Gammal biblioteksbild, norpad från nätet.
Och plötsligt kommer jag ihåg dom här små lådorna med alla korten i!
Jag älskade biblioteket när jag var liten.
Det var min absoluta favoritplats på jorden, och gissa om jag var mallig när jag fick ett eget lånekort.
Det hade nummer 452283 och det skrev man på ett litet pappkort som satt fast längt bak i varje bok när man lånade den.
Att jag ö h t kommer ihåg nummret är mig en gåta eftersom jag varje dag får tänka till vad jag har för kod för att logga in mig på datorn på jobb, men det är väl så, att det man lär sig som liten sitter som berget.
Jag har inte använt den koden på sisådär 40 år, men nu när jag skrev det här så poppade den upp ur minnets svarta hål.
Den första bok jag lånade på kortet var en bok som hette Karius och Baktus och som handlade om tandtroll.
Jisses - jag har ju bra minne, vem kunde ana det?...*ler*
Ingela sa...
(Ingela har vuxit upp i Malå, precis som bloggmadamen. Det är det gamla biblioteket som vi "pratar om".)
Vi delar biblioteksminnen.
Det var en speciell lukt där, gamla böcker och läder från våningen under.
Trappan var läskig och toan ännu läskigare.
Jag fick mitt eget lånekort när jag var sex. Den första boken jag lånade stod i hyllan till höger mot väggen, jag tror det var mellan två fönster, i det rummet man kom in i om man gick till vänster när man stod med näsan mot tant Elins disk.
Det var en av de där små Pippi Långstrump-böckerna med färgbild bara på omslaget och Ingrid Vang-Nymans teckningar inuti.
Domenèch valde att rita sjukhuset som en trädgårdsstad med friliggande paviljonger.
Han ansåg att patienterna behövde träd, frisk luft, färg och behaglig miljö för ett behagligt tillfrisknande.
För att undvika de beklämmande labyrintliknande miljöer som var vanligt på stora sjukhus valde han att gräva ned alla underhållsavdelningar och förbindelsegångar för att på så sätt dölja dem.
Genom att separera avdelningarna till små paviljonger kunde man isolera infektionsdrabbade patienter och samtidigt skapa en bykänsla.
Väldigt mycket energi lades ned på att skapa en trivsam miljö för patienterna i form av konstnärliga utsmyckningar, flera av Barcelonas främsta skulptörer och konstnärer deltog i byggandet av sjukhuset."
Herr Manilat tog bilden och inte vet jag om det spökar .., men bilden låg inne nu på morgonen och försvann plötsligt. Nu gör jag ett nytt försök.
Domenèch valde att rita sjukhuset som en trädgårdsstad med friliggande paviljonger.
Han ansåg att patienterna behövde träd, frisk luft, färg och behaglig miljö för ett behagligt tillfrisknande.
För att undvika de beklämmande labyrintliknande miljöer som var vanligt på stora sjukhus valde han att gräva ned alla underhållsavdelningar och förbindelsegångar för att på så sätt dölja dem.
Genom att separera avdelningarna till små paviljonger kunde man isolera infektionsdrabbade patienter och samtidigt skapa en bykänsla.
Väldigt mycket energi lades ned på att skapa en trivsam miljö för patienterna i form av konstnärliga utsmyckningar, flera av Barcelonas främsta skulptörer och konstnärer deltog i byggandet av sjukhuset.
Domènech trodde starkt på konstens helande kraft, hans son som slutförde sjukhuset berättade följande angående sjukhusets utsmyckningar.
Hur långt har vi kommit sedan dess, funderar jag.