När man vill veta mera ...

Ja, någon kanske kommer ihåg hur det var .., för ett halvår sedan eller mera berättade jag om min dröm att få ta del av andra människors arbeten. Hur det är i en butik det vet den som läst här, men hos er andra? Fanns där någon som kunde tänka sig att dela med sig av sin dag eller åtminstone en del av dagen?
Jodå,
Det fanns det.
Annika i Kävlinge, t.ex.

Första gången vi sågs på riktigt, det var nog i Kävlinge, tillsammans med Ulrika som då hälsade på mig i Ystad. Jag minns att vi satt på Annikas balkong, helt inbäddad av blommor och blader! Kan det ha varit tio år sedan? Minst.

Hur ska jag beskriva henne?
Jo, hon är alldeles otroligt moderlig .., en stilig kvinna, lång och vacker.
Hon har ett stort och varmt skratt, som liksom bullrar fram.

Annika arbetar som kyrkvaktmästare  - ibland (kanske mesta delen av tiden) är hon ute och håller fint på kyrkogården - , andra gånger är det inomhusarbete som gäller.
Så var det idag.
Nu var det den lilla kyrkan i Veberöd som gällde.

Klockan 9.00 var vi (pv följde med, harry låg i bilen)  framme vid kyrkan och då var Annika redan på plats, därefter var det bara att hänga med och hon visade och förklarade.
Pv satt i bänken och tog det lugnt, eller rastade Harry.
Och aldrig i livet hade jag väl kunnat drömma om att det var så mycket att tänka på, ja, vid en vanlig gudstjänst.

I nånting som liknade ett arkivskåp, hämtades prästens skrud.
Där, i lådorna, ligger färgerna för sig.

Å, så vackert det var! Och sån ordning!!

Inte långt därefter kom dom helt fenomenala musikerna!
Och körmedlemmarna!
Medan dom övade ordnade Annika med ljusbäraren (med en finurlig liten grej tryckte hon ut stearinstumpar och satte i nya små ljus), hon kollade med hörslingorna, ställde fram kalk och oblat och annat inför nattvarden (och allt detta skulle placeras på ett visst sätt), ja, det var en hel massa pyssel.

Det var liksom ritualer för hur servetter, dukar och annat skulle placeras. Själv fick jag äran att hjälpa till med att bära in tunga ljusstakar och annat som skulle ställas fram.

Och här är det väl nånting hon ordnar med mikrofonerna, kanske.

I en intilliggande byggnad hämtades en hink att sätta blommorna i, dom som musikerna skulle få, ja, dirigenten också, tror jag. (Efter gudstjänsten).
Och här fanns allt - ordning och reda även här - för utomhusarbetet!

Det var så fascinerande .., här var det liksom högt och lågt .., de allra vackraste föremål på altaret, till spadar, räfsor och sekatörer i förrådet!  Jo, som livet självt, tänkte jag.

Och så fick vi se hur den som är kyrkvaktmästare ordnar med styrkan till högtalarna.
"Det händer ofta att vi har musik från Spotify, ja, t.ex. när det är begravning eller bröllop .., sånt sköter man då om", säger Annika.
Å, hu så hemskt, så lätt att dra i "fel spak"!

I entrén.
Det var ett sånt vackert ljus hela morgonen!

Ännu flera ljus som tänds!
Vilken vacker ljusstake .., och fint ordnat med blommor vid fönstren.
Enkelt, men fint.

Och prat med prästen som har lilafärgat hår och såg så rar ut.
Annika i mitten.
Prästen längst till höger.

Hur det fungerar med kollekten, berättade hon också. 

En söndag kan pengarna gå till stiftet, andra gånger får församlingen välja själv till vilket ändamål gåvorna ska gå, och så var det rikskollekt också. 

Det är Annikas handstil och jag tycker att den är så "mycket henne". 

Fort gick det när hon förde pennan över raderna och jag tycker att det ser ut som en som är trygg i sig själv. Inget krusidullande.

Innan gudstjänsten började, kom en ung man in och stod i .., ja, entrén eller vapenhuset, kanske. 

Plötsligt började han gråta och sa - på lite knagglig svenska - att "det känns här inne" och så pekade han på sitt hjärta. 

Jag förstod att han var en av alla flyktingpojkar som kommit till vårt land och Annika gick genast fram till honom och var så innerligt vänlig mot den unge pojken.

Efter ett tag slog han sig ned bakom pv och mig (kören stod då och övade) och när han lugnat sig lite, fick jag veta att han var nitton år och hade kommit från Afghanistan och medan han berättade att han tillbringat tre år i Sverige i tre år och att han hade en vän som var med i kören och hade sagt att han kunde ju komma och lyssna, just idag var det gospelsgudstjänst .., ja, det var då, när han hörde hur kören sjöng, som det blev för mycket. 

Så småningom kom hans vän - en av körmedlemmarna, en man i femtioårsåldern kanske - fram och pratade med honom och bad honom sitta lite längre fram och det gjorde han. 

Mest hela tiden sen tänkte jag ..., om nu detta hade varit Anders, Anna eller Maria som flytt och all denna ensamhet och oro som måste singla runt inom dem .., hur hade jag då velat ha det? 

Här förbereder Annika. 

Kören var helt underbar och det var nästan fullt i den lilla kyrkan från 1200-talet.

Och i slutet, då blev det nattvardsgång. 

Där framme - längst av alla - stod Annika och jag såg pojken från Afghanistan gå fram och många andra, men vi satt kvar i bänken. En gång tidigare har jag tagit nattvard och det berörde mig nåt alldeles otroligt och jag insåg att skulle jag gå fram och hamnat hos Annika som den som ger oblaten, då hade jag börjat gråta.

(Nu ska ni få höra nåt underbart: när prästen har brutit det större oblatet, då läggs det i en liten bytta och när det blir tillräckligt många småbitar av oblat, vet ni vad som händer då? Jo, då får småfåglarna dom! Ååå, jag blev så full i skratt och såg framför mig pilfinkar och blåmesar som "tar nattvard" på sitt eget lilla sätt!)

När själva gudstjänsten var till ända (det tog prick sextio minuter!), bjöds den som så ville på nybakad äppelkaka med vaniljsås och så kaffe till. Det var många som ville.

(Tidigare på morgonen hade Annika visat hur det såg ut i köket och jag fick hälsa på köksan).

Fikat hölls i "församlingshemmet" och där satt vi vid ett bord med enbart körmedlemmar och jag kan säga en sak .., jo, det händer ofta att jag frågar var människor kommer ifrån, men jag är minsann inte ensam om den saken, det tog inte två minuter, så fick jag förklara. 

"Får man fråga .., men var kommer du ifrån .., du är ju inte skåning i alla fall?

Jaha, Västerbotten .., var i Västerbotten ...? Jaha, Malå ..:? Jaha, du har bott i Ystad .., och inte har du lagt dig till med skånska heller, och inte halländska!!" 

Det var vänliga, rara körmedlemmar som visade sig komma från olika håll; Lund, Sjöbo, Ystad och Veberöd. 

Ja, så var min låtsas-pryo-dag. 

Den var helt underbar!

Tack du rara, fina, goa, varma Annika i Kävlinge! 

Ännu ett värmlandsfönster ...

... fångat av Ulrika när hon ägnade sig åt utflyktande tillsammans med sin Rickard.

Lördagsfönstret ...

"Fönster från en värmlandsutflykt ...", skriver Ulrika, denna flitiga fönsterfångerska.

Tack snälla!

Och så blev det ....

.... fredag.

Häromdagen upptäcktes det  att fem båtmotorer stulits från lilla hamnen, den här i Stensjö.
Båtarnas tampar hade skurits loss och så hade båtarna dragits till rampen där man drar upp dem och där togs då motorerna av och på morgonen drev båtarna omkring inne i hamnen.
Befriade.

Så igårkväll när pv var ute med harry, upptäckte han en bil som körde ner längs vägen vid havet, mot hamnen till (den vägen är enbart tillåten för båtägarna) och så parkerades den vid sidan av vägen, på ett helt galet ställe .., lyset släcktes och efter en stund såg han hur någon svepte med en ficklampa över vägen.

Pv kom hem och sa att nu skulle han ta bilen och kolla upp hur det egentligen stod till och jag sa att aldrig i livet att du får åka själv, tänk, om du kommer mitt i ett inbrott. Men hur troligt är det att någon stjäl båtar två kvällar/nätter på rad? Inte alls. Eller så tänker tjuvarna att "ingen människa tror ju att vi är så dumma!" och så gör dom precis så. Eller så är man bara ute och rekognocerar.

Så vi åkte ner och där stod en tjusig BMW parkerad, med släckta lysen och ingen satt i bilen.
Det var ju underligt. Och det var becksvart ute!

Och vi körde fram till färisten där grinden till hamnen är, men den var intakt och det nya hänglåset/kedjan på plats. Lite otäckt var det. Mörkret .. havet på ena sidan ., mörka klippor .., och så en väg som tar slut, där man inte tar sig vidare.

Så hemåt.
Jag ringde polisen och lämnade i alla fall registreringsnumret och den vänlige konstapeln sa att bilens ägare hade noll anmärkningar, bilen var inte stulen och tillhörde för övrigt en "eminent person".
Jaså, på det viset.
"En eminent person".

Senare på kvällen såg vi ytterligare några bilar vilka körde mot hamnen och jag tänkte att kanske är det andra oroliga båtägare som åker ner för att kolla till sina ägodelar och alla tror att den andra bilen är skum och ringer polisen.
Det blev en hel del skratt under kvällens gång, vill jag lova.

En liten kille som ville bli polis sm sin pappa.

Ringde sonen och berättade om äventyret och han, som bytt jobb - men inom samma gebit - log genom luren, ja, det hördes från Skåne till Halland.

"Jag borde skaffa mig en batong!" sa  pv .., som väl var uppeldad av sin sambo .., jag såg för min inre syn hur tjuvarna skulle upptäcka honom och då kan ju allt hända. Numera kan man bli skjuten för mindre saker än att bli upptäckt mitt under ett pågående inbrott.

För övrigt intet nytt.
Pv röjer i garaget - nu är det  S T O R R Ö J N I N G   på gång - och på måndag eller tisdag får vi hyra en släpvagn och köra rubbet till Falkenberg. Det kan hända att den guldiga brokadsoffan nu tas av daga, på riktigt.

Solen flödar .., och om några timmar kommer Eva från Tyresö och hennes man på besök. Idag fyller Eva sjuttiofem år .., denna omtänksamma, alltid så vänliga människa .., som lagar ljuvliga middagar, älskar att plocka svamp, läser Kallifatides, var stormförtjust i Rikard Wolff och läser sagoböcker för barnbarnen. Hon måtte vara en drömmormor!

Då, för kanske femtio år sedan.
Nygifta .., Eva och hennes långe man som inte är så lång som jag har trott.

Hurra för dig, Eva!

Dagens fönster ...

Från Portugal, närmare bestämt från Porto, kommer dagens fönster.
Då anar ni förstås att det är annannan som tagit fram sin håv!

"Här kommer två fönster från min hemvägs motsvarighet till Hemköp. 

Tidpunkten är handla-på-vägen-från-jobbet.

Men det klarade jag av igår, så idag slapp jag."

Tack! säger jag ... och ställde samtidigt några frågor till Anna.
Här är svaren: 

1. Jo, man betalar för kassar. 

2. Det finns inte pant för flaskor. (Det har funnits ett pantsystem, men om det finns kvar så är det enbart för restauranger. 

3. Det finns köttdisk och fiskdisk, men också vakuumförpackat kött. 

4. Ost och chark är i regel förpackad i snabbköpet.

5. Portugisiska ostar är alltid små och oftast mjuka, så det där att hyvla en smakbit gäller inte. 

6. Frukt och grönt är som i ett svenskt snabbköp, det mesta i lösvikt som man plockar själv och som vägs i kassan. 

7. Man kan köpa både vin och sprit. Vin står i hyllorna (som på systembolaget ungefär) men starkare än så måste man be om i kassan. 

8. Tobak vete katten. I så fall är det något man ber om i kassan. 

9. Bröddisk finns också - den ser man på det ena fotot -. 

Ja, det kanske bara är jag som är yrkesskadad och tycker sånt här är himla intressant, men kanske finns det nån annan som finner glädje i det hela. 

Stort tack som tog dig tid, annannan. 

Brittsommar ....

Ofattbart varmt idag .., med ljumma vindar från öster.
Frånlandsvind, alltså.
Efter ett besök i affären, åker vi till Skallkrokens hamn och tar ett eftermiddagsdopp.
Kallt i vattnet, men inte outhärdligt och till och med pv doppar sig!
"Tolv grader kanske ...?" säger han.
Jag gissar på några grader varmare.

Vår nästan-båt-granne har fått en hummerlina i propellern och ligger i vattnet - med våtdräkt på förstås - allt medan kompisen ombord har säkrat honom med nåt slags rep.
Nästan alla segelbåtar är upptagna, men inte alla.
Motorbåtarna har det betydligt enklare .., dom bara dras upp på rampen och fraktas iväg på en trailer.

Här går vi i och badar.
Det är lågvatten idag kanske får man gå tio meter ut, minst, innan det går att dyka och doppa sig rejält. Jag antar att det är onödigt att jag skriver hur det kändes.
Nej, just det.

Sist av allt svänger vi förbi friherrinnan som bjuder på hett och gott kaffe.
Vi sitter ute i solen, på hennes uteplats ..., och hon har värmt upp pv:s gifflar och det är på det hela taget en ljuvlig dag.

Torsdag ....

Ja, idag är det verkligen torsdag och solen  f l ö d a r  och det blir nog en alldeles underbart fin oktoberdag! Ingen av oss har fått något sms-meddelande om att rycka ut (eller in), så vi rår oss själva. Och natten mot idag kom sömnen tillbaka, i alla fall till klockan fyra på morgonen, men så är det nästan jämt.

Valde då att lyssna till USA-podden, avsnitt 155. 
Ginna Lindberg och Sara Stenholm Pihl håller ihop det hela på ett så bra sätt, ja, jag har ju sagt (eller skrivit) det tusen gånger, hur mycket jag tycker om det här sättet att beskriva eller sammanfatta ett historiskt skeende.
Men jag var fortfarande pigg när programmet var tillända, ja, då fortsatte jag med Europapodden, men se där blev det godnatt  - eller godmorgon - där får jag allt börja om från början och lyssna klart.

Kanske någon som läser här minns att jag - jag tror att det var i vintras eller möjligen i våras - drömde om att få göra nån slags studiebesök hos bloggvänner med andra yrken än mitt eget. Varför det, kan man fråga sig? Jo, hur intressant är det inte att få ta del av andras vardag på jobbet ., att få se dem själva i ett annat sammanhang än det vardagliga.
Helt enkelt få en inblick i nånting annat!

I förrgår kom med posten ett tjockt kuvert och framför mitt namn stod det "praktikanten" och jag fattade absolut ingenting! Jo, då visade det sig (ständigt detta hur det-visade-sig) att Annika i Kävlinge skrivit ned ett antal datum framöver då jag kunde komma på besök och se hur hon har det sitt värv .., och en dagbok; en slags kyrkoalmanacka följde också med.
Annika arbetar ju inom - och utom - kyrkan på alla möjliga sätt och vis.

Jag slog till direkt och meddelade att nu på söndag kan jag komma, är det okej?
Jo, det var det!!
Hurra!
Då är det lovsångsmässa med gospelskören och tänk, så intressant att se vad Annika sysslar med två timmar innan gudstjänsten tar sin början!

För så här är det ju, att vi människor har ju liksom olika roller.
När mamma var hemma var det alltid full fart. Aldrig en sekund av att bara göra-ingenting.
Städade hon inte, så var det andra hushållsgöromål, hon knöt ryamattor, stickade koftor enligt löpande-band-principen ..,plockade bär .., målade källarens alla utrymmen ...,ja, hon var i princip aldrig stilla.

Mamma längst till höger. Kaffestund med arbetskamrater.

Men när pappa och jag själv hälsade på mamma på sjukstugan, särskilt på söndagar när det var tämligen lugnt och vi satt i personalköket, då var mamma liksom annorlunda. Gladare! Och hon hade en liksom t i d  över och kunde sitta ner en stund och kanske var det därför det var så fascinerande att se hur hon liksom förändrades i och att med sköterskerollen tog vid.

Ibland fick jag vara där alldeles själv hos mamma.
Då kunde jag få sitta på en stol och rulla ihop gasbindor som kokats och rengjorts och sedan lägga dem prydligt i lådor .. och jag fick följa mamma till "pol" (tfn 86) och se när hon plockade med sänka-rören som satt i en ställning på väggen och jag fick ta blodprov på mamma och sätta på plåsterlapp och jag fick följa henne in i röntgenrummet och se hur hon framkallade bilder av någon bruten arm och det var på det hela taget så vanvettigt spännande och  i n t r e s s a n t.
Det var som om hon hade ett liv hemma och ett på jobbet.
(Huset längst t.v. på bilden var läkarbostad. Nästa är gamla sjukstugan med vårdavdelningar och så småningom tillkom den nya delen med personalvåning och ny mottagning. Längst till höger var - och kanske ännu är - folktandvården. Berget bakom heter Tjamstan och från sjukstsugan hördes ibland berguven hoa.)

Och samma sak med pappa.
En slags pappa hemma, men på jobbet - på Domänverkets kontor - eller ute i skogen vid elden bland skogshuggarna, en annan pappa. Och samspelet mellan pappa och hans arbetskamrater .., hur han skojade med kontoristerna Aina Lundmark eller Kerstin Granwall och min kamrats mamma som en gång viskade till mig att ..."å, Elisabet, Ivar är så manlig!" och plötsligt insåg jag att man kan se människor med helt olika ögon! Hon sa det liksom drömmande.

Och denna Margareta (kamratens mamma) som var på ett sätt hemma och som blev en helt annan människa när hon arbetade på biblioteket. Så roligt det var att se hur social hon då blev .., hur hon gav förslag på böcker att låna och hur hon växte där hon satt bakom disken! Hon, som alltid, alltid hade ytterdörren låst och persiennerna neddragna.

Allt det jag nu skrivit om, det handlar ju mest om våra roller, men lika roligt var det ju att se HUR deras arbete var. Och det är det jag ska göra på söndag, i Veberöds kyrka, hos Annika!
Ååå, så roligt det ska bli!!
(Ja, det tog lång tid att ta sig hit ner ...., men jag har ju varnat i presentationen).

Dagens fönster ...

"Morgonfönster från Skanstull. Med en liten ekorre på fönsterblecket."

Så skriver fönsterfångerskan, det vill säga, dubbelörn/Elisabeth på Söder i Sthlm.

Det var hos henne jag blev bjuden på superb lunch under stockholmsbesöket och det var hos henne jag träffade en av de finaste små hundar jag mött, nämligen Molly!

Tack för fönstret! säger jag.

Resumé ....

Det här med kylslagna bad och endorfiner som susar runt som galna i kropp och själ, det har ju sina sidor. Efter doppet igåreftermiddag, blir jag bara piggare och piggare och när jag väl gjort natt och krupit under täcket, är John Blund så långt borta som det bara är möjligt.
Inte en enda minuts sömn blir det på hela natten!

Vid halv åtta kommer ett sms från B på jobbet.
Kan jag möjligen ta ett kassapass, antingen mellan 10 -15 eller 11-15.
Jag säger att jag tar det senare.

Tar harry på promenad .., städar bort lite .., diskar .., stryker jobbtröjan och åker iväg vid kvart i elva.
Utanför affären står fiskbilen och jag häpnar, va, är den här hos oss idag, en fredag?
Och sen när jag väl är igång och arbetar, vill en man spela på V86 och jag blir så förvånad .., V86, det spelas ju på onsdagar!

Jo, så är det, att jag är hundraprocentigt övertygad om att det är fredag!
Det är hemskt, men jag vet också att får jag för lite sömn, så kan det bli hur tokigt som helst.
Alltså blir jag inte särskilt nervös.

Ännu tokigare (faktiskt ganska kul) blir de när jag senare i eftermiddag berättar om det här för grannen Katarina, mamma till sommarhusägaren. Ja, alltså jag berättar om att jag trodde att det var fredag.
Då ler hon och säger "ja, det var ju tokigt, det är ju tisdag idag!"
Och då briserar gapskrattet .., å, det är så ljuvligt galet alltsammans!

Slutar vid tre .., stämplar ut mig .. säger hejdå till arbetskamraterna  och på väg hem svänger jag förbi friherrinnan som generöst bjuder på kaffe och nån slag äppel-efterrätt. Vi sitter ute i solskenet.
Det är sexton grader varmt i skuggan och känns som en sommardag.
Om vädret står sig i morgon (vilket det lär ska göra), säger vi att det blir ännu ett dopp.

Och för friherrinnan berättar jag om kunden som hade en slags längsgående tejp, från det ena örat till det andra och mannen som kanske är i sjuttioårsåldern, berättar att han opererades bara för några dagar sedan, ja, han hade en hjärntumör som skulle åtgärdas och nu, nu är han redan på benen och handlar, tillsammans med sin fru! Det är ju nästan helt ofattbart!

Kommer hem .., släpper ut harry som direkt springer ner till slänten - den mot vägen till - där han har gömt ett märgben och sen ägnar han sig åt detta ben hur länge som helst.
Själv sitter jag på stentrappan och tittar ut över världen.
Under plommonträdet ligger sigge och slickar pälsen ..., jag ser en rödhake och hör kajor som tjattrar.

Och sen, inne på det gamla ekbordet, ligger gårdagens DN med en - i mina ögon - intressant trespaltare, författad av Hanne Kjöller. Många irriterar sig på Hanne Kjöller, men jag har mer än en gång kommit på mig med att dela hennes åsikter. Ofta högläser jag hennes skriverier för pv, som lika ofta håller med.
Det känns på nåt sätt bra.

Namnsdagsbarnet tar det lugnt på båten i Torekov.

Nu ska jag förbereda middag.
Och ja, jag vet att det är onsdag och visste ni det inte, så kan jag meddela att idag har Harry namnsdag.

Onsdagsfönstret ....

.. fångades även det av herrn i Luleå, Bert Bodin, alltså.

Ett utan-krusidull-fönster med ett stuprör i givakt!

Fönstret finns i den tyska staden Bernkastel - Kues, där B och B var på besök.

Tack snälla!

Ett kvällsfönster från Trelleborg ...

"Ett kvällsfönster där jag lutar mig ut genom balkongfönstret och fotograferar mot väster".

Ja, så skriver madame Hedgren-Jörgensen i Skåne .. ,eller hedgrenskan som hon kallar sig.

Tack Kerstin!

En bra dag ...

Ibland känns livet så himla bra.
Det är väl ett dopp i havet mellan varven som gör susen.
Och en bra film nu och då.

Det är så där halvbra väder idag, men luften är ljummen.
Ringer till friherrinnan och frågar om hon känner för ett dopp.
Nej, det gör hon inte, men efter en stund ångrar hon sig.

Eftersom såväl stegen som det långa räcket har raserats i senaste stormen, i Steninge alltså, så åker vi till Båtabacken i Haverdal, inte långt från där chefen och hans fru bor. Där har det iordningsställts en ny brygga i betong och två stegar; en lite bredare och en på långsidan.

Jag väljer att ta den bredare, men huuu, så starka vågorna är, det är knappt att jag kan stå emot, fast jag med ena handen håller i mig i stegens "handtag". Vilka krafter! Det blir ingen simtur, mer som bara dopp och vågorna slår över kroppen och när jag väl stiger upp, är jag brun av söndertrasad tång som fyllt baddräkten (den gamla sladdriga, men det var ju bara friherrinnan och jag själv) och ligger klistrat vid ben och armar!
Friherrinnan väljer stegen på långsidan, där är det det aningen lugnare i vattnet.

En sväng till trädgårdsbutiken inte långt från affären hanns också med.
Igår såg jag nämligen en sån här historia där fyra små vaser sitter ihop, jag såg den hos friherrinnan som satt rödklöver och lite annat i den och det var så fint! Då kom jag på att det var ju jag själv som gett den till henne som present och nu ville jag kolla om det möjligen kvar nån sån i butiken.
Det gjorde det.
En enda! 
Lägg därtill att den var nedsatt till halva priset, ja, men oj, så bra!
Nu fick lite trift följa med hem och titta, så fint det blev!

Det här vykortet, det som vilade sig mot datorskärmen på bilden ovanför, det tog ett skutt rakt in i mitt hjärta när det kom! Dateringen visar på 1:a januari 2016.
Så läckert!
Vilket annorlunda liv!

Så här lyder texten:

"Även om jag aldrig som tidigare uppdaterats om era liv och göromål i FB-världen, är här en gammaldags god-fortsättningshälsning från ett stilla solstolsliv på Indiens sydspets. 
Nu börjar drömmarna om natten att stillna, tankarna vandra makligt och böckernas värld återupptäckas. Livet är okomplicerat ibland."

Tog harry på sedvanlig promenad .. såg inte en endaste sädesärla (vilket inte betyder att dom har flugit sin väg, dom är ofta nere vid havet) ..., såg ingen gärdsmyg idag, men däremot mängder med småfinkar.

Och en tappad fjäder.

Har ringt och gratulerat vännen Inger i Skellefteå på födelsedagen och den enda Ingrid jag känner så där riktigt bra, henne har jag inte fått fatt i. Jag tycker att Ingrid är ett så vackert namn!

Så har den här dagen varit.

Vill ni ha ett filmtips?
Här är ett. 
Men håll i er!
Och den som i vårt land förfasar sig över tre mil till BB eller att barnmorskan inte har tid med en, ja, den kan få sig en tankeställare här. Och tacka högre makter - eller politiker - att vi har det som vi har det i vårt land.

Sånt jag ser fram emot ...




Ååå, nästa veckas film hos Halmstad Filmstudio!

Cecilia N skriver i en tidigare kommentar att hon har sett filmen på svt.play, men jag ska försöka hålla mig .. jag är ganska bra på att längta.

Någon mer än Cecilia som sett den?

Den franska titeln är Visages, villages.
Och det är Agnès Varda som tillsammans med JR (ja, så står det, en street-art-artist, enligt nätet) som gjort dokumentären.




Vad är lycka?
Jo, det här, enligt regissören Agnès Varda, nu åttionio år gammal.

Och här skriver Hagabion om filmen.



Vill jag veta mera?
Ja!

Dagens fönster ...

Så här skriver Bert i Luleå om den här bilden:

"Det pittoreska fönstret i gränden är fotograferat i Bernkastel-Kues. Man hittar mycket när man drar iväg genom gränderna, där ingen annan går. I alla fall inte turister."

Här är en liten film just därifrån.

En måndag ....

Ja, då är det filmstudio och man har fyra tider att välja mellan och idag beslutar jag mig för att ta visningen som börjar halv två. Eftersom jag förra måndagen kom tio minuter innan föreställningen skulle börja och då fick sitta på andra raden framifrån (med uppenbar risk för nackspärr) tänker jag att nu, nu ska jag vara på plats i god tid!

Klockan tio i ett, fyrtio minuter innan dörrarna till biografen Röda Kvarn ska öppnas, innan filmen börjar visas, är jag på plats.
Då ser det ut så här.
Lång kö, såväl framför som bakom mig!

När salighetens portar slutligen öppnas, får jag rena drömplatsen - i mitten av mittenraden -.
Intill mig sitter två kvinnor i min ålder som går tillsammans och på min vänstra sida är det likadant.
Åttio procent av salongens besökare är nog kvinnor - minst -!

Vad är det då för film som vi tittar på?

Jo, den heter "The disaster artist" och det kan jag säga, att jag hade aldrig i livet lagt pengar på den om jag inte varit med i Filmstudion. Det vill säga, jag hade utgått från att den inte var nåt att se. 

Ja, förfärligt fördomsfullt. 

Men ..., den visar sig vara ...., annorlunda och ganska bra! 

Här kan man få ett hum om hur den ter sig. 

(Helt obegripligt .., jag kan inte längre, med chrome som webbläsare, välja färg på länk-orden).

Och här kan man ta del av en recension av filmen.

Nu har jag alltså sett två av tre hittills visade filmer - av totalt tio -. 

Jag tycker att det är jätteroligt! 

Inte långt från biografen Röda Kvarn ligger Halmstads turistbyrå, belägen i det som en gång var stadens fattighus. På en liten skylt på väggen kan man läsa att teglet är handslaget och jag tycker att det är nåt så vanvettigt vackert! 

Vilken vägg! 

Och tänk, om väggar kunde tala! 

Vem var den som stod och arbetade med just det här teglet?

Vem tillverkade det? 

Ung eller gammal?

Vad tänkte han eller hon på? (Mest troligt någon man, kanske?).

Resten av dagen har gått i regnets och lättjans tecken.

Nej, jag har förresten textat en skylt i affären, med några av veckans lockvaror. 

Såååå roligt det var, även om textpapperet inte är vitt, utan är gulbeigeaktigt, vilket inte alls gör det hela så fint som det k a n  bli. 

Tidigare ikväll slocknade jag på soffan, pv i loppisfåtöljen och Harry i andra delen av soffan Ektorp. 

Kanske är det "solstormen" som gör oss totalt utslocknade! 

Eller nåt annat. 

Vanlig trötthet, kanske.

Dagens fönster ...

Ja, helt ärligt har jag ingen aningen vem som en gång för många år sedan skickade den här bilden.
Antingen annannan i Porto, eller så kanske Kjell som tillbringar vintrarna seglandes i Västindien.

Hur som är det väl lagom ruffigt och inte alltför elegant och passar således alldeles perfekt här på min sida. Det luggslitna värmer mitt hjärta.

Söndag .... 

I flera dagar har Charles Aznavour varit död och hans härliga röst hörs nu här i rummet där jag sitter.
Under en resa till Bretagne i Frankrike - det var nog 2002 - lyssnade jag närapå oavbrutet på den mannen som sjöng så jag fick gåshud.



Jo, jag tycker verkligen om hans röst!
Och hans intensitet.

Gift med en svenska var han också .., hur många gånger såg man dem inte i någon skvallertidning? Han och Ulla, född Thorsell, som han gifte sig med 1967 .., då var jag tretton år.
Tre gemensamma barn.

Och i yngre dagar.
Båda bilderna har jag lånat från nätet.

Vilken fin dag det här är!
När harry och jag själv går på promenad kan jag konstatera att dom där "bollarna" jag tog bild på igår, ja, men det är ju nån slags murgröna som har blommor eller frukter - vilket som -!
Då kan jag lägga den funderingen åt sidan.

Här går vi.
I buskaget i mitten på bilden, där sjunger näktergalen var vår (kommer oftast när det är Eurovision Contest-final) och sjunger så fram till midsommar. Den här våren hörde jag den inte alls lika ofta.
Var den alls där?
Idag såg jag däremot en liten gärdsmyg.
Åååå, sicken söt fågel med stjärten rakt upp i luften!

Och i en sån här kon som vägarbetarna använder sig av, växer brännässlor!

Hemma igen.
Ett litet sällskap med för mig helt obekanta svampar växer i slänten.
Och vid stenmuren, den mellan oss och grannen Inger, växer pv:s björnbär.
Tidigare i somras kunde vi plocka riktigt fina bär, nu finns där också bär, men dom kommer inte att hinna mogna.

Sist av allt vill jag tacka dig Kerstin i Dalarna för ett sååå trivsamt och öppet samtal!
Kerstin - lifelivingitnow på instagram -.
Med bloggvänner är det liksom så att det bara flyter på!

Liten resumé ....

Nånting som verkligen gör skillnad i annorlundalivet som pensionär, det är att jag tappar kollen på vilken dag det där. Man bara lever rakt av. Jaha, en ny dag, ja, men så trevligt!

Idag är det söndag, men jag trodde att det var måndag.
När klockan är sex och ingen pv sagt hejdå, lämnar jag sängvärmen och harry och går ner till Gunnars rum där pv huserar och där ligger han och sover så gott.
"Men har du försovit dig ...!" säger jag oroligt.
Försovit sig?
Nej, det är ju söndag, säger han, till synes väldigt tacksam för tidig väckning.
Eller inte.
Han tycks på gränsen till irriterad.

Igår ägnade vi timmar åt att ta hand om alla grenar och allt löv som åkte i backen när eken, den som står utanför vardagsrummet, blev ansad, ungefär som hos frisören.
Jag inledde med en liten grön sekatör, sen kom grensaxen fram och när pv kom hem från Skallkrokens hamn där han tömt båten på dynor och allt annat, då var det motorsåg som gällde!
Allt i förhoppning att vi ska få in mer ljus i vardagsrummet.

Senare på dagen läste jag ut Alexandra Pascalidous bok "Mammorna", där ensamstående mammor från förorterna (mammor som förlorat sina söner genom skjutningar) berättar om sina liv. Boken är välskriven, men hu, så hemsk. Så mycket man inte vet! En sån skyddad verkstad man lever i! Ja, allt det visste man ju redan (att man lever helt annorlunda liv), men nu, att ta del av det så påtagligt.
Och så mycket hat där är.
Men också .., så många kreativa människor!



På kvällen "The Split", den brittiska tv-serien som blivit så hyllad (även av mig, särskilt efter första avsnittet), men nu tycker jag inte alls om den! Karaktärerna är i mina ögon så fyrkantiga ..., och hon som har huvudrollen - Nicola Walker - har samma minspel hela tiden.
Allt är så förutsägbart.
Men vänlig är hon uppenbarligen mot sina beundrare och skriver villigt autografer!

Efter tre månaders torka med kanske två, tre regndagar, blev mycket förändrat.
I fjol den här tiden plockade jag var morgon tio, femton hösthallon, vilka åts som godis.
I år: inte ett endaste litet hallon!
Men nu, i oktober, blommar hallonplantorna och små bin (i alla fall nåt som surrar) susar omkring bland blommorna! Och Ingrid-Bergman-rosor skjuter knoppar!

Och den skära rosen som jag knappt visste att den fanns, tittar fram!
De är jag själv som planterat den, men den har liksom hållit sig i skymundan så länge.
Nu .., visar den upp sig och är så fin, så fin!

I morse, ja.
Då, när jag trodde att det var måndag.
Då det blev till att knata upp igen och harry kröp ihop nära, nära matte och med huvudet på min högra arm .,. ååå, det kändes så mjukt och ombonat och efter nån timme vände jag mig om och låg på vänster sida (det lär vara icke-hälsosamt, men jag gjorde det ändå) och då kände jag hans rygg mot min stjärt och det påminde mig om när jag var liten och låg mellan mamma och pappa och då var det mammas rumpa som jag kände och det var på nåt vis så tryggt.
Mamma hade ett ljusgult nattlinne i nylon och jag ett ljusblått.
Ibland satte jag nattlinnet på huvudet och låtsades att jag hade långt hår .., och jag svängde med huvudet och nattlinnet svängde förstås också jag tyckte att det var så fint.
Och det var så lent, nattlinnet.
Svalt.

Många, många år senare sa helsingborgaren att han tyckte om hår som var "svalt".
Mitt hår är strävt som tagel och inte på något vis i världen "svalt"
Och det är ostyrigt och lockigt.
Men aldrig svalt.

Nu är det i alla fall söndagförmiddag.
Halmstad kammarkör har en förlängd övning idag - måndagsövningen utgår - och kanske, men bara kanske, åker vi till Haverdals golfrestaurang och äter porterstek till lunch.
Vi får väl se.

Fick förresten igår en hemköpskasse fylld med helt ljuvliga äpplen av Ecke och Britt.
Det visade sig vara Belle de Boskoop.
Nu skivar jag ett äpple tunt och äter det .., eller skär i små bitar och lägger i morgonyoghurten.
Ååå, så gott det är!


Vilken glädje med rara grannar!

Söndagsfönstret ...

I den där enorma håven som Ulrika hade med sig under besöket på Skansen i Sthlm, så fanns även det här fönstret! 

Det tackar man för!
Tack och bock, Ulrika!