onsdag 9 januari 2013

"Och nu öppnar jag luckan till förpiken ..."


Det är när jag står i köket och skummar kycklingen, som jag hör ploppet från meddelanderutan på Facebook.

Det är Kjelle som hör av sig och frågar hur läget är i landet Halland.

Kjell, som alltid kallar mig för "Eliza", som tillbringar flera månader i Västindien och sedan arbetar mer än hårt i ännu flera månader och så börjar allt om igen.

Under borta-tiden bor han på sin segelbåt.

"Sitter eller ligger du?" frågar jag.

"Jag halvligger i förpiken ..., fötterna på golvet", säger han.

Och jag berättar att jag sitter här i min vita anorak och lyssnar till ljudet från tv:n.

Efter en stund, när jag måste ägna mig åt kycklingen, skriver han ..., "nu öppnar jag luckan och släpper in ljuset .., det är trettio grader varmt ute och det har regnat på morgonen, ja, då passade jag på att duscha och tvätta håret, det blir alldeles mjukt av regnvattnet".

Sedan förut vet jag att vattnet är turkosfärgat, inte som på bilden.

Sen säger vi hej och tack och var rädd om dig och njut av livet.

Var och en på sin sida av jorden.

Och så påminner jag honom att fånga några fönster, för det har han ju lovat, men förstås glömt.

3 kommentarer:

Jetti Söderlind sa...

Ååå vad härligt att dom finns, dom där människorna som verkligen gör det man själv bara drömmer om, men aldrig, aldrig tror kan göras på riktigt.
Men det kan det tydligen :)

Ulf sa...

Håller med föregående.

Elisabet. sa...

Jetti & Ulf: har man bara möjligheter - dvs - ett arbete som inte ställer hinder i vägen, finns det väl i inga hinder?
Jag tror att mycket handlar om vår egen bekvämlighet; att vi vill ha det som vi alltid har haft det omkring oss.
Att bo spartanskt på en båt i flera månader, kanske inte enbart är en fröjd .., man måste ha ett slags "go", tror jag ,-)
Och inte vara alltför hemkär.