Ögonblick ....

Innan jag åkte upp till Stockholm hade jag gjort en att-göra-lista.
Det var inte astronomiskt mycket som skulle göras, men ändå ..., vissa saker kändes som måsten.
Pv log när han såg punkterna .., han sa inget, men tänkte väl att ... ja, ja, vi får väl se vad det blir av det hela.

En av punkterna var i alla fall Stadsbiblioteket.
Dit tog jag mig med hjälp av tunnelbanan som började få lite hum om .., hur den fungerar.
Sen är det ju bara att fråga sig fram. 

Jag tror helt ärligt att jag aldrig satt min fot i en vackrare byggnad!

Postmuseum var en annan punkt.
Vilken besvikelse!

Att titta på vackra tunnelbanestationer, fanns också på listan.
Jag såg en.
Den här.
För det mesta promenerade jag hela dagarna.

Att åka båt kors och tvärs, det var nog nästan det bästa!
Vilken frihetskänsla!
Och på båtpendeln pratar jag med mannen som låter oss komma ombord - och av - och efter kanske tio turer på den här pendeln blir han allt mer öppenhjärtig.

Om jag ser rätt är det båten jag bor på som har svart botten ... och mitt emot ligger vackra Munchenbryggeriet.

Och så alla vackra väggar.
Vem höll på med det här?
Vad hette han eller hon?
Vad tänkte hen på under tiden?
Pratade hen med arbetskamraterna?

Och ännu vackrare brunnslock!

Söndagkväll var det fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.
Fyrtioniotusen människor, mest män, som tittade på .., som gapade och skrek och hatade.
Och så dom som var alldeles vanliga.

Intill mig satt en supporter från Östersund, snett framför en från Örnsköldsvik.
Och två stolar bort en barnfamilj från Öland. (Allt skulle tydligen börja på ö ...).

Middag på ljuvliga Shanti Ultima kanske jag skrev om i det förra inlägget .., ååå, så gott det var! AP tog bilden av min beställning. Och lammköttet var det möraste jag någonsin ätit!

Men oavsett hur mycket vackert man än ser, så är det ändå människorna som gör det hela till nånting annorlunda. Det som man minns. Eller i alla fall det jag minns.
Här satt Ulrika och jag vid Stadsmissionens café och drack kaffe, då en skoklass från Litauen ställde upp för gruppfotografering. Ungdomlig glädje!

Känns hon igen ...?
Det blev några timmar tillsammans .., mycket prat och surr (surr är mindre viktigt prat).
Vad det handlade om?
Kärlek.
Politik.(vi röstar olika)
Ja, själva livet, kanske.

Många tror kanske att det  a l l t i d  är jag som inleder samtal, men så är det inte.
På lilla restaurangen Siam frågade mannen till höger vilket nummer det var på min maträtt, den som såg så god ut! Och sen var pratet igång.
Det visade sig att dom båda herrarna - far och son, båda hette Jim - hade tillbringat en vecka i Orsa och jagat älg!
Otroligt. Ja, i alla fall om man bor i Florida och flyger till Sverige bara för älgjakten.
Och dom hade inte  o r d  nog att berömma Sverige i allmänhet och dalfolk i synnerhet!
Så generösa och vänliga människor!
Nu var det sista kvällen i Sverige och när jag hade ätit klart, tog vi hand och sa hejdå och jag önskade dem lycklig resa hem och välkommen tillbaka.

En liten Elisabeth, uppvuxen i Pajala.

Och ett annat möte: med bloggvännen dubbelörn, vars blogg en gång hette Lantluft.
Jag minns inlägg som handlade om resor till Frankrike .., om bad i floder och så småningom: flytten från landet till stan.
Hon heter Elisabeth och bjöd generöst på delikat lunch i lägenheten på Söder.
Och vilken ljuvlig liten hund hon hade!!! 

Ja, det var fina dagar där uppe, men också en stunder av insikt över hur vitt skilda liv vi människor lever. Så många missbrukar jag såg! Så många luggslitna män och kvinnor som satt på bänkar och delade vad dom nu delade - liv och sprit och droger - ..., människor som sov på gräsmattor och där det fanns plats ..., men jag såg färre tiggare än jag förväntat mig. Eller så har jag vant mig? Ser dom inte längre?

Och jag såg affischer som inte lockade och andra som verkligen lockade och jag såg hur många kinesiska turister som helst och alla hade oftast en selfiepinne i beredskap.
Jag hörde fler polisbilar och ambulanser än jag gjort på månader i landet Halland och på tunnelbanan satt i princip nio av tio människor med hörlurar i öronen, eller i alla fall en mobil i handen.

Jag har aldrig sett så många joggare och aldrig så många cyklister - dom senare kom i vad som tycktes vara livsfarlig hastighet - , men människor var vänliga och när jag frågade om vägen, fick jag alltid svar. Rarast av dem alla var en man i 70-årsåldern som bott sextio år i Vasastan och sååå detaljerat visade hur jag skulle hitta målet.

Och jag - förlåt Gunnar i Jämtland - besökte inte Medelhavsmuseet, men däremot Liljevalchs!
Och mitt kusinbarn Lotha skrev "du MÅSTE besöka Nordiska museet, det är min favorit!" och jag svarade att det måste man inte.

Att resa ensam är också en upplevelse.
Sååå stark jag kände mig .., aldrig bekymmer med knäna .., jag gick långt mer än jag brukar jag göra och ofta på inte alltför släta gator .., jag kånkade på tunga, rosa väskan, skippade tanken på taxi och tänkte att jag klarar det och det gick bra. (Alltså när jag skulle åka tåg hem igen).
Det var helt ljuvligt! 

Nu ska jag ta harry på långprommis, innan det är dags för jobb.
Ajöken, sa fröken.

Den här boken låg och väntade på mig när jag kom hem igår.
Det är dagsboksanteckningar som M-L Ekman skrivit ner för att ha som stöd till minne, då, när hennes make Gösta Ekman ska bli frisk; han drabbas nämligen av cancer och anteckningarna sträcker sig från den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012.

Började läsa den igårkväll.
Tycker om den.
Sååå mycket kärlek.

Dagens fönster ...

.... fångades av Ulrika .., det var när vi promenerade bland annat i Gamla Stan.

Vi köpte plockmat i Hötorgshallen och dinerade nära vattnet .., och efter ytterligare någon timme, blev det kaffe och kaka hos Stadsmissionen vid Stortorget.

Härliga tillsammanstimmar.
Olika åsikter ibland.
Men så trevligt!

Tack Ulrika!

På kylskåpsdörren ...

... i Upplands Väsby, har det här fotografiet suttit i säkert fjorton, femton år!
Det är en liten Emma och hennes mormor som är jag.
Kanske är jag fyrtionio eller femtio år när bilden tas i en fotoautomat.
Och Emma är nu tjugoett.

Sedan Emma tog studenten har hon kört ut paket åt Postnord och hon har arbetat på restaurang bim i Mall of Scandinavia i Solna. Idag på morgonen var hon så fint klädd .., nu var hon på väg till ett helt annat arbete, mitt i city. Jag kände med ens hur åren har gått och så vuxna barnbarnen blivit!

Och Emil är nitton - här sitter han intill sin mormor och morfar ...,  (Emma arbetade då sitt sista pass på det förra jobbet .., pv var på släktträff i Traryd i Småland och Karin på musikal med sin syster och svåger och bodde på hotell), det här var på lördagkväll när vi var samlade hos AP och Micke på Ekerö och bjöds på jättegod kreolsk gryta.

Emil åkte även han iväg till sitt arbete i morse .., det är så ofattbart att dom är så vuxna numera!
Och hur fort åren rusar iväg!

Nu ska jag ta paus!

Hemma igen ....

Så är allt som vanligt igen.
Fem ljuvliga dagar i Stockholm, Ekerö, Upplands Väsby är tillända.
Tre hotellnätter (vandrarhem kan man också säga) på båten Gustaf af Klint (enklast möjliga boende, men billigt) .., underbara möten med alla möjliga människor .., och så mycket vänlighet!

Tillsammans med trogna vännen Ulrika har jag strosat omkring i flera timmar .., vi har suttit och ätit plockmat vid kajen där Waxholmsbåtarna kommer och går. Jag har bjudits på jättegod lunch hos bloggerskan "Dubbelörn" - Elisabeth med h, uppvuxen i Pajala - och har haft hennes hund Molly i mitt knä och känt hur härligt det är med en liten hund och förundrats att man kan möta bloggvänner som man följt i många år och när man träffas på riktigt, känns det som en gammal bekant!

Och jag har ätit supergod mat på restaurangen Shanti Ultima på Karlsbergsvägen, tillsammans med AP, Micke och Louise. Och jag har - av mannen på bilden - fått mig en lektion i hur man fixar mobilen och det tackar jag för! Vilken vänlig människa!

Och jag har - alldeles på egen hand - upptäckt att där går en pendelbåt inte långt från där jag bodde och den båten går fram och tillbaka mellan Kungsholmstorg, Riddarholmskajen, Stadshuset och Söder Mälarstrand, där jag själv höll till.
Helt perfekt!
Ett tredagars-SL-kort för mig kostade 165 kronor och då ingick även en del båtturer.
Den här förkortade avsevärt sträckan in till city för mig och det var där, på den båten, jag mötte kvinnan på bilden längst upp, hon som var så läckert klädd och så tjusig hela hon!

Hon var på väg till #bikersintweed2018 .., en sammanslutning av cykelentusiaster i tidstypiska kläder och det var bara helt underbart!! Kvinnan i den röda hatten visade sig heta Astrid, hade illröda läppar i samma färg som hatten och var så vänlig!

Titta! Nylonstrumpor med söm ...!
Såna hade mamma gott om.

Ja, det har hänt så mycket och hela resan har varit fylld av så mycket glädje!
Och inte ett dugg ont har jag haft i mina knän; det har fungerat sååå bra!
Och jag har nästan tjugo tusen steg per dag, vilket är mycket för mig, särskilt när där är så mycket kullerstensgator.

I lördags promenerade jag omkring timmavis inne i city.
Jag promenerade från Centralen till Skeppsholmen, vidare till Liljevalchs (pratade med den vänlige mannen från Antikrundan - Bo Knutsson -) , vandrade på stora grönområden med båtar intill .., därefter Strandvägen och där gick den här kvinnan framför mig i kanske hundra meter.
Det var hon och hennes man.
Innan jag skulle vika av, knackade jag henne på axeln och frågade om det var okej att ta en bild av texten på hennes rygg? Det var det, sa kvinnan och log.
Och hon berättade (jag frågade inte) att det bland annat handlade om att våga.
Hon och mannen var från Paris och hade nu planer på att flytta till Stockholm .., kanske var dom i sjuttioårsåldern och kvinnan sa att hon älskade Sverige.

När jag kom hem hit till Stensjö hade jag i mejlen ett uppläxningsbrev.
Jag skulle förstås inte ha knackat kvinnan på axeln, så gör man inte med fransmän (jag visste inte att det var fransmän) och alltså hade jag skämt ut mig, så var andemeningen.
Jag kände mig plötsligt så uppgiven.
Nu är jag dessutom trött och golvet gungar efter en dag i bil och därefter buss från Ljungby till Halmstad, där pv hämtade mig. Det var filmstudio i kväll, men jag stod över den första filmen.
Och i morgon väntar jobb från halv tre till åtta.
Alldeles perfekt och så roligt!

Eftersom det här är en dagbok, blir det fler inlägg i morgon.
Om ni har orkat läsa hit: då har ni sannerligen gjort det bra!

Ett onsdags-torsdags-fredags-lördags-söndags-måndagsfönster ....

Hej Elisabet!

Här kommer ett strängt fönsterfoto från en fotopromenad idag. 

För att lätta upp lite finns en grön liten växt i underkant.

Kram Guy.

//Å, snälle Guy! Tack!

Tisdagförmiddag ....

I flera dagars tid har det här varit synen som mött mig när jag kommit nerför trappan från sängkammaren och tittat in i vardagsrummet, nämligen solstrålar som förgyller tillvaron!
Så är det även idag.

Det är sista dagen hemma innan det bär iväg norrut, mot Stockholm.
Den rosa väskan som inte har hjul (tar nog taxi från centralen, i stället för att kånka på den)  den ska packas och jag ska handla hem kattmat och fisk att koka, till sigge.

Efter att ha tillbringat hela sommaren utomhus - eller i garaget - har nu sigge flyttat in, i alla fall dagtid. Just nu ligger han i pannrummet, annars i rottingfåtöljen. Han är nöjd och tycks belåten .., har fått makrill i tomatsås till frukost.

Själv sitter jag i loppisfåtöljen och tittar på Morgonstudion.
Det händer ibland att jag slår om något ögonblick till tv4, men jag är snabbt tillbaka igen.
Man vänjer sig förstås vid samma programledare och nu är dom varma i kläderna och alltid så uppsluppna på tisdagar, ty i morgon är det byte .., då kommer det andra programledarparet in och tar vid till nästa onsdag.

Jag hade svårt att somna igårkväll.
Lyssnade lite förstrött till Nordegren & Epstein (irriterade mig på Nordegren som hela tiden lät så sur, eller iaf i början), därefter tittade jag på båda avsnitten The Split. Det första hade jag sett bara lite av, nu såg jag båda två och det är klart, då är det knepigt att sova. Bra skådespelare, även om jag inte är alldeles våldsamt förtjust i Nicola Walker (jo hon spelar jättebra!); kanske har jag sett henne i någon annan - rent av osympatisk roll - och det sitter fast i minnet?
Där gick två timmar rakt av!

Och sen ...?
Vände mig om .., låg nära Harry (som ligger vid mina fötter) .., öppnade fönstret .., lyssnade till P1 dokumentär, ett program med Anna-Greta Leijon och man måste väl vara lite äldre för att minnas henne och dramat på den västtyska ambassaden i Stockholm? Jo, det var ett intressant program som finns på SRplay/dokumentär.

Tittar ut.
Jo, strålande solsken.
Ska nu åka till affären, svänga förbi friherrinnan och sist av allt klippa gräset.
Den där roboten som pv köpte, den lär nog inte få träda i tjänst förrän nästa sommar.



Medan jag gör mig i ordning, spelar jag "September".
För mig är den Hyde Park .., tiotusentals människor .., glädje .., och så just den här gruppen och den här låten! Wow! Spelas på hög volym!

Dagens fönster ....

Ulrika har för tillfället lämnat Närke och befinner sig nu i Rönnäng Rönninge (förstås) utanför Stockholm.
Och tittar hon ut genom ytterdörrsfönstret, då ser det ut så här!

Oj, så vackert!

Tack Ulrika!

Oväntat besök ....

Eller som mossfolk skriver i sitt inlägg: "äppelplockarbesök".

Om jag säger att jag blev aningen förvånad när jag kom in i tvättstugan, slängde ett öga ut genom fönstret och såg två lite rufsiga älgkalvar stå och kalasa på våra äpplen.

Ahaaaa, det var kanske dom som varit där natten mot idag och fått smak på Ingrid-Marie-frukten .., och nästan helt orädda var dom!

Jag öppnade fönstret och sa .."hallå, hallå .., tror ni att vi har äppelträd för ert höga nöjes skull?" och kalven till höger tittade bara lite förvånat på mig, ja, det tycktes som om det var  j a g   som vore inkräktare.

Harry ställde sig på bakbenen och tittade ut.
Sen skyndade han sig till soffan, säkerligen lättad att inte behöva jaga iväg dem.

Trädgårdsbesök ...

Att vi har frekventa besök av grävlingar - eller en grävling - det vet vi.
Men nu på morgonen .., då såg det ut så här under äppelträdet.

Tandspår i Ingrid-Marie-äpplet ..., jaha, det dög inte!

Och bara avslitet!
Jo, jo.

Harry nosade väldigt länge runt det lilla trädet .., gick av och an och inspekterade spår i det daggiga gräset .., och lite ragg visade sig i pälsen.

Dagens fönster ....

Å, vilket sagolikt vackert fönster! som ellem i Skellefteå har fångat.

 "Ett fönster från vänners hus i Stockholmstrakten", skriver hon.

Tack du rara ellem! skriver jag.

Söndag ...

Kommer ner från övervåningen och möts av solstrålar nästan överallt, men så är det ju inte, solen går upp i öster förmodligen singlar strålarna in via badrumsfönstret och sprider sig till hallen, köksdörren och mot hatthyllan där våra jackor hänger.

Allra mest lyser solen på den lilla tavlan som Emma en gång gjorde till sin mormor som ju är jag.
På bilden har jag håret utsläppt (måste ha varit när jag var nyskild ,-) och bär långbyxor och röd - eller möjligen rosa - tröja och där är blommor och en stor sol.
Den lilla tavlan är jag så rädd om och den möter jag varje morgon, eller så snart jag går in i hallen.

Strålarna når även till hatthyllan.

Tidigare på morgonen låg jag kvar under täcket och lyssnade till Söndagsintervjun - idag med den före detta diplomaten Rolf Ekeus - ett program som gärna hade fått delas upp i två, eller tre delar, så mycket hade han att berätta, nu blev det mest att skumma på ytan.
Född i Kristinehamn i Värmland .., och så resan ut i livet och allt vad det innebar.
Åttiotre år, men vilket intellekt.
Vilken nyfikenhet och vilken energi!

Ännu tidigare, vid fyrasnåret, vaknade jag som alltid och kände mig pigg .., lyssnade till reprisen av Naturmorgon - kanske inte hela programmet, men en stor del av den -.
 Fönstret stod på glänt och harry låg vid mina fötter.

Och nu är det förmiddag, eller mitt på dagen.
Medan jag har ägnat någon timme åt att läsa boken - den som blir allt bättre -  "Vi möts på museet", sitter pv med lördagskrysset från DN. Det längsta ordet tog han snabbt, men där hade jag också hjälpt till. I vanliga fall är vänstersidan den som tar längst tid, idag är det tvärtom.
Själv tappade jag intresset.

Och jag har berättat för Harry och Sigge att i hela fem dagar ska matte vara borta och hur ska nu husse komma ihåg att koka fisk till Sigge och inte bara ge honom vanlig kattmat och soffan kommer förstås att vara ett slagfält, för aldrig att husse drar till och gör fint med överkastet från Ikea och kommer blommorna att få vatten?

För övrig tycks det bli en fin söndag, en som innehåller middag tillsammans med Sonja och Friherrinnan (här, hos oss) och tvätt av alla överkasten. Två är klara. Nu återstår ännu ett som ska slängas i maskinen.

Söndagsfönstret ...

... från Lovö kyrka och det var Ulrika som var på alerten.
Tack snälla!

(Har du flyttat nu?)

Vi var två ....

Först jag själv som tvekade länge och gick ut på klipporna - men försiktigt, försiktigt -, så till sist valde jag ändå att gå i från stranden .., bytte om, lade kläderna under en sten och gick så ut i havet.
Man får gå ganska långt innan det går att slänga sig under ytan och det var svalt i vattnet, men inte för svalt och allt var som det skulle, det vill säga: man blev lycklig.

När jag var på väg upp och just klev över och i tångruskorna som låg som en tjock matta vid vattenbrynet (ännu mera på andra sidan), såg jag mannen komma gående. Han är kanske i åttioårsåldern och hade mörka badbyxor - inte shorts - och gick med beslutsamma steg ut i havet, innan han slängde sig rakt ut i vattnet och låg i ett tag.

Efteråt pratade vi en stund.
"Jag blev inspirerad av dig förstår du, min fru såg dig på Hemköp idag och då hade du nyss doppat dig i Haverdal och när hon berättade det, då tänkte jag .., kan hon, kan jag!" sa mannen, som bor uppe bland allt det gröna på bilden. 

Och nej, aldrig att jag upphör att fascineras över hällarna.

Åt andra hållet, där jag i vanliga fall går i.
Ungefär vid klockan 1 på bilden, skymtar koppartaket på fabrikör Johanssons hus.

"Blev det inte bra annars, så är det i alla fall ett perfekt landmärke när man är till havs!" säger pv ibland.

För övrigt såg jag sädesärlor, prästkragar, blommande trift och hemma hos oss har luktärterna börjat blomma, liksom spireabuskarna som jag klippte ner i somras!

Hur gör du ...?

Det har, mer än en gång, hänt att jag t.ex.tittat på Gokväll och där lyssnat till en bokrecension som får ett sååå fint omdöme och då tar det inte mer än tio minuter, så kanske jag tittar in hos Adlibris och beställer boken. Sååå många gånger har jag blivit besviken!
(Ja, jag är impulsiv).

Jag tror att de var i början av veckan som boken "Vi möts på museet" recenserades i just Gokväll och det var kvinnan som har exakt samma dialekt som Hildas mamma Mymmel, som berättade om boken. Nåväl, jag beställde den och den kom hem bara några dagar senare.
Omslaget påminner om nånting som Maeve Binchy skrivit (och jag tyckte om många av hennes böcker, det är inte det ...) och här får man veta vad det hela handlar om

Än så länge har den inte fått mig i sitt grepp, men det kanske kommer.

Ann-Christine med dottern Ester Roxberg.

Enklare var det med den här boken.
Det var Eva från Tyresö som lånade ut den och sa att "jag tror verkligen att du kommer att tycka om den!" Många har säkert läst eller sett far och dotter i något kvällsprogram där dom berättat om resan som inte varit alldeles enkel; en pappa som är präst i svenska kyrkan och som allt eftersom åren går känner att han vill vara kvinna och allt vad det innebär.
Eller kanske mera att han alltid har känt det, men nu blir det nästan ohållbart att hålla upp fasaden av att vara man. Slutligen tar han steget fullt ut.
Han heter Åke, men byter namn till Ann-Christine.

Vilken tänkvärd bok detta var, författad av dottern Ester Roxberg!!

Och jag tänkte på hur jag själv skulle ha reagerat, om jag hade varit i samma situation som dottern.
Min pappa var för mig en riktig karla-pappa.
Han var varm och trygg, åkte tidiga höstmorgnar iväg med geväret på axeln och kom hem med nån skjuten hare som sedan hängde i bakbenen - och med granris i magen - ute på altanen.
Egentligen var han hela vår familj; han var den som höll ihop oss. Och inuti var han mjuk och känslig, men det visste jag inte då, när jag var riktigt ung.

Ja, jag inser att det här väl är schablonbilden av en man i Västerbottens inland, men det var ju det jag växte upp med. Pappa var ..., pappa. Beständig. Tryggheten. Pappa var doften av skogsrök och talldoft .,. han tyckte om att köra bil och var en bra talare och hade massor med humor och skratt inom sig. Han var nylonskjortor, skogskläder och björnskinnshandskar .., han var dansant och doftade Tabac herrpparfym. Och han var alltid noga med att tvätta öronen.

Men tänk om pappa en dag plötsligt hade sagt att han hellre ville vara kvinna och gå klädd i klänning.
Tänk, om han plötsligt började låna mammas läppstift (det som hon aldrig använde) och örhängen och så skulle vi tillsammans ha gått till Pressbyrån för att handla Aftonbladet och en rulle Center choklad. Jag hade förmodligen skämts ögonen ur mig. Hela min värld hade nog rasat.
Och vilken uppståndelse det skulle ha blivit hemma i samhället!
"Har ni hört, att Ivar Nilsson kom klädd i klänning igår ...!"
Och tänk, om han meddelade att han ville heta Ulla.

Det är såna känslor den här boken handlar om och jag läste den rakt av och tycker att den var helt enkelt fantastiskt bra! 
Och hur ofta läser man en bok som sååå stämmer till eftertanke och rannsakar ens eget samvete?
Ja, den var verkligen bra.

Så nu undrar jag ., hur gör ni?
Faller ni för recensioner, eller går ni mer på känsla?
Litar ni mer på era vänners omdömen?
Och har ni läst dom här två böckerna och vad tyckte ni?
Berätta, om ni vill!

Dagens fönster ....

... tillägnas Eva på Frösön som säkerligen har haft en oförglömlig vecka, men inte för att den varit så vansinnigt ljuvlig, utan tvärtom: den har väl innehållit allt från chock till dödsångest, då, när hon så hastigt fick besked om att hon drabbats av leukemi.

Ville det sig illa, så där så den skulle vara i den akuta fasen, hade det inneburit flera månaders behandling i Umeå och från Östersund till Umeå är det en bra bit, nästan fyrtio mil!
(Apropå människor som förfasar sig över några få mil till närmaste sjukhus. Universitetssjukhuset i Umeå är alltså länssjukhus för jämtlänningar!!)

Men så igår .., får Eva av läkaren veta att nej, det är  i n t e   den akuta fasen, det är den kroniska och i vanliga fall kanske man inte slår volt av en sån upplysning, men alternativet .., ja, men åååå, då blir man väl ändå så glad, så glad och så tacksam!!
Och framför allt: lättad!

Så lät det när jag pratade med Eva igår .., som om hon nu kunde ställa ett fönster på glänt och släppa ut all ångest och oro!

Båda fönsterbilderna har hon tagit.
Humlan som vill ut ..., som inte förstår att det är en glasruta mellan, men som ju ser friheten.
Och den andra; från familjens semesterresa till Kroatien .., ett fönster som står öppet .., sol och värme .., själva livet!

Så underbart för dig Eva!

Dagens fönster ....

I förrgår var det väl som jag skrev att Guy och Walkaboutsweden har en förmåga att skicka fönsterbilder som påminner om varandra. Eller ger lite samma känsla. Aningen strama.
Inget pjoller. 

Bert i Luleå har lite av samma stil han också, när han tar fönsterbilder.
Den här övre bilden är tagen av Walkaboutsweden, alltså Barbro i Brämhult.

 Och så ett fönster fångat av Guy i Arvidsjaur.

Och den här skickade Bert in för flera år sedan.
Visst påminner dom om varandra .., inte bara färgmässigt?

Nu fick det bli reprisbilder här ett tag, men det gör väl inget?

Goda grannar ...

Vilken trevlig kväll det blev igår!
Vi var nämligen, tillsammans med Britt och Ecke och Britts systerdotter Marie från Hässelby, bjudna på surströmming till grannen Birgitta, hon som bor bara snett nedanför oss. Birgitta blev änka för ett eller två år sedan, men har fortsatt att tillbringa det mesta av sommaren och hösten här i Stensjö.
Det var för övrigt Birgitta som visade upp sin favoritmugg, den med fåren på som många tyckte var så  fin!

Lika så gott att jag presenterar er.
Längst till vänster, vid min sida, sitter Ecke.
Han är snart nittio år, har arbetat som lärare, är född i Ystad (kan allt om kvarteren där jag bodde) och en av Eckes föräldrar, jag tror att det var mamman, var född i Hälsingland.
Ecke är en på många sätt kraftfull man, men snart blind - har pyttelite synrest kvar -ändå rensade han sin surströmming betydligt snabbare än jag själv!

Vid bordsänden sitter Eckes fru Britt.
Britt har också arbetat som lärare (och berättade nåt så underbart om när hon gått i pension och hur hon om kvällarna åkte till skolan och bara pysslade, så mycket längtade hon tillbaka!) och sommartid går hon varje dag ner till havet och tar sig en simtur och hon är en av de vackraste kvinnor jag vet, men det beror lika mycket på att hon har sån otrolig utstrålning!

Sen, lite skymd av motljuset, sitter Britts systerdotter Marie.
Hon är jämnårig med mig, bor i Hässelby och arbetar - eller har arbetat - på universitetsbiblioteket just i Hässelby. Mjuk och rar och skulle återvända norrut nu på morgonen.

Ännu en motljusbild!
Sen är det pv förstås som glatt lyfter snapsglaset för att att hylla Renée Norén i Malå, hon som tipsade om var vi kunde få fatt i Släppträskbrödet och det brödet fick göra oss sällskap till middagen.
Och så till sist värdinnan själv: Birgitta!

Birgitta har arbetat som kanslist på högskolan i Halmstad (ja, med annat också), kommer från Östergötland och är en sjusärdeles madame på att laga mat! Och stilig är hon också och hade på sig en sååå vacker blus!

Först bjöds det på två olika sorters "snittar" samt rosévin.
Man kunde tro att vi var tjugofem personer som var bjudna .., det var vi inte.

Och så ännu ett fat med ljuvligheter!
Dom små tomaterna var hemodlade och inlagda i en lag med kryddor ..., dom var nåt så vanvettigt goda och detta låg på en botten som bestod av cashewnötter som först legat i olja eller vatten (jag kommer inte ihåg vilket) och därefter malts .., ja, det var nåt så ljuvligt gott och härliga kryddor!

I flera timmars tid blev vi där och jag tänkte att egentligen måste det vara himla trevligt att bo i ett kollektiv - eller sånt här pensionärsboende där var och en har egna lägenheter - men där det finns gemensamhetsutrymmen! För tänk, så intressant det är att sitta och språka med andra människor och ta del av andras erfarenheter och sen, när man är less eller trött, så går man hem till sig.

Ja, det var verkligen så trivsamt och surströmmingen var perfekt och mandelpotatisen kokt efter konstens alla regler, dvs, inte ett pillevitt sönderkokta, som dom annars så lätt blir.

Tidigare på dagen hade pv och jag själv åkt in till Halmstad, då jag föresatt mig att köpa en jacka eller kappa och bra skor att promenera i, ja, inför resan till Sthlm.
Vi inledde med att hämta ut min tågbiljett (ja, jag vill ha en fysisk biljett  o c k s å ), sen bjöd jag schangdobelt på fika nere vid sjömanscaféetet, alldeles intill där Sonja och Gösta tidigare bodde.

Harry fick göra oss sällskap och där satt vi och surrade (harry hade fullt sjå med att utforska alla nya kissdofter i buskarna intill!) och vi tittade på olika båtmodeller och hur man enklast och smidigast tar sig ombord. Man kan konstatera att det hade varit åtskilligt enklare (i alla fall för mig) om vi hade haft en motorbåt; dom saknar ju mast, denna mast som ständigt är i vägen när man ska krångla sig ombord.

Sen iväg till nya köpcentret Hallarna (som inte är så värst stort, men ändå) och ååå, vad jag fyndade!! Ja, nga skor och ingen jacka.
Däremot två sjalar (nu har jag väl snart dussinet fullt) som blir härliga att ha runt halsen (men nu spår SMHI att det till veckan ska bli högsommarvärme i Stockholm!), och en svart mjuk sticketröja fick också följa med hem, plus ny mascara.
Som vanligt, alltså.

Och nu är jag hemma, ensam med Harry.
Pv har påbörjat sitt vikariat för mattekollegan Caroline som opererat sin fot, så nu vet han vad som väntar den närmaste tiden .., jo, klockradion går igång fem om morgnarna, men då sover jag ju glatt vidare.

Det var så här den såg ut, värdinnans favoritmugg!

Nu har jag deletat och rensat ut i hjärnans byrålåda.
Nu kan man fylla på igen!

Ajöken, sa fröken.

Nej, inte helt slut.
Frågade min syster i Australien om hon hade röstat i det svenska valet och hur det är med deras medborgarskap, det visste jag faktiskt inte.
Jo, så här var det: hon hade kunnat lägga sin röst i vårt val, men avstod, då hon efter fyrtio år i Australien inte tycker sig vara tillräckligt insatt i det hela. Däremot är alla med rösträtt i Australien TVUNGNA att rösta, annars blir det böter.
Birgitta har dubbelt medborgarskap, såväl svenskt som australiensiskt.
Sonen däremot nekades dubbelt medborgarskap (från Sveriges sida, om jag förstod det rätt) och fick nöja sig med det australiensiska, vilket var en besvikelse, då han ju reser land och rike kring och då inte är med i EU med allt vad det innebär av att inte behöva söka visum.
Så var det.

Dagens fönster och det här med Em ...

Ja,  här kommer ännu ett av alla de fönster som Guy tagit under årens gång; det här tror jag var från ett besök i Vietnam, närmare bestämt i Hanoi.

Någon frågade hur det gick med insamlandet av pengar (eller mer: vad hände med honom?)  till den då unge pojken Ems utbildning. Egentligen hette han Winai. Jo, det höll på i ett par år och här på bilden står han och visar upp sig, då var det inte långt kvar av hans utbildningstid, som verkstadsmekaniker.

Bild från skolan ....

Och allt började med att Guy - då boendes i Thailand - skadade sitt ben/knä och Em då hjälpte honom med det dagliga livet (det är det bilden visar) och Guy berättade om pojkens situation hemma och jag tänkte att det borde vi väl kunna ändra på. Vi var ett gäng på kanske åtta, tio personer som varje månad skickade pengar till ett visst konto (vi fick god hjälp att administrera det hela från början, ja, av Wipharat) och först ville Winai/Em gå på nån fotbollsskola, men där kom han inte in, det blev en riktig mekanikerutbildning på ett par år.

Om det är  n å n t i n g  jag verkligen känner mig tacksam över, så är det att vi fixade det!
Och att vi litade på varandra!
Det var ingen riktig förening, inga märkvärdiga protokoll, inga jurister inblandade, pengarna gick in på ett särskilt ica-konto (det var inte det lättaste att hitta ett sätt att skicka pengar där hanteringskostnaden inte var stor) och så vidarebefordfrades pengarna var månad till Winai/Em.
Jo, det kändes verkligen bra!

Sent igårkväll ....

Hos Eva ...

... när jag hade krupit under täcket och harry låg längst ner vid fotänden av sängen, upptäckte jag en "vinkning" på messenger .,. ni vet, en sån där hand som visar att nån hojtat till lite.
Jag vinkade tillbaka.
Det var från Eva på Frösön.

Och sen, bara någon minut senare, kom ett meddelande där hon berättade att hon äntligen fått komma till läkare (minns distriktssköterskan som meddelade att det inte fanns några tider för Eva ...) och att det nu - efter provtagning - visat sig att Eva drabbats av leukemi.

Jag blev alldeles ... mållös.

Efter en stunds chattande, frågade jag om hon låg ensam i sitt rum och det gjorde hon och då slog jag henne en signal. Det blev en stunds prat .., om livet, chock, fint bemötande, rädsla, skräck, förhoppningar, ja, lite sånt.

Nu allra käraste Eva, så ska du veta att vi är många som håller tummarna för dig!

En bamsestor och varm kram kommer här susande genom rymden!