Efter jobbet blir det fika nere vid havet.
Pensionatsvärden, som en timme senare ska ge sig av till en kusinträff i nordöstra delen av Skåne, ("du kan ju följa med om du vill .., så kan du lifta med Inez hem i morgonbitti ...?" säger pv snällt .., men jag tackar nej .., jag vill Bara Vara hemma hos mig själv och ta det lugnt ..., lösa korsord, tvätta håret och senare ikväll .., lyssna till koltrasten ..., och så är det detta att möta nya släktingar igen och det blir säkert nån Slags Samlad Allsångstropp .., nej, jag vill vara i mitt rede och ta det lugnt, så jag tackar nej, men det är ju snällt ändå, detta att bli bjuden ... och ännu snällare är det att acceptera ett nej ..), jo, han har ordnat med kaffe i termos och härliga räkmackor ..., och så slår vi oss ner inte långt från vattnet och med solen i ansiktet.
Det blåser friska vindar!!
Och jag har sticke-kalasbyxor och klänning under anoraken och kaffet smakar övermåttan härligt.
Detta, att få vara i närheten havet och få känna doften av tång och mot himlen se fiskmåsar som glidflyger över vågorna .., ååå, det är för mig själva meningen med livet.
Och tänk, alldeles gratis är det!
Så vi sitter där i en kanske en timmes tid och pv berättar att han på förmiddagen bland annat har läst inlägg från drygt ett år tillbaka .., då, när min mamma ännu var i livet.
Om elva dagar skulle mamma ha fyllt åttiosju år.
Jag har sagt det förut och säger det igen .., det där att man liksom inte kan föreställa sig hur ensamt det blir när man inte längre har sina föräldrar i livet.
Igårkväll tände jag dom tre ljuslyktorna som hänger i en slags ståltråd i mitt fönster och jag översköljdes av värme för min systerdotter - ja, det var hon som har förärat mig detta fina - och jag tänkte på mamma som ofta sa att hon älskade sina syskonbarn lika mycket som oss andra ..., inte kunde jag förstå det då .. men nu, nu kan jag.
Så jag ringde upp systerdottern som bara är tretton år yngre än sin moster och sa hur oändligt mycket jag tycker om henne och hur mycket hon betyder och vi gapskrattade .., måhända trodde hon att jag låg på mitt yttersta och hörde klang av harpor .., ja, att det var därför hon fick all denna kärlek över sig.
Efteråt .., kändes det bra.
Kvällen innan min mamma dog, satt jag hos henne i en timmes tid kanske.
Det var som om jag anade .., så jag höll henne i handen och överöste henne med snällord och pussade på kinden och sa att hon hade varit och ännu var, en sån snäll och fin mamma.
Nästa morgon var hon död.
Så en sak vet man .., det gäller att inte spara på snällorden.
Det var vad jag tänkte på där på stranden.
Vilken underbar bild (angående bilden längst uppe här ...), speciellt när man vet att havet finns så nära. Jag *älskar* havet.
Nu bara måste jag åka till Skåne. :-)