Nu har jag läst ut den här boken - Älskad, saknad" - av Joyce Carol Oates.
Den var ...., helt UNDERBAR.
En av de bästa böcker jag har läst på länge, länge.
Författarinnan.
Båda bilderna har jag norpat från nätet.
Fy på mig!
Och har man själv förlorat sin mamma, så blir det så mycket igenkänning, så där så man sitter med en klump i halsen när alla sidorna är utlästa.
I en artikel (DN i fjol) kan man bland annat läsa följande:
"Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.
– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.
Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.
2 kommentarer:
Låter som om jag borde sätta igång med Lilla himlafågel av Oates som landade i brevlådan från bokklubben jag alltid glömmer avbeställa böcker ifrån.
Jag tycker hon ser så tung o allvarlig ut att jag inte riktigt vågat ge mig i hennes värld tidigare.
baratradgard: precis den känslan hade jag när såg bilden av henne! Och jag tänkte .., nä, men det kan aldrig vara bra?
Ja, det är inte klokt hur tokigt man kan tänka!
Men ååå, så fel jag hade!
Skicka en kommentar