Enjängda Elisabet ....

Till dig som frågade vad "enjängd" betyder .., jag hittar inte inlägget bara, vill jag säga så här:

Enjängd är lika med ensidig. Tjatig. En som alltid gör på samma sätt.

Sån är jag i mångt och mycket.

Hos Sven ...

Bilden tog jag för flera år sedan, under ett besök på äldsta dotterns arbetsplats.


... ni vet, Promenader och Utflykter, läser jag ett som vanligt krumelurigt blogginlägg, ja, det handlar om japaner.

Just då är jag nyvaken och minnets byrålåda står på glänt .., inget är i vägen och plötsligt sköljer minnena över mig! Som en stor våg, är det .., och jag skriver ner kommentaren, som egentligen inte har så mycket med inlägget att göra, annat än att det handlar om en man från Japan.

Det var detta jag skrev och det kan lika gärna få bli ett eget inlägg, ty snart ska jag ta mopeden och åka till jobbet och det är närapå storm ute!

I min ungdom hade vi en japan boende hos oss under några månader; en skidåkare som var i Sverige för att träna och i Arjeplog - på en skidtävling - frågade speakern om det fanns någon som kunde tänka sig att ha denne japan inneboende ett tag?

Min pappa, som inte kunde ett ord engelska - förutom "yes box allright" - han sa väl just det till speakern och med oss i bilen hem till Malå, satt japanen som hette Takashi.

Takashi kom att bo i min systers rum och ägnade sig åt gymnastiska övningar var morgon - ute på Ringvägen -, vilket grannarna fann oerhört förvånande.

Och så lärde han sig att äta långfil med rökt fläsk och tunnbröd och kom på mig när jag kysste kudden i sängkammaren, ja, jag låtsades att det var någon pojke förstås, förmodligen Lars-Gunnar?

I garderoben hade Takashi ett stort svartvitt porträtt av sin syster som hade valts till Miss Tokyo och så småningom hamnade han i Dalarna och kom att gifta sig med en av Vasaloppets kranskullor.

Varje jul fick vi julkort med hälsning på japanska.

Vi tyckte att det var oerhört exotiskt och jag minns det hur väl som helst!

När jag nu googlar på hans namn, ser jag att han bor i Mora och tydligen ännu är gift med kranskullan Kerstin.

Och döm om min förvåning, när jag även hittar detta.

Och så några fönster ...

... från Nora, i Västmanland.

Just det.

Ulrika svingade håven.

Genom rymden ...

... kommer ett "nattfönster" susande och landar i min dator!

"Jag ääälskar att bo här!" skriver den omåttligt lyckliga världsmästarinnan i stickning.

Och så ett kvällsfönster ...

... från landet Halland, där det i skrivande stund blåser kuling.

Ja, och så regnar det förstås.

Letar en annan bild ...

... men hittar något helt annat!

Åå, vår cocker Linte ...., på stranden i Ystad.

En av alla hundar som så till den milda grad har förgyllt ens liv!

En bohuslänning som 1993 hamnade hos oss i Skåne.

Sista två åren i hans liv levde han tillsammans med mig - i stan ., i den där lilla 1:an.

Det gick det med.

Och han lärde sig att åka pågatåg till och från Helsingborg och varje kväll hoppade han upp i sängen och låg längst nere, vid mina fötter.

En riktigt fin kompis var han!

På turistbyrån - eller en solskenshistoria -.
Eller både-och.

Apropå minidebatten om kunder som kommer i sista minuten, eller rättare sagt, dom som har satt det i system, så får jag ett mejl från sportigajenny, hon som i sommar har arbetat på turistbyrå i Gränna.

Så här skriver hon.

"Hej Elisabet!

Jag måste bara delge en händelse, av många som inträffat kring "fem i..."

Det var näst sista jobblördagen på sommarjobbet och kl. var 17.50, vi stänger kl. 18.00.

In kommer ett lite äldre tyskt par lätt stressade/skärrade.

De berättar delvis på svenska att de varit på SJ i Stockholm och köpt tågbiljetter samt boende i Köpenhamn till dagen därpå och tre nätter framåt.
De fick dock aldrig någon bekräftelse på detta utan hade enbart sina tågbiljetter och ett kassakvitto, och de visste nu inte vart i Köpenhamn de skulle bo.
Och de undrade således om jag kunde hitta hotellet åt dem!

Första tanken är: men hallå, HUR ska jag hitta hotellet som ni bokat in?
Kvinnan visste dock att hon skulle känna igen hotellet om hon fick se det på bild och att entrén på hotellet liksom var i hörnet på huset!
Ingen vidare hjälp för min del!

Jag tänkte att jag går självklart in på SJ:s hemsida, där bör ju info och bild finnas.

Men, självklart så drabbas den sidan av nåt tekniskt fel så jag kommer inte åt hotellen i Köpenhamn.

Då ringer jag till SJ, men utrikesförsäljningen har självklart stängt.

Nästa tanke är då att gå in på visitcopenhagen.se och se om jag kan hitta något hotell där som kvinnan känner igen?
Och se det gör hon!
Så jag ringer hotellet, har tur som får prata med en svenska.

Men det finns ingen bokning på namnen jag fått eller via SJ.
Kvinnan var dock fortfarande säker på att det var detta hotell.

Ca 18.20 inser vi att vi inte kommer något längre denna dag, så vi kommer fram till att jag tar en kopia på kassakvittot, där jag hittat en säljarkod, och så återkommer paret kl. 10 på söndag morgon!

Kl. 09.40 på söndagen ringer jag till SJ i hopp om att utrikesförsäljningen öppnat, och det har den, efter en liten telefonkö är det äntligen min tur.

Men att ha en säljarkod det hjälpte inte.
Vad hon i andra änden behöver är ett bokningsnummer, Men något sådant har jag inte sett!

Men så helt plötsligt hittar jag det där bokningsnumret på kassakvittot, och vi lokaliserar hotellet.
Inte det hotell som kvinnan var bombsäker på, utan ett helt annat...

Kl. 10.02 kommer det tyska paret in, och jag kan tala om för dem att jag hittat deras hotell i Köpenhamn! Jag behöver väl knappast berätta om lättnaden och glädjen hos dem?

Och jag drog faktiskt en lättnadens suck för mig själv, eller jag gjorde kanske en liten segergest när jag lokaliserat deras hotell, för det var en liten seger även för mig.

Och jag förstår dem.

Tänk själv att ha bokat hotell men inte vet vilket det är!
Men just i det ögonblicket när de klev innanför dörrarna på jobbet och de började berätta om sitt problem önskade jag att de inte kommit in. Och rent mentalt var jag redan hemma! ;)

Att börja leta efter nålen i höstacken var det allra minsta jag ville göra precis innan stängning.

Självklart visar man inte detta utåt utan man sitter där med ett leende på läpparna och lovar att göra allt man kan för att hitta hotellet åt dem!

Detta par bad dock om ursäkt för att de orsakat att vi kom hem senare än planerat, och då känns det lite lättare!

Och som den servicemänniska man är så svarar man: "That's absolutely not a problem! I will call SJ the first thing tomorrow morning, and hopefully I have an answer for you then. See you tomorrow, and I hope you have a nice evening. Well, as nice as it can be... Bye bye!"

Och med det berömda leendet på läpparna!"

Akut längtan ...

I väntan på grönt ljus.
Då riktas kameran åt höger.

Det finns människor som kan äta samma sorts bröd år ut och år in, ja, det bakas ju nytt förstås, men själva grundstommen är exakt densamma.

Till den gruppen hör inte undertecknad.

Idag, helt plötsligt bara, drabbas jag av akut längtan efter mjukt tunnbröd med bredbar leverpastej och smörgåsgurka som pålägg!

Det där våldsamma längtandet kommer exakt i den stund jag sätter igång kaffebryggaren och utan att tveka avbryter jag bryggandet .., tar på mig jacka och halsduk, hämtar hjälm och mopednyckel och så susar jag iväg till affären!

Nu, - i vägomläggningstider -, (det byggs cykelbana, gissa om pv är glad!) tar det aningen längre tid och där är stoppljus och periodvis ont om plats på vägen och det blåser kuling och är svårt med balansen.

Det tar kanske tolv minuter enkel väg?

Men hjälp, så underbart det är!




På tillbakavägen, just vid Backalyckan, är det rött ljus.

Precis så där så jag hinner ta fram kameran och fånga fölet som alltid håller sig nära-nära sin mamma och sedan åker jag sista biten hemåt, genom Steninge där det doftar tång och vidare mot Skipås där en liten ekorre ligger ihjälkörd på ena sidan av vägen och där ett sällskap skator nu har kalas.

Då är jag nästan hemma.

Det är den sjätte september och tänk, jag är barfota i sandalerna och luften är ljummen.

Fabrikör Göransson ...

Och varför drog jag inte ut sladden där uppe till höger för?
Och varför tog jag bilden i så skarpt motljus?
Nåja.
Nu ska jag läsa DN och har inte tid att ta ännu en bild.


Oj, oj, oj ..., så många pl.marm - 11 vi kommer att ha i vinter!!

Detta är bara en b r å k d e l av vad som producerats av den idoge pensionatsvärden.


Och den är u n d e r b a r t god!!

H a v ....

Kuling längs hela kusten ...

... det är vad som väntar, säger meteorologen på SMHI.

Jo, det blåser friskt, men solen tittar fram mellan molnen och det är varmt och skönt.

Längs strandkanten sitter hundratals trutar eller måsar, vilka flyger upp när vi närmar oss.

Lite längre bort .., hoppandes mellan stenarna, ser jag sädesärlan.


Ååå, så lycklig man blir av att få springa fritt nere vid havet!

Hit och dit och hullerombuller far han omkring, harry boy!



Dyra hundleksaker i all ära, men inget är så lajbans som att hitta ilandflutna plastförpackningar!

För att inte tala om t å n g!

Lediga-dagsfönstret ...

... låg där i min fönstermapp och deppade.

En fönsterbild från Regementsgatan i Ystad, ja, det var mitt fönster.

Imorgon ....

... behövs ingen uppstigartid.

I morgon kan jag göra precis vad jag vill.

Eller inte vill.

Om det ösregnar, så där som idag, kan jag ligga på soffan Ektorp tillsammans med världens underbaraste harry nilsson och kanske kommer sigge och pElle också in och jag ska tända ljus som doftar vanilj och jag ska reprislyssna till någon sommarpratare och läsa söndagens DN från första till sista sidan och jag ska göra mig en god frukost och kalasa på förvällda vaxbönor.

Och lösa korsord.

I alla fall försöka.

Det är vad jag ska göra.

// Den vackra och i mina ögon sinnliga tavlan, målades av min favorit, Anna Ancher.
Om henne kan ni läsa här, ja, om ni nu är intresserade.


Så här såg hon ut, Anna.

I början av 90-talet promenerade vi omkring i Skagen och passerade då det hus där Anna och hennes mer berömde konstnärsman hade bott i. Det var nu som ett litet museum, men tyvärr stängt just då. Någon gång ska jag titta in där!

Men det kan ni göra nu på studs, om ni vill.
Klicka här.

Fem i ..., om att komma sent.

Bert sa...

Även i min bransch känner vi igen det där fenomenet.
(Detta att kunder kommer precis i sista minuten. / Elisabet.)

Och saken är den att våra "produkter" inte kan hämtas på hyllan, utan måste tillverkas i stunden.

Kunden lämnar alltså uppdraget och förutsätter att vi ska sitta på övertid och göra klart så att hon eller han ska ha en bekräftelse på mejlen senare på kvällen (då h*n förmodligen sitter hemma och äter middag, eller är på bio.)

Vi har också ett annat fenomen.
Jag jobbar uteslutande med tjänsteresor.

Det vi tycker är märkligt är att våra kunder inte får beställa sina tjänsteresor under tjänstetid. Näe - de tar kontakt och är skärrade under lunchen (då vi av naturliga orsaker har något decimerad styrka, ty sådana är vi att vi behöver mat) och vill ha än det ena än det andra utfört.

- Kan jag återkomma när det är klart.

- Men jag är ju på lunch och sen ska jag på möte... (???!!!)

Samma fenomen sker kvart i fem.

Idag satt jag i telefon med en knepig grej vid 1650-tiden, då en kund ringer till en kollega och säger: "Säg åt Bert att mejla mig ett förslag snabbt, för jag ska gå hem om ett par minuter."

Han fick sitt förslag.

Men det tog nog trekvart, dvs långt utöver min arbetsdags slut.

Sen finns ju de där andra, förstås.

De som ser människor.

Igårkväll .....

Och jag släppte ut harry för sista kissrundan.

Det var då jag hörde den.

Och kom att tänka på den här sången.

Snart dags för avfärd ...

Snälla arbetskamrater kommer ihåg att spara upphittade inköpslistor.


...., till en lååång dag bakom kassa 1.

Från nio till sju, minus lunch och kafferast.

En dag fylld med tidningsreturer,varubeställning, tidningsmottagning, spel på hästar, Lotto och Keno och vanligt kassajobb och lära sig veckans extrapriser och lite sånt.

Men i morgon ..., stundar ledig dag!

Måndagsfönstret ...

I kustlandet hemma i Västerbotten, där fångade Anitha det här fönstret.

Brukar ni lyssna till väderrapporten?

Där omnämns Bjuröklubb och det var där hon viftade med håven.

I sista minuten ....

Det finns människor som alltid - säger alltid - kommer fem minuter innan det är dags för stängning.

Så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att förbli.

Tillhör ni den gruppen av kunder, då kan jag lova er att ni inte är särskilt populära bland affärspersonalen.

När vi i Malå förlängde öppethållandet med en timme, ja, då var det precis samma kunder som kom inrusande i sista minuten.

Där var han som storhandlade en kväll per vecka och gladeligen strosade omkring en kvart efter stängning och vi som hade kvällspasset bara längtade att få cykla hem och träffa småttingar eller äkta män eller att få se den där filmen på tv, men inte då!

"Ååå, så härligt att gå här i lugn och ro!" brukade han säga.

Eller kvinnan som med osviklig precision kom till affären tre minuter före stängning.

Helt övertygad är jag att hon satt i bilen och tog tid .., väntade och väntade .. "ja, men nu är det nära, nu kan jag gå in!"

I lilla kvartersbutiken i Ystad = samma sak.

Ofta är det dom som bor allra närmast; helst i huset intill eller mitt emot .., det är som om dom sitter hemma i soffan och väntar och tittar på klockan och tänker .., "ja, men nu är det bara fem minuter kvar innan affären stängs, nu kan jag gå dit!" och kanske har man just låst butiksdörren och ser då någon stå och rycka och slita och säga "men snääääälla, jag ska bara ....!"

Över såna kunder kan man bli omåttligt irriterad och det är svårt att smajla och låtsas som om det regnar när man var gång matas med samma förklaring: "oj, är klockan redan ...?"

För mig vittnar det dessutom om en otrolig nonchalans.

Men så finns det andra.

Som hon, den där kvinnan som jag hade i kassan idag.

En minut i fem kom hon med sina varor.

"Förlåt mig, jag förstår att ni också vill gå hem och ha helg, jag missade helt tiden", sa hon vänligt.

En slags omtänksamhet.

Å, ni ska veta, att såna människor tycker man om.

Om och om och om igen ...

Ja, jag vet.

Men jag har ju varnat er.

Jag är den mest enjängda människa jag känner.

Alltså säger jag det igen: det finns människor som har magi i sina bokstäver.

Hon är en av dem.

Litet möte som blir stort ...

Vid niotiden tar jag moppen och susar iväg söderut, till affären.

Det är en alldeles u n d e r b a r septembermorgon med det jag kallar för comfortluft .., den är så mild och så len och att jag är barfota i sandalerna har ingen betydelse .., det är varmt och skönt ute!

Halvvägs framme kommer en äldre man promenerande med två hundar i koppel; en strävhårig tax och en gråhund.

Hemma i Malå - eller i inlandskommuner där det jagas älg -, där vimlar det av grå, - eller jämthundar som ofta står i hundgårdar och skäller hejvilt.

Härliga familjehundar är det!

Men här nere, här har jag knappt sett en enda en och nu saktar jag in och stannar helt enkelt vid vägrenen.

" En gråhund! det är knappt jag tror mina ögon!"säger jag .., och mannen kommer fram och säger i sin tur ..."men du, det där var då ingen halländsk dialekt!" och så ler han så varmt.

Och jag berättar om min förvåning över att möta den här hunden och jo, han har verkligen jagat älg med den, men så blev den drabbad av en fästingburen sjukdom och sen var inget sig likt och några mer älgar att prata om, ja, det har det inte blivit.

En liten, liten stund står vi där och pratar.

"Nä, nu måste jag nog åka .., jag ska snart börja arbeta ...", säger jag.

Då tittar mannen så vänligt på mig och lägger sin ena hand på min axel och så säger han ..."ha nu en riktigt bra dag min vän!"

Sen är allt över.

Resten av vägen (så där som när jag passerar det lilla fölet med sin mamma som alltid står nära, nära varandra i hagen och just som jag åker förbi står fölet och diar ... eller dom svartvita kossorna i Särdal - alla vända åt samma håll - .., eller när jag känner doften av ren dynga ...), ja, hela vägen sitter jag och ler för mig själv.

Alldeles inutivarm blir jag.

Och jag tänker på den där stora handen på min axel och på orden han sa.

"Min vän".

Och hela dagen - jo, det är sant -, får som ett litet guldskimmer över sig.

Just så.