.. tar jag en filt och lägger mig på soffan Ektorp.
Jag tittar på SVT, på UR.
Programrubriken är "Hälsa i Europa", men egentligen handlar det hela om barnaga.
Tittaren får följa programledaren till Rumänien, till England och till vårt eget trygga Sverige.
En internatskolemagister - Simon Warr - propagerar för spöstraffets återinförande i brittiska skolor.
"Oh no .., tro inte att jag på något sätt är våldsam av mig, inte alls!" säger mannen och blir rödbrusig om kinderna, men nu är det ju så att stryk verkligen kan få ordning på vanartiga elever.
Menar han.
Och barn i dom olika länderna vittnar om allt elände dom upplevt.
Där är en svensk mamma som nästan dagligen har misshandlat sina barn och en av dem, en blond dotter, berättar om skräcken när sommarlovet närmade sig .., eller fasan att i skolan få sluta en halvtimme tidigare .., den där eviga rädslan för att komma hem och vad mamman då skulle hitta på.
Och hon berättar om lojaliteten, den som fick henne - dottern -, att i så många år, skydda sin mamma, ja, tills det inte gick längre.
På en parkbänk i England sitter en ung man och vittnar om samma sak .., men där är det båda föräldrarna som har slagit honom och som under sonens hela uppväxt har talat om för honom hur icke-älskad han är.
Och dum.
Och värdelös.
Nu får den unge mannen hjälp i en grupp där vuxna människor alldeles frivilligt stöttar barn som har haft det svårt hemma och den unge mannen säger att en av männen i gruppen, han har blivit som en stand-in-förälder.
Som en Riktig Pappa.
Och där är Gustav vars far har misshandlat sin hustru, - Gustavs mamma - under alla år och Gustav berättar om skräcken att sova så hårt, så han inte ska kunna höra sin mammas rop på hjälp.
Det är Gustav som är på bilden längst uppe.
Och jag ligger på soffan Ektorp och har ont i ett knä och tänker att jag är femtiosex år och ååå tänk .., om man hade ägnat livet åt ett meningsfyllt arbete, i stället för att under nästan trettio års tid traggla med plu-nummer och skrapa etiketter och hålla koll på vilka extrapriser som gäller och "hur ska vi få fler kunder?" och allt sådant som ibland känns så totalt oväsentligt - ja, i alla fall sett i ett större sammanhang -!
Att arbeta med något som är m e n i n g s f y l l t ....
Något som gör skillnad för andra människor.
Det är vad jag tänker på, när nio år återstår tills pensionen börjar komma var månad.
3 kommentarer:
Elisabet!
Jag har jobbat 40 år som högstadielärare och verkligen haft många barn som åkt på våldsamma föräldrar, där jag i viss mån kunnat var till hjälp, tyvärr aldrig som jag upplevt behövts. Men du drar ner vad du gjort i "kassan". Det allra viktigaste för den illa behandlade är att bli sedd där tror jag av vad jag läst att du i hög grad gjort skillnad. Ibland tänker jag på Luther: jag tolkar honom som att det gäller att göra det man kan på den plats livet placerade oss. Det har både du och jag gjort!
Kram!
Margareta: jo, jag tror nog att alla människor fyller en funktion där dom är .., i nästan vilka yrken som helst .. men när jag såg det här programmet, då kändes det ändå så FUTTIGT!
Och dom här människorna som har yrken där dom bevisligen uträttar nånting v i k t i g t för andra människor .., ååå, det måste vara så ... givande.
Nåja. Så länge får man göra så gott man kan. Plötsligt kommer jag ihåg sången som en av döttrarna sjöng så ofta .."det lilla ljus jag har , det ska få brinna klart ..." ,-)
Kram till dig också!
Förstår tror jag hur du tänker Elisabet, och har man någon energi eller tid kvar på fritiden så finns det outsinliga behov i detta land, blivit en ny erfarenhet för mig och jag lärde utav vår älskade dotter Anna att se detta, hur det kan se ut för klasskamrater hela vägen igenom skolan, de kan berätta för någon de känner förtroende och litet eller mycket hjälp, allt gör skillnad. Det finns barn i varje klass och dagisgrupp som har det svårt, spelar absolut ingen roll om det är i väldigt etablerade miljöer, fina hus m m. Kan vara svårare att upptäcka då tror jag. Och en ny och också skrämmande värld har jag fått inblick i, man har svårt ens i fantasin att föreställa sig hur barn har det. Och med barnen i sig är det inte svårt att vara, bara att få äta en god frukost t ex, är första gången för dem, läsa sagor, det har ingen gjort förut, sagt godnatt, har ingen heller gjort, leka i badkaret med mycket skum, självklara och enkla saker men som de aldrig upplevt. Få en ny pyjamas, de nästan gråter av lycka, den är mjuk och fin med sött motiv, frågar: får jag ha den på mig? Ja, bara några exempel.
Skicka en kommentar