Resan från landet Halland till landet Småland - för att ta ett sista titta-på-farväl av pensionatvärdens mamma - blir pratig.
I framsätet sitter han som har förlorat sin mamma och intill honom, hon som har förlorat sin farmor.
Själv sitter jag där bak med högerbenet på sätet.
Världen susar förbi.
Röda trähus med vita stugor .., skog och ängar .., gärdesgårdar.
Framme i Ljungby tystnar närapå pratet.
Jag har ont i magen.
Och vi sitter och väntar i sjukhusets vackra foajé med massor av blåaktig keramik och pv säger att ...."jag undrar om det var Monets morfar som mojan pratade om .., han, läkaren här på sjukhuset då för länge sedan, han som var så snäll mot mor ...?"
Efter en stund kommer en glad vaktmästare och frågar om det är vi ... och det är det och vi tar i hand och hälsar och går i vinterrusket till ett litet sjukhuskapell.
"Ja, det är lite .., vi håller på att renovera ..., så ..", förklarar vaktmästaren.
Där inne, bland tända ljus och på en rullvagn, ligger Gunvor.
Så fin är hon!
Huvudet lite på sned, så där som om hon bara ligger och sover.
Fridfullt är det.
Och ledsamt.
Och jag står intill eller mitt emot mannen som har mist sin mamma och hon som har förlorat sin farmor och inte vet jag riktigt vad jag ska göra .., som inga ord har man längre .., det är som om alla orden har seglat iväg och känslorna också .., alldeles tafatt är man.
Det här är sista gången vi ser henne.
Sista Gången.
För ett och halvt år sedan var det min tur .., jag minns hur Fonuspersonalen kom och virade in mamma i ett vitt lakan; som en mumie var hon och jag tyckte så synd om henne .., ååå, att ligga ensam i ett lakan i ett kylrum .., nej, så förfärligt!
Det här andra gången i mitt liv som jag ser en död människa och nu är det annorlunda.
Inte ett dugg rädd är jag.
Gunvor ser ut att sova så gott ..., inte det minsta är hon där, kvar är bara skalet.
Efteråt, flera timmar efteråt - när jag har legat på Gunvors soffa och tv-tittat på en amerikansk hunddressör - kommer pensionatvärden och hans dotter och hans två bröder och två syskonbarn och en svägerska .., alla kommer dom nu och slår sig ner i vardagsrummet.
I flera timmar har dom suttit på begravningsbyrån och nu efterpratas det och vi hittar det där underbara kärleksbrevet som Viking en gång skrev till Gunvor ., - det allra första brevet dem emellan - då var han 23 och hon 18 ... och eftersom jag har läsglasögonen på, får jag högläsa.
Och jag läser och läser och vi blir alla tårögda och skrattiga, alltomvartannat .., huller om buller.
Brevet är så totalt underbart .., skrivet av den unge mannen som en gång ska bli far till Gunvors tre söner .., den där mannen som hon ska komma att älska nåt så alldeles omåttligt och som hon, långt, långt senare ska sakna så förfärligt, då, när han går bort före henne ..., och den unge mannen avslutar raderna med "tusen kyssar till min lilla tangoflicka".
Och vi ler allesammans och vi pratar om detta ., ja, hur det blir efter döden ..?
Kommer man att möta alla dom som har gått före?
Plötsligt bestämmer vi oss för att just så är det.
Nu är Gunvor hos Viking, punkt slut.
Storebror i familjen hämtar en adventsljusstake och pv hänger upp Gunvors adventsstjärna.
På bordet står blommor från hennes födelsedagsfirande en månad tidigare.
Där är en bunt med Ica-kuriren och ett album med bilder från tiden då Gunvor och Viking hade lägenhet i Spanien och där är PRO-tidningen och en bok av PC Jersild.
Och pElles vita hårstrån på soffdynan.
På hemvägen är det som om allt blir enklare.
Lättare.
Och jag tänker att ..., ja, som ett sorgearbete blir det, detta med allt det praktiska som ska göras.
Just så är det.
Det känns bra.
Jo.
Mitt i alltsammans känns det bra.
