September kan inte ha börjat bättre.
Sensommarvärme.
Blå himmel och tussiga moln.
Och man vänjer sig vid allt.
Den elektriska gräsklipparen som jag tyckte så illa om för början ..., ja, vi är nu kamrater.
Vad det handlar om, är att få schwung på sladden som är evighetslång, och till slut känner man sig som en lassokastande same från Malå.
Ungefär.
I ett brev från mamma, skrivit någon gång på 80-talet, berättar hon om just detta .., att hon har varit på besök hos vännerna Rudolf och Ingeborg i Salta, Argentina. och där ansat gräset med en underlig gräsklippare som går på elektricitet.
"Väldigt praktiskt, men man har en lång sladd efter sig!" skriver hon.
Vid ettiden är allt klart (hyllplanen Ivar från Ikea är då målade, åtminstone två av dem) och jag går nerför backen för att vittja postlådan.
Något svart skymtar till höger i slänten.
Ååå! Där ligger ju pElle och gonar sig i solskenet!
Som en liten säng har han gjort sig.
"Jaså, du ligger här och har det bra ...?" säger jag och kliar honom lite på huvudet.
"Ja, vad då då ...? Skulle det va nåt konstigt med det ...?" tycks han tänka.
sigge nilsson sover fortfarande på soffan.
Dagens skörd i postlådan: ett erbjudande om att vinna 1 miljon i Postkodlotteriet, samt en kallelse till sjukhuset i Hässleholm för röntgen av mitt nya knä, ja, fast inte förrän i slutet av oktober.
Jaha, på det viset.