Nästan all ledig tid läser jag "Änkans Bok" av Joyce Carol Oates.
Det är en bok som handlar om sorg och förlust (av såväl författarens make Ray, som av henne själv, eller den hon trodde sig vara eller ville vara - en slags spegelbild som går förlorad -..) och eftersom jag tycker om författarens sätt att skriva, fortsätter jag att läsa, men hela tiden med nån slags irritation som ligger och pyr där under läsglädjen.
Så totalt olika är människors liv.
I Oates överklasstillvaro strömmar kondoleanserna hela tiden till huset .., presentförpackningar med choklad och delikatesser (det hade jag ingen aning om, att man gör så i landet over there?) och det är stora uppsättningar med blommor och det är mail och brev och ännu mera presenter och vikten av att Vara Som Vanligt och Hålla Fasaden Uppe och också en slags arrogans mot omgivningen.
Och plötsligt kommer jag ihåg ett av mammas första brev från Argentina.
Året är 1978.
I brevet berättar mamma om en indian som förlorat sitt första barn och hon skriver att i hela sitt liv kommer hon att minnas (så blir det inte, hon kommer verkligen att glömma nästan allting) den där mannen med som stod vid en liten handgrävd grav och i famnen hade han en ihopspikad apelsinlåda och där - i den enkla kistan -, låg det enda barnet som nu inte längre var vid liv.
Och när apelsinlådan lagts i graven och täckts över, stod mannen kvar - högrest och stum - och blickade bort mot ingenting.
Det är vad jag plötsligt kommer att tänka på, när jag läser "Änkans bok" av Joyce Carol Oates.
