Pappa Ivar.
Livet tippar uppochner och inget blir sig likt och ändå .., är allt som vanligt.
Soffan Ektorp och Pelle på min mage och han spinner som en liten motor.
Spinn-spinn-spinn.
Från cd-spelaren sjunger Monica Zetterlund överjordiskt vilsamt.
Skator tjattrar nere vid slänten.
Pelle spetsar öronen.
Hit och dit går svansen.
Och jag ligger där och fryser om högerfoten och tänker .., att idag är det på pricken trettiotre år sedan min pappa dog.
Vi begravde honom lagom till lucia.
Och nu .., är det dags igen.
Det är så det är med livet.
Människor föds och människor dör, det är det mest naturliga som finns.
Anders med sin mormor.
Kanske träffar hon nu Gunvor och dom får ta i hand och hälsa.
"Jaha .., det är du som pensionatvärdens mamma, ja, hej du, jag heter Ann-Gerd...".
Och ändå .., på något vis så ...., obegripligt.
Plötsligt är vi många som står längst fram i kön som är livet.
Tomt bakom oss.
Mammor och pappor, mor,- och farföräldrar och barn och syskon .., många är dom som redan har gått vidare.
Men ännu är vi kvar.
Det gäller att ta vara på.
Ta Vara På.
Sett i ett längre perspektiv är livet så oändligt kort.
2 kommentarer:
Nu sent när jag kommit hem förstår jag.
Det är sorligt och smärtsamt, saknaden den finns alltid och man blir helt plötsligt så medveten om att länken bakåt, till ens historia är borta, för alltid.
Jag tror precis som du att Gunvor träffat Viking igen. Trots att jag bara träffat Gunvor en kväll så vet jag lite om Viking.
Alla tankar till er.
Lena: ååå, ja, hon var så glad över honom och alla åren tillsammans. Tänk, inte visste jag att hon hade visat bilden för dom som skjutsade hem henne!
Inte förrän nu.
Skicka en kommentar