På väg hem från stan ...

sigge har hittat en solstråle och där lägger han sig ..

... upptäcker vi att det är som om våren plötsligt har tittat fram!

Överallt ser vi människor som promenerar och nästan alla har uppknäppta jackor och det är äldre damer med stavar och det är unga kvinnor som slänger med armarna så där som man ska göra för att få ritktig fart på hjärtat ..., och längs cykelbanan innan Haverdal ser vi mannen som tydligen inte gör annat än cyklar fram och åter mellan stan och norrut och med sig har han som vanligt sin släpkärra och som vi undrar vad denne man sysslar med?

Väl hemkomna kan vi konstatera att solen har smält en hel del av snön på altanen (nu blir det kaffe ute i solskenet, termometern visar på sex plusgrader och tio i solen ...) och inne i det gula huset ligger, till vår förvåning, sigge nilsson och pElle tillsammans på soffan Ektorp!

Apropå att tv-ljudet försvinner


... så skriver Kerstin från Svedjan (hemifrån) så här och jag looooog från öra till öra när jag läste hennes kommentar.

"Det har jag råkat ut för också, men det var roligare.

Jag såg på Västerbottensnytt, men ljudet kom från Nordnytt.

En gång pratade de om en hemsk våldtäktsman på Nordnytt och bilderna visade landstingsrådet i Västerbotten.

Då mailade jag till Boxer och Tv och fick rådet att ominsatllera alla kanaler. Det lyckades."

Inte en enda ...

... LP-skiva har jag kvar i min ägo.

Det har däremot pensionatsvärden.

Där är två smockfyllda hyllplan och allt prydligt sorterat i bokstavsordning.

En djupdykning visar på ett antal Bob Dylan .., där är flera Beatlesskivor., där finns även Eagles .., Pugh Rogefelt, Rolling Stones .., Kaj Hansson, Roffe Wiktström .., Mikael Wiehe , Tom Waits, Mats Ronander, Björn Afzelius, Stefan Nilsson, Povel Ramel och en massa annat.

Och vad hade bloggmadamen för skivor, då, på den tiden det begav sig?

Jo, Lill Lindfors "Du är den ende" .., ("den ende" hette Tommy och blev så småningom pappa till mina tre barn ..), och gitarrmusik med John Williams och där var en skiva med Mamas & The Papas .., (med mama Cass, som så småningom skulle sätta en matbit i halsen och kvävas!) och där var en högt älskad LP med José Feliciano ..., (spelades i princip nonstop ...) ja, det är väl vad jag kommer ihåg från slutet av 1969 då det mesta av studiebidraget spenderades på just skivor.

Med matinköp var det mindre viktigt.

Men så hade jag storlek 34 på min byxor också.

Någon som vet ...?


Plötsligt igårkväll försvann ljudet från SVT 1.

Det var precis när Melodifestivalen skulle börja, så det blev radioljud och tv-bild och naturligtvis osynkat och efter en stund blev man på gränsen till illamående.

Ingen förändring idag, med ljudet, alltså.

Alla andra kanaler fungerar som dom ska.

Och jag sliter mitt hår!

"Ja, ja, det här med tv är väl ändå överreklamerat ...?" säger pv filurleende.

Själv tänker jag på hockeymatchen ikväll och på en hel del annat som är trevligt att titta på ..., med ljud till,

Hur går detta till?

Namnsdagsgrattis till ...

.. först och främst "Dr Böhlander", denna min förstödda dotter.

Hon heter nämligen Maria.

När någon av hennes barn skulle beskriva henne för sin fröken, hade hon eller han skrivit att "mamma tycker om att promenera, äta ägg, sola och så tycker hon om sin mormor!"

Och på jobbet finns två såå rara arbetskamrater med samma namn; Maria Jönsson (cowboy-maria) och Maria Hansson.

Och från semesterresan till Kefalonia kommer jag ihåg den rara Maria Young, och denna före detta norrbottensmadame, hon bor numera i Sheffield och i Västergötland hittar man Mian, grattis till dig också!

Och Maria i Oslo .., hon som idkar yoga, hon har minsann också namnsdag, precis som såväl min, som pensionatvärdens kusin.

Här kommer ett stort grattis till er alla!

Söndagsfönstret ...

... finns i Haverdal, nio kilometer från pensionatet.

På bilden syns den rara Sonja.

Det är Sonja, före detta jordnära distriktssköterska, som har flyttat in till stan, till härlig lägenhet med storslagen utsikt över Nissan.

Ändå .., händer det att Sonja står där vid fönstret och den bedårande utsikten och tänker på våren som ska komma och på tulpanerna i det som en gång var hennes rabatt.

And here are the results from the Pensionat-Jury ....


Ten points goes to .... *tadaaa*: Anna Bergendahl!

Vilken röst den tösen har!

På förlossningen ...


Och ååå, så lycklig man blir av dom här bilderna!

Vad var det nu som fanns i Wikings garage?

Vid köksbordet i Haverdal pratas det om allt möjligt.

Vi pratar om detta med att såväl kakförsäljaren Kennet som bloggmadamen finner skåningar och smålänningar så mycket mera lättsamma än halmstadborna och då berättar pensionatsvärden om den kände ståupparen, tillika hallänningen, som till någon god vän på besök i Halmstad sagt att ..."du får x-antal kronor om du möter en enda en som ler mot dig!"

Men det pratas också om bensinransoneringen på 70-talet (ja, hur kom vi in på detta?)

Pv:s mamma, Gunvor, tyckte då att familjen borde hamstra lite bensin, ja, utifall att.

Det är om detta pv berättar i filmen.

Liten utflykt ...

Brudklänningen.

Mitt på dagen åker vi till Haverdal för att hjälpa pensionatvärdens morbror och moster med snöskottning. Från tak, alltså.

Deras hus är i det närmaste tömt på sitt innehåll, ty nu bor Sonja och hennes man i stan, i stor lägenhet med utsikt över Nissan.

Alldeles enkelt är det inte att byta liv.

Sonja, som älskar att pyssla i rabatterna och bli jordig om fingrarna, tycker väl att det är så där måttligt intressant att stå där och njuta av den fantastiska utsikten i stan.

Medan pensionatvärden ägnar sig åt snöskottandet, sitter jag i vardagsrummet och tittar på reprisen av vinsten i curling, något som visar sig bli en evighetsmatch.

Sonja plockar lite bland lösöret som finns kvar.

"Titta här .., här är en brudklänning som en av våra döttrar har haft!" säger hon och håller upp och visar.



På kylskåpsdörren ...



Kennet, är också där och hjälper till.

Han är en sån där människa som är utrustad med den s.k. glimten i ögat och inte ett dugg förvånar det mig att den mannen, långt innan han gick i pension, har arbetat som försäljare åt Delicato och gjort det med den äran.

Det är precis såna säljare som man tycker om, ja, när man själv arbetar i butik!

Och medan familjen Pehrson bjuder på de obligatoriska semlorna och såklart nybryggt kaffe, berättar Kennet om när han första gången kom till Big Bengt, ni vet, han som byggde upp High Chaparall i Småland.

Bengt fick smaka på chokladbollarna som då kallades för något helt annat och frågade efter priset förstås och så undrade han hur många chokladbollar Kennet hade i sin Delicato-bil?

"Åttiotusen", svarade Kennet.

"Då köper jag allesammans!" sade Bengt.

"Ni kan tro att han tjänade bra på dom chokladbollarna...!" säger Kennet och ler vid minnet.

Innan herrarna återgår till snöskottandet frågar jag den forne storsäljaren om han är lillebror, för det är vad jag tror och jo, det är han verkligen.

Kennet är yngst i syskonskaran, med tre äldre systrar.

"Och är man så himla kreativ .., då har du nog höger tumme upp också?" fortsätter jag.

Och ser man på .., det har han!

"Nämen lilla vän ...!" utbrister Sonja häpet.

Ni kan tro att det blir glada skratt vid köksbordet.

Tjaaa, måhända skulle man ta anställning som sierska? hälsar bloggmadamen, numera tämligen mätt på semlor.

Annorlunda almanacka ...

Kalenderflickor eller kalenderpojkar ..?

Ja, Jutis byaförening - i eller utanför Arjeplog -, har i alla fall givit ut en almanacka och där ser man inte skymten av någon bystig eller lättklädd madame, nä, där är det norrbottensherrar i parti och minut.

Det här är, om jag har förstått det rätt, februaribilden.

Mannen som så avslappnad står där i snön, tycks heta Lars.

Tack till Agneta som skickade bilderna!

(Ja, på måndag blir det ju ny månad och ny man.)

Och så är allt som vanligt ...

"Vad håller du på med matte? Får du inte igång datorskärmen ..?"


Någon timme tar det, sedan är sigge nilsson sig lik igen.

Och som vi undrar vad han har varit med om?

Vad var det för ett äventyr?

Och nu är det lördagmorgon och sigge nilsson är en morgontrött liten kisse och orkar inte hitta på så mycket bus.

Ännu.

Lördagsfönstret ...

... finns i ett väntrum i Helsingborg.

Där sitter man och bläddrar i reselektyr eller tittar på "Dentivisionens" filmer om lockande resmål ..., patienter - såväl danskar som svenskar - kommer och går .., och från receptionen hörs en ringande telefon.

I Folktandvårdens väntrum i Ystad, där finns också en liten tv, men där informeras patienterna i stället om prostatacancer och erektionsproblem.

Inte en enda gång har jag sett någon manlig patient lyfta blicken för att titta på just den sist nämnda filmen.

Ikväll ...

Grattis Norge och framför allt herr Björndalen till skidskyttestafettgulden!

Och Mattias som sköt bort Sverige ..., det gör inget.

Jag lider med dig.

På Savannen ...


Det är som igårkväll .., elden brinner .. syrsor spelar.

Lugnt och stilla.

Rofyllt.

Under det stora trädet är vi samlade .., det är bara att komma.

Någon har redan somnat .., andra småpratar .., en tredje tar eldvakten.

Allt känns tryggt.

Ingen är ensam.

Fredagkväll ...

Båtturen till Kåseberga; en av de bästa stunderna i mitt liv.

.... och det blir telefonsurr med först kapten Lintott och sedan Emma.

Vanligt småprat bara, så där om vad ska hända i helgen (Let´s dance - Emma håller på Molly och Mattias -, fotbollsträning och i morgon födelsedagskalas hos bästa vännerna ..) och lite surr om Vasaloppstider och förstås om sigge nilssons försvinnande och återkomst.

Kapten Lintott är mer svårpratad, han svarar mest ja eller nej eller "va?", men med Emma är det öppna spjäll.

Jag tänker att den där resan till Kefalonia, två veckor tillsammans, bara Emma och hennes mormor som är jag, den kom, åtminstone för mormor, att betyda så oerhört mycket.

Och nu har pensionatsvärden åkt för att hämta sin dotter och hennes pojkvän vid bussen i Skipås och här ska strax bli middag och sigge nilsson har redan satt pElle på plats och allt är alltså precis som vanligt.

Ååååå, han är tillbaka!


Jag stod och stekte kycklinfilébitar och höll gråten, när jag tänkte att jag ropar igen!

Öppnade altandörren och där kommer sigge nilsson svischande förbi mina ben och gissa, hur glada

vi blev!!!!

Men v a d vi undrar var han har varit!


// Rädd är han .., skyggar lite och går på helspänn nu när han är här inne.

Nånting har han varit med om ...?

Ett kvällsflönster från ...

... från södra Frankrike.

Efterlyst ....


Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.

Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!

Ingen liten katt kommer.

Inget enda litet jam hörs.

Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.

Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.

Litet brev från pElle ..

Nu ska ni få se hur mitt liv ser ut nu för tiden.

Först hoppar man upp och lägger sig i korgstolen som matte har köpt på loppis och knappt har man somnat, förrän sigge nilsson kommer smyyygande.

Det vet man vad som väntar.



Till en början håller sig sigge ganska lugn, men så småningom brer han ut sig.

Ja, han tar plats helt enkelt, och det är himla irriterande.

Ibland säger matte till honom.

"sigge! Lägg av nu!" hojtar hon, men tror ni att han bryr sig?

Från början var sigge nilsson ganska trevlig, men nu är han bara jobbig.

Går jag upp och lägger mig i fåtöljen som bara är min, nog ska han också komma och vara kaxig och helst vill han putta ner mig och jag är ju faktiskt en äldre kattherre och borde få ha lugn och ro på min ålders höst, men det kan man glömma.



Efter en stund blir man rejält less och morrar lite .., då blir sigge ännu mera stökig och till slut, ja, det är inte roligt att erkänna det, men då blir det slagsmål.

Ser ni hur den lille sprätten viker öronen bakåt?

Jo, jo, det betyder att han är a r g.



Det brukar bli så att till sist är det jag, pElle, som får hoppa ner och där ligger han, sigge nilsson, som en kung och sover på m i n filt!



Titta, sicken en!

Nää, jag saknar verkligen det där lugna livet hos Gunvor, det var tider det .., bara hon och jag och man fick sova hela dagen och ibland låg jag på hennes mage och hon pratade med mig och det var så härligt.

Nu .., sen sigge nilsson kom till pensionatet, funderar jag allvarligt på att flytta.

Ja, så är det.

Hälsningar från er vän pElle.

Älskar jag sånt här ...?

Svar: jepp!

Veckans mest "å-så-himla-påhittigt ...!"


... hittade jag hos den här madamen.

Och veckans bredaste leende ...


.. kom när jag läste detta.

Veckans vackraste bild ....


Å, för mig finns den här.

Fredagsfönstret ...

... finns i ett litet rött hus i Getinge, inte långt från pensionatet.

Lagom mopedavstånd ungefär.

På Savannen ...


Den som känner sig ensam kan ansluta.

Vi sitter där runt elden .., nära trädet.

Där är varmt och skönt.

Någon av oss håller vakt.

Andra småpratar.

Syrsor spelar.

Och alldeles trygga är vi.

Kväller ...

... blir telefonsurr med två av de tre barnen.

Mammahjärtat lägger sig till ro.

En trevlig dag ...., eller inte?

Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.

Intygar.

Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.

På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.

Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.

På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:

"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"

Ja, det kan man fråga sig.

Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.

Men så är det inte.

Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.

Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.

Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.

Ja, det finns trevligare dagar i månaden.

Det gör det.

Faktiskt.

Ett eftermiddagsfönster från ...

" .. den underbara medeltidsbyn Le Castellet i södra Provence", skriver fönsterfångerskan Monet.



Fönsterna hamnade i bildredigeringsprogrammet.

Den i mitten är originalet.



Och den bilden är nog minst lika fin som de övriga två.

Just nu ...

Mitt emot varandra vid köksbordet.

sigge nilsson som lapar vispad grädde från en liten asiett och pElle som har hittat en rasslig boll.

Dagens Industri och Mikael Wiehe.

Hullerombullerlivet.

Om en röd liten apa ....

... kan man läsa här.

Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.

Läste och loooog, alltså.

För precis så där är det.

Harpya .., ahaaa!

I hela mitt vuxna liv har jag haft ett rejält bildningskomplex, ja, det är lätt att man får ett sådant om man inte ens har tagit studenten.

Ni kan måhända då ana lite, lite av den glädje bloggmadamen känner, var gång hon får relativt höga poäng i Kunskapsjakten.

(Om och om igen spelar hon, bloggmadamen, och på ett skrynkligt kuvert noteras varje poäng .., och högre och högre vill hon nå, å, hon vill kunna namnen på alla gudar i den nordiska mytologin och gärna veta exakt på pricken var i Afrika Lagos ska placeras och helst vill hon ha högre eller i alla fall lika höga poäng som pensionatsvärden!)

Om det där bildningskomplexet berättar jag för bloggvännen, hon som är en sådan flitig fönsterfångerska och som i avdelningen "välutbildad", är min totalt raka motsats.

På kvällen hittar jag ett brev från henne i min inkorg.

Så här skriver hon:

"Kära Elisabet Nilsson,

Nästan så hette min mormor innan hon gifte sig med min morfar.

Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.

Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.

Och mormor som inte trodde tillräckligt på sig själv för att riktigt förmedla självkänsla till sina två döttrar, fast de rejäla doser av villkorslös kärlek från morfar som bara var snäll och som kom från en familj där man helt enkelt var snälla mot varandra gjorde väl sitt till, tillsammans med det att det var en annan tid när man uppmanades att åtminstone ta realen om man hade läshuvud.

Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.

(Och då har jag ingenting sagt om min farfar som var lantarbetare och som hade vresigt humör och nära till brännvinet och min farmor som födde nio barn, varav min pappa var den första som tog realen.)

Och så jag då, som är den första kusinen med högskoleexamen och den enda som disputerat.

Och som har en aning komplex inför min morfar som kunde göra allt praktiskt. För att inte tala om hur avig jag känner mig när jag går med pappa på Granngården (fd Lantmännen) och ser alla de där skånska hedersmännen på vilka det sannolikt växte ut ett snickarbälte när navelsträngen föll av. (Det kan hända att en Gyllenstierna skulle känna sig lite avig där också, för all del. Jag tyckte de kändes lite aviga de där kurskompisarna jag hade som hade gått på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Men där slutar nog likheten).

Och så går du och har bildningskomplex.

Ja, jösses.

Hälsningar annannan."

I köket ..

Det är väl det här som kallas för att kompromissa.



Tror jag bestämt.

Repris

Jaha.

Nu snöar det igen.

Och blåser.

Har man hört det förut?

Torsdagsfönstret ...

... finns i pensionatets kök.

Grattis!

... till det svenska herrlaget i stafett för världens mest spännande thriller ikväll!

Gud vare lovad att herr Northug fick bita i gräset .-))

Och grattis också till Per Elofsson som har varit sååå bra som bisittare och som nu återvänder till hem till Västerbotten.

Oro ..., oro ..., oro!


Stafett på tv.

Och hjälpas vad man hejade på den här suveräne mannen!

Jag vågar inte längre titta på, utan sitter här och surfar runt.

"Vill du ha ett glas Martini ...?" frågar pensionatsvärden.

"Absolut!" säger jag.

Och kommer superkaxige Petter Northug ifatt och vinner, då sliter jag håret av mig!

Detta är vad jag sysslar med ...

... renskriver, via headset och bandspelare, pensionatvärdens morbrors memoarer.

Just nu befinner jag mig kring år 1945.

Morbrodern, Gösta, är sjuttioåtta år, så det är en bit kvar.

Så här berättar Gösta bland annat om när han som tioåring fick extraknäcka på biografen Grand.

"Ibland gick filmen sönder. Då fick maskinisten vara snabb med att limma och laga, det skulle han klara av på tre, fyra minuter. Vid ett sådant avbrott fick vaktmästaren se till att tända ljuset i salongen, så att publiken kunde se varandra. Om det var slitna filmer, så kunde dom gå sönder flera gånger under samma föreställning."

Två eftermiddagsfönster ...

Det ena, det övre, kommer från det snörika Östergötland.

Nå, vem bor där då?

Jo, bland annat en slagfärdig madame som skriver psalmtexter och snart är kändis.

Bildtexten lyder som följer:

"Hej!

Det är nog första gången jag skickar ett fönster - min utsikt mot himlen.. fast det ser mer ut som en droppstensgrotta... eller droppisgrotta kanske."



Nästa fönster kommer från Portugal.

Där huserar madamen med alla n:en och så här skriver hon:

"Hej Elisabet.

Bara ett den här gången. Jag tog det på Museu Spares dos Reis i Porto i fredags när en kollega guidade mig och mina studenter på en utställning. Hälsningar annannan."

Sex hjärtevärmarhänder ...

Barbro: vems är den andra handen nerifrån och till vänster? Eivors?
Mitt pekfinger och det pekfingret böjs inåt på precis samma sätt!


I fredags, i Dikanäs kyrka, var det begravning av morbror Olaf.

Hans systerdotter var inte med, i alla fall inte fysiskt, ty hon satt då i en bil på väg till Hässleholms sjukhus för kontroll av sitt knä ..., och av och till tänkte hon på denne Olaf, han som var så innerligt älskad av sin storasyster - systerdotterns mamma -.

Och idag hittar jag i min mailbox några bilder från begravningskaffet och alldeles varm i hjärtat blir jag när kusinen har tagit en sån här bild, för då känns det som om man ändå var där.

Händerna tillhör kusinerna Ingalill, Ulf, Ulrika, Eivor och fotografen själv: Barbro.

Och så moster Lisbets hand, förstås.

Vid frukostbordet ...

En annan slags frukost.
Samos, september 2009.


... går diskussionens vågor höga-

Det börjar med pratet om snöskottningen eller bristen på densamma och plötsligt är vi i Malå i början av 90-talet och det är då pratet tar fart.

Så här var det och jag har berättat om det tidigare, bara som en liten förvarning.

Nåväl.

Sonen hade börjat på dagis och varje gång jag lämnade eller hämtade honom så slog det mig hur enbarmligt torftig utemiljön runt dagiset var .. inte en buske .., det var som Sibiriens taiga ..., och till slut hörde jag mig för med någon ansvarig på kommunen, ja, jag erbjöd mig att köra till handelsträdgården i Skellefteå och hämta buskar och säkerligen skulle vi få ihop föräldrar som vore villiga att plantera dessa, om bara kommunen bekostade själva inköpet av buskarna.

Bensin och bil, det skulle jag hålla.

Men nä, det gick inte för sig, då tog man ju arbetet från någon kommunanställd.

Nu var det ju så, att var det nånting man redan på förhand visste, så var det att några buskar på inga vilkors vis skulle planteras inom överskådlig framtid och således skulle heller inget arbete tas från någon kommunanställd, men svaret blev likafullt: "njet".

Nix pix.

Det är detta vi diskuterar så livligt vid köksbordet.

Utgångspunkten är bristen på snöskottandet eller snöskottare .. jag tycker väl att på lägre byggnader, typ dagiset i Ystad där jag bor (ett exempel bara) som är så lågt, där skulle väl några pappor kunna ställa upp och skotta bort snön, så är det hela ur världen, ja, om nu kommunens anställda inte hinner med, ja, hellre än att dagiset ska stängas och tänk, vilka konsekvenser det skulle få i förlängningen!

Pensionatsvärden menar att enskilda ska inte behöva göra sådant, hur skulle det se ut, då avsäger sig ju kommunen sitt ansvar på ett lättvindigt sätt och jag menar att om man nu bor på ett ställe där man känner till hur beslutshavarna tänker, då är det väl lika så gott att man gör något själv då, för annars blir det helt enkelt inte gjort.

Mellan rostebrödstuggorna lägger vi fram argumenten och det blir tydligt hur olika vi är i vissa avseenden; pensionatsvärden är den tålmodige och själv blir jag otålig och tycker att "nä, nu får det ...!"

Ååå, det är inspirerande med diskussioner!

Annat enas vi om.

Nu i dessa tider med översnöade trottoarer och samtidigt massor med arbetslösa ungdomar, då kunde väl dessa - ungdomarna - sättas i arbete med att hålla trottoarerna fria från snö?" tycker pensionatsvärden och det tycker jag med.

Faktiskt.

Och sen är frukosten slut.

Från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga om "Alfie ...", allt medan sigge nilsson leker med en liten papperstuss.

Så är livet en alldeles vanlig förmiddag i slutet av februari.

Lite senare: länkar till Stationsvakt .., det är snöröjningsprat även där.

Och här också .., en f.d. västerbottensmadame som är innerligt trött på inkompetenta snöröjare.

Apropå bristen på snöskottning ...

... så hade vi hemma i Malå ett stort och krumelurigt original, en man vid namn Jakko Korhonen.

Gruvarbetare var han, född i Finland, sargad av krigsupplevelser, men ... härlig!

Hur väl minns man inte den handskrivna lapp som satt på någon anslagstavla med texten:

"Snöskottning, även från tak, utföres. Vitt 50 kr/timmen. Svart 25 kr/timmen."

Och så telefonnumret till herr Korhonen.

Ack .., så väl landet Sverige - åtminstone den här vintern -, skulle ha behövt män av herr Korhonens kaliber!

Dagens fönster ...

... finns i landet Halland, inte långt från det gula huset på kullen.

Insikt nr 221 ...

Ååå, det finns massor med saker som jag inte begriper, men en sak som jag verkligen inte förstår, det är alla takras som nu inträffar.

Radio Halland meddelar närapå i varje sändning att nu har något nytt tak dråsat i backen och i Bohuslän stängs förskolor och dagis, för snart kan taken falla samman, allt på grund av det ymniga snöfallet.

Då undrar jag: varför går inte någon vaktmästare GENAST upp och skottar bort snön?

Såväl dagis som förskolor brukar inte vara inrymda i höghus modell Turning Torso, tvärtom, och då kunde väl vem nästan vem som helst ta en skyffel och ge sig upp på taket?

Till och bloggmadamen som är höjdrädd, skulle våga mig upp på Marielunds Dagistak i Ystad.

Ja, det var bara det jag ville säga.

Att jag inte förstår just den biten.

För mig framstår det hela som någon slags handlingsförlamning.

Och så ....

... en stooor bukett med krispiga tulpaner till vännen Bente i Norge, som äntligen, äntligen har fått lämna såväl syrgas som sjukhussäng!

Så varmt, varmt välkommen hem! säger jag och "Krya på dig, fru Ordförande!" säger pensionatsvärden och så kommer här en stooor kram farande genom rymden och landar i Norge, just hos dig!

Tränigsrunda eller nåt sånt ...

"Drömboendet ...,för mig."

Och så får jag sällskap av den sportlovsledige pensionatsvärden och vi går en rejäl runda; ner till havet och så vänder vi och tar slingervägen och över gamla E6:an och in i skogen .., förbi hönseriet och ner till det som jag trodde var en myr eller en liten sjö, men som visade sig vara en stor åkerlapp .., och där träffar vi en dam som åker skidor och vi stannar till och pv och damen diskuterar vallning och snötemperatur.

Och såklart, snödjupet.

"Inte sedan kriget har det varit så mycket snö här!" säger damen.



Och solen visar sig och det känns som en riktig vårvinterdag.

Skuggor slingrar sig mellan trädstammarna.



Två översnöade bilar bidar sin tid .., och vi passerar några hus och sedan över vägen igen och nerför en slänt och plumsande i djup snö och pensionatsvärden spårar och jag vinglar och har mig, ett elände är det med balansen sedan operationen, men det går bra och faller man, blir fallet hur som helst mjukt .,. så där som att landa i bomull.

Sist av allt blir det nybryggt kaffe ute på altanen, den som då har skottats fri från snö på en yta anpassad till två trädgårdsstolar och en liten, liten bänk.

Limpmackor med saltrulle som pålägg.

Takdropp.

Småfågelkvitter.

Det är väl såna gånger man inser vad livet handlar om.

Egentligen.

"Oj, oj, oj ..." ..

Intervju med den blivande Vasaloppsåkaren en förmiddag i februari.

Ps. Ja, skratta ni åt allt ojojoj:ande ..., det kanske har smittat ..? Ds.

Ja,man sitter ju här ändå ...


Sugen på att resa, men tomt på kontot?

Nemas problemas.

Alldeles vansinnigt roligt ....


"Markera på kartan var Mexico City ligger!"

"Hur många guld tog simmaren Mark Spitz i OS ...?"

Ja, som Trivial .., men nästan roligare ..,. tack för tipset, Hedgren!

Tisdagsfönstret ...

Sicken tur att jag hade med mig fönsterhåven när vi igår kom till lilla Slöinge!

Fram med den bara och sedan se till att fångsten inte ramlar ut genom maskorna.

Och se där .., det gick bara bra!

(Håll med om att gamla fönster har såna härliga proportioner! Sååå vackra är dom!)