Bilder från Stensjö en fredag i mars.

Houston calling ...

När pensionatvärden har givit sig av till landet Dalarna, då delegeras sysslan att hålla pensionatet varmt och beboeligt till undertecknad.

Man stiger så att säga i graderna.

Och jag säger bara en sak: fy farao!

I anslutning till värmepannan finns nämligen fem röda spakar .., där finns en sladd, en timer, där är solfångarapparaturen och där är fem olika temperaturmätare att vila ögonen på.

Var gång jag står där med den av mig handskrivna manualen i handen, känner jag det som vore jag driftansvarig för ett kärnkraftverk och fel hantering av någon röd spak är lika med härdsmälta ..., eller, ja, som den som sitter framför tv-skärmarna och är Högsta Ansvarig när det är dags för raketuppskjutning.

Och så ringer telefonen.

"Ja, solfångarcentralen ...?" svarar jag som anar vem som väntar i luren.

Jodå.

"Hmm ..., ja, här är allt bra .., vi närmar oss Filipstad nu, många ska in på Systemet och handla .., ja, förresten, hur går det med solfångarna ...?" frågar skidlöparen.

(Anar ni den lättsamma tonen? Egentligen är detta, den sista frågan, själva ärendet .., han är orolig att jag ska sabotera hela värmeanläggningen ...).

Då är jag redan på väg in i värmecentralen och så rabblar jag ..."vänster vred har jag .. och den i mitten och .., solfångarna är påslagna och sladden i ..".

Fel, förstås.

"Höger vred ska vara öppen, vattnet måste komma in i tankarna, ja, men det måste du ju förstå!" säger driftchefen myndigt.

I bakgrunden hör jag hans storebror gapskratta.

Jo, jo.

Passa er noga.

Jag ska allt tala allvar med Vår Herre eller Dam.

Och hämnden är som sagt ljufv.

Har herrarna otur blir det svårvallat och "klabbföre" på söndag.

Kan man ju hoppas.

Födelsedag igen ...

Då var det dags för nästa madame .., nämligen Londongirl.

Stort grattis från ett soligt Halland och från sigge, pElle och bloggmadamen.

Insikt nr 226 ....


Sir Attenborough i all ära.

Men inte är han så filurig som herr väktaren.

Ett rikt nattliv. Eller morgondito.

Trappan ner.
Eller upp.


Klockan 4 på morgonen är det dags för väckning.

För vasaloppsåkaren, alltså.

Själv drar jag täcket om mig .., lyfter på det en stund senare när sigge nilsson prompt vill kura mot mattes rumpa och det får han så gärna.

Nerifrån köket hörs pensionatvärdens pyssel.

Jag anar hans glädje, ja, rent av upprymdhet.

Ååå, så han längtar till starten i Berga by!

Somnar om.

Drömmer att jag befinner mig i samma rum som den här mannen.

Jag förklarar för honom (i drömmen ligger han i en Ikeasäng, en sån där lite högre barnsäng med lådor undertill .., själv befinner jag mig i samma rum - iklädd endast nattlinne -, men det bekymrar mig inte det minsta ...) , jo, jag förklarar för honom om min blogg, den med vänsterhänder och undrar vänligt om han möjligen skulle kunna tänka sig ..?

Han säger att han ska fundera på saken.

"Du förstår, då kan ju alla som läser din blogg ta reda på var jag bor ..", säger han lite bekymrat.

Jaså, på det viset.

Sen är jag plötsligt i Malå i det hus som jag en gång växte upp i och där befinner sig även pv och han är förfärligt mörkrädd och påstår att det finns konstiga andar eller spöken som vill ta honom och jag ringer till grannfrun Ann-Britt (tfn. 10495), saligen insomnad sedan många år tillbaka - (ingen bakade så goda kanelbullar som hon! ) -, och hon har,vid sextiden denna fredagmorgon, på ett rent förunderligt sätt återuppstått från det döda och kommer raskt till undsättning.

Det är väl ungefär då som jag vaknar.

När klockan är sju, lämnar jag såväl drömmarnas värld, som sängen.

Då har pensionatsvärden redan givit sig av, sigge nilsson har bytt sängplats och ligger på soffan i Hildas rum och pElle, han ligger ihopkurad i sin fåtölj i mellanrummet.

Jag går nerför trappan, den så högt älskade.

Bakom mig, sladdandes lite på efterkälken, kommer sigge nilsson.

Termometern nere i köket visar på 14.6 grader.

Det är bara att sätta igång att elda.

Fredagsfönstret ..

... är mitt.

Ett söderfönster som speglar sig i tavlan där kapten Lintott letar stenar på stranden.

Egentligen ...

.. skulle pensionatsvärden ha kört till Ljungby direkt efter jobbet, ja, för att sova över där.

Och så i morgonbitti då .., buss till Sälen.

Men nu ångrade han sig och kom hem till det gula huset på kullen i stället.

Åker tidigt, tidigt tomorrow morning, i stället.

Så det blir en trivsam kväll här hemma, å, det tycker jag verkligen!

Och kvällen fylls av telefonsamtal som gör hjärtat glatt.

Tack Kerstin!

Tack Bente!

Tack Karina!

Så här är det ...

Inte det minsta förväntar jag mig att utomstående ska tycka att det är så oerhört intressant att läsa min mammas alla brev.

Men är man dotter .., så är det väl annorlunda.

Just därför kommer jag hädanefter att samla mammas brev i en egen blogg, en som går under namnet "Brev från min mamma".

Mamma beskriver en tågresa ...

Tjugo år senare.
Då är livet annorlunda.
Inte det minsta kommer mamma ihåg från tiden i Sydamerika.
Men att Anders är hennes barnbarn, det kommer hon ihåg.
Glädjen över att se honom - och stoltheten - lyser i hennes ögon.


I december 1979 hade vi, mina barns pappa och jag själv, besökt min mamma i norra Argentina.

Till stor glädje (och många tårar ... ) gjorde hon oss sällskap till Buenos Aires och vinkade där av oss.

Resan tillbaka till norr, beskriver hon i ett brev daterat den 16/12 1979.

"På tåget fanns dess bättre ingen plats för tårar. Vagnen jag satt i hade 103 sittplatser, men jag räknade till nära 30 personer som inte hade sittplats, men som fanns i vagnen.
En resa i människostudie i ordets fulla bemärkelse.

På bänken mitt emot gången satt - där det var plats för 2+2 =4 - en familj med sex barn. Tre av dessa var blöjbarn, två var flaskbarn och den äldste såg ut att vara kanske nio år?
Pappan och mamman kunde vara i trettioårsåldern?

Ungarna grät, slogs hejvilt, höll fast varandra och spottade i ansiktet på varandra.
När den flicka som såg ut att kunna vara 4 år fick stryk av de större flickorna, så insåg hon sitt underläge och slog den lille grabben som på sin höjd kunde vara 2 år.
Den stackaren fick gråta nästan hela tiden.

Pappan och mamma ömsom slog dem - med örfilar - eller kramade och vyssade. Pappan tycktes älska att retas med dem! Tog 4-åringens armar och boxade de äldre tills alla grät, då skrattade han hjärtegott. Dessemellan satt pappan och mamman och såg varandra förälskat i ögonen medan de tuggade på kycklingben och drack pilsner.

På bänken intill satt en familj med fem barn. Snälla och tysta

Folk låg på golvet mellan bänkarna - satt på karmarna -.
Somliga stod och spelade kort.

Jag lyckades hålla urinen i 21 timmar. Gjorde en blixtvisit i vardera änden av vagnen, men eftersom jag inte hade flottarstövlar med mig, så försökte jag inte ens att gå in i toan.

Stanken var outhärdlig och jag tänkte på Eino Hanskis resa hem till Finland ....

Tjugofem timmar tog resan till Salta och då var mina fötter svullna som stockar.

Obs! Undersök er noga!! Felipe lär ha varit full med lus när han kom upp från Puntana!

Kramar till samtliga medlemmar av familjen Eikedahl, från a´mor."

I ett annat brev berättar hon att vännen Rodhe Lindberg har gift sig och hon beskriver hur underbar och hjälpsam denna Rodhe är.

"Hon är en ängel utan vingar denna flicka!"

Och så fortsätter mamma och jag läser och ler.

"Om du träffar Jarl Kulle, så hälsa honom att han kan sluta upp att fundera på det där beträffande Änglar - finns dom? Jag har mött många här i detta livet."

Töväder ...

Ner mot havet till.
Hela tiden hör jag honom ...


Jag minns när vår gata hemma i Malå blev asfalterad.

Å, sicken lycka!

Så ofattbart modernt det blev helt plötsligt!

Att vi inte längre kunde spela kula, eller med stövelns häl göra små bäckfåror till smältvattnet, tänkte vi inte på.

Inte då.

Brevet hem ...

Sorterar i lådor.

Blir sittande med ett brev från min mamma, skrivet den 21 noviembre 1980.

Då var mamma 61 år och hade tillbringat två (av det som skulle bli totalt tjugo) år i Sydamerika.

Så här skriver hon bland annat ..

"Kära Eliza.

Oj, vad jag har haft lust att prata med "frun" idag, men si den tiden fanns inte. Nu är klockan sex och jag har nödtorftigt stoppat undan dagens jobb.

----

Vi väntar nämligen främmande från Salta. Fyra personer ska komma med gåvokläder till en by inne i skogan och då skulle de ligga över här.

I natt var jag dessutom på jakt hela natten. Det var värre än i Tartagal .. Det värsta jag sett.

Jag skulle ligga nere hos Olles med barnen, de äter här, men ligger där nere. På natten skulle jag gå ut i köket och titta vad det var som prasslade så väldigt. Den syn jag såg kom mig nästan att få frossbrytningar. Stora, hemska kackerlackor överallt. Precis som en mardröm. Jag släckte kvickt min ficklampa för att de skulle sitta kvar, och gick upp till mej efter en alldeles ny spraytub av starkaste sorten som jag köpt mot vinchucan.

På morgonen låg 42 döda kackerlackor på golvet .., men det lät som ett regn av de som damp ner bakom diskbänken, men den ides jag inte dra fram. De rusade dit de flesta. Du skulle ha fått betala mig mycket innan jag lagt mig där inne.

Så har regnperioden satt in med full styrka, så nu är det genomblött här.

Lördagen - dagen efter -.
Huvva, vad det är jobbigt ibland.
Nu är klockan 10.30 på morgonen. Jag har sopat gården i arla morgonstund, vaskat, gjort i ordning 11 st TBC-analyser som nu ligger på tork. Jag har dragit ut tänder, tvättat en unge med sarna fulla skallen, samt satt på av den underbara salvan du sände .., har gett ungarna morgon-te och diskat.

Nu är klockan halv ett.
Miche sitter med foten i vattenbad. Han kommer i regel mitt i måltiderna. Kanske därför att jag ger honom en portion mat medan han blöter upp sin fot. Han kommer aldrig på de tider jag har mottagning. Ungarna har ätit. Jag har diskat. Ska nu lägga om hans fot och sedan ta mej en kopp kaffe innan jag sätter igång med TBC-proverna. På bänken i köket står ett kilo kött som jag ska göra asado på - så kommer gästerna, är det färdigt -. Vilken vilsam lördag, inte sant ???



Kl. 13.30
Nu har färgningen börjat /TBC-prover.
Satte Mirjam och Carina att torka av fönstren lite. De surnade åtskilligt, men så bjöd jag dem på kaffe först, jämte mig, och nu går det med glans. Varje objektivglas måste ha en liten tid på sig att färga, så därför skriver jag mellan akterna.

Så är klockan 15.00.
Proverna färgade och färdiga. Mottagningen och lab.skurat. Köttet puttrar, både i ugnen och på spisen - svetten lackar utefter ryggen.
Tyvärr så fungerar inte vattenpumpen idag, så jag vill inte slösa med det vatten som finns i tanken och därför får det bero med duschandet

Klockan 18.15.
Köttet färdigt. Proverna granskade. Plättarna håller barnen på att äta just nu. Dagen går mot sitt slut. Alla ungarna har fått bada i regnvatten som jag hade i en stor tank. Mörkret börjar att skymma utsikten över campamentet.
Lördagen den 22:a november är snart tillända."

Frukost på pensionatet ...

Finkar, mesar, koltrastar i parti och minut ., lille herr Ekorre (älskar sötmandel!) och sist av allt: en morgontrött herr Fasan .., alla kommer dom till det dukade frukostbordet.

Dagens fönster ...

I säkert en timmes tid skottas det snö från altantaket.


.... finns i det hus som i så många år har tillhört pv:s morbror och moster.

Nu är den epoken över .., hädanefter är det stadsboende som gäller, men ännu är huset inte helt tömt på sitt innehåll och just den här dagen har pv kommit dit för att befria altantaket från all snö och själv sitter jag i en härlig fåtölj och tittar på curlingdamernas OS-vinst.

Gösta, snart åttio år, är arbetsledare.


Ja, ja. Elektrisk ljusstake då, Bert.

Efter snöskottandet vankas kaffe med nybakade semlor vid köksbordet.

Adventsljusstaken har ännu inte förpassats till flyttlådan, nej, den står där lite kvarglömd på bordet och jag säger att vi kan väl tända den och låtsas att det är advent och Sonja nickar och ler och just så blir det.

Härligt blir det!

Ja, så där lite civil olydnad en dag i slutet av februari.

Ett kvällsfönster lite norrifrån ...

"Ja, me'ns jag ändå "har dig på tråden" så får du en fönsterbild, eller nåt.

Lite fönsterbåge och lite fönstersmuts berättar att den visst går in under den kategorin.

Den här ljuvliga utsikten för några nätter sen kunde jag inte låta bli att föreviga.

Tankarna gick spikrakt till Viktor Rydbergs Tomten.

Allt gott!"

Om katten Jansson ...

Den riktige pElle.

Det finns absolut ingenting som är så roligt med bloggandet, som det här med alla kommentarer eller mail som dyker upp!

I min inkorg hittar jag en hälsning från Cecilia N som vi träffade i somras, ja, under semesterresan norröver.

Så här skriver hon (och glöm inte att klicka på länken, man blir glad av att läsa där!)

"Jansson träffar jag en gång i veckan på terminerna.

Men eftersom jag ser pElle oftare på skärmen så börjar jag nästan säga fel: Jansson får ibland heta Pelle.


Nå, när jag var liten fanns en bok om en Pelle Jansson som flyttade söderut från Norrland så namnen hänger väl ihop på nåt sätt.

På hemsidan framgår det inte att vi även har två små grårandiga kattfröknar (eller antagligen fd fröknar, henor). Men de har inte fått komma ner i stallet än utan domesticerar sig på kontoret och i teorirummet.

De är väl ungefär i ålder med herr Sigge. Fast jag minns inte vad de heter.

Men det är svårt att hålla ögonen på teorifilmen när det samtidigt balanserar en katt högst uppe på whiteboardtavlan eller när en av dem jonglerar i den "bock" som föreställer hästmodell. Rena trapetskonstnären eller barrgymnasten.

På kontoret har de gemensamt utrymme med Jansson.

Det framgår inte riktigt vad den äldre herren har för synpunkter på ungdomarna."

Länge leve Radio Halland!

Vilken underbar musik som spelas där.

Livskvalitet ...

Vi köper dom bruna.

... ja, för mig i alla fall, är att kunna köpa färska ägg från en bonde några kilometer bort. Dom vita hönsen (som värper vita ägg) får ett specialfoder så där så att gulan ska bli just gul.

Eller gulare.

Lite fuskigt är det allt, det tycker jag.

Och alla vi som själva har haft höns som har fått gå ute och äta och sprätta som dom vill, vi vet att hönor och tuppar älskar grönt gräs (vilket får gulorna att bli orangefärgade!), men även små grodor, feta daggmaskar och allehanda insekter. Mina hönor tyckte dessutom att plättar och nybakad sockerkaka var det bästa som fanns!

Dom bruna hönsen äter vanligt foder.

Äggen är ljuvliga om man jämför med köpeägg från affären!



Betalningen sköter man själv.

Fyrtiofem kronor för ett flak.

Och här handlar det om tillit.

Alla har dock inte koll.

Inte långt från pensionatet ...

Och så virar jag älsklingshalsduken om mig och går ner till havet.

Fågelkvitter och en livligt porlande bäck.

Mot blå himmel en helikopter.

Försiktigt, försiktigt går jag på skaren och sedan ett litet skutt över bäcken och så slår jag mig ner på en av solen uppvärmd sten.

Rumpan blir varm.

Hjärtat också, för den delen.

Och ändå känns det som om gråten stockar sig.

I solen ...

Alla som har katt känner till det; den där magiska förmågan katter har att snabbt hitta solstrålar inomhus.

Tro inte att sigge nilsson är något undantag.

Inkrånglad bland pv:s laptop och min datorskärm ., en liten högtalare och några sladdar .., där har han hittat en solstråle.

Insikt nr 224 ...


Tyckte jag detta var sevärt?

Absolut!

Och programledaren, vad tycker jag om honom?

Svar: helt underbar!

Kommer jag att titta på de kommande fem avsnitten?

Jepp.

Hemifråntoner ....

Från gårdagens lokaltidning.

Egon ... som också bodde på Ringvägen hemma i Malå och under en period av sitt liv arbetade som mellanstadielärare, bland annat till min äldsta dotter.

Egon: en hemifrån-profil.

Numera bor han med sin alltid så rara fru Eva-Britt (trogen kund på Ica Nilahallen och där satt jag i kassan ...) i Laholm, och här sitter jag, endast några mil därifrån, och blir lycklig av ett igenkänningsnamn i lokaltidningen.

Så är det.

Mer behövs inte ibland.

Bokstavsmagi ...

Bokstäver på ett vitt papper.
Och ett namn.
Anna Fransiska Elisabet Hansson, f. 1899.
Min mormor, allmänt kallad Betty.



Och på tretton rader finns hennes mors (nr 2) syskon.

Min mormors mostrar och morbröder.

Den förste, Per Johan, föddes 1869, därefter kommer de övriga barnen med maximalt två års mellanrum.

Allt som allt tretton syskon.

Den lilla Olga Elisabet kom sist av alla, år 1894.

Bland alla namnen hittar jag en Anders Gustav, en Thilda Maria och så Anna Fredrika.

Igenkänningsnamn ..., mina barns namn.

Anna Fredrika var nummer 3 i syskonskaran och ändå bara tio år äldre än Thilda Maria, som föddes som nummer 9 i samma skara.

Mamma till alla tretton barnen (min mammas mormors mor) var Fredrika Charlotta Johansdotter, född den 12/2 1845 och pappa var Per-Erik Westerlund, född samma år, 1845.

Paret gifte sig den 10/3 1867.

Då var Fredrika Charlotta 22 år.

Tänk .., om man kunde slå Fredrika Charlotta en signal, så där så man finge veta hur hennes liv såg ut.

Var hon lycklig med sin Pelle Westerlund?

Hur blev hennes liv?

Vad hände med alla barnen?

Minstingen, Olga Elisabet, vad blev det av henne?

Och lilla Thilda Maria som dog den 5:e juni, då var hon bara nio år.

Man undrar vad som tog hennes liv?

Längst ner på det vita arket står följande att läsa: "De flyttade till Kittelfjäll 1894 från Dikanäs."

Onsdagsfönstret, förstås ...

... finns tvärs över vägen, från pensionatet sett.

Bilden togs i går, tisdag, då solen flödade som bäst.

Nån slags insikt ... utan nummer.


Och eftersom man ikväll fick se Stefan Holms karriär i bilder,

lär det vara han som åker hem.

Jag pratar om Mästarnas Mästare.

Och heja, så duktig tjejerna var!

Ja, se där ja ....

På dejtingsidan hade jag presenterat mig själv bland annat så här:
"Risken är liten, för att inte säga försumbar, att ni träffar mig på golfbanan eller i gym-lokalen."
Ändå fick man massor av svar från ihärdigt sportande män och den logiken fick jag aldrig ihop.
Män som tog upp detta med segling som intresse, stod inte särskilt högt i kurs.
Tio timmar av våldsam sjösjuka har satt sina spår.
Fyra år efter dejtingsideäventyret, lever jag tillsammans med en man som är besatt av vasaloppsträning och älskar att segla.
Jo, jo.

Cecilia N, som har varit med rätt länge här på bloggen och kommenterat, skriver så här i en kommentar:

"Och nu till Något Helt Annat.
Jag satt och tittade på din gamla blogg för att försöka utröna när jag började läsa dig, och fann den här posten (från juli 2006) ...
Den skrevs innan jag kom tror jag. Men brudgumsbeskrivningen tycker jag du lyckats ganska bra med."

Och alla trogna bloggvänner har väl redan sett inlägget.

Nu, har jag emellertid kollat vad som stämmer.

Så här skrev jag:

"Men nu var det det där med brudgummen.

Det är inte så enkelt som ni tror att hitta den rätte.

På dejtingsidan finns flera tusen besökare, men hur vet man att just den mannen är den som jag ska vara morgonpigg med resten av livet, nä, just det.

Så ..., jag tänkte att eftersom ni är mig så behjälplig vad gäller själva festen, så kan ni väl ställa upp på den viktigaste biten: att hitta den där femettan!

Om jag ställer upp en önskelista, så kan ni väl kolla lite i bekantskapskretsen .., det känns alltid mycket tryggare då ..., då vet ni ju redan om den mannen har goda egenskaper, ja, och är nåt att ha.

Vad ska ni då gå efter?

Jo, jag skriver ned lite här, så vet ni .., när ni sedan går på fester, kan ni skriva ut den här listan och sedan pricka av lite .., ja, och se om det stämmer.
Hittar ni nån pärla, så boka honom till mig!!

Så här ska han helst vara:
1. Han måste ha en stillsam och lite filurig humor som gör att jag blir glad.
Jag ska liksom gå och små-smajla lite när jag tänker på honom. Såklart måste han vara skärpt och det är en fördel om han är duktig i geografi, sånt impar på mig.
Stämmer bra. Geografi är något av hans favoritgren.


pv:s hand längst nere till höger.

2. Han måste gå rak i ryggen och får gärna ha vackra, manliga händer. Att mina inte vackra, ska han inte bry sig om. (det gör alltså inget om han ser lite dåligt).
Stämmer mer än bra.


Enda gången i vuxen ålder hos frisören.
Det blev min f.d. arbetskamrat Jenny som fick den äran.

3. Om han har hår eller inte, spelar ingen roll, men det får på inga villkor vara överkammat, ajabaja.
Helt okej, även om han envisas med att klippa sig själv och det ibland spretar åt alla håll.

4. Det gör absolut inget om han kan traktera ett instrument, för det kan ju inte jag .. jo, jag kan spela "Alla fåglar kommit rén ... " på orgel, så kan han ackompanjera mig där vore det perfekt och läsa noter kan jag någorlunda, faktiskt kan jag lära mig eller gå en kurs. Helst får han spela gitarr ..., men även piano. Kan han spela flöjt svimmar jag av lycka.
Ja, här är det ju bingo!


Shorts och t-shirt går också bra.
Och vännen ellis tvekade, men vågade!

5 .Han ska helst inte gå omkring i kostym, utan får gärna vara klädd i jeans och fiskartröja och vara naturligt solbränd och han behöver inte ha gelé i håret, men gärna ett gott rakvatten med doft av vanilj, då faller jag pladask.
Full pott, nja, förutom rakvattnet.

6. När vi är tillsammans med andra människor, får han inte dum-göra mig .., han ska vara trygg och jag ska veta att jag kan lita på honom. Alltid.
Stämmer bra.


Segelbåtsinlägget.
Fyrtiofyra kommentarer i ett huj!

7. Och inte ska han börja pussa andra och hålla på heller, ja, ingen som hoppar omkring i andra sängar, då åker han ut med buller och bång.
Nej, han tillbringar bara någon vecka med damer i sin båt ...

8. Han får gärna tycka om att se film; gärna italienska och franska och helst inte en massa hitta-på-i-rymden, men det är klart, det kan han ju göra när jag arbetar, eller jag kan sitta och blogga under tiden .., förresten vill jag nog gärna att vi har var sitt eget rum, men en stooooor härlig säng i en gemensam sängkammare, jag vill verkligen sova nära honom och ha fönstret på glänt.
Här kärvar det. När vi tittade på en av mina favoritfilmer "Italienska för nybörjare", somnade herr pv.
Fönstret på glänt? Glöm det med en energibesparande smålänning!

9. Jag är en oerhört frihetsälskande människa och han får på inga vis ha anlag för svartsjuka eller vilja att jag alltid ska sitta i soffan intill honom. Jag vill kunna maila till män och kvinnor och han ska veta att jag aldrig sviker honom ändå.
Helt perfekt i det här fallet. (Tycker jag inte nu att det skevar lite ..? Bloggmadamen ska full frihet. Hm.)

10. Det är en klar fördel om han tycker om mat.
Absolut! Och giffar och semlor, tycker han också om.

11. Och rött vin. Och tjeckiskt öl.
Det med!

12. Annars behöver han verkligen inte tycka som jag i allt.
Men nu är det ju så att en lydig man lär ju vara en lycklig man ...


Jodå, backa släp är ingen konst och busskort har han.

13. Och han ska tycka om att överraska och gärna kunna backa en släp och absolut kunna fickparkera och inte be mig om hjälp.
Stämmer jättebra!

14. När vi ser film på kvällarna, är det en klar fördel om han tycker om att pilla mig i håret, för det är det bästa jag vet. Eller på armen. I gengäld ska jag gärna massera honom med lavendelolja och låta honom ligga med huvudet i mitt knä medan det doftar mumsigt av den där oljan och så får han blunda medan jag masserar.
Detta är ett passerat stadium ser jag ...., i alla fall det där med lavendel.

15. Han behöver aldrig bjuda mig på champagnefrukost, för jag vill ha mackor och riktig mat och helst inte vill jag äta i sängen, det blir bara smuligt.
Stämmer bra.

16. Jag är förfärligt morgonpigg på alla sätt och vis.
Ja, alltså .., det var jag. Men pv stiger upp klockan 5 när han arbetar och då är jag inte pigg.

Och jag är inte som Edvard och Carola som inte har haft sex på två år, det vill jag bara meddela. Det är en klar fördel om han inte behöver lägga ut dyrbara pengar på Viagra (dom kan han i stället skicka till Amnesty, jag gick ju ur där till förmån för Hyresgästföreningen, vilket fick amnestydamen att nästan svimma av fasa ... ) och han ska vara en ömsint älskare, men han behöver inte hålla på i fyra timmar, för det orkar jag inte, jag tror faktiskt att jag blir less då och det har hänt att jag har fått "senadrag", jag tycker faktiskt att lagom är bäst.
Det är lika så bra att ni säger som det är: jag är inte så värst sugen på att spöka ut mig i latex och svinga piskor heller.
Hmmm .., det stämmer bra, men såå värst eldig är jag nog inte numera.

17. Dessutom är jag kvällspigg.
Det är inte han.

18. Han får inte bli arg eller sur när jag ger tiggare pengar eller har autogiro till nåt som jag tycker är viktigt, så där som Läkare utan gränser, tycker han att sånt är fånigt, då får han inte vara med mig.
Inga problem! Han är otroligt generös!

19. Det är en klar fördel om han tycker om att höra samma låt i treveckors-perioder. (det är här det kan börja kärva sig ...., men det finns ju hörlurar och eventuellt öronproppar).
"Om du vill kan jag visa dig hur man byter cd-skiva i spelaren ..?" sa pv häromdagen. Det betyder nog att här finns uppenbara problem.

20. Han måste tycka om mina barn och när vi sitter vid matbordet ska hans ögon glittra när han ser mig och när jag står och diskar (ingen diskmaskin behöver jag ..), så får han gärna komma och stryka mig över höften.
Stämmer jättebra! Ja, om det glittrar så fantastiskt vet jag väl inte och det där med höften .., men det övriga. Jo.

Han måste veta att jag är en fysisk människa?
Jaså? Ja, när detta skrevs hade jag väl levt ensam bra länge. Det är liksom annat nu.

Såja.
Det blir väl inte så svårt?

Skriv nu ut detta bums och ta med er på alla fester och sammankomster i sommar.

Hittar ni honom, så maila mig bums!!"

Goda grannar ...

Någon har, alldeles frivilligt, skottat fram en säkerligen femtio meter lång promenadväg till den inte längre så pur-unge grannen Ecke och hans hustru.

Från lilla slingervägen, till sommarstugans ytterdörr.

Skotta-skotta-skotta!

Just den dagen ligger snön närapå halvmetertjock på sommarstugetomten och "någon" blir trött i armarna, men säger att detta med snöskottning är ju bra träning ändå, ja, inför den stundande skidtävlingen.

Nu, har plusgrader gjort sitt till och snötäcket sjunker raskt ihop.

Spåren av omtänksamhet - denna för mig så underbara egenskap - finns dock kvar.

Likt en osynlig indian ....

Just här, vid den gröna pilen, blir jag sittande i nästan en timmes tid.

Å, där sitter jag och tittar på alla småfåglarna som kommer flygande och som tålmodigt hämtar ett och ett solrosfrö .., och jag tittar på den lilla ekorren som kommer skuttande från grannens tomt och till sin glädje upptäcker en äppelskiva just under fågelbordet och som glad i hågen, och med äppelskivan i munnen, raskt skuttar tillbaka och pilsnabbt klättrar upp i en tall, där det vankas vegetarisk lunch.

Och jag lyssnar till kraxet från kråkorna och till stegen från kvinnan som promenerar i våldsam motions-fart längs den lilla slingervägen.

Just här nedanför stannar hon upp och tittar på sin klocka.

Alldeles tyst sitter jag i trädgårdsstolen.

Hon upptäcker mig aldrig.

Och tänk .., jag anar doften av timjan, som nu tittar fram i rabatten.

Den mot solväggen.

Och plötsligt, när jag sitter där - som osynlig - kommer jag ihåg ett sms som en gång susade in i min mobil.

Det var skrivet av en man som hade letat och därefter verkligen hittat ett hus, just där han ville bo - på Österlen i Skåne - och det var den 27:e juli 2006 och så här stod det när jag öppnade meddelandet:

"Det finns cowboys i byn.
Precis just nu gick det förbi en ung sådan som pratade cowboyspråk med sig själv och sin knallpulverpistol.
Han såg mig inte ens.
Jag satt som en orörlig indian vid husväggen.

Det var ungefär så det kändes.

En vanlig tisdagmorgon ...

Vid tiotiden på måndagkvällen kommer pensionatsvärden hem från körövningen i stan.

Med sig har han ett fång tulpaner.



Vad är nu detta som står på hallgolvet?
En hink med målarfärg!
Vit.
Ahaaaa.
Är det månne lillhallen som ska åtgärdas ...?
Och spegeln satt förut på lillhallens vägg, men hur roligt är det för en spegel att i hela sitt liv befinna sig på en och samma plats?
Nu, nu används den dagligen.
Jag tror att spegeln är väldigt nöjd.



Och solstrålarna letar sig in i köket och skapar mönster på golvet.
sigge nilsson och pElle är morgontrötta och sover ihopkrupna på soffan Ektorp.

Vid fågelbordet trängs koltrastar, en skata, bergsfinkar, blåmesar, talgoxar och en nånting som liknar gul, - eller grönsparvar.

Till Smulan och Sven ...

Det är onekligen enklare att hålla ögonen efter en viss sorts bok, om man vet hur den ser ut.

Som ni ser är den väl läst.



Harry, som 1979 fick boken i julklapp av Asta, har nog suttit i sin soffa och läst och läst, precis som jag själv gör nu.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet

Jag och maken flydde Skånevintern och for rakt ut i Atlanten till Azorerna och ön Sâo Miguel med huvudstad Ponta Delgada.

Underbar vecka, men nu är vi hemma och hejar fram våren, plusgrader och tö idag.

Följer din blogg, alltid kul. Du får berätta för dina katter att om de levt på Azorerna hade de kallats för Azorernas tigrar, massor av välskötta katter i nationalperkerna.



Skickar ett par bilder, ett från ett skyltfönster i stan, ett från ett siestafönster.

Ha det jättebra, saknar dig.

Kram från fru Grå i Ystad."

Igenkänning ...!

Sitter och lägger in bilder i prydlig mapp.

Från vardagsrummet hörs tv-prat .., "Vem vet mest?"

Ahaaaa!

En röst hörs bekant!

Och ser man på .., visst är den där härligt tuffa madamen från Göteborg .., hon som var med på bloggträffen och som en gång övernattade på mitt vardagsrumsgolv i Ystad!

Igår på tv ...

Irland. Stillhet och lugn. Ungefär som idag.


... femmilen på skidor och dramatisk hockeyfinal.

Idag: gudstjänst från Tullbrokyrkan i Falkenberg.

Det känns bra det med.

Faktiskt.

När proppen går ur ....

Egentligen ska i pensionatets postlåda endast komma en enda dagstidning, nämligen Göteborgs Posten. (En prov-prenumeration på 3 månader för endast 99:-. Vilken lycka! Men nu är det snart slut på det roliga.)

Döm om min förvåning när jag idag i postlådan hittar ....

• Göteborgs Posten
• Svenska Dagbladet
• Dagens Industri
• Hallandsposten
  
• Hallands Nyheter

Blir man inte allmänbildad nu, då vet jag inte.

Pling i min inkorg ...!

"Dette var resultatet som ble vist i Canada i går kveld,noe å tenke på for den som ønsker seg ett halvt norsk statsborgerskap?

Bente."

Loppisfynd som ger glädje ...

"Hugo Lundgren, 87, Hovenäset. Stenhuggare.
Vi sitter i solen och pratar i solen i hans trädgård. Den vackra häcken runt om är sibirisk ärtbuske, liguster caragana på latin, säger han. Huset byggde Hugo 1924, stenfoten gjorde han själv. Borta i Kleveviken leker ett par nakna skrottar vid hans sjöbord. Det är barnbarnen."

Någon gång i början 80-talet kom jag att köpa en bok med titeln "Så blev mitt liv. Intervjuer med gamla av Lars Ulvenstam".

Jag kom att ä l s k a den boken!

Ja, för mig blev detta Böckernas Bok, men så lånades den ut och jag glömde väl bort den alldeles, tills för någon tid sedan då vi - pv och jag själv - besökte Röda Korsets loppis här i Halmstad och där, bland hundratals slitna böcker, hittar jag den.

Å, sicket återseendets glädje det blev!

På något av försättsbladen står följande att läsa: "Julen 1979. Till Harry från Asta."

Från den första till den tvåhundrafemtiofjärde och sista sidan låter Lars Ulvenstam gamla människor berätta om sina liv .., om hur det var och hur det blev och deras drömmar och all kärlek och allt som inte blev som det var tänkt.


"Carl Sjölin, 77. Borås, glasarbetare. Ungkarl och boksamlare, tidigare ungdomsledare.
Det är smällkallt när han följer mig till bussen, men han går barhuvad och utan överrock."

Som Carl Sjölin, t.ex., det är han som är på bilden här ovanför.

Författaren skriver precis som dom intervjuade talar.

Häromkvällen låg jag och högläste för pensionatsvärden, det var om just Carl Sjölins liv och leverne.

Dom sista raderna lyder som följer:

"Jag tyckte det var så roligt och härja med barna. Dom gav mig allt. Kärlek te barn. Det var allt vad jag kunde känna. Glädje att göra barna glada. Jag försökte vara föräldrar te dom och syskon med.
Jag lämna Örnarna 1942. Vi skulle ha styrelsemöte och på morronen fick jag inkallelseorder. Då säger jag: Nu får I skaffa er en ny ledare. För nu vet jag inte när jag kommer tebaka. (gråter).


"Erik Andersson, 73, Göteborg. Smed. Kroppen är förvärkt av reumatism, han behöver en griptång om han tappar något i golvet. Jag frågar i telefon, vilken spårvagnshållplats jag skall stiga av vid. Jag vet inte vad stationerna heter längre, svarar Erik. Jag har inte vart ute på tretton år, på allvar, om jag säger så."


Anna Rahm, 69 år, Stockholm. Tidigare hemmafru.
Förra året, (1975) började hon att läsa vid universitetet.

Eller tänk texten där den 69-åriga Anna Rahm i Stockholm berättar om sitt liv; om hur hon vid sextiosju års ålder tog studenten och hur hon, när boken skrivs, kämpar med en fil kand.

Så här berättar hon:

"En lärare på Norra Latin sa att när du kommer till Frescati (universitetsområdet i Stockholm), så blir du alldeles ensam, det ska du räkna med.
Du besöker föreläsningarna, men sen går du hem. Men det blev inte alls så.
Det kan bero på att jag valde ämnen där man arbetar tillsammans och i små grupper. Jag tror i alla fall att jag är accepterad (skrattar).

Och ibland får jag vara med på deras små fester.
Och på Gotland när vi skulle upp för alla di där rösten, så går jag ju så dåligt. Men se dom gav sej inte, utan dom kom och drog upp mej. Och så skriver och ringer dom till mej.
Att äntligen få vara bland tänkande, kännande, vänliga människor!
Det är som en livsluft att andas, vet du.
Ett gensvar."

Har ni aldrig läst boken, så rekommenderas den å det allra varmaste!

Och den som aldrig har lyssnat till den fullkomligt eminente herr Ulvenstam som sommarpratare, kan göra det här.

För några år sedan satt jag, tillsammans med husköparmannen, vid ett bord på en restaurant i Stockholm och när jag sitter där och tittar ut genom fönstret, ser jag en äldre, lite krumryggig man passera där utanför.

Det var Lars Ulvenstam.

Och mitt hjärta värmdes såå för den mannen.

Mer om honom finns att läsa här.

Läsvärt ...

Gårdagens DN .., söndagsdelen, sidan 14, 15 och 16.

En oerhört intressant artikel som handlar om Johan von Schreeb, svensk läkare som tillbringade tre veckor i katastrofens Haiti.

(Denne Johan von Schreeb var för övrigt en av tre läkare som grundade den svenska avdelningen av Läkare utan gränser.)



Hela artikeln är så otroligt intressant och så här berättar den svenske läkaren om detta med Läkare utan gränser:

"Det jag tycker är sympatiskt med Läkare utan gränser är att arbetet och behovet på fältet styr verksamheten, inte byråkrati.
Vi delar med oss av vårt yrkeskunnande men tar inte ut några stora ekonomiska ersättningar.
När jag varit ute och jobbat har jag jag ibland träffat FN-anställda läkare som säger: nu har jag jobbat i åtta år, nu gäller det att hålla ut i tre år till så får jag full FN-pension.
Det är fel sätt att närma sig uppgiften, säger Johan von Schreeb som fick cirka 12 000 krornor (före skatt) i lön för sina tre veckori i Haiti.
Jämför med en svensk så kallad stafettläkare som kan kvittera ut närmare 100 000 kronor av landstinget för samma tid."

Den som skrev hela artikeln - sååå läsvärd - heter Erik Ohlsson.
Fotograf var Jimmy Croona.

Om någon vill bli månadsgivare till Läkare utan gränser, så går det bra att klicka på den här länken.

Och mer om organisationen hittar du här.

Måndagsfönstret ...

.... är två pyttesmå och kommer från södra Frankrike.

Från madame Monet.

Insikt ner 223 ...

Det finns fler som har problem med sina tv-apparater ......

Och nu är det hockey .....

Snart finns det sittgropar i soffan Ektorp.

Femmilen på tv.


Ååå, vi har åter ljud och kan fröjdas åt den härlige bisittaren Anders Blomqvist.
(Vem minns inte när han och brodern Örjan tillsammans åkte in som segrare i Vasaloppet och passerade mållinjen med kranskullan mellan sig!)

Herr Blomqvist (Lidingö) är i mina ögon suveränt bra, precis som när man lyssnar till honom under just Vasaloppet och tänk, inte är han från Västerbotten heller!

Totalt sett tycker jag att SVT har ett koppel av bra kommentatorer.

Marie Lehman, t.ex, tillsammans med norrbottningen Micke Renberg.
Sååå proffsig hon är!

Annika Greder Duncan som i radio kommenterar curling, hon pratar så fort, jag hinner knappt höra vad hon säger, men det beror kanske på mig?

Och vilken härlig reaktion från A.G.D. när svenskorna vann curlingguldet!

Stig Strand i alpina grenarna: suverän!

Inte för mitt liv begriper jag hur han hinner se alla detaljer och han är hur bra som helst på att förklara.

(Anonym retar sig på att jag alltid drar fram västerbottningar i parti och minut, ja, förlåt mig nu .., tyvärr är det så att herr Strand faktiskt är uppvuxen i Tärnaby och det ligger ju i .., just det .., jag vågar knappt skriva ut det: västerbotten!)

Efteråt: grattis Norge och Northug och jättegrattis till Johan Olsson!

Så här Leina ..

Stillsam eftermiddag ...

sigge nilsson sover middag efter dagens äventyr på altanen och hans matte tittar på konståkning-
Det rekommenderas att ljudet skruvas ner helt när ni tittar på filmen.

Tre positiva effekter av katter hos äldre ...
(Länk till artikeln hittar ni längst ner i inlägget och jag tror nog att de positiva effekterna gäller alla åldrar).


1. Katter stimulerar äldre.

Det finns forskning som visar att beröring med katter har en positiv effekt på hälsan. Ett hormon som heter oxytocin utsöndras, vilket har en lugnande och läkande effekt på kroppen.

2. Katterna sänker blodtrycket.

Vetenskapliga tester har visat att när man sitter och klappar katter så sjunker blodtrycket på såväl katten som på den som klappar.

3. Medicinförbrukningen minskar.

Minskning av medicinförbrukning är ett väldokumenterat faktum när man inför husdjur hos äldre. Enligt forskare buffrar man mot depression med hjälp av både hundar och katter.

Källa: Margareta Cederberg, lektor i socialt arbete på Malmö högskola, det enda lärosätet där studenter kan läsa en kurs i djurs påverkan på äldre.

Mer att läsa om detta finns här.

Halleluja!

Fem tusen kronor sparade idag (minst), då pv efter att ha klickat sig fram till "åter till fabriksinställning" fick igång tv:n, med ljud och allting!

Sicken glädje.

Och tack för benäget bistånd och tack Anitha för din hjälp-bilaga!

// Vi är inte ensamma om att ha bekymmer med det tekniska. Så här skriver någon på en sida som tar upp detta med förlorat ljud och lite annat.

"Hej!

Maken har provat att "juckla" med alla sladdar, har tagit ur dem och satt i dem igen. Har inte kommit på något. En sladd är trasig, frågan är bara vilken.

Fick just en föreläsning om hur det är kopplat.

Boxern är kopplad med en liten sladd till en router. En scartkabel är kopplad till videon. Videon och DVD:n är kopplade till en liten silvrig omkopplare. Omkopplaren sitter i scartkontakten i TV:n. Vi har två stycken ihopkopplade joysticks med 35 inbyggda spel, de har en gul och vit 3,5mm kontakt som går till en lös scartkontakt.

För att se på TV eller video ska boxen vara på, videon på i AV1 och TV:n på i AV1. Ska vi se på DVD får vi sätta på DVD-spelaren och trycka på omkopplaren. Ska vi spela TV-spel får vi dra bort scart-kontakten till omkopplaren och sätta i den scartkontakt som TV-spelet är inkopplat till och sätta på TV:n i AV2-läge.

Mycket sladdar. Dessutom har vi en stereo stående bredvid TV:n. CD-spelare, LP-spelare, dubbelkassettdäck och radio är inkopplat på en förstärkare. Vi har en receiver (eller vad det heter, där man ändrar bas, diskant m.m.) som maken inte har lyckats koppla in. Om vi vill kan vi koppla stereohögtalarna till TV:n och på så sätt få bra ljud när vi ser på TV till exempel. Fast jag tycker det är sånt bök att flytta sladdar så det blir aldrig av. "

Jag - oteknisk bloggmadam - säger bara en sak: det var bättre förr, ju förr desto bättre!

Litet brev från sigge nilsson ...

"Tja!

Det är jag, sigge nilsson, som skriver nu.

Jag ska bara berätta för er att idag har jag för första gången i mitt liv varit och lekt på på nånting som heter altanen. Det var skitkul!

Jag hittade flera torra kvistar och en kruka med nåt torrt i - matte sa att det var fjärilslavendel från förra sommaren - och under en vit plaststol droppade det hela tiden och jag försökte fånga dropparna, men då blev jag våt på ryggen och då var det liksom inte så himla kul längre.

Matte och pensionatsvärden satt i var sin vit stol och drack kaffe och pratade hela tiden om sommaren och matte sa att hon skulle köpa trädgårsmöbler av trä och ett parasoll också och då hummade mest pv och plötsligt skulle han börja skotta altanen fri från all snö, men då gick matte in.

Häromdagen var jag borta i fem timmar!

Ni må tro att dom var skraja, men jag har inte berättat vad jag var med om och tänker inte göra det heller.

Hej då!

Nu ska jag se om jag hittar pElle, så jag kan reta honom lite!

Vi hörs!

sigge nilsson. "