Hallelujamoment ...

Bilden visar pElle några timmar efter att han kastrerats.
Däckad av sömnmedel låg han likt en utslagen hjälte i sin korg.
Fyra år sedan, kanske?


Jag har lyckats klippa sex av pElles klor på baktassarna!

Sen ..., fick han nog och gav mig en rejäl lusing.

Här och nu ...

Underbart vårvinterväder - som i mars hemma i Malå - och jag går ner mot havet.

Luften är hög och klar .., där borta vid rosa pilen syns Falkenberg.



Och som små soldater står sommargräset i givakt.



Överallt syns spår ...!



Och om några månader är det dags att plantera igen.

Tänka sig, att då ska altanen åter bli en grönskande oas.



Släpljus.

Blått ljus.

Mjukt ljus.

Decemberljus.

Dag 22 ... "nånting som gör mig upprörd".


Å, det finns mycket som gör mig upprörd.

Men det finns ingenting - absolut ingenting - som får mitt inre att koka så mycket, som när jag tänker på detta.

Annat man minns ...

I fredagskväll när vi tittade på På Spåret, visade det sig att jag omedelbums kunde svaret på de tre konstnärerna som efterfrågades - det var Renoir, Gaugin och Toulouse-Lautrec.

Mannen intill mig bara gapade av förvåning.

"Men hur i all världen ...?"


Tvätterskan Carmen Gaudier.
Konstnär: Toulouse-Lautrec.
Å, så jag tycker om den här målningen!


Monsieur Lautrec ...


Jo, det är det här med det förunderliga minnet.

I slutet av 60-talet beställde nämligen min mamma ett exemplar av Det Bästas Konstbok.

Det visade sig vara en stor, härlig historia och hur många timmar som helst tillbringade jag liggandes på soffan (som inte hette Ektorp) och så läste jag om alla dessa konstnärer och där var bilder som jag formligen s l u k a d e!


Inte någon Constable det här inte.
Nej, det är den här eleganta herren som hållit i penseln.


Bäst tyckte jag - då, i min ljufva ungdom - om målningar av John Constable, en engelsman med förkärlek till lantliga motiv .., ja, där var kossor och hästar och nästan som i landet Halland.



Och mamma, som 1967 på egen hand reste till New York, där hon i FN-högkvarteret föll pladask för konstnären Marc Chagalls verk, hon har i konstboken klistrat in en bild på just detta.

Det är den som syns här ovanför.



På sidan som handlar om Leonardo da Vinci, har hon strukit under valda stycken.

Och precis som jag satt och studerade hennes gamla sjuksköterskeböcker (hur spännande var det inte med operationsbilder eller svartvita fotografier på människor med de allra mest underliga sjukdomar, så där som elefantiasis ..., eller utvikbara bilder på utsträckta tungor och så diagnosen ..), så fascinerades jag av bilderna i Stora Konstboken.

Och av någon för mig outgrundlig anledning fastnar just detta - bilderna av de olika konstnärernas alster - i ett av minnets alla fack.

Och just därför gapar herr pensionatsvärden av förvåning en fredagkväll i början av december.

// Om vad man minns,"pratas" det på fredagskvällen. AP - mellandottern - skriver i ett sms så här: "Och jag smygtände ljus i öppenspisen och tittade på kartor i böckerna och luktade på sidorna!"

Jag tror att hon menar Bra Böckers lexikon.

Idag ....

... är det precis ett år sedan pv:s mamma dog.

Jag är så glad att jag hann träffa henne.

Och imorgon, minsann, är det trettiofyra år sedan min pappa dog.

ännu en insikt ....


om man tillbringar mest hela söndagen liggandes på soffan Ektorp

"hurven" och eländig

halvsovande

och ibland mera vaken

då

är det kanske inte alldeles underligt

att man - påföljande morgon -

vaknar vid fyratiden

och är superpigg

och man äter frukost halv sex

och passar på att städa undan lite

och dammsuga

en timme senare

vid halv sju

lagom till nyheterna

blir det nog soffläge igen

Dagens blommor ...

Det är mycket man förvånas över här i livet.

Att hyacinter kan vara snittblommor, det hade jag aldrig tänkt på!

Men det hade man i London.

Måndagfönstret ...

Ja, ni kan ju gissa var det kommer ifrån.

Jepp.

Från London.

Och titta, vilken vacker spetsgardin!

En trappa ner ...

Bilder från London.

Och tänk .., vad blommor kan göra för att skapa trivsel!



Det är vad jag tänker.

Det här med vad man minns ...

I Malå fanns i min ungdom Lundgrens Café och Bageri.

Det var beläget intill Storgatan och var morgon när bästa kamraten Gunilla och jag själv gick till skolan, ja, då passerade vi baksidan av bageriet och där ute stod då, i alla fall vintertid, backar med nybakade limpor och småfranskor som skulle svalna lite.

Ni kan ju bara tänka er hur gott det doftade ....

Ägare till bageriet var Sören Lundgren och herr bagaren hade två söner, Anders och Fred, och den senare kom att bli konstnär, ja, ett smakprov på hans alster ser ni här.

Det är gott om hästar på hans tavlor.



Igår hade jag en hälsning från denne Fred på Facebook och jag skrev tillbaka och ikväll hittar jag ett nytt meddelande och det är när jag läser den hälsningen, som jag återigen slås av insikten av att det vi människor lägger på minnet, oftast är oväsentligheter.

Så här skriver nämligen Fred:

Fred wrote:

"Hej Elisabet!

Din far Ivar mins jag, för min far var kompis med han när jag var liten.
Har ett minne av dig när du gick förbi bageriet en morgon, jag blev stucken av en geting och du kom då förbi bageriet just då.
Ha så bra. Fred."

Är det inte helt obegripligt!

En ung man blir stungen av en geting och en ung flicka passerar i den stunden och just det kommer den unge mannen ihåg; getingsticket och den som då gick förbi.

Krumelurigt, är ordet.

Här och nu ...

Lätt snöfall ... en liten knubbig ängel (från London ..., tack Kerstin!) med rund rumpa.



Och full fart runt fröautomaten.

På den hängande ljusslingesladden, ses ibland små talgoxar sitta.



I backen mot öster stod i morse två rådjur och åt frukost.

Hardy Nilssons pappa ...

Man kan tro att vi var femton personer på konserten.
Så var inte fallet, men som vanligt sitter åhörarna så långt bak som möjligt.


Nej, knappast .. men mannen som satt i raden framför mig - igår på Västanvinds julkonsert -, han hade i alla fall kunnat vara Hardys pappa, åtminstone av utseendet att döma.

Han såg norrländsk ut och pratade någon slags ångermanländska.

Kanske.

Och som han levde sig in när det sjöngs om den där nåden .., den gränslösa.

// Om någon inte kommer ihåg denne Hardy, så var han hockeyspelare från Skellefteå AIK och sedemera blev han förbundskapten i hockeylandslaget. Han kallades "Hårde Hardy". Och pv hälsar att det är inte han som sjunger fel där i början ....



Inte bara kören deltog, även Halmstads Underhållningsorkester.
(Vilket underbart namn på en orkester! Det låter som nånting som deltar i Frukostklubben ...).

Det slår mig ofta att körsångare ser så förskräckligt allvarliga ut när det sjungs.., det är inte direkt så där så man tror att det dom sjunger om handlar om nånting trevligt .., mer som vore man på begravning.

"Det är nog för att många är så koncentrerade ...", förklarar pv.

Han är dock ett undantag .., rör sig nästan hela tiden och ser i alla fall engagerad ut.

En av kvinnorna i orkestern, Eva nånting, hon bytte instrument ungefär som man byter strumpor .., horn, trumpet .., ja, vad som helst nästan!

Så duktig var hon!

Dagens fönster ...

... fyra stycken, till på köpet, finns i London, på Craven Road.

Bilden togs i ett mäklarfönster, men där stod inget om priset.

"Ja, ja .. skåningar och snö ...!"

Foto: Karin Eikedahl

"Det vet man ju hur dom överdriver ....".

Bilden från Bjäresjö, utanför Ystad ..., bilden togs i helgen.

Dag 21 ... "Another moment".

Hösten 2005.

En mig närstående madame har just bytt efternamn.

Nu står hon på kyrktrappan och sträcker armarna mot skyn - någon ska få en kram -.

Det är i den stunden jag tänker att jag nog aldrig har sett henne lyckligare.

Och plötsligt ...

... utan vidare bara, får pv för sig att han ska röja i källaren.

(Och allt hamnar på köksbordet och den nyligen inköpta julduken.)

I dag ...

.. efter kören Västanvinds framträdande i Immanuelskyrkan i Halmstad och efter gemensamt fika tillsammans med pv:s moster Sonja och kusinen Maria, tog vi sikte på Ikea i Helsingborg.

Det var inte direkt pv som hyste en längtan att besöka möbelvaruhuset ., nej, det var jag.

Jag trånade nämligen efter en matta till vardagsrummet.

Och väl framme och när pv upptäckte en nästan fullsmockad parkering .., blev hans tveksamhet än större.

På konserten hade kören sjungit "Dagen är nära ..." och det är den vi sitter och nynnar på lite, så där när vi börjar leta parkeringsplatser.

Så här lät det.



Nå, blev det någon matta?

Jodå.

En grön en.

Men till fel rum.

Nåja, det blev fint ändå.

Och pv sa, när vi återvände till bilen, att Ikea eller Väla Centrum en lördag i december, det är nog som Oxford Street .., ni vet, sjunde graden i helvetet.

Ps. Inspirerad av den här madamen, så inhandlades två stora vinglas och nu är dom invigda och det är väl knappt man hittar tangenterna .-) Ds.

Hurra, hurra!

Idag fyller en av de allra flitigaste fönsterfångarna år.

Nämligen den här bloggaren.

Stor grattis härifrån!

"Ja, ja .., snö i Skåne .., det vet man väl ..!"

Bild: Karin Eikedahl.

Det händer ofta att människor hemifrån raljerar över hur svårt skåningar har att hantera snö.

Jag gjorde det nog själv, då, när jag bodde hemma i norra norrlands inland och fjälltrakter och där snön oftast kommer uppifrån och faller närapå rakt ner och sedan lägger sig fint och prydligt.

Så flyttade vi till Ystad och hamnade ute på landet.

Och det hände sig att det blev snöstorm och snön yrde från alla håll och kanter och drivorna var hårda som cement och plötsligt var det färdigskrattat åt skåningarna.

Det går nämligen inte att jämföra med hur det är hemma!

Så här ser det ut i Bjäresjö, utanför Ystad.

Och såna här drivor kan uppstå på bara halvtimmen!

Huset tillhör mitt ex och hans fru Karin och det är Karin som har tagit bilden och jag frågat om lov för att lägga ut den här och visa.

Såja.

Ni kan ju tänka er när småvägarna drevar igen på någon halvtimme och drivorna blir just som på bilden!

Angående vänsterhänder ...

Lilla Vera Hanssons vänstra hand.


Så här skriver Ulrika (inte ellis) i en kommentar:

"Hej Elisabet.

Jag har läst din blogg ett bra tag nu och förstår att du är väldigt intresserad av händer och vilken tumme som ligger överst när man knäpper sina händer.

För varje hand-inlägg blir jag själv mer och mer nyfiken på din fascination.

Skulle du kanske, en dag när du har tid, vilja berätta lite om detta för oss nyare läsare? Snälla, jag är så nyfiken! :)"

Jodå, det ska jag så gärna göra.

I oktober 2006 lade jag in den allra första vänsterhanden på vänsterhandsbloggen.

Och hur kom det nu sig?

Ja, helt ärligt kommer jag inte ihåg.

Händer har alltid fascinerat mig.

Mina storasystrar har båda två så kvinnliga händer; den ena av dem har dessutom alltid målade naglar och jag minns henne ofta sittande i sitt rum med aceton, bomullstussar och ett Cutex nagellack .., ja, någon gång på 60-talet.

Mina egna händer är märkta av arbete .., ja, dom är jobbarhänder, helt enkelt.

Och att be om ett ansikte när man tar en bild .., då tvekar många .., men en hand .., nej, det är så oändligt mycket enklare!

Ändå tycker jag att en hand säger ganska mycket om en människa, och då menar jag inte handens linjer och sånt, utan mer själva .., tja, hur den ser ut.


Stina Nilssons vänstra hand.

Höger och vänster tumme upp, då?

Jo, jag läste en gång en artikel som handlade om just detta och där stod det att väldigt kreativa människor ofta har höger tumme upp om man knäpper händerna som till bön och analytiska människor, ja, då är det vänster tumme upp.

Du må tro att jag fick brått att titta ,-)

Självklart är det ingen statisk lag .., men det är ganska roligt (tycker jag, alltså).

Ja, ungefär så ligger det till.

Nu vet du.