onsdag 27 januari 2010
Snöstorm ute. Solsken inne.
Bilden är min egen.
Det är maj 2006.
Medan jag står där och tittar på Lena och hästen, plingar det i min mobil.
Det är sms från Heléne, som då bara har några få månader kvar att leva.
Filmen "Året på Råshult" som nyligen visades på SVT (idag, alltså) .., visade sig vara något för den som längtar efter något slags l u g n.
En film som lätt kunde visas på storbildsskärm i väntrum, där människor kanske sitter och vrider sina händer av oro.
Eller ljuva tanke ..., om alla åldringar på gruppboenden finge se något sådant här, i stället för tonårsserier på tv 3!
Hela tiden medan jag låg på soffan Ektorp och tittade på filmen - med sigge nilsson sovandes på mitt bröst -, tänkte jag på hur outsägligt vackert fotot var.
När eftertexterna rullade, förstod jag.
Där stod att Simon Stanford var en av fotograferna.
Simon Stanford .., det namnet etsade sig tidigt fast i mitt minne .,. ty alltid när SVT:s sydafrikareporter Marika Grieshel hade något reportage, då hade denne Simon filmat och med sådan k ä n s l a.
Och rent bedrövligt tycker jag att det är att inte fotografens namn står i programförklaringen.
Mer om Råshult finns här.
Just nu ...
... i ett gult hus på en kulle, i landet Halland.
En film utan handling och ändå inte.
Det är så här livet är.
Här och Nu.
Och så ringer min störstasyster ..
... hon som bor på landet, utanför Hörby, i Skåne.
"Ja, jag vill bara beklaga sorgen ...", säger hon.
Inte ett skvatt begriper jag.
Det är då hon berättar: Pernell Roberts är död.
Adam, i bröderna Cartwright .. ,mitt livs första riktiga tv-förälskelse.
Min bästa kamrat tyckte att ingen var så läcker som Little Joe .., men jag, jag höll mig till den tyste och manlige Adam.
Nu får jag nog ta fram näsduken!
Idag ....
Klädstrecket på bilden tillhörde just Lena och Michael.
För snart tre år sedan besökte jag Råshult i Småland.
(Ja, jag har varit svag för detta med Småland .., det ska erkännas!)
Som paradiset var det!
Och idag kl. 14.30 visar SVT 2 ett program just därifrån.
Året på Råshult
Här, på den gård där botanisten Carl von Linné föddes, är det årstidernas växlingar som styr arbetet.
Lena och Michael Michaëlsson har under 20 år skapat ett historiskt titthål och en plats för tankar om människans plats i naturen.
Nu kommer snön!
Och blåsten!
Och halkan!
Då ringer Radio Hallands sympatiska programledare - Anna - upp en plogbilsförare för att höra hur det går.
Mannen, som heter Tomas och är s.k. norrlänning, är ingen vän av överord.
Eller av ord, överhuvudtaget.
Kort och koncist svarar han.
"Jajamen ...!"
"Jajamen ...!" säger han korthugget.
Och inte är det någon fara med väglaget heller, "bara dem lär sig å blinka när dem är ini rondelln" ... fortsätter herr plogbilsföraren.
"Den mannen är ju från Vilhelminahållet ...", hojtar jag till pensiontatsvärden.
Ååå, det känns tryggt.
Det ska nog gå bra det här.
Och blåsten!
Och halkan!
Då ringer Radio Hallands sympatiska programledare - Anna - upp en plogbilsförare för att höra hur det går.
Mannen, som heter Tomas och är s.k. norrlänning, är ingen vän av överord.
Eller av ord, överhuvudtaget.
Kort och koncist svarar han.
"Jajamen ...!"
"Jajamen ...!" säger han korthugget.
Och inte är det någon fara med väglaget heller, "bara dem lär sig å blinka när dem är ini rondelln" ... fortsätter herr plogbilsföraren.
"Den mannen är ju från Vilhelminahållet ...", hojtar jag till pensiontatsvärden.
Ååå, det känns tryggt.
Det ska nog gå bra det här.
Dagens fönster ...
"Hej Elisabet!
Fönster från ett sommarhus i byn Storgranliden som står ouppvärmt under vintern och därför
har täckts av ett tjockt lager med rimfrost.
Jom."
tisdag 26 januari 2010
Okej ...
Från vännen Eva i Jämtland har det till landet Halland anlänt en utmärkelse och det är ju ytterst vänligt på alla sätt och vis (men jag tycker inte om att välja ut ..) och så ska man sända den vidare till fem personer och därtill berätta sju saker om sig själv som inte tidigare berättats.
Åååå, detta är ju så svårt!
Hur många kreativa bloggare finns det inte och hur ska man nu göra?
Och att berätta något som trogna bloggvänner inte redan känner till .., är det möjligt?
Men okej.
Den absolut mest kreativa bloggare jag vet, det är Stationsvakt, men jag är fullständigt övertygad om att han absolut inte vill ha en liten rosa utmärkelse på sin sida .., så jag säger det bara: ingen har så mycket fantasi som den mannen.
Nåja.
Fem stycken.
Känn ingen press att göra detta .., det är sista gången jag gör det.
1. Klara, 13 år i USA .., för att jag tycker att hon skriver på ett personligt sätt. Henne hittade jag till häromdagen och kreativ tycker jag verkligen att hon är.
2. Femtiotalsjakten .., för hennes till synes outtröttliga energi på att leta upp prylar från 50-talet.
3. Steelcity Anna för att hon använder sig av lite ovanliga grepp när hon berättar viktigheter.
4. För kanske två år sedan .., var jag flitig besökare hos Rödluvan. Sen tappade jag bort henne. Ikväll hittade jag hennes blogg.
5. En kreativ blogg? Ja, det måste ju bli den här också!
Sju saker som ni inte vet om mig ...?
1. Hur ofta som helst har jag den senaste tiden glömt att ta min blodtrycksmedicin.
2. Av årets 365 dagar, har jag håret uppsatt ungefär 363 av dessa.
3. Jag vickar i princip alltid på tårna.
4. På vänster sida av munnen (min mun) finns ett skäggstrå som är totalt omöjligt att få fatt i!
5. Aladdin eller Paradis? Helt klart den första.
6. Inte ett dugg flygrädd är jag.
7. Men jag är fasligt duktig på att säga "akta!" .., "ooooj!" ... "där kommer en människa!" till pv när han kör bil. (mina barns pappa, helsingborgaren, mina döttrar och min son skulle nog hålla med om denna min olat .., jag tycker förstås att jag själv är den bästa chauffören ..,-)
sigge nilsson tittar på Rapport ...
Ni förstår .., detta är en ytterst allmänbildad liten katt.
Eller i alla fall så kommer han att bli.
Ett sent kvällsfönster från ...
...vännen som flyttade från Västmanland till Skåne till Lappland.
Och som tycker att hon äntligen har Kommit Hem.
På Riktigt.
Efter promenaden ...
.. tar jag en filt och lägger mig på soffan Ektorp.
Jag tittar på SVT, på UR.
Programrubriken är "Hälsa i Europa", men egentligen handlar det hela om barnaga.
Tittaren får följa programledaren till Rumänien, till England och till vårt eget trygga Sverige.
En internatskolemagister - Simon Warr - propagerar för spöstraffets återinförande i brittiska skolor.
"Oh no .., tro inte att jag på något sätt är våldsam av mig, inte alls!" säger mannen och blir rödbrusig om kinderna, men nu är det ju så att stryk verkligen kan få ordning på vanartiga elever.
Menar han.
Och barn i dom olika länderna vittnar om allt elände dom upplevt.
Där är en svensk mamma som nästan dagligen har misshandlat sina barn och en av dem, en blond dotter, berättar om skräcken när sommarlovet närmade sig .., eller fasan att i skolan få sluta en halvtimme tidigare .., den där eviga rädslan för att komma hem och vad mamman då skulle hitta på.
Och hon berättar om lojaliteten, den som fick henne - dottern -, att i så många år, skydda sin mamma, ja, tills det inte gick längre.
På en parkbänk i England sitter en ung man och vittnar om samma sak .., men där är det båda föräldrarna som har slagit honom och som under sonens hela uppväxt har talat om för honom hur icke-älskad han är.
Och dum.
Och värdelös.
Nu får den unge mannen hjälp i en grupp där vuxna människor alldeles frivilligt stöttar barn som har haft det svårt hemma och den unge mannen säger att en av männen i gruppen, han har blivit som en stand-in-förälder.
Som en Riktig Pappa.
Och där är Gustav vars far har misshandlat sin hustru, - Gustavs mamma - under alla år och Gustav berättar om skräcken att sova så hårt, så han inte ska kunna höra sin mammas rop på hjälp.
Det är Gustav som är på bilden längst uppe.
Och jag ligger på soffan Ektorp och har ont i ett knä och tänker att jag är femtiosex år och ååå tänk .., om man hade ägnat livet åt ett meningsfyllt arbete, i stället för att under nästan trettio års tid traggla med plu-nummer och skrapa etiketter och hålla koll på vilka extrapriser som gäller och "hur ska vi få fler kunder?" och allt sådant som ibland känns så totalt oväsentligt - ja, i alla fall sett i ett större sammanhang -!
Att arbeta med något som är m e n i n g s f y l l t ....
Något som gör skillnad för andra människor.
Det är vad jag tänker på, när nio år återstår tills pensionen börjar komma var månad.
På rehabcentret ...
... blir det promenad ute i vintervädret.
En runda.
Och tänk, så mycket trevligare det är att gå en runda, mot för att behöva vända om och ta samma väg tillbaka!
Nästan hemma passerar jag den här skylten.
På höger sida om stenmuren finns två hus och längre fram: en jättelik lagård - dessvärre tom och öde -.
Det är där som jag möter en man med två små hundar i släptåg.
Tisdagsfönstret ...
Apropå dialekter ...
Nyhetssändning, idag tisdagmorgon kl.07.00.
Ofta (läs: alltid) när jag lyssnar till min egen röst på små filmer, beslutar jag mig för att: "näää, aldrig mera .., fy, så hemskt det låter!"
Och glöm ..., att man skulle komma ifråga som nyhetsuppläsare!
Tror man, alltså ...
måndag 25 januari 2010
Halleluuuuja!
Sackeus i trädet.
Figurerna kunde flyttas hur som helst.
Ibland ramlade dom ner på golvet.
Ett otal gånger har bloggvännerna fått veta att jag har vuxit upp sittandes på Filadelfias träbänkar hemma i Malå.
Ja, vuxit upp och vuxit upp .. men som lillflicka gjorde jag ofta mamma sällskap.
Intresset var kanske inte så stort för själva predikningarna .., det var nog mera det här att man kunde sitta där och titta på alla människorna ..., och mamma tycktes alltid så förunderligt glad och lycklig när hon var där .., och inte var hon högljudd heller - hon mer som visk-bad .., "ja, kääääre Jeeeesus" - , sa hon väldigt tyst och om och om igen .., och så fick jag förstås lägga pengar i kollektbössan.
Söndagsskola blev det också.
Där fanns en flanellograf och figurer som fästes på filttavlan, det var ju innan tv:n hade gjort entré i vårt hem och nästan lika spännande var det att se tant Iris plocka upp Sackeus i pappersformat och fästa honom på tavlan.
I trädet.
Min frikyrkliga karriär tog slut vid nio års ålder, men fortfarande kan jag känna en verklig .., tja, samhörighet kanske .., när jag i tv ser gudstjänster från någon Pingstkyrka.
Det är den där glädjen som vissa människor utstrålar, som lockar mig.
Inte många.
Men somliga.
Sångarglädjen.
Och idag hamnar jag hos en madame som verkligen har sångarglädjen inom sig!
Ja, titta här bara!
Inspektion ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)