Mitt på dagen tar jag en promenad ner till havet.
Min första.
Min första alldeles utan sällskap.
Bara bloggmadamen och kryckorna.
Och himlen är blå och solen skiner .., men där borta i väster lurar regnet.
Nästan ner till stranden går jag.
Sedan hemåt igen.
Stappelgår.
Vid ett enrise-snår blir jag stående och lyssnar till småfågelkvitter.
Och vid vägkorsningen, vid det där lilla gula huset, ligger en överkörd hare på vägen och håller just på att bli lunch till herr eller fru Skata.
En bra stund står jag böjd och tittar på den lilla harpalten.
Och så uppför backen och ..., hemma.
I flera timmar efteråt har jag sprängvärk i vaden och foten.
Och regnet har kommit.
6 kommentarer:
Bra gjort Elisabet!!
qi: ja, ack om man hade haft sällskap .-)
Det var duktigt gjort! Imponerande, rent av.
Det är ju en rejäl sträcka.
Vad kul att det går så bra redan!
Bra kämpat! Men liiite orolig blir jag när du är ute och stapplar. Har du mobilen med dig om du skulle dratta omkull på stranden och bli liggande?
Du är duktig Bettan. Morsan fick ny höftled för tre månader sedan och går nu omkring utan kryckor.
Skicka en kommentar