Ännu flera händer ....
Det är fredagmorgon i början av september.
I vad som känns som flera dagar har regnet öst ner, men just nu är det uppehåll. Och när jag igår skyndade ut mellan skurarna, upptäckte jag en liten solros i potatislandet och den fick följa med hem och står nu vid köksfönstret och gör mig glad.
Glad blev jag också när mobilen ringde vid niotiden.
Det var Eva i Tyresö som nu har fått lämna Södersjukhuset och åter är på hemmaplan.
Vi pratade - eller Eva, som är en iakttagerska av stora mått -
berättade och jag lyssnade eller ställde frågor. Hur intressant som helst är det att få en inblick i dagens sjukhusvärld; må så vara att det här gällde bara ett enda sjukhus och
en enda avdelning, men ändå.
I korthet kan det nog sammanfattas ungefär så här:
Efter närapå ett dygn på akuten och övernattning på rullbår, kommer så Eva till sin avdelning.
Hon hamnar på en fyra-sal, tre män och så Eva. Intill Eva ligger en äldre herre som ideligen skriker på hjälp; ja, han förstår sig inte på - eller
vill inte förstå - hur ringklockan fungerar och Eva är för ovanlighetens skull ytterst tacksam för sin hörapparat som till slut helt enkelt kan plockas ut, ja, så dämpas mannens ständiga hojtande på hjälp.
Om personalen har hon enbart goda ord att säga! Underbara är dom, men oj, så stressade! Och utan all personal vilka kommit till vårt land från alla möjliga håll i världen, ja, utan dessa människor skulle sjukvården kollapsa, menar hon.
(Bilden: hemma hos Eva som samlade - kanske samlar hon ännu - på barnböcker av alla de slag).
Mera från sjukhuset: maten visar sig vara helt underbar, mindre underbart är kanske att äta lunch eller middag medan sänggrannen bajsar i ett bäcken (bra med förlorat luktsinne och dålig hörsel), må så vara med ett plastskynke mellan dem.
(Bilden: Eva. pratar östgötska, Våg, storasyster, liten och tunn och f.d. speciallärare).
Och allt eftersom Eva berättar tänker jag .., att ååå, så det skulle behövas fler händer inom vården. Jo, det är ju så politiker uttrycker det, men det
är ju verkligen så! Inte behöver man vara speciellt superbegåvad och ha fullständig vårdutbildning för att till exempel hjälpa yrsliga patiener att bädda sin säng och sträcka lakanen ., eller att fråga om någon vill duscha eller åtminstone bli lite avtorkad, eller hjälpa dem att få detta till stånd.
Och jo, jag vet att man inte behöver duscha dagligen och det skulle man såklart inte hinna med, men ungefär som på flyget när man får varma frottédukar att torka av sig med .., bara en sån sak!
(Bilden: en rysk räknebok har hon också!)
När vi pratat klart, säger jag till pv att
sånt skulle jag vilja arbeta med, tänk, så givande det skulle vara, detta att kanske förgylla patienters tillvaro lite .., det där lilla extra som gör att sjukhustillvaron måhända känns
aningen mer trivsam. Eva berättar att det gjorts en EEG-undersökning av henne och då fästs ju små elektroder på huvudet, men först smetas håret in med nån slags gel och efteråt, när håret är en enda gegga .., ja, men nog hade det varit skönt att få hjälp att - om inte duscha - så få håret lite rent. Det hade den hjälpande handen kunnat bistå med.
När du ska göra ett vaken-EEG får du halvligga med drygt 20 elektroder fästa i hårbotten. Elektroderna hålls på plats med en klibbig gel. Från dem går tunna sladdar till en EEG-apparat med tillhörande bildskärm. I slutet kan du få andas häftigt och titta in i en blinkande lampa. Undersökningen tar cirka en timme.(Text och bild från Vårdguiden på nätet).
Nu är hon i alla fall hemma och har fått en rullator och med den ska hon idag ta sig till vårdcentralen, där ett Boreliaprov ska tas.
"Men varför gjordes inte det på sjukhuset?" frågar jag.
Hon får förklaringen att det blir för dyrt för sjukhuset.
Jaha ja.
Och glad är jag att allt har gått bra och att hon låter som vanligt.
Eftersom jag vet att Eva läser här, så säger jag:
varmt välkommen hem och stor kram till dig! Och tack som så generöst delat med dig av allt det du varit med om!