I klockans inre ligger min mammas dödsruna.
Lokaltidningen hemifrån, den blir för den sedan länge utflyttade, ja, som en slags mental navelsträng.
Eller en kanske en själslig sådan?
De första åren tittar man på bilder av brudpar .., efterhand blir det avdelningen "födda" som får besök och nu, när man själv är vuxen och har barnbarn, skuttar man direkt till sidan med "avlidna".
Och där möter man ansikten och stelnade leenden från före detta grannar och där är gamla lärare och namn som låter bekanta, men man glömt vem dom tillhörde?
Och ingenstans i världen kan där finnas dödsrunor där människor har tyckts så otroligt förnöjsamma, som just hemma i Västerbotten!
Små, små bokstäver formar en bild av en människa och här sitter jag, långt hemifrån, och tycker mig till sist nästan känna den där personen som inte längre finns.
Så här kan det t.ex. stå i texten och där finns också en bild som visar en man i blå skepparkeps.
"När flottningen upphörde köpte Olle bogserbåten han arbetat på, döpte den till Viktoria, tog skepparexamen och drev passagerartrafik på Storavan flera somrar.
Olle var i många år inneboende hos sin syster i Arvidsjaur, bodde sedan i egen lägenhet men det kändes aldrig som hemma. Han timrade en sommarstuga i Krokviken, satte sedan upp ett eget hus i Avaviken.
Olle var ungkarl och började efter pensioneringen resa till Gambia, först på semester och sedan för att hjälpa till med ett skolbygge. Detta ledde till att vi träffades.
Kärlek uppstod, vi gifte oss först i Gambia, senare i Bergnäsudden och fick därefter dottern Margot.
Medan jag studerade var Olle hemmaman.
Vi har varit lyckliga tillsammans."
Ser ni bilden framför er?
Det blir som en liten roman.
Och Olle med den blå kepsen på svaj, blev åttioåtta år.
