Dagens fönster ...

Nu kom det ju en hel svärm fönster från madamen i Porto .., fönster vilka har legat och känt sig aningen övergivna .., alltså plockar jag upp dem lite nu och då. 

Den här fina fönsterbilden blir "nu". 

Så enkel och så vacker är den, tycker jag.

Kvinnodagen ....

... men också födelsedagar, bland annat för Inger i Skellefteå som för några veckor sedan fått ny höftled. 

När jag ringer och gratulerar säger hon: "Ja, jag har just duschat och sitter naken på en stol och maken ska hjälpa mig på med kläderna", så det blir ett superkort samtal.

Inger, f.d. kulturredaktör på hemtidningen Norra Västerbotten och alltid så rar och omtänksam.

Även Ingela (ursprungligen från Malå), numera boendes i Skellefteå, har födelsedag idag. 

Båda damerna är starka kvinnor och i mina ögon bra representanter för den här speciella dagen. 

Jag tycker att jag har vuxit upp med idel starka kvinnor. Mamma förstås, men även mormor och mina mostrar .., kusinerna inte minst .., mina två systrar .., och inte att förglömma barndomens alla tanter; Margaretha (bibliotekarie på vars köksbord det alltid låg mönster från tidningen Burda) och det var Elsy och Marianne och kompisen Evas mamma Dagny som rökte Bill cigaretter utan filter. Och så mammas arbetskamrater på sjukstugan hemma: Anna-Lena, Hildegard, syster Gull-Britt och barnmorskorna Maud och Aina - Aina var för övrigt född uppe i fjällvärlden -. Och så  grannarna: Tant Ann-Britt (vårdbiträde på sjukstugan) .., och Sylvia (som alltid skrattade så gott och var gift med gruvarbetaren Sigfrid. Dessutom hade hon tre söner, varav den äldste - Eilert - blev min äkta man, ja, när jag var sex, sju år. Den glada Sylvia blev således mitt livs första svärmor.)

Mina egna döttrar är också starka kvinnor. Orädda. Eller rädda, men vågar ändå. Inte det minsta kan jag ta åt mig äran av att ha fostrat dem på något särskilt sätt, det är nog mera genetiskt betingat .., eller så har dom fostrat sig själva.

Varför en bild på Harry just den här dagen, kanske någon undrar? 

Ja, varför inte? 

Idag har han gjort matte sällskap i timmar utomhus. Först promenaden nere vid havet och sen in i hästhagen och såå tungt var det att gå och ont i höften fick jag, men det gick ju över. 

Slog mig ned mot västersidan och har suttit där  l ä n g e, med solen mot ansiktet. Harry ville gå in och det var någon timme senare som jag tog bilden av honom. 

Passade på och sådde tomatfrön vilka var en gåva från Kristina i Helgerum (frön av sorten Ponderosa) och kände mig glad och tacksam - och nu står flera små förkortade mjölk/yoghurtförpackningar i köksfönstret och bidar sin tid. Tack Kristina! 

För övrigt? Har talat med P-O, ungdomskompis sedan tiden i Lycksele. Då var han min allra bästa vän. Fick idag ett sms av honom där han frågade hur det stod till och jag ringde upp och det blev en bra stunds surrande. P-O är ett år äldre än jag själv (han gick i parallellklassen, jag började skolan vid sex års ålder) och vi har exakt samma humor. Numera är han såväl morfar som farfar och drabbad av sjukdom, som så många andra. 

"Ja, den har spridit sig ..., och påverkar höftleden, så kanske blir det operation?" sa han. 

Det märks att ens bekanta och en själv har blivit äldre. 

Krackeleringen har tagit fart.

    Dagens fönster ...

    Döm om min förvåning när jag ikväll, halv tolv, upptäcker att den här madamen skickat flera            fönster vilka jag helt har missat! Men ett av dem - som var sänt iväg lite senare - det fixade jag att få upp och det var det här .., ett "kvällsmatfönster", skriver hon.

Tack annannan! Sååå glad jag blev!

Här och nu ....

En lugn och fridfull dag. 

Skickar postens vykort, sådana som man gör själv, väljer egna bilder (om man vill), till en inte alltför hög kostnad. Tjugotvå kronor, närmare bestämt. 

Pv kontaktar Trafikverket angående ärenden som rör Vägföreningen, men den han vill prata med, är inte anträffbar. Det blir ett mejl i stället. 

Själv kokar jag cowboysoppa; ett storkok. Det räcker till lunch till oss båda, samt att fylla två halvliters Siaglassbyttor. 

Perfekt, nu är det bara att ta upp och värma när andan (läs: hungern) faller på. Innehållet idag: stekt köttfärs, spetspaprika i bitar, liksom vitlök, gul lök, kikärtor, vita bönor, en hel del potatis, stjälkselleri och fänkål, vatten, lite grädde och en skvätt kalvfond. Oregano och cayennepeppar, plus salt som kryddor. Klippt bladpersilja över det hela när det hamnat i tallriken. Underbart gott!

Bilden: ny duk på trädgårdsbordet. Vit och fin. 

Och pv gör sig redo för att köra in till Halmstad. Det ska handlas på ÖoB (solrosfrön till småfåglarna) och lite annat och så är det ju sångövning. 

På almanackan har jag skrivit in viktigheter. 

Torsdagmorgon och fram till klockan 13.00 ska pv hämta och ta hand om Edvin, då förskolan är stängd och på eftermiddagen är det dags att åka till Falkenberg med väggklockan som är så underbar. 

Så här stod det i sms:et som kom tidigare idag:

"Nu har jag möjlighet att ta din klocka. Hör av dig när du har möjlighet att lämna den. Hälsningar Urmakarn." 

Å, så spännande det ska bli att höra om han tror att den ska gå att få igång! Går det inte, så överlever jag det också. Den är så fin som den är, där den hänger på väggen .., alltid i blickfånget när jag sitter och skriver. 

Och om det nu går .., undrar hur klangen är när den slår? 

Ja, ja. 

Den som lever får se.

Dagens fönster ...

... fångades av mig själv och detta är fönstret som vetter mot havet till. 

Mot väster, alltså.

Gaveln som skymtar i blått, är Ecke och Britts lillstuga, som inte längre är gul. 

Som jag saknar den färgen, som var så mycket "varmare". 

En annan sorts polis ...

På Instagram idag: Ett fotografi av en man och en kvinna som håller upp en inramad bild. 

Bildtexten lyder, bland annat så här: "Per och Birgitta håller upp en bild av sin son Andreas. Den 30 juni 2021 skjuts 33-årige polisen Andreas Danman ihjäl i Biskopsgården Göteborg. Det första polismordet på nästan 15 år." 

Där är två kommentarer. 

Det här är den ena: " ... sin son Andreas." Possesiva pronomen.

 "Från det ena till det andra, del II .....

Från vårkänslor till detta. 

Nåväl, vi var ju varnade. Först ringde friherrinnan och berättade om vilket oväder som skulle drabba oss i södra Sverige och så tog ju SMHI, Yr, Klart och tv:s väderlekspresentatörer vid, så ingen kunde vara ovetande. 

Vaknade vid femtiden och lade genast märke till  t y s t n a d e n. 

Tittade ut genom fönstret och hela världen var vit. 

Och helt slut på solrosfrön till fåglarna har vi! 

Har skivat ett par röda äpplen och lagt ut till dem, och det kan jag säga, att där är det slagsmål om godbitarna.

Precis när jag tänkte trycka på "publicera", kom den här bilden insusande från äldsta dottern. 

"Kommer du ihåg ...?" skriver hon. 

Jo, jag kommer ihåg. Det var då hon hade kört ner från Stockholm för att hjälpa pv och mig själv, då, när vi var så sjuka i covid. 

En av dagarna - innan jag hamnade på sjukhus - kom hon med Ekströms kräm (som var det enda jag fick i mig), men hade även rostat en skiva vitt bröd, brett på smör, samt pudrat med kanel och socker. 

Förfärligt onyttigt förstås, men ack så gott!

Aldrig i hela mitt liv hade jag upplevt en sådan delikat smörgås! Ett glas kallt vatten med is, fanns tydligen också med.

Det här måste ha varit en av de sista dagarna jag var hemma ., så totalt kraftlös och slut på. 

Ja, det var ett elände. Livet blev inte riktigt detsamma efteråt, fortfarande kan kraften plötsligt - och helt oväntat - bara tacka för sig och försvinna, men det må vara hänt .., man lever ju i alla fall.

Dagens fönster ... och lite till. Eller mycket.

Och fönstret speglar sig i väggen och skänker ljus åt väggklockan - den som jag tycker så oändligt mycket om - så där så jag knappt kan tänka mig att lämna den till klockmakaren, herr Glamheden, i Falkenberg. 

Det finns inte en pryl i det här huset, som jag är så förtjust i, som just klockan.

Tittade igårkväll på ett så intressant program på svt.play, "Kirurgi på liv och död" var titeln och det här var det första av minst tre avsnitt. 

En varningstext om blodiga scener finns i början av avsnitten och det behövs nog, för här var det minsann djupdykning bland kroppens olika organ. Huvva, så många ruskiga sjukdomar man kan drabbas av! En man visade sig ha en elakartad tumör som vägde 7.5 kilo i sin buk .., en annan hade cancer i struphuvudet .., en kvinna en tumör i underlivet och som tittare fick man dels "lära känna" patienterna utanför sjukhusets väggar, men även följa med under själva operationerna. 

Här syns sjukhuset - The Royal Marsden Hospital - beläget i London och lär vara ett av världens främsta cancersjukhus. 

Det är alltså där operationerna utförs.

Och så här kan det ut se ut när den enorma tumören ska plockas ut - inte helt utan bekymmer -. Oj, så imponerad jag är av läkarnas mod och självtillit. Det  k a n  ju trots allt gå fel. 

Att titta på ett sånt här program, är för mig lika fascinerande som när jag - sittandes på ryamattan i vardagsrummet hemma i Malå - bläddrade i mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan. Där fanns även en stor, tung bok med färggranna bilder över all världens sjukdomar (tyckte jag i alla fall då, som åtta-nio-tioåring) och intresset har således hållit i sig. 

Numera sitter jag dock inte på en ryamatta (designad av Ingrid Skerfe-Nilsson), utan i soffan Ektorp. Tänk, att man kan minnas namnet (på designern) så många år senare! Här finns en länk med bilder till hennes alster - eller i alla fall - hur hon tänkte sig dem. (Den  mattan som heter "Slitrya" och går i blått, hade jag mer än gärna haft!) Ryamattorna vilka mamma "knöt", gick alltid i antingen blått eller grönt. Jag minns nålen; kraftig och böjd .., undrar varför det kallades att man "knöt" en ryamatta?

Här en länk som visar hur man "knöt" en ryamatta. Ja, nu förstår jag, det blir ju en knut.

Såja, då har man avverkat ett stycke tankeflykt också. Från  Dagens Fönster till Vasalopp, till bukoperationer, för att avsluta med ryamattor! 

Nu ska jag ta Harry på långpromenad i solskenet!

Från det ena till det andra ...

Vilken dag! Först Vasaloppsmorgon och dag och Emil Persson tar hem segern och det är första gången på tio år som en svensk vinner! 

Den sista kilometern kan jag inte längre sitta stilla i fåtöljen och jag hejar och hejar och när det är upplopp, hade jag kunnat ge tusen kronor för att få stå vid staketet i Mora och ta emot vinnaren. 

Å, vilken känsla det är! 

Sen blir det 5-milen i VM och lika spännande då och Harry blir förskräckt och fattar inte vad som tagit åt matte. 

Efteråt är jag mentalt utmattad, men sååå glad.

Ringer min skidintresserade syster i Skåne och vi pratar en stund; enbart om skidåkningen. Och glädjen.

Mellan varven har jag tagit Harry på sedvanliga rundor. Strålande sol, men kallt i vinden .., så där som skåningarna alltid säger. Har följt pv i vasalopps-appen och när han kom i mål efter nio timmars skidande, var det en timme  längre åktid än vad det brukar vara. 

"Det var kanon i början, men sen blev det dåliga spår ...", säger han. 

Bra jobbat pv! 

Tänk, han som haft över trettio elkonverteringar under årens lopp och nu är så pigg och kry! 

Ja, en glädjens söndag har detta varit och som lök på laxen kan jag berätta att Britt idag ringde och meddelade att Ecke har fått komma hem från lasarettet, ja, jag fick t.om prata med herrn. Oj, så raspig han lät i rösten, men den räckte ändå till att lovorda den svenska sjukvården och all vänlig personal och så var det förstås ljuvligt att åter vara hemma hos hustrun.

Nu ska jag titta på Mästarnas Mästare, där bland annat Nils van der Poel är en av deltagarna.

Bilden har som vanligt inget med texten att göra, annat än att den gör mig glad.

Olikheter ...

Igår, när jag besökte affären i Haverdal, blev det väldigt mycket prat om de nu så höga priserna på bland annat frukt och grönt. 

Tomater, gurka, blomkål, paprikor, potatis, morötter, äpplen, sallad, ja, det är enklare att säga vad som INTE ökat i pris! 

Dock .., är såväl frukt, - som grönsaksdiskar välfyllda och fina.  Det är dom uppenbarligen  i n t e  i många brittiska butiker! 

En av orsakerna lär vara att en stor del av grönsakerna odlas i växthus och nu, med skyhöga priser på uppvärmningen av dessa växthus, har många lagt ned produktionen och få har förhandlat med odlare i andra länder och så blev det så här. 

Så olika kan det vara.

Dagens fönster ...

Sista fönstret från Ordrupgaards museum på Själland. 

Konstnärens namn är Jesper Christiansen och det var madame Hedgren-Jörgensen i Trelleborg som så påpassligt hade håven med sig. (Lägg märke till hur den gula färgen på hustaken, även finns med på bordslampan, längst uppe på dörrkarmen och på detta som jag inte vet vad det är, som ligger på bordet och liknar klädnypor, nästan.)

Tack Kerstin!

       En annorlunda lördag ...

Tre är vi som är hemma; Harry, Sigge och jag själv. Vaknar tidigt, redan vid femtiden. Lysnar till Naturmorgon, men kommer inte ihåg ett dyft av vad programmet handlade om. Jo, en myr i Halland. Lappugglan, så var det! 

Mår jättedåligt när jag en timme senare kliver upp .., jag är yr och det dånar i huvudet av tinnitusen, den som nu låter mer som en ostämd orkester. Mår illa. Är tacksam för trappans ledstång. 

Harry får rasta sig själv i slänten. Själv ligger jag på soffan Ektorp. Pv ringer och berättar om natten i våningssäng. Han och hans bror delade på den nedre slafen och ovanför låg mannen som heter Anders, men kallas för "Fladd". Nu stundade frukost och besök i den lilla butiken .., blåbärssoppa skulle inhandlas och lite annat. Skidorna testas. Kanske vallas om?

Senare på dagen: 

Jag tittar på skidåkning och ser Ebba Andersson ta VM-guld och Frida Karlsson blir bronsmedaljör, med en norska som kniper silvret! Linn Svahn tar fjärdeplatsen. Värmer en kanelbulle i mikron och tar ett glas mjölk till. Onyttigt, ja, jag vet .,. men vilken medicin! Trygghetsmedicin! Eller kanske var det glädjen över guldet, eller måhända både-och .., men efter ett par timmar  mår jag bra. 

Inget sus i mitt vänstra öra! Orkestern har tystnat. Dirigenten tackat för sig.

Vilken oändlig lycka! 

Några timmar senare: (Ps. Kuvertet kom en gång från Mari Friberg och jag älskar det!)

Pv ringer igen. Undrar över hälsoläget. 

Och sonen ringer .., kan vi möjligen vara barnbarnsvakt nästa lördag och jag säger "ja, mer än gärna!" Hur glad blir man inte! Senare under dagen kommer bilder som visar fyraåringen (ja, om knappt en månad blir han fyra) hos frisören och helt plötsligt förvandlas lillkillen till en sjuåring! Han är lång för sin ålder, men nu blev han ju ännu äldre!! Spännande förstås med frisörbesök. Och fin blev han!

Pratar med I i Falun. 

Det är sannerligen ingen dans på rosor att bli gammal och känna sig värdelös och glömma koden till Nordeakortet (som spärras efter det tredje misslyckade försöket) och inte kunna  betala när man är på Ica och har storhandlat och andra människor står i kön och väntar på sin tur ..., och den nya hörapparaten är krånglig att förstå sig på och  maken är död sedan åtta år tillbaka, men grannen - hon den rara kvinnan som är i mitten av de sextio och har åkt Öppet Spår - är så omtänksam och har spettat loss isen från gårdsuppfarten, så där så I inte ska halka. Sånt värmer förstås.

Ringer till min syster i Skåne. Hon är lika glad som jag själv över VM-vinsten och jag tänker att det är inte klokt så jag tycker om henne! Alltid dagliga samtal och alltid säger hon "tack som ringde, det var så trevligt!"

För övrigt .., så har solen flödat precis hela dagen, men vinden är iskall. 

Just nu eldas det i kaminen .., jag ska ta mig an DN, tända några ljus och förbereda för morgondagen. 

Pv har startnummer 7118 och kör  i röd dräkt; han ser ut som en tomtegubbe. 

Kanske  - men bara kanske - ska jag köra till Solhaga och köpa mig extragoda nöt-och-fruktfrallor till söndagsfrukosten.

      Dagens fönster ...

   Ännu ett fönster från Ordrupsgaard i Danmark, det här fångades från deras café. 

   Här är öppettiderna, om ni har vägarna förbi: 

   Tirsdag & torsdag 11.30 – 17.30

   Onsdag 11.30 – 21.00

   Fredag, lørdag & søndag 10.00 – 17.30

   Ordrupsgaard är ett statligt danskt museum, beläget i just Ordrup norr om Köpenhamn. 

   Hedgrenskan höll i håven! Det tackar man för!

Igårkväll ...

Tittade på Antikrundan, den här gången från Skellefteå. 

På BB i Skellefteå har två av mina tre barn kommit till världen .., i Skellefteå har jag följt pappa på hunduställning hur många gånger som helst .., jag har ätit fil på Spisbaren ("inte tar du väl fil, det har vi ju hemma!" sa pappa häpet, på gränsen till upprört, när han valde nånting lite finare och yngsta dottern valde just långfil) och till Skellefteå åkte vi på skolresa i mellanstadiet. Vi besökte badhuset i Skellefteham och åkte rulltrappan på Domus. Mitt livs första blommande fruktträd, det såg jag i Skellefteå.

Skellefteå kändes alltid mycket mer hemma än Umeå. Helt ärligt minns jag inte många besök till Umeå, jo, kanske när vi hälsade på min äldsta syster som då gick på tandsköterskeskolan där och senare, när jag själv hamnade på Umeå lasarett efter bilolyckan. För övrigt: intet.

Och igårkväll Antikrundan just från Skellefteå. 

Jag satt i soffan och tittade och greps av sådan våldsam längtan hem - men kanske inte just till Malå - det var lika mycket en längtan till ett sammanhang. Under hela programmet satt jag och loooog i min ensamhet och jag blev så rörd när människorna kändes "hemtama" och så var det ju dialekten förstås, men också nånting annat - nånting som jag inte ens kan beskriva -. Det var väl nåt med människorna?

En liten pojke som var så fascinerad av armbandsur och var så artig och go och rar. Och den äldre damen som sade sig vara "bångstyrig". Faktiskt ska jag repristitta på programmet än en gång, allt medan den färska kycklingen kokar på spisen.

Dagens fönster ...

.... finns i mitt sovrum och jag tycker så mycket om det rummet! 

Där är det lugn och ro, inte så mycket prylar - faktiskt nästan inga alls - och utsikten vetter mot väster, men havet ser jag inte.

      Pling i mobilen och lite annat ...(nutidsquizet, t.ex)

Så ringer pv, i skrivande stund sittandes på skidåkarbussen från Ljungby. 

Det har varit onödigt spännande dagar, då han väntat med att köpa Vasaloppsbiljett och så visade vid det sig att det, just i år, var fler spekulanter än säljare. Jo, jo, så kan det gå om man är smålänning med allt vad det innebär. Nåväl, nu var det en lättad pensionatsvärd som hörde av sig .., biljetten fixad och säljare var en kvinna i trakten av Piteå, vilket han tyckte lät tryggt och säkert. Bilden här under visar hur det ser ut i bussen .., om ni aldrig har skådat något sådant. "Du kan väl ta några bilder och skicka!" bad jag honom.

Själv njuter jag av en - visserligen dimmig fredagmorgon - men ändå, det känns mildare ute än igår. Får jag nu bara bukt med den tinnitus som tydligen slagit rot i vänster öra och närapå driver en till vansinne (det är som hörde jag ett enormt suuuussande långt i bakgrunden), så ska det nog blir bra. 

Eld brinner i kaminen, Sigge ligger en bit ifrån mig i soffan .., fåglarna har fått mat, ja, allt är sig likt. 

Lyssnade igårkväll till ett intressant avsnitt av Vetenskapsradion Forskarliv, som den här gången handlade om den ökade frekvensen av skilsmässor bland äldre och med "äldre" avses då 60 plus och uppåt. Själv var jag fyrtionio år när jag lämnade den äktenskapliga skutan och vi hade  då varit tillsammans sedan jag var femton. Här en länk till programmet, om någon är intresserad. Rubriken är: "Ellen lämnade äktenskapet med två Ikeakassar."

Bilden visar utsikten när man inte går Johanssonrundan som i en cirkel, utan går rakt norrut i hästhagen - uppför-uppför - och liksom genar. Då ser det ut så här. 

Veckans nutidsquiz i DN var knepigt - det värsta jag vet är årtal/antal att gissa på -! 8/9 rätt för min del. Pv har nog annat att tänka på.  (Nej, det hade han inte .., han hade likadant resultat.) Fel på turismfrågan! Filmfråga nr 7 var en ren gissning.

 Och så ett kvällsfönster ...

... från självaste pennleverantören i Uppland, nämligen Babsan. 

Tack! säger jag. 

Och när jag vänder mig om och tittar ut, ser jag en likadant färgad himmel här hos oss, i Halland. 

U n d e r b a r t! 

Måhända blir det en fin dag även i morgon.

Och så ringer telefonen .., det är Britt. 

Och hon berättar att Ecke fick åka in med ambulans förra helgen, blev akutopererad och fortfarande är kvar på sjukhuset.

Det var - som jag förstod det - någon slags  tarmvred och såå nära att tarmen hade brustit! 

Aj, aj, aj! 

Här hålls det nu tummar och tår att han blir pigg igen. I alla fall piggare.

Spridda skurar från en torsdag i början av mars ...

Strålande sol precis hela dagen! Pv förbereder avresan .., hämtar in mängder med ved (enligt hans SYSTEM ...,) och jag skjutsar honom till skolan och säger hejdå och önskar lycka till med skidåkandet. 

Senare på dagen, på väg till bussen som ska ta honom till Ljungby, ringer han och berättar om tack-och-hejdåkramar från elever som säger sååå snälla saker till honom och jag hör hur rörd han blir. 

Jag undrar om han någonsin har känt sig så uppskattad som lärare, som dom här sista åren och kanske allra mest i Gullbrandstorp? 

Det beror förstås också på elever och kollegor. Inget strul. Jag minns andra terminer när jag hörde honom sucka mest halva nätterna .., då var det kämpigare. Helt ointresserade elever - mest pojkar - det var stökigt och bökigt och inte var det underligt om hjärtat flimrade. Nu har det varit helt annorlunda.

Med posten idag kom ett vitt kuvert där det var fastklistrat en hälsning med ursäkt från Postnord, ja, att försändelsen skadats i hanteringen. Det var nog enbart kuvertet som blivit aningen trasigt, men  innehållet var helt och visade sig vara en härlig penna, perfekt till korsordsknåpande! Tack Babsan! Alltid lika generös är du! (Vi pratade nämligen om vikten av härliga pennor här på bloggen, eller var det kanske på instagram?)

I Australien har min syster varit omåttligt irriterad över att det brev hon sänt till oss andra syskon, inte kommit fram .., det var ju nästan sex veckor sedan hon postade dem! 

Idag hände det! 

I kuvertet låg diverse fotografier och hur roligt var nu inte det, ty Birgitta har ingen modern mobil och det blir vanliga fotografier - ofta tagna av hennes son Fredrik - som vi i så fall får ta del av och det händer inte ofta.

Här är hunden Beau, t.ex. Hej på dig du lilla lurvtuss! Du liknar ju mer ett gosedjur än en riktig hund!

Den stackaren - som blev omhändertagen av B, då husse avlidit eller ja, hamnat på ett hem - jag minns inte riktigt vad som hände - blev omedelbart satt  på diet så snart han kom till min syster (och snart har han nått matchvikt, säger hon). Bilden togs i julas, då pågick ännu dieten. Ja, man kanske skulle söka om uppehållstillstånd hos henne .., då blev det nog ordning och reda på hullet!

En bild på min systerson Fredrik med hans fru Shae, följde också med. Fredrik var två år när han hamnade i South Australia och har sedan länge varit australiensisk medborgare. I juli fyller han 46 år och arbetar som psykolog. För tillfället lär han åka sidor i Japan. (Inte på längden ..).

För övrigt har jag pratat  l ä n g e med den alltid så sympatiske Guy i Arvidsjaur. Han är verkligen sinnebilden av en lugn norrlänning och jag tycker så mycket om honom. Guy har arbetat som rektor, men hade lika gärna kunnat vara psykolog.

Vad pratade vi om? Tja .., om barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och om förlorade barn och om Kungsbacka, dåligt minne .., operationer, snö och halka .., om tillvaron i stort - och i smått - om P1 och om promenader tillsammans med andra människor. 

"Bäst är ändå fikat efteråt ..", sa Guy och jag hörde leendet genom luren. 

Nu tittar jag på skidskytte - det känns som det var ett tag sedan - allt medan Harry sneglar mot hallen .., undrar säkert om inte husse ska komma hem från jobbet snart? 

Nej, du Harry ., du får vänta tills på måndagkväll. 

Tidigast.

    Dagens fönster ....

"Hej! Här kommer några fönster från Ordrupgaard i Charlottenlund i Danmark. De två första är från deras specialutställning just nu. Här är en länk. Vi var där idag (läs: igår) tillsammans med Peters syster och hennes man."

Så skrev Hedgrenskan i Trelleborg, som varit på vift och konstnärens namn är Jesper Christiansen. Det här är alltså det första fönstret.

Tack Kerstin!

Jesper Christiansen är född 1955. Ja, nu vet ni det.