna och berättar om sin uppfinning.

Faktiskt funderar han på att maila till tävlingskomittén .., det här är ju genialiskt .,. man kunde ha Gummibandservice .., några som trär på gummibanden över skidorna och längre fram, andra som tar bort samma band .., tänk, så mycket enklare det skulle bli för alla!

Alldeles lyrisk är han!

"Tro mig, det fungerade hur bra som helst .., jag kanske förlorade några minuter på att montera banden och ta bort dem .., kanske kan man använda dem i Lundbäcksbacken också ...?" säger han leende.

Sååå ivrig och lycklig är han över denna sin uppfinning!

Och jag bara ler.

Tisdagsfönstret ...

... hittar man i den oerhört vackra järnvägsstationen i Alvesta.

Och från Alvesta blir det buss till Ljungby.

Snöyra och mörker.

Väldigt mycket Småland.

För några år sedan besökte jag Växjö .., jag satt på ett café i centrum tillsammans med Kent och hela tiden slogs jag av den där känslan av att man känner sig hemma.

Vänliga, lite pliriga människor.

En dialekt som låter så snäll - kanske beror den på Astrid Lindgren -?

Just den känslan får jag där på buss nr 145.

Lite möte ..., eller stort.

På tåget som ska ta mig från Stockholms Central till Alvesta, snett mitt emot mig, sitter en liten madame på fem år som heter Sigrid.

Under resans gång ska det visa sig att Sigrid nog är en av de pratgladaste små fröknar jag någonsin har träffat.

Och allting får vi veta!

Ja, så där som att självaste Prinsessan Victoria har besökt Sigrids dagis, hemma i Lund.

Tänka sig, att få träffa Prinsessan!

"Aaaa .., men hon hade inte nån krona och inga klackeskor ...", säger Sigrid besviket.

Och så håller hon upp en kvällstidningsbilaga .."titta här, här är hon och Daniel!"



Mellan varven ritar Sigrid på sitt block .., eller spelar spel med sin mamma, som heter Ulrika.
Ordlekar.
"Fylla-i-ordlekar".

"Jag säger ..., ekollon ..", föreslår Sigrids mamma.
"Då säger jag .. lekollon, det är ekollon som man leker med!" svarar Sigrid.

Och så fortsätter lekandet.



Nånstans efter Linköping har Sigrid bytt plats med sin mamma och sitter nu på min högra sida.

Jag får beundra hennes fina skärp .."titta här, det är som rosa pärlor!" säger Sigrid.

Och till slut somnar den lilla kalasbyxklädda madamen.

Se det var ett trevligt litet möte så där på Livets Savann.