En och en halv dag i Skåne och Dagens Fönster.
.jpg)
Det blir några hektiska dagar för pv innan han, om mindre än en vecka, åker upp till Malå för att inte komma hem förrän till jullovet.
I helgen skulle det bli tack-och-hej-för-ett-tag, då särskilt Elliot blivit uppgiven vid tanken på att Tooomas ska vara borta så länge.
Ja, han (E) ville vara nära och låg på golvet nära dubbelsängen (som vi alltid får sova i, trots protester), på en madrass och det var inte bara en gång som jag i kolsvarta mörkret höll på att trampa på honom när jag gick till badrummet eller för att dricka vatten!
Igår lördag blev det besök på Malmö Museum som verkligen var något att hänga i granen! Sååå mycket att titta på!
Vi var på plats en timma för tidigt och stod ute i oktoberkylan, tillsammans med allt fler besökare som strömmade till.
Nå, det kanske var bara bra, då fick pojkarna (och även pv) rasa av sig lite.
Och vilka vackra skifferplattor på innergården - om det nu var skiffer -?
.png)
Gammalt tegel, finns det något vackrare? I porten in till muséet upptäckte jag det här fönstret. Eller: Den här gluggen.
För övrigt tillbringades mesta tiden i Bunkeflo. Vi hade tänkt oss ett besök hos min äldsta syster med familj utanför Hörby, men det ville sig inte, så nu planerar jag att åka ner när jag blir ensam hemma.
Tänker mig att hjälpa till med lite innan-jul-städning, om min syster går med på det. Det är inte alldeles säkert.
Lördagkväll blev det middag i Bunkeflo tillsammans med pojkarnas mormor och morfar som kom från Limhamn och från Bjäresjö kom farfar och så satt vi där och kalasade på Tareqs goda kycklinggryta med soltorkade tomater och parmesan och fick gott vin till! Maja är expert på att göra goda sallader och jag vägrar att göra just en sådan när vi är där på besök. Jo, jag kan hålla ingredienserna, men salladen får hon göra. Jag förstår inte hur hon bär sig åt.
Småkatterna har vuxit och blivit modigare; särskilt (och av förståeliga skäl) den äldre av dem. Vilken glädje och tacksamhet över att få hålla en fin katt i sitt knä - visserligen på en gosig kudde - men ändå.
Nu är vi hemma - pv är i Halmstad och medverkar i en eftermiddagsgudstjänt i den kyrka där kören får uppehålla sig när det körövningar, men sen är det slut för hans del, för det här året.
%20(2).jpg)
"Men farmor .., ska du verkligen visa den bilden, du har ju ett sår på handen ...?!" sa Elliot igår.
Jag svarade att det spelar väl ingen roll, det är det som är kvar av alla myggbett jag fick på Kreta.
Nästan varje gång vi ses, Elliot och jag själv, vill han kolla hur det ser ut när jag drar upp huden på handen och den inte faller ihop på en gång, så där som i yngre dagar.
"Farmor ..? Farmor, ska vi kolla nu?" säger han och så drar jag upp min hud och han sin lillpojkshud och såklart förlorar jag.
Och Viggo som är tre år .., ja, jag visade honom blodådrorna på min hand och berättade om hjärtat som är en pump och gör att blodet cirkulerar runt i kroppen det var ju ganska spännande, tyckte han. Elliot däremot är tämligen less på att farmor alltid ska förklara saker (han har genomskådat mig för länge sen!) särskilt om fåglar och sånt .., och sa, när vi var inne på muséet , att "farmor, du behöver inte berätta så låååångt".
Nu ska jag berätta nånting helt annat.
Innan vi lämnade huset och tog sikte på Skåne, kollade pv om det kommit någon post och det hade det.
Det allra största av postens fodrade kuvert - med mig som mottagare - fanns i postlådan och jag förstod absolut ingenting.
Paketet (det var mer ett paket än ett kuvert) visade sig innehålla den här boken. Nu är det så att Sune Jonsson - den legendariske fotografen - är en av mina absoluta favoriter och i paketet låg alltså boken med titeln Jordgubbar med mjölk.
Den är STOR och TUNG och innehåller de allra ljuvligaste bilder och inte bara det, det är ren historia som den förmedlar.
Här en liten fyraminutersfilm som - enligt mitt sätt att se det - förmedlar mycket av det som jag själv förknippar med Sune Jonsson.
Boken kom, tillsammans med ett vykort och en hälsning från den här rara människan, som jag ännu aldrig har träffat, men ändå tycks ha träffat - i alla fall via bokstäver -. Boken fanns i hennes föräldrahem som nu ska tömmas och tänk, att få en sådan skatt!
Det är så otroligt vänligt och omtänksamt!
Tack, tack, tack! säger jag.
(Fotografiet här ovanför, från boken, har en bildtext som lyder som följer: 80-åriga fjällbonden Andrietta Isaksson i Skedberg, Vilhelmina kommun, går ut med sina kor, kalvar och får till skogsbetet. Dagen är regnig och hon har måst lämna stickningsarbetet hemma. 27 juli 1992. Och som ni redan räknat ut, är det Sune Jonsson som tog bilden.)
